2022-03-24

1950: Sluten skola och öppet samhälle av Gunnar Stensson

Regelsystemet i läroverket var lätt att överlista när man hade fattat hur det funkade. Vi  inackorderade valde själva våra lektioner och deltog sällan i någon skolavslutning – stela ceremonier som leddes av biskopen. På grund av våra långa hemresor fick vi betygen hemskickade. Jag deltog inte ens i den högtidliga studentavslutningen i juni 1953.


Att en vecka senare stoppa halmmadrassen på I ll kändes som en befrielse. Det bekräftade att läroverket var ett avslutat kapitel.
   Under fyra år hade  jag bott i det enda rummet på andra våningen i ett litet vitt hus ytterst i Växjö intill Bäckaslövs hed. En kamin med kolbriketter stod för värmen. Där fanns ett bord, en stol och en sliten fåtölj att sitta i. På bordet hade jag ett foto på Karin och hennes tre systrar. I garderoben stod handfat, en kanna kallt vatten och en stor potta att kissa i. Sket gjorde jag i utedasset. Ibland hade jag besök av någon värnpliktig kille från Älghult. Jag var kanske sjutton och han nitton, och vi hade planterat skog eller hackat potatis i det verkliga livet i Älghult. 
   Jag hyrde av en tystlåten liten gumma på nedre botten. Hon – eller hennes vuxne son - såg till att kolbriketterna brann i kaminen och att det fanns vatten i kannan. Vi sågs sällan, men i början av terminen lät jag henne underteckna ett dussin sjukintyg som jag sedan hanterade efter behov. Jag hade en elektrisk tekanna och varje vecka hade jag med mig en påse med rostat vetebröd hemifrån. Huvudmålet åt jag på en servering i centrum som var avsedd för ”bultarna” (folkskole-seminarister). Där hade jag tillgång till DN.

Det verkliga livet läste jag om i press och litteratur eller såg på bio. I Älghult upplevde jag hur verkliga människor upprätthöll och utvecklade det gemensamma samhället. Att som Far vara kyrkoherde innebar att vara statlig tjänsteman  med omfattande administrativa uppgifter. Kyrkoherden ansvarade för all folkbokföring. I pastorsexpeditionen registrerades födda och döda, inflyttade och utflyttade, bröllop och skilsmässor. Att folkbokföringen stämde kontrollerades på husförhör i alla delar av socknen. Pastorsexpeditionen besöktes av Älghults 4500 medborgare. Statens kungörelser lästes upp från predikstolen.
   Far invaldes omedelbart efter installationen i skolstyrelsen som var mycket aktiv. Tiotals små byskolor lades ner, skolskjutsar inrättades och en sjuårig centralskola byggdes i Älghult 1948. Karin tillhörde den första sjuåriga årskursen. Efter en politisk kampanj blev Älghult några år senare en av de kommuner där den 9-åriga enhetsskolan infördes först. När mina yngre syskon och deras kamrater började i gymnasiet i Växjö möttes de av förakt från de konservativa lärarna. Erland grundade en socialdemokratisk förening och bjöd in SSU-ordföranden Ingvar Karlsson.
   Järnvägen hade skapat ett centrum i Älghult med industrier och butiker. Jag jobbade någon sommar på sågverket och Karin tillfällighetsarbetade på glasbruket som hade Amerikalinjen i Göteborg som största kund. Min vän Ingvar Karlsson jobbade på Alstermo bruk som tillverkade resväskor. I Fröseke fanns en stor glasindustri.  Jordbrukarnas föreningsrörelse drev ett mejeri och en inköpscentral som Karins far ansvarade för.. I samhället fanns post, en sparbank som hade startats av lokala bönder och ytterligare ett par banker. Socialdemokrater, bondeförbundare och kommunister dominerade lokalpolitiken. Den respekterade kommunordföranden Oskar Karlsson, S, ledde utvecklingen. Tre blåsorkestrar var knutna till olika glasbruk. De gick i spetsen för1 maj-demonstrationerna.

Som kyrkoherdens son hade jag ögonen på mig. Mot min vilja var jag en sorts officiell person. Kristidsnämnden var placerad intill kyrkan och jag kände förstås de som jobbade där. De ledde också Älghult scoutkår som bestod av både pojk- och flickscouter. Vi som varit scouter gick vidare till NTO-föreningen som drev kulturverksamhet. Verdandiparken visade film varje helg, arrangerade dans på sommaren och hade annan offentlig verksamhet som Förstamaj-festen. Älghult hade två årliga marknader, I Hohult fanns folkparken Hasselbacken som samlade mycket folk till teaterföreställningar, musikaler och artistframträdanden. Där fanns också en stark frikyrklig rörelse.
   Jag var med i alltihop. Där fanns mina vänner och vuxna som jag respekterade. Ingvar Karlsson jobbade på Alstermo, protesterade mot tidsstudiemannen som stressade arbetarna, köpte en billig bil för pengarna han tjänade och åkte tillsammans med mig till Stockholm. Vi skulle lyssna på Eartha Kitt. Han gifte sig senare med Inkeri från Petsamo som kommit under finska kriget.
Älghult var motsatsen till den senila klassinstitutionen Växjö högre allmänna läroverk.
   Älghult och Sverige blomstrade och utvecklades under de två decennierna efter världskrigets slut.

Inga kommentarer: