Arbetarkultur. Mig äger ingen av Gunnar Stensson

”Jag var första barn på dagis. Hade pappa mycket att göra på jobbet var han där innan det ens öppnat.
- Det kommer snart nån, sa han och släppte av mig utanför porten.”

Välfärdssamhället
Citatet är hämtat ur Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.
Klockan var sju. Farfar hade varit och väckt både Åsa och hennes pappa. Nu stod hon ensam och frös i mörkret utanför dagiset innan kokerskan kom och släppte in henne och gav henne O´boy och Mariekex. På eftermiddagen hämtade pappa henne.
”När pappa kom till dagis stannade han i tamburen. Jag klädde på mig snabbt. Fröknarna sa några vänliga ord och han svarade blygt. Hans tacksamhet över barnomsorgen och de som arbetade där var gränslös.”
Detta är välfärdssamhället, det som byggdes upp under 70-talet av bland andra Camilla Odhnoff, som vi berättade om i förra numret av vb. Det löser inte alla problem, men det har gjort mycket som tidigare var omöjligt möjligt. Det blev möjligt för Åsas pappa Leif Boris Andersson att ta hand om sin dotter, trots att han var en ensam förälder som heltidsarbetade i ett tungt jobb. För Åsa fanns de kommande åren den möjliga vägen genom dagiset, sedan grundskolan (ny på 70-talet), sedan gymnasiet och till slut universitet och doktorsexamen. Aldrig lätt, men möjlig.

Sveket mot mannen
Men boken handlar framför allt om pappan. Man kan fundera över varför den är så gripande. En del av förklaringen finns i gestaltningen av pappans upplevelse av sveket mot hans förväntningar, samhällets (och utvecklingens) svek mot honom, hans arbete, hans ideal och hans mansroll. Detta är något som drabbat många män under 1900-talets senare hälft och som vi känner igen och kan relatera till. Åsa ger oss den första på en gång närgångna och stora berättelsen om en av dem. Men Leif Boris Andersson ville inte räknas in som representant för ett kollektiv. Honom ägde ingen.
De svikna männen finns inte bara i Sverige. Susan Faludi berättar om dem i sin bok Ställd. Sveket mot den amerikanske mannen. Det handlar om en samhällstragedi där utvecklingen sprungit ifrån en hel generation arbetande män, en hel generation fäder.

Arbetarkulturen
Åsa berättar inte om sin mamma, men hon är närvarande i skildringen av morföräldrar, mostrar, morbröder och andra släktingar i en internationellt förgrenad storfamilj med kommunistiska, intellektuella och kulturella traditioner. Storfamiljen – eller släkten – utgör ett socialt nätverk både för henne själv och för hennes pappa. Den visar på den arbetarkultur som en gång fanns. Jag tror den finns än. Åsa Linderborgs bok är ett exempel.
Jag påmindes om arbetarkulturen häromdagen när jag gick ner i soprummet, Vårvädersvägen 4. Där finns inte bara sopkärl utan också en bokhylla där man kan ställa böcker man inte längre vill behålla och kanske byta till andra som man länge tänkt läsa. Jag har gjort bådadera.
Den här gången hittade jag en sliten praktbok, Presidentskan, av Leopoldo Alas Clarin, i översättning av Peter Landelius, utgiven på Arbetarkulturs förlag 1986. Vem som köpt och ägt den framgick inte. Men i den linderborgska familjens hem fanns den nog. Den kanske inte lästes av alla, för det är en stor krävande roman om en liten spansk stad i slutet av artonhundratalet, skriven av Leopoldo Alas (Clarin var en pseudonym), som 49-årig dog omkring år 1900. Det fanns troligen mer omedelbart pockande läsning 1986, året då Palme blev mördad, men den är ett exempel på de stora ambitionerna på förlaget Arbetarkultur, ambitioner som under 70-talet gav oss de tre delarna av Peter Weiss Motståndets estetik, den bästa och mest detaljerade beskrivningen av arbetarrörelsens historia före och under andra världskriget, den gången underlag för en bred debatt i vpk.

Hur ska jag någonsin kunna förklara
Kenneth Kvist var officiant vid Leif Boris Anderssons begravning 2001. Många av oss känner honom som en klok röst i debatterna om socialism och demokrati. Han besökte en gång vårt hem i samband med 1 maj-firande, tror jag. Han hade med sig tvärflöjten. Spelade han tillsammans med Röda Kapellet? I alla fall spelade han på flöjten när Åsas pappa begravdes.
I slutet av boken skriver Åsa: ”Hur ska jag någonsin kunna förklara för dem (Leifs barnbarn, Åsas barn) hur det känns att somna bredvid en utarbetad kropp som andas såväl svett, öl och ensamhet som en trotsig dröm om solidaritet och rättvisa.”
Leif blev drygt 60 år. Åsa redovisar obduktionsprotokollet som i detalj berättar om hans utslitna sjuka kropp.
Boken finns att köpa i pocket till två tredjedelar av priset för en biobiljett.

Fackeltåg i Lund för utvisningshotade

Den 27/3 kl 17.30, samling på Mårtenstorget, Lund.

Lunds Afghanistankommitté ordnar ett fackeltåg till stöd för de 
utvisningshotade afghanerna. Afghanistansolidaritet Syd stödjer.

Klara talare Lotta Hedström och Anders Davidson.

Påsklov

Nästa vecka tar VB lov, nästa nummer blir alltså den 28 mars.
Red

Nej till ockupationen

Manifestation på femårsdagen av invasionen!

Tid: Den 15 mars kl. 14.00
Plats: Gustav Adolfs torg i Malmö
Talare:
• Henrik Skrak, Irakkommittén i Malmös ordförande
• Per Gahrton, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige och tidigare EU-parlamentariker för Miljöpartiet de Gröna
• Marianne Berg, riksdagsledamot för Vänsterpartiet
• Shaimaa Hannon Abad, Iraks Kommunistiska Parti-Kadern
• Chetin Jamil, Turkmenska föreningen
• Tony Johansson, Socialdemokraterna, ledarskribent
Huvudparoller:
USA ut ur Irak!
Stöd det irakiska motståndet!

Manifestationen följs upp kl. 16 med föredrag om situationen i Irak av historikern Mathias Cederholm på Kvarnby folkhögskola, Röda Huset, Industrigatan 4, 3e vån. Fritt inträde.

I Lund hålls manifestation på Stortorget samma dag kl. 12.00.

Arr: Irakkommittén i Malmö, Monbijougatan 10 B, 211 53 Malmö

Så döljer man en krigsförbrytelse av Gunnar Stensson

Antalet dödsoffer för den israeliska attacken mot Gaza (se VB 7 mars) har stigit till drygt 130.
Reaktionen från omvärlden mot den israeliska ledningens krigsförbrytelse var mycket hård. För palestinier i hela världen var händelsen, och i synnerhet de 25 barnens död, traumatisk.
För en opolitisk 25-årig palestinsk chaufför i Jerusalem, ledde den till ett sammanbrott. Han hade tidigare varit anställd vid den judiska yeshivaskola, som blev skådeplats för massakern.
Han gick in på sin forna arbetsplats och sköt 8 elever, på samma sätt som den ultraortodoxe juden Baruch Goldstein mördat över 90 palestinier i Hebron 1994. Bland högerextrema judar är Goldstein en nationalhjälte.
Därmed yppades en möjlighet för de israeliska ledarna att avvärja den pr-katastrof som attacken mot Gaza utvecklats till för Israel. Världspressen försågs med skrämmande bilder och tendentiösa texter om skolmassakern.
Det fungerade i stort sett. Massakern skylldes (felaktigt) på Hamas. Det faktum att de åtta offren var barn i femtonårsåldern underströks för att blåsa upp indignationen. Fördömandet i media blev lika känsloladdat som de tidigare fördömandena av det avsiktliga israeliska angreppet mot civila i Gaza.
Den som vill se exempel kan kolla Sydsvenskans huvudledare lördagen den 8 mars. Enligt ledaren hör kritiken mot förra veckans israeliska ”militäroperationer” hör hemma i annat sammanhang. I stället riktas indignationen mot FN:s säkerhetsråd (och Libyen) som inte ville fördöma händelsen som ett politiskt terrordåd.
Men det finns annan information. Radion rapporterade att förövaren varit politiskt ointresserad och inte ansluten till någon palestinsk politisk organisation. Han var en man som levat fredligt i Jerusalem tills den maktlösa vreden över invasionen i Gaza ledde till ett sammanbrott.
Man kunde också få veta att yeshivaskolor är religiösa skolor där studierna ägnas åt talmud och torah, den traditionella judiska lagen. Eleverna är enbart pojkar i gymnasieåldern. Det är främst ultraortodoxa judar som sätter sina söner i yeshivaskolor.
Den skola som drabbades av massakern var ett ideologiskt centrum för bosättarrörelsen. Dess politiska ståndpunkt är att alla palestinier ska fördrivas från hela det bibliska Israel.
Ur palestinskt perspektiv var den oförlåtliga men inte obegripliga tragedin kontraproduktiv. Den räddade den israeliska ledningen från fördömanden. Den stärkte bosättarrörelsen.
Dagen efter massakern gav den israeliske premiärministern Olmert bosättarna tillstånd att bygga 750 nya illegala bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken.

Kvinnodagen 8 mars av Gunnar Stensson

Mor i busken

Studentafton i Lund med Gunnar Sträng på 1950-talet. Fullt i stora salen. Många unga socialdemokrater närvarande för att ställa frågor. En av dem är Camilla Odhnoff som av sina kamrater fått uppdraget att fråga om familjepolitiken. Hon sätts upp på talarlistan. Så småningom blir det hennes tur. Gunnar Sträng vänder sig mot henne:
– Och vad har lilla mor i busken att säga?

Episoden berättas av Camilla Odhnoff under hennes föreläsning i Klostergårdens bibliotek på kvinnodagen 8 mars i arrangemang av KLOK, Klostergårdens kulturförening.
Hon var nervös innan, berättar hon, och hade i veckor arbetat med att förbereda sin fråga.
Gunnar Strängs tilltal får det att svartna för ögonen och slå lock för öronen på henne, innan hon lyckas samla sig och ställa sin fråga.
Hon är kortväxt med håret samlat som på vissa porträtt av Selma Lagerlöf. Hennes ansikte är humoristiskt och rödblommigt när hon nu som 80-åring står och erinrar sig händelsen. ”Ursäkta, men blåsten har kommit min näsa att rinna,” säger hon. Hon talar lågmält men exakt.
Publiken i den fullsatta lokalen består mest (inte helt) av kvinnor över femtio, kvinnor som jag ser dagligen, men som jag nästan aldrig diskuterar politik med, omedvetet fördomsfull som jag säkert är. Mor- och farmödrar, somliga pigga stavvandrare, andra med utslitna höfter och ryggar, långsamt gående bakom sina rollatorer.
Osynliggjorda nu på grund av sitt kön och sin ålder, men kanske också tidigare i det patriarkala samhälle som då var mer förhärskande.
De ler, mycket medvetet och igenkännande, när Camilla berättar om hur hon förlöjligades och osynliggjordes där i AF för femtio år sedan.
Några år senare ingick Camilla i regeringen och ställde Gunnar Sträng mot väggen. Han skämdes och ursäktade sig med att han var mest van vid att som ombud för lantarbetarförbundet förhandla med godsägarna i Sörmland om löner. Då kunde man inte tala så fint. De blev vänner sen.
Kvinnokampen kan ta sig många former.

Tant Brun, studierna och vägen till politiken
Camilla berättar om en bibliotekarie som öppnade världen för henne när hon var barn i Majorna i Göteborg. Hon brukade kallas tant Brun.
Hon berättar om botanikstudierna i Lund och stipendiet som gjorde det möjligt för henne att studera (tre fria mål mat om dagen och bidrag till bostadskostnaden – också jag åt mina gratismål på konviktet mitt emot Lundagård vid ungefär samma tid).
Hon berättar om tiden i regeringen och talar uppskattande om sin chef, statsminister Tage. Hon kämpade för den allmänna förskolan. Hon redogör för sitt viktiga arbete med föräldraförsäkringen. Utredningen och propositionen var hennes största politiska insats för jämställdhet, menar hon. Någon kritiker hade sagt:
– Går den igenom blir ju männen lika diskriminerade som kvinnorna. Alla ler. Åhörarna tillhör den första generation som kom i åtnjutande av den ökade jämställdhet som reformen ledde till.
Men också i det sammanhanget osynliggjordes Camilla. Strax före jul 1974 utsågs hon till landshövding. Tryckeriet hann inte bli klart med tryckningen av propositionen före jul.
När den sedan trycktes följande år undertecknades den av Sven Aspling, som också fick äran för den. Och som i en tidningsintervju i samband med sin 80-årsdag sa att föräldraförsäkringen var hans viktigaste politiska insats.
– Men det var ju jag som tog initiativet och ledde arbetet, sa Camilla.

Kvinnlig landshövding
Som nyutnämnd landshövding möttes hon av en jätterubrik på första sidan av Blekinge läns tidning: VAD HAR BLEKINGE GJORT FÖR ATT DRABBAS AV CAMILLA ODHNOFF?
Hennes landshövdingetid blev trots detta lyckosam. Hon trivdes som länshushållare och blev omtyckt. Men det var inte problemfritt. Blekinge var ett utflyttningslän. Antalet skolbarn minskade under hennes år som landshövding med 25 procent. Hon verkade för högre utbildning och la grunden för högskolan.
Hon var med när Per Ahlmark (fp) besökte de åttahundra plötsligt sparkade LM-arbetarna i Olofström och uttalade den replik som satte punkt för hans politiska karriär: ”Lycka till!”

U 137
Som landshövding i Blekinge företrädde hon marinen i Karlskrona. Det var avrustning och omorganisering på gång också under 1980-talet.
Den 28 oktober 1981 ledde hon en försvarsdelegation som besökte regeringen för att vädja om stopp för de nedläggningar och förändringar som planerades. Delegationen fick sin vilja igenom.
Försvarsministern kommenterade: – Ni är alltid väl förberedda, men den här gången tycker jag ni gick lite för långt.
U 137 hade gått på grund utanför Karlskrona den natten.

Miljönämnd i Staffanstorp
Så pensionerades hon, flyttade till Hjärup och blev så småningom ordförande i miljönämnden i Staffanstorp, där hon fick användning för sina kunskaper i botanik.
– Politiken är en helhet, säger hon. Alla nivåer är lika viktiga, riket, länet och kommunen. Det måste finnas en harmoni.
Nu bor hon i Klostergården och har synpunkter på utbyggnaden runt idrottsplatsen.
Hon möts av varma applåder och många frågor efter sin föreläsning.

Jag själv och mina generationskamrater går glada och eftertänksamma från biblioteket till våra bostäder i de tegelröda höghusen medan vårsolen skiner och knopparna brister.
Se det var en riktig kvinnodag!

Brott mot mänskligheten under kommunismen av Gunnar Stensson

En lundahistoriker går till historien
Lena Adelsohn-Liljeroth såg nöjd ut när Forum för levande historias seminarium invigdes måndagen den 10 mars.
Hon var fortfarande nöjd när Michael Schoenhals, professor i Kinas historia i Lund, läste upp ett gammalt dokument från Kinas underrättelsetjänst för att illustrera hur långt Maos regim var beredd att gå i utrensningen av klassfiender. I skrivelsen avvisades entydigt folkkongressens vilja att begränsa våldsutövningen. Gällde det inte att föregripa angrepp mot revolutionen och moderlandet? Då fordras hårdhet mot varje misstänkt!
Lena Adelsohn-Liljeroth såg fortfarande nöjd ut.
Sedan förklarade Schoenhals vilken uppgift Forum för levande historia har.
”Vår uppgift är att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden – och detta oavsett om de sker i kommunismens eller demokratins namn.”
Lena Adelsohn-Liljeroth började se ut som om någonting var fel.
Sedan avslöjade Schoenhals att dokumentet han läst upp inte alls härstammade från Maos Kina, utan var en ordagrann återgivning av president Bushs senaste tal, där presidenten förklarar varför USA ska använda tortyr i kampen mot terrorismen.
Sedan skriver Stefan Johnson, vars artikel i DN 12/3 08 jag hittills nära följt, men som jag i fortsättningen ordagrant citerar:
”Michael Schoenhals inlägg kommer att gå till historien. Sällan har en svensk humanist tillrättavisat makten lika skarpt. Hans markering säkrar för lång tid oberoendet för Forum för levande historia och forskningen över lag.
När Schoenhals vädrat ut flosklerna kunde seminariet rikta in sig på huvudsaken: hur förklara dessa ohyggligheter, hur undvika att de sker igen? Det var historikernas seger över ideologerna.”
På samma uppslag i DN Kultur 12/3 presenteras “Torture and the twilight of empire. From Alghiers to Baghdad” av Marnia Lazreg, utgiven av Princeton. Ohygglig och nyttig läsning.

Tortyrpresidenterna av Gunnar Stensson

De är några stycken: Augusto Pinochet i Chile, Stroessner i Paraguay, Francisco Franco i Spanien, Giorgios Papadopolous i Grekland, Jorge Rafael Videla i Argentina, Thieu i Sydvietnam, Saddam Hussein i Irak, Mohammed Riza Pahlavi i Iran och Juan Maria Bordaberry i Uruguay. Det finns fler. Gör din egen lista!
Många tortyrpresidenter har åtnjutit – och åtnjuter - politiskt och ekonomiskt stöd från USA. Nu för vi för första gången upp en amerikansk president på denna skammens lista: George W Bush.

Citat

De borgerliga partierna har i dag fler medlemmar än socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet tillsammans. När det gäller dagspress finns 59 stycken med borgerliga ledarsidor och 13 med socialdemokratiska, de senare är oftast andratidningar, finns på små orter och har mindre upplagor. Så vad gör arbetarrörelsen och vänstern vad gäller framåtsyftande opinionsbildning?
Dagens Arena

Ny solidaritetsgrupp

Sverige har sänt soldater till kriget i Afghanistan. Men landet lever som om vi inte var i krig. Vi behöver en svensk mobilisering mot vårt krigsdeltagandet. Hittills har Föreningen Afghanistansolidaritet huvudsakligen verkat i Stockholm. Nu tar vi ett samlat grepp för att synas och höras i Skåne.

Bli medlem Du också!
Vi behöver vara många som är välinformerade och som talar om vilket krig Sverige deltar i. Ingen av oss kan göra allt men många kan göra lite och tillsammans blir vi starka att påverka. Som du vet. Medlemskap kostar 150 kr på pg 331324-4, till FAS. 75 kr för ungdomar och abretslösa.

Sprid uppropet!
http://www.afghanistan.nu/ Här kan du skriva på via web-formulär och ladda ner namnlista för att ha med till släkt, vänner grannar och jobbet.
Fokus riktar vi alltså mot att få hem de svenska soldaterna. Samtidigt förbereder Migrationsverket avvisningar av flera hundra afghanska män. Vi deltar också i arbetet att stoppa detta.
Du behövs – kom med nu!
Anders Davidsson, Föreningen Afghanistansolidaritet

Frivanster.se av Göran Persson

Det började som så mycket gör nu för tiden med ett mail.
”Hej Göran. Tipsa gärna kamraterna i Skåne om den nystartade webtidningen
http://frivanster.se/
Johan Lönnroth”

Det gör VB så gärna, ju fler fria vänsterröster ju bättre!
Personerna bakom frivanster.se ger följande programförklaring: ”Vi är en nybildad oberoende webbtidning med avsikten att spegla svenskt samhällsliv och politik från ett fritt vänsterperspektiv. Vi vill bredda vänsterperspektivet till att omfatta olika synvinklar från vänsterliberaler till socialister. Vår ambition är att ge plats till både kända och okända röster som annars inte hörs i svensk offentlig debatt. Vi erbjuder också plats för olika föreningar eller organisationer att informera om sin verksamhet genom egna bloggar.”
Deras fråga till läsekretsen kunde VB inte formulerat bättre själv. "Vill du skriva här? Något du vill säga. Någon händelse du vill skriva om. Fråga du vill ta upp. Föreningar eller privatpersoner som vill informera om aktiviteter - alla debattörer är välkomna att skriva inlägg. Alla inlägg skrivs av fria skribenter och representerar dem eller den organisation de verkar för. Det krav vi har är att skribenterna ska vara kontaktbara då vi inte godkänner anonyma inlägg.”
Deras sida har lite modernare stuk än VB:s med nyhetsflöden från andra sidor och annonser från Google men innehållet i artiklarna känns ganska hemtamt för VB-läsaren.
Naturligtvis har man även en ”Webfråga” som läsarna skall rösta om. Ganska trevligt men rätt så förutsägbart om organisationen frivanster.se ställer frågan ”Behöver svensk vänster förnyas?” i skrivande stund är svaren: ”Ja, det saknas visioner för framtiden. (91%, 20 Votes). Nej, nej de gamla idéerna gäller fortfarande. (9%, 2 Votes)”
På det hela taget är frivanster.se ett trevligt och angeläget initiativ som vi önskar lycka till!

Ang ”Bockskyltar, s.k. ”gatupratare”, och skyltvaror” av Nita Lorimer

Skrivelse från Vänsterpartiet till Tekniska Nämnden

Vid Tekniska nämndens möte den 23 januari 2008 behandlade vi en skrivelse från kommunala handikapprådet avseende förbud mot reklamskyltar och enkelt avhjälpta hinder.
I tjänsteskrivelse 2007-12-05 från tekniska förvaltningen – gatu- och trafikkontoret blev vi informerade att
”Förvaltningen fick i uppdrag att besvara skrivelsen och gavs samtidigt i uppdrag att arbeta vidare för att minimera problemet och förbättra tillgängligheten, i dag finns ca 20 stycken lagliga tilllstånd för ”gatupratare” i Lunds tätort.”
Med denna information kunde vi bara anta att de allra flesta ”gatupratare” saknade tillstånd och därför var problemet inte för många tillstånd utan att tillstånd inte avkrävs.
Det var med denna bakgrund jag instämde i att ställa mig bakom tjänsteskrivelsen. Vi efterfrågade också en komplett lista på de tillstånd som finns så att vi själva kan bilda oss en uppfattning om vilka åtgärder som kan behövas för att förbättra situation för synskadade.
Döm om min förvånig när jag fick listan och konstaterade att det finns 47 tillstånd i Lunds centrala tätort. Det är fortfarande långt ifrån alla befintliga skyltar mm som har tillstånd men 47 är en helt annan siffra än c:a 20.
Eftersom verkligheten och informationen vi hade till hands vid mötet skiljer 1467sig så markant vill jag att denna fråga åter lyfts till nämnden för att diskutera om inte tillståndsgivningen ska vara mycket mer restriktiv än nuvarande praxis. Det har helt klart gått en inflation i skyltning på vissa gator i Lund vilket gör dem till hinderbanor för blinda.
Nita Lorimer, Vänsterpartiet

Vindmöllorna i Västra Hoby av Gr

Hotad trovärdighet för mp och v

Det blåser rejält, och den svenska vindkraften överträffar produktionsprognoserna. Utmärkt! Vinden är en ren kraftkälla som behöver utnyttjas mycket mer.

Ett stort problem är emellertid att nästan alla vindkraftsetableringar väcker motstånd hos närboende som ser sin utsikt och tevemottagning hotade. Myndigheterna har varit lyhörda för denna opposition och föreskrivit breda skyddszoner kring bostadsbebyggelse. Diverse andra hänsyn tas också. Det innebär att det är begränsade ytor som står till förfogande för vindkraft på de blåsiga skånska slätterna.
En möjlig sådan yta finns enligt Länsstyrelsen norr om Västra Hoby. Men det är kommunen som avgör, och i Lunds Byggnadsnämnd fick, som framgått av dagspressen, borgarna stöd av mp och v när ansökan avslogs.
Det var som vanligt byborna – någon kvarvarande bonde men mest inflyttade, fräscha mellanskiktare som bilpendlar till jobb i stan – som bråkade. Alla gängse argument användes, som att det är extra naturskönt i Västra Hoby, och att de planerade vindmöllorna är högre än de som var aktuella när Länsstyrelsen inventerade. Det tycks inte minst ha varit det argumentet som tog skruv hos lokalpolitikerna.
Men det är ju förträffligt att dagens generation av vindmöllor är mycket mer potenta än föregångarna!
Om nu högre vindmöllor skulle kräva ännu bredare skyddszoner blir det inte mycket kvar av etableringsytor i Skåne. Det gäller ju inte bara Västra Hoby, för beslut blir lätt prejudicerande.
Socialdemokraterna ville tillåta etablering, trots att de annars inte har gjort sej kända som miljö- och klimatradikala. Särskilt deras ledande man i nämnden, Gunnar Jönsson, har upplevts som fyrkantig. Men hur kunde då positionerna vändas om här?
Det kan faktiskt finnas en klassaspekt. Nimbyopinionen i Hoby är välartikulerad och talar ett språk som de mellanskiktare som företräder mp och v lättare tar till sej. Ja, man ska kanske tala om ”skiktaspekt” och omedveten skiktsolidaritet. S har större distans.
Det allvarliga är ju att vindkraften hotas av ett allvarligt bakslag, och att mp och v åtminstone lokalt riskerar sin klimatpolitiska trovärdighet. Vad som nu behövs är att de, gärna tillsammans, tar ett initiativ för att få vindmöllorna byggda.
Och tro inte att det är särskilt naturskönt i Västra Hoby, som för övrigt ligger inom luktzonen för slakteriernas destruktionsanläggning i Krutmöllan. Jag har varit där och sett efter.

Vad är det för fel på vänsterpartiet? av Lucifer

I veckan gick Socialistisk Folkeparti upp förbi socialdemokraterna och blev Danmarks näst största parti. Enligt en opinionsundersökning i veckan fick SF 20,9 procent av rösterna mot socialdemokraternas 20,2.
– Ju bättre det går för oss desto mer ödmjukt bör vi uppträda. Vi ändrar inte vår strategi, men arbetar uthålligt för sådant som samlar oppositionen och inte för det som skiljer oss, säger talesmannen för SF Ole Sohn.
SF jobbar stenhårt för att kunna medverka i nästa danska regering tillsammans med socialdemokraterna och, möjligen, radikalerna. I Norge sitter sedan några år SV, Socialistisk Venstre, i regeringen med socialdemokraterna och innehar t.o.m. finansministerposten i regeringen Stoltenberg. I Finland satt vänsteralliansen i regeringen i åtta år, men står nu utanför med sina 8,8 procent av väljarna. I Sverige hade vänsterpartiet i den senaste opinionsundersökning jag såg 3,3 procent av väljarna bakom sig. Är det någon som har en förklaring? Skulle det hjälpa lite att byta ledare?

En Søvndaleffekt?
En möjlig förklaring är nämligen SF:s nye ledare Villy Søvndal. För några veckor sedan blev han förbannad på den extremistiska rörelsen Hizb-ut-Tahrir när den demonstrerade i Köpenhamn med hot mot den danska regeringen och danska politiker.
– Jag vill säga till dessa mörkermän: Dra åt helvete! Om de har en så djup längtan efter att få leva i en religiös diktatur så kan de resa till de länder i Mellanöstern där sådana diktaturer finns, sade Sövndal.
Får man säga så, eller närmar man sig då Pia Kjærsgaard eller för den delen det svenska folkpartiet i att avge signaler om främlingsfientlighet? Ja, det är tveksamt. Själv tycker jag nog Sövndal är befriande i sin ilska eftersom jag är emot alla religioner. Sövndal ersatte den lite trötte Holger Nielsen som SF-ledare i fjor och sen dess har det bara gått uppåt.

V Lund och medelklassen
Nu finns det ju högre värden än att delta i en regering, det måste sägas. Och vad gäller den danska situationen så är det måttligt roligt för SF att bara ta röster från S, Tillsammans är de ändå fortsatt mindre än den borgerliga alliansen. Nej vad det gäller är att göra inbrytningar på andra sidan. Mitt gamla favoritexempel på sådant är när vänsterpartiet i Lund kring 1980 tog kommunala röster från både socialdemokrater och borgare. Jag minns hur en pålitligt borgerlig akademitjänsteman förklarade att till riksdagen röstade han på så klart på moderaterna men kommunalt var vänsterpartiet helt överlägset med duktigt folk som t.ex. Thomas Schlyter i planärenden. Politiska gränser är inte så skarpa och entydiga som man själv i yngre dagar gärna tror.
Lokalt i Lund är vi på väg in i en liknande situation som då: borgarna har dåliga och illa genomtänkta förslag och det är uppenbart för medelklassen att Lund blir en sämre stad att bo i så länge de är vid makten. Om oppositionen bara håller sams åker borgarna ut 2010 och om vänsterpartiet fortsätter att vara bäst i klassen kommer det att gå vägen. Nej, då är det värre med riksdagsvalet. Allt talar för att sverigedemokraterna, sd, kommer över spärren och tar röster från alla partier, men mest från s och v. Helt går det inte att undvika, det finns nog tillräckligt många som går på att inflyttningen till Sverige är roten till allt ont. Och kanske är det bra att de kommer in i strålkastarljuset så att de kan avslöjas, ungefär som Ian och Bert på sin tid.

Hur bekämpar man sverigedemokraterna?
Men nog skulle mycket kunna göras för att stoppa deras framfart. Inte genom att diskutera invandringspolitik, där är de bara rabiata och där gäller det bara att säga att de har fel. Går man in i debatt med dem på den punkten vinner de normalt därför att de har så enkla förklaringar på allting (bostäderna? sjukvården? skolorna? brottsligheten? Problemet är invandringen!). Att reda ut orsakssammanhang är däremot komplicerat och saknar det enkla svarets övertygande kraft. Men folk som röstar på dem är sällan rasister. Däremot är de klämda i det samhälle som har efterträtt folkhemmet och som i många miljöer har inneburit försämrade levnadsförhållanden i takt med att invandrarna har kommit. Avgörande för kampen mot sd är att visa att de vädjar om arbetarröster men att de är passiva eller röstar med borgarna när de väl kommer in i politiken.

Den osannolike Billström
Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld i Göteborg menar på sin oftast läsvärda blogg (ulfbjereld.blogspot.com) att sd inte kommer att klara sig in i riksdagen. Men så pekar han på vad migrationsminister Tobias Billström (m) skrev i Svenska Dagbladet i veckan. Billström vill att invandringspolitiken ska spela en viktig roll i nästa valrörelse, ett säkert recept för en framgång för sd.
Det är svårt att tänka sig något mera svårartat än en invandringspolitisk debatt mellan sverigedemokraterna och Billström. Med Billströms väldokumenterade enkelspårighet kan det bara resultera i en seger för sd. Förresten var det inte Billström som inte betalade TV-licensen men som sjukskrev sig eller reste bort när de andra moderata smitarna lyftes fram och fick avgå? Hur kan moderaterna ha en sådan företrädare i landets regering?

En smaklös jämförelse av Lars-Anders Jönsson

I Jerusalem dödades i helgen åtta pojkar av en palestinsk man. Israel sörjer medan Hamas delar ut godis till befolkningen i Gaza! För mig representerar Hamas oförsonlighet och en dödskultur som är medeltida.
När Sovjetunionen fanns, omfattade många frihetsrörelser en vänsterideologi. Idag finns finansiärerna bland oljestaterna och ideologin är uppbyggd kring religiös fanatism, ibland i kombination med rasism. De som idag fortsätter stödja en nationell frigörelse med sådant ideologiskt innehåll kan jag inte se ingå i någon vänster.

Att jämföra:
I veckobladet av den 7 mars tar Gunnars Stensson upp nazitysklands massakrer i byn Lidice och skriver att Israels agerat helt i linje med en tysk principiell linje från 1942.
Den metod Gunnar Stensson använder är inte ny i sig. Jag minns hur vänsterpartiet vid flera tillfällen under åttiotalet gjorde uttalanden med liknande upplägg. Utifrån min syn avspeglar de bara historielöshet och bristande respekt för de som nu drabbas och för de en gång drabbade. Jämförelser kan alltid göras men de måste vara berättigade för att leda framåt, såvida man inte bara vill provocera eller förödmjuka.

Hamas angriper civila
Israel drog sig ur Gaza men detta ledde till att palestinier kunde flytta fram sina positioner och nå längre in i Israel med sina raketer. De attacker som under lång tid utförts har alla riktats mot Israels civilbefolkning.

Israel slår i första hand mot kombattanter
När nu de palestinska raketerna dödat och skadat israeler har israels militär gått in i Gaza med det prioriterade målet att oskadliggöra de som planerar, de som bygger raketer och de som utför angreppen. Eftersom de palestinska soldaterna/kombattanterna befinner sig mitt inne i samhällen och familjer har även många oskyldiga drabbats.

Jämförelsen
Tyskarnas illdåd började inte i Lidice utan redan i Tysklands anföll mot Polen. Den tredje september avrättades 21 civila efter att en tysk soldat dödats. I en by avrättades ett stort antal judar och brändes därefter i en synagoga. Den 9 september i krigets andra vecka avrättade tyskarna 300 avväpnade polska soldater som hämnd för att tyskarna i den föregående striden förlorat 14 soldater.
När Heydrich avlidit utfärdade Hitler en order om hänsynslös bestraffning. Först sköts alla män i byn, därefter togs alla kvinnor och skickades till koncentrationsläger och slutligen togs barnen till tyska familjer. Detta är något helt annat än det som sker i mellanöstern. Det är samma metod som när man idag jämställer nazism med kommunism.
Möjligheterna till fred ligger hos de moderata krafterna i Palestina och i Israel. Ökat inflytande för Hamas leder endast till en ytterligare förvärrad konflikt.

Internationella kvinnodagen

Den 8:e mars är det den Internationella kvinnodagen och en rad aktiviteter kommer att anordnas i Lund och i Malmö.
Schemat för dagen ser ut som följer: 13.00 Demonstration på Stortorget. Tal av bland andra Carolina Lindqvist, förbundsordförande, VSF
15.00 Fördedrag om kvinnliga flyktingar i Afrika, Medeltidssalen, Folkets Hus
15.45 Föredrag om studenter och jämställdhet, Medeltidssalen, Folkets Hus
16.00 Föredrag av Irakiska kvinnoföreningen, Järnåkraskolan
19.00 Bio på Kino "Bang och Världshistorien" 75, minuter, inträde 40 kr
23.00 "Ta natten tillbaka" Separatistisk demonstration, Möllevångstorget i Malmö


Protester mot det utbredda kvinnovåldet i Irak
I dagens Irak riskerar kvinnor att dagligen bli skändade, våldtagna, mördade. De senaste månaderna har enbart i staden Basra i södra Irak minst hundra kvinnor hittats mördade. Vi i det irakiska kvinnoförbundet vill nu skapa opinion mot dessa barbariska och omänskliga handlingar. Hjälp oss hjälpa de irakiska kvinnorna ur dagens tragiska verklighet.
Som ett led i kampen för rättvisa, jämlikhet och för rätten att leva anordnar Irakiska Kvinnoförbundet ett Opinionsmöte för Iraks utsatta kvinnor, lördagen den 8 mars kl 16 på Järnåkraskolan


Seminarier, demonstration och fest på kvinnodagen
Vänsterpartiet och Ung Vänster i Malmö bjuder in till en seminariedag på 8 mars, Ungdomens Hus norra skolgatan 10B. I samband med firandet av Internationella Kvinnodagen anordnas en seminariedag bestående av fyra seminarier och aktiviteter kring aktuella feministiska frågor.
Alla är välkomna!

Seminarier
Sal 1 13.00-14.45. Evelina Sinisalo, Ung Vänster, håller ett pass i Feministiskt självförsvar. Där kan man dels prova på feministiskt självförsvar, dels diskutera principerna som ligger bakom behovet av ett sådant pass. De roller som vi iklär oss i hotfulla situationer samt hur man kan förebygga det. Mäns våld mot kvinnor och vilka mönster det finns där kring.

Sal 1 15.15-17., Linnea Nilsson, CMS (Centrum för Marxistiska Samhällsstudier), skakar åter liv i pigdebatten. Nu när borgarna har tagit makten blir det tydligt att det som Vänsterpartiet har varnat för i samband med hushållsnära tjänster nu förverkligas. Kvinnor förpassas åter till hushållsarbete medan de välbeställda utnyttjar denna förkastliga maktstruktur tack vare statliga subventioner. Vilka är det som anlitar och vilka anlitas? Är det en sådant samhälle vi vill leva i?

Sal 2 13-14.45, Marianne Berg, Vänsterpartiets riksdagskvinna, diskuterar arbetsmarknad och hur borgarnas politik försämrar kvinnors möjligheter däri. Försämringarna av A-kassan är ett sådant exempel. Eftersom kvinnor i regel arbetar i mindre utsträckning samt tjänar sämre än deras manliga kollegor drabbas vi på ett hårdare och mer konkret sätt. I det land som gör anspråk
på att vara bland de mest jämställda i världen är det verkligen dags att ifrågasätta hur man kan förpassa kvinnor till arbetsmarknadens periferi.

Sal 2 15.15-17, Sanna Lundberg, doktorand i sociologi, kommer för att diskutera familjepolitik. Allt färre familjer kan idag sägas vara "kärnfamiljer". Ändå bygger vårt samhällssystem på en gammaldags familjestruktur med mannen i centrum som familjeförsörjare och kvinnan i periferin som omhändertagande. Äktenskapsbalken är föråldrad till sin struktur och sitt väsen. Hur kan man agera för att öka acceptansen för andra former av äktenskap än den mellan man och kvinna?

Demonstrationen samlas kl 18.00 på Gustav Adolfs torg.
Efter demonstrationen är det fest med uppträdande på Bodoni, Bergsgatan 20, uppträder gör bland annat Miss Mimi & the Mysticals

The 1932 Soviet poster dedicated to the 8th of March holiday.

Årsmöte i FI-Lund

Tid: 2 april kl 18,30
Plats: Skatteskrapan, ABFs lokaler Järnåkravägen 3A, 9 våningen
Maila fi-lund@hotmail.com om du vill komma, så skickar vi portkoden
Agenda kommer att publiceras på hemsidan www.femi.se (välj Skåne och Lund) Motioner skall vara styrelsen tillhanda senast 18 mars, skicka till fi-lund@hotmail.com
Malin Olin, för Fi-Lund

Citat

Att Sverige skulle gå med i Nato är inget annat än politiskt kortsiktiga, personliga ambitioner. Bevare oss i Sverige för ljudet av coca-cola bilar i trossen.
Diskussionsinlägg i SvD:s nätupplaga av sign. Historiker

Mats Helmfrid börjar tveka om direkt skolpeng? av Gunnar Stensson

Risken finns att det blir dyrare med direkt skolpeng än med det gamla systemet, sa Mats Helmfrid enligt Sydsvenskan när han intervjuades om budgetramarna.
Barn och skolnämnderna slipper ta med sig förra årets underskott på 25,6 miljoner. Däremot ska de fortfarande spara 35 miljoner i år.
Skolpengen höjs för att möta lärarnas löneökningar. Men det gäller bara de som får behålla jobben. Övertaliga är fortfarande 34 lärare. Inga förändringar sker med anledning av den försämrade modersmålsundervisningen. Försämringen av stödet till barn med särskilda behov kvarstår.
Det marginella tillskottet till skolorna betalas genom besparingar på Vård och omsorg och andra nämnder.

Spårberedning önskvärd av Gr

Jag skrev härförleden om den nya möjligheten att få till stånd en tåghållplats vid Klostergården. Men det är bara en av de frågor som väcks om konsekvenserna för Lund av de planer som Skånetrafiken och Banverket lanserar.
Tidigare hävdades att det för de överskådliga behoven räckte att förlänga fyrspåret från Arlöv till Flackarp, men nu talas om Lund C och Armaturfabriken är inte lika helig längre. Trafikökningen väntas nu bli mycket större, och de två nya spåren behövs redan. Det är ett faktum som har börjat sjunka in hos politiker och allmänhet.
Men tittar man i Skånetrafikens prognos för de kommande 29 åren behövs det mycket mer än så. Där talas om att fyrspåret ska fortsätta dels norrut på stambanan, dels på Västkustbanan. Det senare blir ett vida större ingrepp än dubbelspåret, som väckte ett så starkt och segt motstånd. För att inte tala om alla lokala spår som, utöver Lundalänken, har utretts under senare decennier, spår till ställen som Bjärred, Staffanstorp och Åkarp.
Detta är förstås en stor ekonomisk fråga där det ställs mycket stora krav på Lund. Men det är också en plan- och byggfråga. Hur ska de nya spåren få plats? Kan markreservat läggas ut? Ska spåren grävas ner?
Det senare är en reflex som vi kommer att se mycket av. Och hålla oss kyliga inför. De nödvändiga spårinvesteringarna är så väldiga i sej att det inte finns utrymme för några större satsningar. Att gräva är dyrt.
Vad som kunde behövas är några som funderar över dessa långsiktiga konsekvenser. Kanske en ”spårberedning” av politiker som servas av uppslagsrika experter. Då kanske de förändringar av stadsbilden som utvecklingen kommer att tvinga sej på oss kunna hanteras lite lättare.

Med papegojans envishet av Gunnar Stensson

Jag mötte Annika Annerby Jansson, m, på en gångväg i Klostergården. Hon såg trött ut. Inte underligt med tanke på fullmäktigesammanträdet ett par dagar tidigare. Hon ledde det som vanligt exakt och snabbt trots sverigedemokraternas aggressiva utspel (svenska ungdomar utsätts för etnisk förföljelse) och den låga kvaliten på allianspartiernas inlägg i debatten om ett kommunalt ungdomsprogram.
Ungdomsprogrammet är resultatet av en lång process som syftat till ett allsidigt grepp om ungdomsfrågorna, vare sig det gäller socialt och ekonomiskt drabbade ungdomar, ungdomar med fysiska och psykiska funktionshinder eller helt vanliga ungdomars alls inte problemfria liv. Programmet skulle skapa samverkan kring ungdomsfrågorna i samtliga nämnder.
Mats Helmfrid avvisade det omedelbart i sitt inlägg. Det var nog bra idéer, sa han, men det skulle inte antas som program utan fungera som riktlinjer för verksamheten i Kultur och fritidsnämnden.
Därmed blir programmet meningslöst. Kultur och Fritid vet nog vad de ska göra. Idén är förstås att samtliga nämnder ska arbeta i samma riktning med ungdomar inom sina verksamhetsområden.
Jag upprepar med en papegojas envishet, det är verksamheten som är viktig, inte programmet, sa Tove Klette.
Det råder enighet om att Lund har ett alltför stort antal program och att det behövs en översyn och rensning. Det är inget argument mot att anta ett ungdomspolitiskt program för att samordna ungdomsverksamheten. Jag upprepar med en papegojas envishet. Verksamhet, inte program.
Utgången var given. Upprepningar, majoritetsbeslut, inte ett givande och tagande av argument och synpunkter. Jag minns en tid när moderaterna i Lund var uppslagsrika, kreativa och samarbetsvilliga. Det var när Christine Jönsson och Annika Annerby Jansson ledde partiet. De drev naturligtvis igenom sin politik i alla fall, men den såg annorlunda ut och var mer idérik.
Nu fungerar hela den borgerliga alliansen som ett enda negativt nejsägarparti. Ensidigt inriktat på skattesänkningar och utan annat inflytande än det som ges av majoritetsställningen.
Inte underligt att Annika Annerby Jansson såg trött ut, fast hon är en rasande effektiv ordförande.

Givande Kuba-debatt på DV:s årsmöte av Gunnar Stensson

Det var fullsatt i Demokratisk vänsters nya lokal på Magle Lilla Kyrkogata 2 vid partiets årsmöte den 3 mars.

Elsa Grip och Bertil Egerö inledde med en aktuell Kubarapport i ord och bild som uppskattades av de många närvarande Kuba-resenärerna, gamla som nya och framtida. En initierad diskussion om ekonomi, sjukvård och social välfärd följde på den faktarika föreläsningen.
En stor del av diskussionen kretsade kring Kubas dubbla ekonomi med peson och de så kallade konvertiblerna som poler. Konvertibelvalutan motsvarar dollarn och används i den blomstrande turistindustrin. Peson är Kubas betalningsmedel för statsanställda som lärare och läkare. På grund av inflationen är dessa löner mycket låga. Därför pågår en flykt till konvertibelekonomin. Lärare sadlar om och blir guider.
Problemet är välkänt och måste lösas. Alla var ense om att den information som kommer från Svenskkubanska föreningen utgör ett problem eftersom den är så ensidigt propagandistisk.
Elsa Grip påpekade att Kuba är ett land med en ekologiskt hållbar ekonomi. Det kubanska ”fotavtrycket” motsvarar vad som långsiktigt är den kubanska befolkningens andel av jordens resurser. Detta gladde många.
En tvivlare intill mig viskade: men om ekonomin växer, som vi väl önskar, hur går det då med hållbarheten? En annan tilla: Enbart våra kubaflygningar lämnar nog ett större fotavtryck än befolkningen i en medelstor kubansk stad?
(Den som undrar över Fidels roll numera kan läsa hans egen utsaga här.)

Därefter vidtog årsmötets formalia. En diger verksamhetsberättelse lades med godkännande till handlingarna tillsammans med en gedigen ekonomisk berättelse. En uppslagsrik verksamhetsplan antogs och ett diskussionsutkast till partiprogram presenterades.
Utöver den intensiva kommunala verksamheten arbetar Demokratisk Vänster för att bygga upp ett regionalt, nationellt och internationellt nätverk kring den allt angelägnare rödgröna politiken.
Ulf Nymark omvaldes till ordförande. Monica Bondesson, Sven-Bertil Persson, Cecilia Salemark och Martin Stensson omvaldes till styrelsen. Till ny ordinarie ledamot valdes Lars Åke Henningsson. Suppleanter blev Elsa Grip och Gunnar Stensson.

Vänsterpartiet i Skåne: Ekologisk grund? Nej tack! av Gunnar Sandin

Tre frågor var centrala i den offensiv som nytraditionalisterna i vänsterpartiet startade, och vann, kring millennieskiftet: begreppet kommunism, regeringsmedverkan och miljöpolitikens ställning. Det senare handlade på programplanet om att den äldre upplagans ”fyra pelare” socialism, feminism, miljötänkande och internationalism skulle reduceras till de två första. Motargumentet att ekologismen var uttryck för ett materialistiskt synsätt med stöd i Marxcitat hjälpte inte.
På kongressen i juni är det tänkt att vänsterpartiet ska ta ett slutligt farväl av kommunismen, och plats i regeringen har man redan flaggat för, om än inte någon rödgrön valplattform. Och i det förslag till reviderat partiprogram som föreläggs kongressen vill programkommissionen, med Ali Esbati som ordförande, komplettera portalparagrafen med att vänsterpartiet är socialistiskt och feministiskt ”på ekologisk grund”. Bakgrunden är förstås den plats som klimatet och därmed miljön har fått i medvetandet sen sist.

Pedagogisk utmaning även i Lund
Nu går det emellertid för långt, menade Skånes vänsterpartister som höll årskonferens nu i helgen. En motion från det nytraditionalistiska fästet Kristianstad om att avvisa tillägget bifölls med ett rungande ja. Det var bara en ensam ängelholmare som tyckte något annat, av acklamationen att döma. De sju ombuden på Lundabänken tyckte som majoriteten.
Skåne torde trots 5-procentig försvagning 2007 (minus 40 medlemmar till 750) fortfarande vara partiets näst största distrikt. Det finns anledning att räkna med liknande stämningar på andra håll i landet, och att programkommissionen därmed får stryk.
Det kan resas semantiska invändningar mot begreppet ekologisk, men det har blivit ett vedertaget signalord som vittnar om den nyväckta klimatoron. Att avvisa det är en markering av att klass- och könskamp fortfarande står på en nivå för sej. Därmed är det en markering inte bara mot miljöpartiet utan också mot de allra flesta politiska tankegångarna i dagens Sverige. Att förklara särlinjen blir en svår pedagogisk utmaning för ett försvagat vänsterparti.
Den som följt vänsterpartiets utveckling och inre liv har inte så svårt att först partidistriktets häftiga avståndstagande från det gröna och grundläggande. Det var ju i Skåne som striden stod hårdast. Fast det kan ju uppstå svårigheter när man nu försöker skaffa sej en klimat- och miljöprofil, till exempel i Lund.

Personval? – Nej, nej, nej!
Det fanns mycket annat som vittnade om att Mikael Persson (distriktets faktiske ordförande) och hans anhängare sitter i orubbat bo. De icke-skåningar som nominerades till den nya partistyrelsen är alla traditionen trogna. Det gäller till exempel Camilla Sköld Jansson som tidigare var en flitigt inbjuden gäst till Skåne. Efter valnederlaget fick hon ett jobb på Sveriges kommuner och landsting och avsa sej alla uppdrag utom just partistyrelsen. Fast där har hon inte visat sej sen avsägelserna, rapporterades det, så hon är kanske inte intresserad av att fortsätta.
Kravet ”sex timmars arbetsdag med bibehållen lön” vill v-Skåne (till skillnad från vissa mp-are) fortsätta att driva, och nu plussades önskelistan på med en för samhällsekonomin tung utgiftspost: gratis kollektivtrafik. Begreppet ”kollektivt” definierades inte i den enhälligt antagna motionen och torde därmed täcka till exempel inrikesflyget. Fast det hade motionären kanske inte tänkt sej. Vi får se om kongressen och dess redaktionsutskott kan hantera kravet som har goda utsikter att gå igenom, men som inte underlättar en regeringsmedverkan.
Gamla strider aktualiserades också vid behandlingen av en motion som försiktigt ville öppna för personval. Väljarnas upphöjande av Karin Svensson Smith i valet 2002 tycks vara ett bestående trauma för många, och detta var den enda motionen som konferensen uttryckte sin aktiva motvilja mot.

Självkritik
”Under de tre år som jag lett distriktet har vi tappat medlemmar varje år och lidit en stor valförlust”, förklarade självkritiskt den avgående ordföranden Britta Berg. Medlemsminskningen motsvaras av en allmän organisatorisk försvagning. Lokalorganisationer har upphört och bara hälften av de skånska kommunerna var representerade på konferensen. Förlusten av kommunal representation ”har medfört att den naturliga träffpunkten runt olika kommunala frågor försvunnit och det har varit svårt att hitta nya innehåll i medlemsmötena”, står det i verksamhetsberättelsen. Så mycket för det utomparlamentariska! Men distriktets ekonomi är fortsatt stark och bland annat plussades stödet till Ung vänster. Det kan behövas, för dess representant vittnade om att organisationen efter de uppdagade tvivelaktigheterna hade tappat nio tiondelar av inkomsterna på två år.
I en fråga led distriktsstyrelsen nederlag. Den ville stödja en motion som krävde att rikstäckande kollektivavtal skulle upphöjas till lag, men majoriteten fruktade att detta skulle leda till en icke önskvärd statlig inkomstpolitik.

Nya distriktsstyrelsen

ordförande
Ruzika Stanojevic, Kristianstad
ordinarie
Hanna Awad, Kristianstad
Britta Berg, Simrishamn
Tommy Borg, Klippan
Johanna Carlsson, Malmö
Ray Grönlund, Landskrona
Claes Gullberg, Kävlinge
Jörgen Persson, Svedala
Mariette Rosenlöf, Helsingborg
ersättare
1 Angelica Svensson, Lund
2 Mikael Persson, Kristianstad
3 Ibrahim Kakahama, Lund
4 Mickael Ljungqvist, Bromölla
5 Heidi Grönlund, Landskrona
Alltså ingen ordinarie från Lund. Angelica Svensson övertalades på mötet att kandidera men förlorade med en rösts marginal.

Vänsterbanaliteter, en replik av Lucifer

I förra VB gick Gunnar Stensson till angrepp mot bl.a. mig och det han kallar vänstersanningar och vänsterbanaliteter. Jag ska inte förneka att sådana finns och att vi i vänstern bör undvika dem. Men det hemska är att så många av dem är grundade på verkligheten. Sanningen, liksom ondskan, är ju ibland banal.

Efter en blodig vecka
Och det verkar inte som om han förnekar USA:s skuld. Efter en vecka där vi har kunnat höra om amerikanska flygangrepp i Somalia, om USA:s spel med Israel mot Hamas resulterande i blodbadet i Gaza och genomtrumfandet av erkännandet av Kosovo, skulle det väl också vara omöjligt. Han menar dock att vi inte tillräckligt går åt Putins Ryssland eller uttalar oss kraftigt nog mot den förre Serbiske statschefen Milosovic. Och kanske har han rätt i det. Presidentvalet i Ryssland var en parodi på demokrati och Milosovic var en brutal spelare på nationalistiska stämningar. Till sitt försvar kan man då anföra att detta är fakta som dagligen utportioneras i svensk press, radio och teve. Vänsterns banala sanningar lever ju ett marginellt liv, de förnekas eller förtigs i huvudsak och framförs i udda blaskor som den här. Att vi inte använder mera av vår tid och energi på att kritisera Putin och Milosovic är kanske orättvist, men är väl förståeligt.

Rysslandsvänner?
”Vänstern har en tendens att hålla på Ryssland (arvtagare efter den saknade Sovjetunionen) trots folkmordet i Tjetjenien”, skriver Stensson. Ja, det är kanske sant. Men nog domineras den offentliga scenen av de gamla vanliga Rysslandsfobierna. Sedan länge har Ryssland kritiserats för att inte nog låta sig integreras med Västeuropa i handel och utbyte. Men när Ryssland vill exportera sin gas till EU anses det vara ännu ett djävulskt drag för att göra Europa beroende av Ryssland. Och ledarna: i ett antal år styrdes Ryssland av en fyllebult som lät beskjuta parlamentet med stridsvagnseld. Han utmålades här som demokratins hopp. Nu sitter där en gammal KGB-man som manövrerar in en underhuggare som sin efterträdare, men som är populär därför att skolor, sjukvård och administration åter fungerar och folk får sin lön och slipper svälta och denne man förväntas vi förakta. Vem i vänstern hyllar Ryssland? Ingen de senaste tjugo åren, vad jag vet.

En svår tid
Jag tycker det här är en svår tid att leva i och jag tänker faktiskt ibland på vårt eftermäle. Det finns ju en ständig debatt om Sveriges roll under andra världskriget: var det t.ex. rätt att exportera vår järnmalm till Tyskland för att själva få kol och koks? Så läser jag om den svenska vapenexporten i dag, hur vi förser USA med granaten Excalibur som framgångsrikt dödar hela familjer i Afghanistan, hur vi säljer granatgevär och hundratusentals rödpunktssikten till världens häftigaste militärmakt som oavbrutet använder sina vapen runt om i världen. Vi vet om USA:s medvetna tortyr av människor och hur det sätter sig över folkrätten och krigets lagar. Men om detta säger våra företrädare inget, Göran Persson teg och samtyckte, liksom Fredrik Reinfeldt och i veckan har Maud Olofsson varit i Washington och nigit för presidenten.
Vad ska vi säga till vårt försvar? Ja, att vi älskar amerikansk kultur och har gjort stora delar av den till vår egen, att vi beundrar amerikansk vetenskap och teknik, att vi skickar våra ungdomar till skolor i USA och att vi själva far dit, att det är ett land som är avgörande viktigt för Sveriges handel, att det är ett språk vi talar och ständigt lånar mera från, att det finns många underbara människor där? Och så kommer då insikten: allt detta kunde ha sagts om Tyskland 1940. Hur kommer historien att döma oss?

Kristidender X: IKEA-möbler i Vita Huset? av Erik Kågström

Den amerikanska journalisten Daniel Brook har i sin bok ”The Trap” skildrat den amerikanska ungdomens ”best and brightest” och det dilemma de kan stå inför i valet av karriär när studierna är avslutade. Enligt Brook visar talrika opinionsundersökningar att majoriteten av studenterna vid USA:s prestigeuniversitet har höga ideal och ser fram emot en yrkesverksamhet som bidrar till att skapa en bättre värld. Det betyder i regel verksamhet i federal eller delstatlig tjänst, non-for-profitorganisationer eller inom kultur, information, konstnärlig verksamhet. Den verklighet dessa ungdomar möter efter avslutad utbildning är bister. En välutbildad person som vill arbeta inom offentlig sektor i en större stad i USA med en lön på kanske motsvarande 300 000 svenska kronor vill om möjligt bo i en närförstad med bra offentlig skola. Där möts hon/han av konkurrensen med personer med samma utbildning men som fått jobb inom storbolagen (the corporations) och har inkomster på det dubbla eller tredubbla vilket skörtat upp priserna på både villapriserna och skolavgifterna i distriktet.

Brook talar om ”sell-out”, på svenska närmast svek. ”Sell-outs” är sådana som sviker sina ideal att arbeta för en bättre värld för att i stället ta ett välavlönat jobb i ”the corporations”, jobb som de egentligen vantrivs med. De som inte sviker bor enkelt, de kan inte köpa lyxbilar eller inreda sina hem för miljoner. Men de har ändå råd med att satsa litet extra på ”rättvisa varor”, ekologisk mat och annat ”progressivt”. Icke-svikarna har också blivit en nisch för vissa företag som förstått vad dessa människor vill ha. Brook skriver: ”members of the IKEA class – members with elite educations but without elite incomes….en enormous demographic group with a sophisticated sense of style but little more disposable income than many discount shoppers….seeking high-brow goods at modest prices, they furnish their homes at IKEA, feed their families at Trader Joe´s, and buy everything else they need at Target”.

De båda äkta paren – Obamas och Clintons – som nu är akutella i samband med primärvalen i USA, hör alla till kategorin USA:s ”best and brightest”. Alla fyra är jurister med examina från amerikanska elituniversitet. Efter avslutade studier arbetade Obama i non-for-profitorganisationer eller i offentlig tjänst i Chikago. Särskilt de förfallna stadsdelarna i Chikagos South Side med övervägande svart befolkning var föremål för hans verksamhet som rörde sociala frågor som arbetslösas problem och boende för fattiga. En av hans aktioner ledde till att 125 000 svarta registrerade sig för röstning. Invald i den lagstiftande församlingen i Illinois verkade han bland annat för rättigheten till sjukvård för alla, skärpning av statens etiska lagar och förbättring av processen vid rättegångar som kan leda till dödsstraff. Vid sidan om undervisade han vid universitetet i Chikago och då framför allt i konstitutionsfrågor som är hans specialitet. Paret Obama har nu kunnat betala sina studieskulder inte minst tack vare Baracks bästsäljande böcker. De redovisar en gemensam årsinkomst på 900 000 dollar.

Till skillnad från Barack Obama har Hillary Clinton inte dragit sig för att ha samröre med storföretag som Tyson Foods, WalMart och Monsantos. Lågprisdetaljhandelskedjan WalMart är USA:s största arbetsgivare. Endast hälften av deras anställda har löner som går att leva på. Facklig organisering är förbjuden. Under de år som Clinton satt i WalMarts styrelse lär hon inte en enda gång ha haft invändningar mor företagets antifackliga politik. Amerikanska miljöorganisationer har kritiserat Hillary Clinton för hennes samarbete med Monsantos – giganten inom genmodifierade grödor. Monsantos bomullsvariant har till exempel orsakat ekonomisk katastrof för miljoner indiska småbrukare och bidragit till den omtalade självmordsepidemin bland indiska bönder (166 000 under 10 år). Hillary Clinton vill inte uppge parets inkomster.

En orsak till att Barack Obama är så populär bland unga välutbildade i USA i dag kan vara just detta att han inte är en svikare. Det ger honom röster både från dem som inte svikit och från dem som skäms över att de har svikit.

War on Terror: USA-kuppen i Gaza av Gunnar Stensson

Hamas vann i demokratisk ordning det palestinska valet för två år sedan. Det kom som en chock för president Bush. För att driva bort Hamas från Gaza beslöt han sommaren 2007 att låta utrikesminister Condoleezza Rice sätta igång ett väpnat kuppförsök. Det leddes av Fatahs ledare i Gaza, Mohammad Dahlan. Kuppförsöket ledde till inbördes strider mellan Fatah och Hamas och krävde över hundra liv. Slutet blev att Fatah fördrevs från Gaza.
Det är Bushregimens mellanösternrådgivare David Wurmser som avslöjat den smutsiga komplotten.
Efter nederlaget i Gaza inledde president Bush i Annapolis en ny så kallad fredsprocess. Men Hamas som vunnit det palestinska valet för två år sen fick inte delta. President Bush hade ju terrorstämplat partiet och fått många med sig (EU, FN, Sverige m fl).
I stället genomförde Israel hela hösten och vintern en hungerblockad mot Gaza, en blockad som orsakade död, svält och sjukdomar bland civilbefolkningen. Situationen för de en och en halv miljon Gaza-borna påminde om judarnas i Warszawa under andra världskriget.
Då överraskade Hamas med en spektakulär ickevåldsmanifestation: man sprängde muren som isolerar Gazas folk från Egypten så att palestinierna fick möjlighet att ta sig in i Egypten och köpa förnödenheter under några dagar.
En kort tid senare följde ytterligare en imponerande ickevåldsmanifestation: palestinska män , kvinnor och barn bildade en mänsklig kedja längs hela gränsen mot Israel för att protestera mot blockaden.
Det var kreativa aktioner som visade en bred, folkligt förankrad vilja att lösa konflikten med fredliga medel. Hamas erbjöd Israel vapenvila. Det uppmärksammades internationellt och drev de israeliska krigshetsarna på defensiven.

Principen om hundrafaldig vedergällning
Då dödades äntligen en israel av en hemmagjord plåtrörsraket från Gaza. Det skedde för tio dagar sen.
Den israeliska ledningen började genast tala om nödvändigheten av en shoah, en förintelse, riktad mot palestinierna. Ni ska inte tro att det bara är denna enda israel som dödats under de senaste tre årens konflikt! sa de. Nej, det är faktiskt hela 25 stycken sedan 2005, åtta, nio per år. Det får man inte glömma.
Därmed var vedergällningsaktionen motiverad.
Den israeliska armén drog in i Gaza med pansar, artilleri och stridsflyg. 120 civila palestinier, därav 25 barn dödades, hundratals lemlästades och en mängd byggnader förstördes.
Nu befinner sig samma Condoleezza Rice som orsakat inbördeskriget i Gaza 2007 åter i Jerusalem, med uppdrag att ”säkra fredsprocessen”, givetvis fortfarande utan att tala med företrädare för Hamas.
Den israeliske premiärministern Olmert lovar att genomföra fler anfall mot Gaza så snart hon återvänt till Washington
Förra helgens israeliska aktion var helt i enlighet med den principiella linje, som tyskarna fastslog redan i mars 1942, med hundrafaldig vedergällning för varje dödad tysk i ockuperade områden. Principen tillämpades av tyskarna i byn Lidice i Tjeckoslovakien på order av Adolf Hitler av förband från SS och SD efter attentatet mot SS-ledaren Heydrich den 27 maj 1942.
Den ansvarige ledaren för SS-aktionen, SS-Hauptsturmführer Rostock, blev 1951 dömd till döden och avrättad.

Vem bär ansvaret för aktionen mot Gaza?
– Ingen har den moraliska rätten att moralisera över att Israel utövar sin rätt till självförsvar, säger den israeliske premiärministern Ehud Olmert förtrytsamt.
– Vad utgör – i detta perspektiv och förutsatt att Israel har rätt att försvara sig – en lagom och proportionell våldsanvändning? frågar sig Sydsvenskans huvudledare den 3 mars.

Tidigare tillämpning
Vedergällningsprincipen från 1942 har tillämpats också i andra sammanhang. Förra gången skedde det vid Israels attack mot Libanon sommaren 2006. Inte heller den var oprovocerad.
Tre israeliska soldater hade förts bort av hizbollah.
Konsekvensen blev att byar och samhällen i hela södra Libanon bombades sönder och samman och hundratals kvadratkilometer mark beströddes med klusterbomber som fortfarande skördar offer, mest barn och kvinnor.
Ännu tidigare tillämpade Ariel Sharon principen vid massakrerna i Sabra och Shatila.
Experterna förvånar sig över att stödet till motståndsgrupper (terrorister) växer. De tyska socialpsykologerna förvånade sig på samma sätt i början av 1940-talet. Varför envisas folk med att dra på sig rättmätiga bestraffningar i onödan?
Den gängse slutsatsen idag är att det beror på extremistisk propaganda, att man måste bomba Iran snarast möjligt och att det är tur att Israel har (visserligen helt illegala) kärnvapen.

Också Sverige kämpar i the War on Terror, fokus Somalia.
Den svenska säkerhetspolisen gjorde i veckan i samverkan med säkerhetspolisen i nato-staten Norge ett dramatiskt tillslag mot en somalisk terrorgrupp.
Svensk press påpekar att detta är en nyttig påminnelse om att också vi naiva svenskar kan drabbas av TERRORN.
När säpotalesmannen försiktigtvis påpekade att det inte handlade om terrorism riktad mot Sverige utan mot utlandet, närmare bestämt Somalia, gjordes reflektionen att terror mot utlandsmål kan leda till att terroristerna som en bieffekt riktar sin terror också mot Sverige.
Folkpartiet föreslog härom året att svenska skolelever skulle uppmanas att ange misstänkta islamiska kamrater för polisen. Förslaget drogs tillbaka. Där gick en möjlighet att värva nya agenter till spillo. Bakom förslaget skönjer man inspirationen från en gammal tysk princip som konsekvent tillämpades av Hitlerjugend.
Nu har flertalet av de gripna somalierna släppts, både i Sverige och Norge. De tycks på ett oansvarigt sätt ha skickat pengar till nödlidande anhöriga. De greps på grund av misstanken att somliga av dessa familjemedlemmar kunde tänkas sympatisera med ”terrorgrupper” i Somalia.
Den senaste säpo-aktionen mot somalierna innebär att säpo enträget arbetar vidare längs det spår underrättelseorganisationen upptäckt redan ett par år tidigare. Den gången hamnade tre andra svenska somalier på en internationell terrorlista för just brottet att skicka pengar till sina somaliska familjer. Tyvärr visade det sig vara fel då också. Men det drabbade bara somalierna.
När man i USA talar om terrorister i Somalia syftar man på anhängare till De islamiska domstolarna som bekämpar Etiopiens USA-stödda invasionsarmé som illegalt besatt Somalias huvudstad Mogadishu. För de svenska somalierna skulle ett stöd till den nationella befrielserörelsen tvärtom kunna uppfattas som en moralisk plikt.
Svenska säpo har också gjort andra insatser i THE WAR ON TERRORISM. För några år sedan skickade de tillsammans med CIA-agenter två egyptier till ett tortyrcentrum i Kairo.

Olof Palme avslöjar Helena Svantesson
Under perioden från andra världskriget och framåt var svensk underrättelsetjänst i samarbete med amerikanska underrättelseorgan (och senator McCarthy) huvudsakligen sysselsatt med att avslöja kommunister.
En av de aktiva var Olof Palme. Efter att ha deltagit i en internationell kommunistdominerad studentkonferens i Prag utlämnade han uppgifter om Gunnar och Helena Svantesson, Hans Göran Frank och andra konferensdelegater till den amerikanske agenten Robert F Woodward vid ett möte på den amerikanska ambassaden i Stockholm 1950.
Det var samtidigt som senator MacCarthy startade häxjakten på kommunister i USA.
Gunnar Svantesson var läkare och tillhörde Clarté i Uppsala. Robert F Woodward fick bl a veta var Gunnar Svantesson bodde, att han hade samlat in pengar till Ny Dag och att hans hustru Helena var av polskjudisk härkomst.
Helena blev djupt chockad och nedstämd när hon nästan 60 år senare, i januari i år, fick kännedom om Olof Palmes svek.
Under Palmes tid som statsminister 1969 till 76 växte ett nätverk av statliga och socialdemokratiska underrättelseorganisationer fram i Sverige, bl a IB som bildades 1965 genom en sammanslagning av den militära underrättelsetjänsten och den hemliga säkerhetstjänsten.
IB sysslade, liksom de socialdemokratiska organisationerna, med registrering av kommunister, FNL-are och även vänstersocialdemokrater. Ett stort antal personuppgifter utlämnades till den amerikanska underrättelsetjänsten. Detta ägde rum samtidigt som Olof Palme offentligt engagerade sig mot Vietnam-kriget.
När Jan Guillou och Peter Bratt 1973 avslöjade IB:s verksamhet dömdes de till fängelsestraff för spioneri.
Med tanke på Palmes sedan minst 35 år välkända dubbelspel i förhållande till USA och Vietnamkriget är det svårt att förstå den odelade entusiasm varmed många varmed många erfarna gamla antiimperialister hyllar honom, framför allt för hans fördömande av julbombningarna mot Hanoi 1972. Det bars säkert av äkta indignation. Men Palmes karaktär var minst sagt sammansatt.

Hatkampanjen och mordet
För att knyta ihop det här lilla avsnittet om svensk underrättelsetjänsts insatser för USA är det på sin plats att påminna om att Olof Palme hösten 1985, några månader före sin död, var starkt engagerad i medling för fred i konflikten Palestina – Israel.
Hans närmanden till Yassir Arafat i det sammanhanget utsatte honom för ett exempellöst hat från den svenska Israel-lobbyn. Man predikade mot honom i Storkyrkan i Stockholm. Byggnader, stolpar, träd och affischtavlor runt Södervärns busscentral i Malmö var helt tapetserade med hatiska karikatyrer i antisemitisk stil riktade mot Olof Palme och araberna. Kan någon av upphovsmännen ha varit en dåtida försvarare av yttrandefriheten?
Några månader senare mördades Olof Palme. Det är drygt 22 år sedan. Det mordet förutsåg aldrig svensk säkerhetspolis.
Men morden i Gaza och Somalia pågår fortfarande.

Nu ska jag få sparken från Arbetsförmedlingen - där jag aldrig varit anställd av Ulf Nymark

Häromdagen fick jag ett rekommenderat brev med mottagningsbevis och allt. Det var från Arbetsförmedlingen. Undertecknat av självaste generaldirektören. Han hotar att ge mej sparken. Jag hade, tyckte han, gjort mej skyldig till ”olovlig frånvaro, som får betraktas som arbetsvägran”
Problemet är att jag aldrig haft en anställning vid Arbetsförmedlingen. Så hur i allsin dar kommer det sig då att jag kan få sådana brev från Bo Bylund, som jag hittills aldrig haft något otalt med?

Men vänta nu, har jag inte jobbat vid Arbetsförmedlingen (AF) sedan 18 år tillbaka? Jo, just vid AF. Men AF har inte varit min arbetsgivare.
Hur hänger nu detta ihop? Jag ska försöka göra en lång historia så kort som möjligt. Fram till senaste årsskiftet fanns AF inte som myndighet. Det fanns ett antal Länsarbetsnämnder som hade Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams, som chefmyndighet. Jag och alla andra vid AF i Skåne hade sålunda Länsarbetsnämnden i Skåne län som arbetsgivare. AF var bara ett gemensamt alias för de olika myndigheternas utåtriktade verksamhet i landet.

Ny myndighet – nej tack till övergång
Regeringen beslutade häromåret att göra en enda myndighet av denna verksamhet. En ny myndighet med namnet Arbetsförmedlingen skulle etableras fr.o.m. 1 januari 2008. I och med att det blev en ny juridisk person har de anställda rätt att motsätta sig att följa med till den nya arbetsgivaren. Det finns fastslaget i Las paragraf 6 b. Så när min arbetsgivare frågade om jag ville följa med till den nya myndigheten sa jag ”nej”. Att jag då skulle bli uppsagd pga arbetsbrist tyckte jag var helt OK. Min dittillsvarande arbetsgivare skulle ju upphöra att finnas till. Alltså blev jag (i mitten av december 2007) uppsagd från årsskiftet med en uppsägningstid fram till den 30 juni i år.

Varför arbetsplikt?
När 14 dagar återstod av min arbetsgivares verksamma liv fick jag besked från Ams att det krävdes att jag under min sex månader långa uppsägningstid skulle arbeta i den nya myndigheten. Naturligtvis frågade jag med vilken rätt man ansåg att Las § 6b (se föregående stycke!) inte skulle vara gällande. Jag fick inget svar innan årsskiftet inföll, dvs den tidpunkt då min arbetsgivare gick i graven. Dumt nog gick jag snällt, alltför snällt, till det som var min arbetsplats hos min nu avsomnade arbetsgivare, den 2 januari. Visst, det var samma arbetsplats och samma arbetsuppgifter, men en ny arbetsgivare. Varför gjorde jag det? Helt enkelt därför att jag ville få de rättsliga frågorna utredda innan jag bestämde hur jag skulle förhålla mej.

EG-domstolen?
Tiden gick, jag stötte på med nya förfrågningar till Bylund & Co varför de tyckte att de hade rätt att träda in i min gamla arbetsgivares ställe. Först en bit in på det nya året får jag en reaktion från den nya Myndigheten AF. I stort sett var svaret att ”jo, vi tycker att vi har rätt att kräva att du ska jobba under uppsägningstiden”. Löst tyckande alltså. Den mest konkreta rättsliga grund de kunde ange var en vag hänvisning till EG-domstolens praxis. För säkerhets skull utan att ange något rättsfall.

Slutade jobba
Följden blev en ny omgång e-brev från min sida: Vilka/vilket rättsfall i EG-domstolen? Inget svar. En omgång e-brev från mitt juridiska ombud: Vilka/vilket rättsfall? Inget svar från dem som själv utnämnt sig till min arbetsgivare. När AF i början av februari fortfarande inte redogjort för vilken rättslig grund man ansåg sig ha för att kräva arbetsskyldighet tröttnade jag. Jag skrev ett brev till Myndigheten igen. Och förklarade om jag inte får svar omgående så ger jag upp försöken att försöka få svar från dem och slutar att jobba.
Jag fick inget svar. Alltså slutade jag jobba för Arbetsförmedlingen. Detta eftersom man inte kunnat visa vad de stöder sig på när de kräver av mej att jag ska jobba hos en arbetsgivare som jag, helt lagenligt, motsatt mig övergång till.

Arbetsvägran
Därför hotar mej nu en arbetsgivare som jag aldrig varit anställd hos med att ge mej sparken. Grunden för detta är alltså, enligt AF, ”olovlig frånvaro”. Som, vilket Bo Bylund på ett beundransvärt skarpsinnigt sätt konstaterar i sitt personliga brev till mej, ”får betraktas som arbetsvägran”. Och visst, jag har vägrat jobba för AF. Precis som jag skulle vägra att jobba för vem det än vara månde som utan att redovisa grunden för sina krav kom och hävdade att jag var nödd och tvingad att jobba för vederbörandes räkning, utan att vi kommit överens om det.

Vad har facket gjort?
Den läsare som orkat hänga med så här långt har kanske en och annan undring. En kan vara kring fackets roll i det hela. Vad har mitt fack, Statstjänstemannaförbundet (ST), gjort för att stödja mej? Svaret är: ingenting. ST svalde på ett tidigt stadium arbetsgivarens krav på arbetsplikt under uppsägningstiden för alla som inte ville följa med till den nya myndigheten. Detta utan att kräva någon form av dokumenterat underlag för detta krav. Därför har facket, hittills, företrätt arbetsgivaren. Jag har aldrig fått något svar från ST varför de anser att arbetsgivaren har rätt och jag fel.

Advokat på egen bekostnad
Därför har jag själv, för egna medel, fått anlita juridiskt ombud för att om möjligt öka intresset hos AF att ge mej svar på mina frågor. Men det har inte hjälpt. AF vill eller kan inte ge svar. Givetvis är advokatgen på mitt uppdrag är beredd att driva frågan vidare till Arbetsdomstolen. Hon är lika övertygad som jag att AF har fel och jag rätt.
Men i och med att AF inte lagt korten på bordet och redovisat vad man stödjer sig på kan det, trots allt, ha sina ekonomiska risker att ta upp frågan till rättslig prövning. Men jag skulle, om jag hade haft ekonomiska möjligheter, gärna stämt AF inför domstol för att de accepterat min ”olovliga närvaro” under sex anställningsavtalslösa veckor i början av året.

Varför vill jag inte jobba vid AF?
En annan undring kan förstås vara, även om den inte har någon som helst bäring på de grundläggande rättsliga principerna som detta handlar om, varför jag inte vill gå över till den nya myndigheten. Om detta skulle jag kunna säja mycket, men här räcker det förhoppningsvis med att konstatera att Arbetsförmedlingen är den borgerliga regeringens främsta redskap för att genomföra sin arbetsmarknadspolitik. Och det handlar då om höjda a-kasseavgifter, sänkta ersättningar från a-kassan i syfte att sätta press nedåt på den allmänna lönenivån. Det handlar om att Arbetsförmedlingen, som alltid haft den dubbla rollen av att både ge service till arbetslösa och arbetsgivare också haft som uppgift att kontrollera och dressera de arbetslösa. Under tidernas lopp har betoningen på dessa båda uppgifter varit skiftande.

Kontrollera och disciplinera
Men under den borgerliga regeringen har kontrollfunktionen vuxit till den allt annat överskuggande uppgiften. (Få utomstående kan ens i sina vildaste fantasier kunna föreställa sig hur många personalmötestimmar som ägnas åt kontrollfunktionen, och hur mycket arbetstid som läggs ner på disciplineringen av de arbetslösa inom AF). Och nu gäller det inte bara de arbetslösa: AF har nu också fått i uppdrag att tillsammans med Försäkringskassan kontrollera, dressera och disciplinera de sjukskrivna. Och om den borgerliga regeringen får fortsätta: det kommer att bli sju gånger värre, vi har än så länge bara sett en trevande början från Reinfeldt, Littorin och Husmark Persson.

Demokratisk Vänsters årsmöte

Demokratisk Vänster har årsmöte den 4 mars kl 19 – 21 på partilokalen, Magle Lilla Kyrkogata 2, in på gården,
Mötet inleds med en bildackompanjerad politisk reseberättelse från Kuba,
”Kuba – vardag och vägval”. Bertil Egerö och Elsa Grip står för presentationen, som pågår till kl 20.

Böcker som förändrar - en seminarieserie

DFörfattare får oss att se annorlunda på världen, påverkar och förändrar, som inga andra kulturbärare. Vad betyder dom för oss nu, böckerna som förändrat och fått oss att begrunda vår tillvaro?

Sven-Erik Liedman om Marx och samhällsevolutionen, onsdag 5 mars, kl 18.30
Få författare har påverkat världen som Karl Marx med Das Kapital. Verken har haft en oerhörd politisk betydelse, men utgör framför allt ett samhällsvetenskapligt arbete, som Marx själv ansåg vara en social och ekonomisk evolutionslära. Kanske Berlinmurens fall och Sovjets sammanbrott i viss mån befriat Karl Marx teorier från dogmatism och rigida tolkningar och åter ger oss en möjlighet att betrakta hans verk ur en samhällsvetenskaplig utgångspunkt. Teorier, som ”Profitkvotens fallande tendens”, har visat sig ha en hög grad av uppfyllelse, liksom teorierna om centralisering och global arbetsdelning.
Utgör Das Kapital en ekonomisk och social evolutionslära, där kapitalismen varken är ond eller god, men en nödvändig länk i utvecklingen? Den enda stat av rang, som idag vilar på en marxistisk grund är Kina. Värden ställer sig frågan, hur kan Kina utveckla en höggradig kapitalism och alltjämt säga sig vila på en kommunistisk grund? Praktiserar Kina en mer framgångsrik variant av den ryska NEP-politiken, där man försöker att inhämta förlorade länkar i utvecklingen, eller offrar man sina politiska ideal för kapitalismens skull?

Alla föreläsningar i seminarieserien sker på Författarcentrum Syds samlingslokal ”Loftet” i Litteraturens hus
Lokalen finns på andra våningen på Hedmanska gården, Lilla torg i Malmö
Inträde: 40 kr (kaffe / kanelbulle ingår)
Hela programmet

Klimatföreläsningar

I vår är alla Lundabor välkomna till en serie kostnadsfria föreläsningar
om klimatet.
Samtliga föredrag hålls i Stadshallen klockan 19:00.

Tisdag 4 mars Klimatmärkt mat
För oss konsumenter är det en djungel att bedöma en matvaras bidrag till växthuseffekten, om transporter, förpackning och odlingsmetoder ska vägas in.
Zahrah Ekmark, projektledare på KRAV, berättar om matens klimatpåverkan, och om hur man kan utforma en klimatmärkning för mat.
Hela programmet

Kultur i Malmö

Gr-Groovy! Sofi Hellborg Afrobeat och afrojazz av bästa slag, på Jeriko 29 februari 20:30, Jeriko, Spångatan 38, Läs mer

Caroline af Ugglas – Janis Joplin på svenska Palladium, Södergatan 15, 1 mars 19:30
Läs mer

Featuring Pierre Björkman - Solo on stage Moomsteatern på Södra Teatern, Folkets Hus, Olof Palmes plats 1, 1- 15 mars 19:00 Läs mer

Malmö Gitarrfestival - Jörgen Tånnander and Carsten Gröndahl Flöjt & gitarr / Tangouppvisning på Tangopalatset, Amiralsgatan 47/Karlskronaplan, 1 mars 19:30 Läs mer

Timmar Berlin.Upplev ett nervpirrande och surrealistiskt dygn i Berlin i regi av Melanie Mederlind, på Inkonst, Bergsgatan 29, 5 mars 19:00 Läs mer

Sofia Karlsson på Palladium, 6 mars 20:00
Läs mer

Möte i vårblåsten av Gunnar Stensson

Mätta Ivarsson (mp) kryssade hemåt från Klostergårdens centrum med en barnvagn som svajade i västanvinden. Själv länsade jag för fulla segel i motsatt riktning med en liknande vagn. Hennes Ebba (ett år på det andra) och min (dotterson) Reuben (två på det tredje) iakttog varandra med vidöppna ögon, blå och mörkbruna.
- Vi fick just meddelande om att dom tänker stänga vårt dagis, sa Mätta. Det är en småbarnsavdelning, tolv barn i ett- och tvåårsåldern. Vart ska dom ta vägen? Det finns väl inte plats för dom på nåt av de andra ställena, Nordvästan eller Västan. Synd att jag inte visste det på debatten, för då hade jag kunnat fråga om det.
Vi pratade lite, enades om att det var bekymmersamt för elva andra barn och föräldrapar i Klostergården utom Ebba, Mätta och Anders.
- Hälsa Anders, sa jag, fångades av en vindstöt och svepte bort. Mätta spände sina krafter och fortsatte mot Virvelvinds.
Himlen var inte helt grå. Snabba moln bröts mot det tegelröda höghusets vassa vinklar.

Olydnad (v) av Gr

Etanolens olämplighet som drivmedel har bekräftats av många sen Erik Kågström gjorde en grundlig studie i Veckobladet. Tillverkas den av vete, majs eller annan spannmål driver den upp de globala matpriser, till förfång främst för de fattiga i tredje världen. Sker tillverkningen av annat än sockerrör är den energiineffektiv, förbrukar mer än den ger. Sockerrör är effektivare, men de skördas under människovidriga förhållanden och odlingarna hotar regnskog och annat.
Vänsterpartiet föreslår en premie på 5 000 kr till den som konverterar sin gamla bensinbil så att den kan köras på etanol. Det är positivt att partiföreningen i Lund och distriktsstyrelsen är olydiga mot partilinjen genom att tillstyrka en kongressmotion (av Sven-Inge Cederfelt) som underkänner miljöstämpeln på etanolbilar.

Om Sydsvenskans insändarpolicy av Gunnar Stensson

Som VB:s läsare minns uppstod härom veckan en liten debatt om Sydsvenskans insändarpolicy. Den är viktig för vänstern, särskilt för vänstern, kanske. Vi har ofta använt flygblad för att sprida våra åsikter. Men redan att dela ut några tusen är en stor kostnad, både ekonomiskt och tidsmässigt. Då är en insändare så mycket lättare och billigare. Och den når tiotusentals läsare.
Detta var faktiskt ett argument vi fick höra från de hårda förespråkarna för demokratisk centralism när de drev igenom att vänsterpartiet skulle göra sig av med VB. Den var onödig i agitationen och skapade bara dålig stämning.
Jag ringde alltså upp Sydsvenskans lundaredaktion och ställde de frågor jag publicerade i VB nummer 5 (länka).

Svaren
Huvudprincipen är att trycka alla insändare, förklarade Sydsvenskans tf chef Pia Rehnqvist (samma som Veckobladets, tänkte jag), oavsett politisk ståndpunkt. Politiker från majoriteten blir förstås ofta angripna och då måste de få svara, vilket leder till att de ganska ofta publiceras. Sen måste vi ibland förkorta texter. Och så gäller förstås vanliga tryckfrihetsregler om förtal osv. Men huvudprincipen är helt klart att låta alla komma till tals. Det är i tidningens intresse för det ökar kontakten med läsarna. Debatten reglerar sig själv för det mesta. Någon gång har vi satt streck för en evighetsdebatt där samma argument ideligen upprepas.
Ägarintressen och övergripande politisk linje är absolut inte styrande. Vi träffar nästan aldrig ledarskribenterna och den politiska redaktionen. I det avseendet är våra journalister helt fria.
Det är klart att många journalister väldigt ofta träffar samma makthavare i Lund gång på gång. De utsätts inte för påtryckningar, men de kan kanske känna ett tryck om de har skrivit något obekvämt. Men de träffar ju både majoritet och opposition. Jag tror det finns en policy att flytta lokaljournalister ibland, också för att låta dem möta andra perspektiv. Oftast återvänder de efter något år. Så har vi tjänstledigheter, mammor som är borta något år osv.
Journalisterna kollar nog insändarna, men jag tror knappt att de påverkas. Däremot händer det att de tycker att en insändare ger ett bra uppslag för ett reportage och då kontaktar de ofta skribenten och gör en bredare text.
Sydsvenskan har alltid gett insändare och läsarkontakter stort utrymme. Det är en tradition. Det finns insändaravdelningar i alla kommuner eller distrikt. Vi tillämpar en metod som kallas public journalism (hoppas jag hörde rätt, jag är ju lite döv) som innebär ett samspel med läsarna.
Vi saknar Arbetet och vi vill att Skånskan ska finnas. Konkurrens är bra och det är dåligt om det bara finns en tidning. Det är dåligt för oss också.
Du ville veta hur många insändare vi fått om skolpengen. Det är många. Jag ska räkna. Elva tolv före jul och en massa om förskolorna. Sedan..tretton, fjorton…minst tjugo i januari och februari. Det har varit den största enskilda debatten. Och vi har ju själva skrivit ganska mycket om just det. Ja, tack då. Vi hörs.

Kuba idag - och efter Fidel

Queert eller oqueert? av Lucifer

Jag hörde Maria Wetterstrand på Dagens Eko förklara att nu hade hon ändrat åsikt om EU: Sverige bör vara medlem av EU. Som skäl angav hon klimatfrågan. Min bedömning är att det snarare handlar om regeringsfrågan. Miljöpartiet vill sitta i regeringen med sossarna – inget ont i det – men frågan är naturligtvis hur långt man är beredd att gå för att bli regeringsfähiga. Lars Ohly skriver i dagens tidningar att vänsterpartiet inte har ändrat ståndpunkt och det gör han rätt i, inte minst inför detta år då den svenska riksdagen ska anta den nya EU-författningen som lämnar över massor av makt till Bryssel. Det är väl illa nog som det är med de inskränkningar vi redan har i möjligheterna att bestämma över interna svenska angelägenheter. Till det kommer allt meckande med Nato och militära EU-styrkor.
Ändå: politik är alltid det möjligas konst och ibland får man ta också ganska taskiga kompromisser. Det måste också vänsterpartiet om det vill vara med. Det är väl OK att kompromissa så länge man säger att det är kompromisser och att det inte handlar om att man överger sina ståndpunkter. Det är i det avseendet Eriksson och Wetterstrand brister.

Urban Ahlin (s) igen
I förra veckan skrev jag några rader om nättidskriften Dagens Arena och dess påfallande partitrohet. Det är förstås deras sak, men när nu socialdemokraterna satsar så mycket på en verksamhet som ska kunna matcha alla de borgerliga tankesmedjorna, omvärldsanalytikerna etc, så borde väl ändå tidningen ges lite lösare tömmar. Ta fallet med Urban Ahlin (s), ordförande i riksdagens utrikesutskott och en ständig förespråkare för NATO-anpassningarna. Han gick förra veckan ut med kritik av Carl Bildt för att Sverige inte snabbt nog erkände Kosovo. Kosovo är som bekant inte ett dugg självständigt, vare sig politiskt, ekonomiskt eller militärt och är enligt alla normala internationella lagar en del av Serbien. Ahlins utspel var en monumental omdömeslöshet, värd en skarp reprimand av oavhängiga socialdemokratiska opinionsbildare. Arenas kommentar var att det är klokt att erkänna Kosovo, dock ”utan entusiasm” och att det var klokt av Bildt att inte stressa fram ett erkännande. En synnerligen mild reprimand alltså, Ahlin kan fritt fortsätta företräda den svenska socialdemokratins utrikespolitik. Ulf Bjereld (s), politolog vid Göteborgs universitet, brukar ha en ganska vettig syn på utrikes förhållanden. Men också han är mild i kritiken: ”Låt oss därför sikta på ett erkännande av Kosovo. Men inte i hast, utan efter en noggrann granskning av de beslut som tas i Kosovo de närmaste dagarna. Jag tycker absolut inte som Urban Ahlin (s), att Utrikesnämndens skall snabbinkallas för att hasta fram ett erkännande redan under helgen.” Nähä. Men nog känns Palmelinjen i socialdemokratisk opinionsbildning långt borta.

Könets mörker och politikens materialitet
Det är hårda tag i debatten bland de ledande feministerna just nu verkar det. Mycket tycks handlar om queerteorins allmänna förtjänster. Det är rätt skönt att inte delta i striden. Ett tag hade man det inte lätt: man var liksom körd i politiska debatter redan från början därför att man var en vit, heterosexuell och lagom tjock man i sina bästa år. Nu tycks slagordet vara intersektionalitet vilket betyder att man t.ex. kan vara både fattig och sjuk, egenskaper som kan samverka. Det verkar ligga nåt i det.
Men det intressantaste nu är den konflikt som tycks härja på tidskriften Bang (med ett skitbra kärleksnummer i fjor somras) och en konflikt man kan känna igen från fler håll inom vänstern. Två ledande redaktionsmedlemmar avgick sedan de tröttnat på att göra en massa småjobb av typ sköta Plusgirot och vara den ”intellektuella martyren som med blödande tummar sitter och skickar ut varje ex. av tidningen själv”. Nej, detta vill inte redaktörerna. De är trötta på det gamla vanliga vänsterköret och förmodligen också på foträta skor mm – de vill gå på Spy Bar och fira 8 mars.
Tja, säger Jenny Tunedal och försvarar det traditionella arbetssättet: ”Det vore underbart om kulturtidskrifterna kunde ta sig ur gör-det-själv-träsket. Om de kunde betala skäliga arvoden, slippa vara beroende av frivilliga, nå massor av läsare” . Men när det nu inte är så ”måste det kanske få lov att skimra lite kring det oglamorösa, nödvändiga slitet.”

Arvet från Luther
Jag är naturligtvis i hög grad en produkt av det slit som bedrevs i politiken från slutet av 60-talet: försäljning av Vietnambulletinen, senare Ny Dag, sen spikandet av affischtavlor, springande i trappor med valförsändelser, blåsorkesterns appellmöten på Lunds bakgårdar etc. Det var ett slit, visst, och det är skönt att slippa det nu. När jag ändå ser det som värdefullt så är det inte för det romantiska skimrets skull. Nej det handlar om att förankra politiken i kroppen, att göra den materiell, att satsa sig själv inte i form av pengar eller prat utan i fysiskt arbete. Det kostar nämligen mer och då måste man tänka efter om man verkligen ställer upp för det.
Det är lätt hänt i kulturen och politiken att man tappar fokus och bara bryr sig lite lagom och sen glider omkring. Om man kan slippa blödande tummar och har råd till kuverteringsmaskin så ska man väl skaffa det. Och visst förekommer det en moralism i vänsterkretsar som med hänvisning till världens allmänna elände förnekar dess glädjeämnen. Är det så att redaktions- medlemmarna på Bang känner att dessa finns att få på Spy Bar så får de väl gå dit. Vi i Lund gillar allt som gör livet lätt och lekande, men vi bor så långt från Stureplan så vi vet inte så noga. Dock, i grunden är det nog ändå Luther som gäller: livets mening är arbete. Det håller väl alla med om?

Kristidender IX: Obama for president? av Erik Kågström

Det sjuder i USA. Även om det landets styrelseskick mera börjar likna oligarki än demokrati är intensiteten och deltagandet i det pågående primärvalet imponerande. Miljontals människor är engagerade i dörrknackning, telefonpåringning, skickar kommentarer till tidningarnas webbsidor, delar ut flygblad, sätter upp affischer, samlar in och skickar själva kampanjbidrag.
I Kristidender VII beskrevs Paul Krugmans vision av ett reformprogram för USA som skulle innebära att landet förvandlas till ett välfärdssamhälle i stil med Sverige. Man kan spekulera i vad som skulle krävas av en hypotetisk amerikansk presidentkandidat med en sådan – dold - målsättning. En förutsättning för att bli vald måste vara att inte avslöja sina planer förrän hon eller han väl är president. De demokratiska presidentkandidaterna Denis Kucinich och John Edwards med sina öppet progressiva och populistiska program visade sig ju vara helt chanslösa i primärvalen.

Kravprofil
Först och främst måste han – om det nu är en han – vara ett politiskt geni med en Ciceros vältalighet och en Cesars karisma. Han måste ha ett fullständigt fläckfritt förflutet, vara gift och ha barn födda inom äktenskapet. (Den enda amerikanska presidenten som varit ungkarl var James Buchanan som nu tävlar med Bush jr om vem som varit USA:s sämsta president). Han måste vara en skicklig diplomat. Han måste kunna övertyga väljarna om att han tror på de kristnas gud. Han måste vara tydlig med färdriktningen och målet men otydlig när det gäller vilka förändringar som krävs. Detta för att inte oroa penningstarka intressegrupper vars kampanjbidrag han behöver. Han får räkna med en motsträvig kongress när han väl kommit till makten och bör därför skaffa stöd hos en bred gräsrotsrörelse. Modellen är Roosevelt 1932. Det är värdefullt om han kan skapa ett kodifierat språk som egentligen bara anhängarna förstår. Där är förebilden George W.Bush. Hans ”compassionate conservatism” verkade ju ganska tilltalande men för de invigda betydde det att välfärd och välgörenhet skulle skötas av religiösa samfund och inte av regeringen. När vår kandidat till exempel säger ”change” skall hans sympatisörer förstå att han menar något som är större och mera genomgripande än det han säger på valmötena. Han måste framstå som en tveklös patriot. Han måste inse att krigsmakten är USA:s statsreligion och övertyga väljarna om att han som överbefälhavare kan försvara de ”goda” amerikanarna mot en illvillig omvärld. Han måste vara beredd att svika sina vallöften till storkapitalet när han väl blivit vald till president. Om denna tänkta presidentkandidat är en kvinna skall hon uppfylla samma krav men vara ännu mera skärpt på alla områden än sin manliga motsvarighet.
Barack Obama är väl den presidentkandidat som talangmässigt har största förutsättningarna att motsvara den skisserade idealfiguren. Frågan är om hans (dolda) planer är så revolutionära. Vissa omständigheter talar för det. Michelle Obama har sagt att hon nu för första gången i sitt vuxna liv fått anledning att vara stolt över sitt land. Det är inte osannolikt att Barack hyser samma uppfattning. Han har dessutom klandrats för att inte bära en nål med den amerikanska flaggan på rockuppslaget och för att vid ett tillfälle inte ha lagt handen på hjärtat när nationalsången spelades. Sådana attityder anses vara kännetecknande för den yttersta vänstern i USA. Det har föranlett Gerard Baker i Times (London) att undra: ”Is America ready for this dangerous left-winger”. Själv vägrar Obama att ens kalla sig liberal. Han skyr alla sådana etiketter som han menar bara bidrar till att skapa onödiga motsättningar. Den oberoende presidentkandidaten Ralph Nader har beskyllt Obama för att dölja sina verkliga åsikter för att kunna bli vald till president. Förhoppningsvis har han rätt.
I amerikanska kommentarer till valkampanjen påpekas att trots att Obama inte har någon erfarenhet av kampanjer på denna nivå så har han egentligen inte gjort ett enda misstag. Det talas om att han har politisk fingertoppskänsla av ovanligt slag. Hans retoriska förmåga prisas. Många – även garvade journalister – säger sig ha fått rysningar när de lyssnat på hans tal. Det rapporteras om svimningar. Som debattör var han till en början osäker och stapplande men har efterhand blivit allt bättre och anses nu vara i klass med Hillary Clinton.
Som ledare har Obama tillämpat den moderna inkluderande stilen. Hans kampanjorganisation tycks ha fungerat helt perfekt till skillnad från Clintons som närmast måste ses som en katastrof. Över en miljon människor har skickat bidrag till Obamas kampanj. Det är en bra början för en omfattande gräsrotsrörelse.

Strategi och värderingar
Barack Obamas strategi tycks bland annat gå ut på att framföra en åsikt eller ett förslag för att sedan modifiera det eller göra heltom för att inte oroa väljarna. Ett exempel kan tas från Israel-Palestinakonflikten. Under sin tid som politiker i Illinois var Obama öppet ”för Palestina”. För ett år sedan råkade han säga att palestinierna var hårdare drabbade än israelerna. Det orsakade ett ramaskri i medierna som inte tystnade förrän Obama tillade att palestiniernas lidande ju var självförvållat. För säkerhets skull stödde han sedan också Israels planer på militära aktioner mot Gaza. Han hoppas nog att hans anhängare förstår var han egentligen står i den frågan även om han nu måste kompromissa för att bli vald. Obamas senaste uttalande i palestinafrågan refererades i Jerusalem Post den 25.2. Vid ett möte med företrädare för den judiska församlingen i Cleveland, Ohio, sa han: ”Jag tror det finns en tendens inom det proisraeliska samfundet som innebär att om du inte intar en orubblig pro-Likud hållning till Israel, så är du anti-Israel, och sådant kan inte få bli avgörande för vår vänskap med Israel. Om vi inte kan ha en ärlig dialog om hur vi skall nå våra mål så kommer vi inte heller att ha någon framgång.” Han kritiserade också förhållandet att den som ställer tuffa frågor om fredsprocessen eller försöker sörja för Israels säkerhet på annat sätt än att ”bara krossa oppositionen” betraktas som för mjuk eller anti-Israel. Dessa uttalanden får väl ses som goda exempel på Obamas diplomatiska förmåga
Både Clinton och Obama söker stöd av de fackliga organisationerna mot löften att förbättra villkoren för den stora amerikanska medelklassen. Det kan de göra utan att stöta sig med storkapitalet. Man har alltid kunnat räkna med att demokratiska politiker sviker sina vallöften till arbetarna.
När det gäller s k värdefrågor är Obama för fri abort men tveksam till samkönade äktenskap.
Bristande patriotism kan visa sig vara en svaghet hos Obama. Det sägs dock att han börjat bära flaggnålen på kavajuppslaget, hur långt nu det kan räcka. Det är också tveksamt om han är tillräckligt krigisk. Han har till exempel röstat för bannlysning av splitterbomber (Clinton röstade mot) och röstat mot bannlysning av flaggbränning (Clinton röstade för). Han har visat sig beredd att ha förbehållslösa samtal med ledarna för USA:s fiender. Han har förklarat att han till skillnad från Bush jr kommer att söka samförstånd med andra makter i internationella krissituationer men han kommer inte att dra sig för unilaterala militära åtgärder när USA:s intressen är hotade. Han har lovat att dra tillbaka trupperna från Irak under 2009 och koncentrera krigsansträngningarna på Afghanistan och norra Pakistan där fienden – terroristerna och Usama bin Ladin – finns. Han vill öka krigsmakten med 70 000 man och förbättra omhändertagandet av de soldater som återvänder från striderna. Vi får se hur långt detta räcker om Obama i presidentvalet ställs mot krigshetsaren McCain.
Är Barack Obama en sann revolutionär eller en ulv i fårakläder? Om ett år vet vi kanske mer om den saken.