2022-04-28

Axevalla, ungdomens melodi (Axevalla folkhögskolas skolsång) av Gunnar Stensson

Min första uppgift som lärare hösten 1961 blev att samla de cirka 150 nyanlända eleverna för att hylla Dag Hammarskjöld som omkommit, eventuellt mördats, i en flygkrasch vid Ndola i Kongo under sina försök att lösa Kongokrisen. Att avskaffa kolonialismen såg jag som FN:s huvuduppgift. Kolonialmakterna, i detta fall Belgien, var den onda kolonialismens försvarare. Efter befrielsen skulle demokrati införas i de forna kolonierna. Dag Hammarskiöld hade som FN:s generalsekreterare lett befrielsekampen.
   Det var ungefär vad jag hävdade den där septemberdagen på skolgården utanför folkhögskolan. Den svenska flaggan vajade i höstvinden och lönnarna var röda. 


Eleverna var nästan jämnåriga med mig och påminde om mina kamrater i Älghult. Många hade målet att skaffa den grundskolekompetens som nu krävdes för tillträde till utbildningar till sjuksköterska, polis, småskolelärare med flera yrken. De hade lämnat skolan före grundskolans införande. Rektor Schmidt tilldelade mig många läroämnen: svenska, samhällskunskap, geografi, historia och gymnastik. Dessutom två timmars nutidsorientering i aulan en gång i veckan.
 
Karin hade genomgått en svår förlossning och kom först en månad senare med vår son som var döpt till Martin. Skolans teaterlinje var förlagd till en lokal i Skara. Karin anslöt sig till utbildningen så fort hon kommit. Lärare och ledare var Carl-Eric Proft som bodde i en villa intill vår barack. Vi anställde en barnflicka för att se till Martin de tider då vi båda var upptagna.
   Vi umgicks mycket med Proft och hans fru. De var ett medelålders par med rötter någonstans i Europa. Carl-Eric Proft var en äldre, elegant man med skägg och sportbil. Karin blev central i teaterlinjen och förberedelserna för Skara skolscen.  För att skaffa stöd till den blivande teaterskolan turnerade Karin och Proft i Skara, Skövde och andra närliggande samhällen med en version av Alfred de Mussets pjäs En dörr ska vara öppen eller stängd. Karin fick senare huvudrollen i Aristoteles tvåtusenfemåriga komedi Lysistrate om kvinnornas kärleksstrejk. Jag har ett rollfoto i köket.
   Vi fick under en skolresa till Oslo tillfälle att se Bertolt Brechts pjäs Den kaukasiska kritcirkeln på Nationaltheatret. Vi var imponerade av att för första gången få uppleva Brechts politiska teater som hade varit ett stort samtalsämne under åren i Göteborg. Huvudrollen spelades av en ny skådespelare, Liv Ullman. ”Hon är 24, två år yngre än jag”, konstaterade Karin.
   Till Stockholm reste vi för att se Peter Weiss drama Mordet på Marat. Dramats form är speciell: en grupp patienter på ett mentalsjukhus uppför under ledning av markis de Sade en teaterföreställning om franska revolutionen. Den politiska teatern var vad Karin ville ägna sig åt.


Detalj från målningen "Marats död"
av Jacques-Louis David, 1793.

Terrorbalansen och oron för en atombombskatastrof som skulle utplåna allt liv var utbredd de åren.  Vi funderade på att göra en pjäs om flykten från jorden med utgångspunkt från Harry Martinssons diktberättelse Aniara. Den hade just kommit i pocket för 4:50. Överkomligt. Jag satte igång en läsecirkel.
   Proft hyllade traditionell teater och kultur. Vi ville ersätta den med Kent Anderssons, Peter Weiss och Bertolt Brechts samhällstillvända teater. Konflikten var ofrånkomlig. Det var delvis samma motsättning som jag hade upplevt på läroverket i Växjö och vid universitetet i Lund.

Att vara lärare på den tidens folkhögskola var en heltidsuppgift alla dygnets timmar. Jag ville att mina elever skulle få den kunskap de behövde. Vi skaffade inträdesprov till bland annat sjuksköterske- och polisutbildning. Det var mycket de skulle kunna! Jag kom visserligen direkt från en högskoleutbildning i statskunskap, men här var en mängd fakta och regler jag inte kunde. Vi fick plugga tillsammans.
   Och plötsligt förlorade vi en sjättedel av tiden! Lördagarna blev undervisningsfria! Eleverna reste hem redan på fredagseftermiddagen! Hur skulle vi hinna med kurserna utan lördagslektionerna?
Många klarade det. I framtiden träffade jag ibland sjuksköterskor och poliser som jag undervisat.
  
Efter två år kände vi att det var tid att flytta. Vi hade upptäckt Framnäs folkhögskola i Öjebyn utanför Piteå. Den var unik. Framför allt hade den en flerårig utbildning i musik med musiklärare som var specialister på de olika instrumenten. Skolan hade kontakt med både den norrländska musikhögskola och den Norrbottensteater som hade börjat planeras. Naturligtvis fanns också en treårig allmän linje. Dessutom var Karin bekant med Norrbotten eftersom hennes syster Ingrid var småskolelärare i Måttsund utanför Luleå. Karin hade tillbringat ett år hos Ingrid för att studera.
   Så jag sökte en tjänst i Framnäs folkhögskola, Öjebyn, Piteå, Norrbotten och blev antagen. En dag i slutet av augusti mötte oss en vaktmästare på stationen efter den dygnslånga tågresan och skjutsade oss till vår bostad i Prytzska gården. Han talade utpräglat Pitemål och vi hade svårt att uppfatta somliga ord.

Inga kommentarer: