På s-fronten intet nytt av Gunnar Sandin

Ikväll (torsdag 29) debatterade Lunds kommunfullmäktige bland annat en detaljplan för Hasslandaområdet. Det blev en tre kvarts timmes debatt. Det ska etableras industritomter, vilket ingen invände mot, och så innehåller planen en stor väg som ska mynna ut i en ny trafikplats på Autostradan. Det var den som debatten handlade om, även om själva trafikplatsen (som kostar Lunds kommun 110 miljoner) kommer i en senare plan.

Sessionssalen var ännu mer välbefolkad häromveckan, på Lunds naturvårdsföreningens möte med Torvald Jacobsson, en av landets ledande miljöexperter. Han tog sin utgångspunkt i klimathotet, sa att det var brått och att det viktiga nu var att fatta rätt beslut om infrastrukturen, att inte bygga vidare på den struktur som får havet att svämma över sina bräddar.

Debatten visade att c, dv, mp och v har tagit till sej detta hot, och att de andra partierna inte har gjort det.

– Länsstyrelsen stoppar utbyggnaden av bostäderna på Norränga om inte vi bygger bort bilköerna på Dalbyvägen, sa Göran Brinck (m). Omfattas inte länsstyrelsen av riksdagens miljömål? undrade Mats Olsson (v).

– Planen är begränsad och får inga stora konsekvenser, menade Jörgen Jörgensen (fp). Vilket fick Ulf Nymark (dv) att tala om omvänd salamitaktik. Man lägger till en liten bit här och en liten bit där och till slut har man en ganska stor korv. Och fick stöd av Rolf Englesson (mp).

Gunnar Jönsson (s) tog för sin del stöd av magen, dvs. dundrade med magstöd och en smula darr i rösten om jobben som inte blev av om inte bilarna kom fram till industritomterna. Och visst. Men det kan de ju göra, norrifrån, ingen motsatte sej detta.

Klart är hur som helst att 110 miljoner som går till vägutbyggnad hade kunnat användas till spår. Det talades en hel del om light rail och Jörgensen var optimistisk, fast det skulle ta mer än tio år. Och ingen, inte ens c/dv/mp/v, talade om möjligheten att inför en osäker energiframtid förse området med industrispår, vilket faktiskt inte skulle vara särskilt svårt genom en förlängning av Tetraspåret.

Gunnar Jönsson må tillhöra en förlorad generation. Men det sorgliga var att höra hans partikollega Björn Abelson försvara planen och därmed trafikplatsen. Abelson är miljöpolitiker ur en yngre generation. Om inte s-partiet ens i en universitetsstad lyckas dra till sej yngre politiker som fattar vad som rör sej i tiden är det faktiskt illa. Och Abelson är inte ensam. Hans ännu yngre partivän Helena Lindh vill t.ex. bygga p-hus för över tusen bilar vid Brunnshög. Tala om att välja infrastruktur!

Jämställ Sverige, jämställ Handels anställda! uttalande av vänsterpartiet i Lund

Handelsanställdas förbund kraven inför årets avtalsrörelse till arbetsgivarorganisationen Svensk Handel hade fyra mål:
De ville
• Ge mer till dem som tjänar minst
• Öka jämställdhet
• Öka tryggheten
• Öka inflytandet
Mycket i förslaget syftar till att öka den ekonomiska jämställdheten för 70 % av Handels medlemmar, dvs. kvinnorna. Detta skulle göras genom en jämställdhetspott och förändring av de orättvisa arbetstidsreglerna.
Att arbetsgivarorganisationen nu bryter avtalen som nåtts är ett steg tillbaka för jämställdheten, ett steg tillbaka för de många kvinnor som jobbar till låga löner och som ofta inte får jobba heltid.
Här manifesterar arbetsgivarna att de står tillsammans och fortsätter vilja tjäna bra på att betala sämre för kvinnors arbetstimmar än för samma arbete gjord av en man. De skeva lönerna speglar den strukturella orättvisan som Handels arbetsgivare nu arbetar for att behålla.
Frågan om lönerna skall vara jämställda eller ej är faktisk inte en fråga om politisk vilja och bör inte vara fråga om arbetsgivaren välvilja. Sedan 1991 är det lagstadgat i jämställdhetslagens elfte paragraf att arbetsgivaren varje år skall upprätta en handlingsplan för jämställda löner och redovisa resultatet av kartläggningen. Vidare skall det i planen anges vilka lönejusteringar och andra åtgärder som behöver vidtas för att uppnå lika lön för lika arbete. Tyvärr fokuserar lagen på de enkla arbetsgivare och inte deras organisationer.

Den enda lösningen som är kvar nu är en strejk!

Ingen sport för gentlemen av Lucifer

En politisk kommentator/kåsör förväntas väl säga något om ”Ordförande Persson”, det kända TV-programmet. Men jag tycker faktiskt att det är svårt att säga något som inte redan är sagt. Jag fann själv inte något i programmen som överraskade mig – jo, så här ungefär är väl Göran Persson när han får sitta och snacka med en förstående lyssnare utan att det omedelbart ska komma till offentligheten. OK: han var lite känsligare, lite mera ömhudad, lite mer benägen att se konspirationer riktade mot sig än jag hade tänkt mig, men inget överraskande. Jag har hört Olof Palme sitta och hetsa på ungefär samma sätt en sen kväll efter några glas och vad gäller Tage Erlander sett honom gör ungefär detsamma i sina dagböcker. Det handlar om politikens nattsida eller vad man ska kalla den. Kanske kan man lika gärna kalla den dess mänskliga sida, den som inte handlar om idéer och ideal utan behov av makt och önskan att se motståndare kravla i skiten. Det är den sidan programmet har visat, inte det praktiska vardagsslitet med att göra landet bättre..

Låga tankar
Att det finns en nattsida av politiken vet alla, men det är svårt att erkänna den. Inte minst för oss i vänstern som ju ser oss som moraliskt överlägsna borgarna. Och det intressanta är att borgarna har samma föreställning och reagerar därefter: inte ska väl socialister hysa sådana låga tankar. Indignationen blir alltså betydande när man visar upp den sidan. Indignationen mot Veckobladet har ju tidvis varit stor, karakteristiskt nog starkast från de unga och oskyldiga, när skribenter här har tagit till personliga tillmälen. När Persson säger att Mona inte är någon stor tänkare är det väl nykter verklighetsbeskrivning och när han tycker att Bildt är jävligt dålig så kan jag bara instämma. Politik är ingen sport för gentlemen.

En nationalistisk vänster
Ett annat ämne värt att diskutera är de anklagelser som då och då hoppar upp om att vänstern är inskränkt nationalistisk. Per T. i Sydsvenskan har ägnat sig år sådant av och till, fast det var ett tag sen han kallade oss brunvänstern – det är väl åldern som börjar ta ut sin rätt.. Senast är det Per Svensson i Expressen som recenserar en brittisk bok av Nick Cohen som går till angrepp mot medelklassvänstern, den som går i sandaler, kör miljöbilar och dricker kaffe latte. Jag tror väl inte att Veckobladets läsare känner igen sig helt i den bilden, men Per Svensson vidgar Cohens angrepp också till en del av oss. Hur kan vi visa förståelse för islam, hur kan vi acceptera att folk som spränger oskyldiga i luften i Palestina och Irak kallas motståndsmän? Och vi är ju emot EU, hur kan vi?. Vi är lika fästa vid nationen som gamla högermän, menar Svensson:” Det finns ett obehagligt svar på Nick Cohens grundfråga, nämligen att det finns saker hos den samtida fascismen som delar av vänstern faktiskt ser och känner igen - som i en spegel.”

Till försvar för en samhällsform
Visst är det sant att vänstern talat väl om det nationella under senare år på ett sätt som är främmande för en klassisk internationalism. Men förklaringen är att vi gjort det i en försvars­position. EU har ju genomgående varit ett högerprojekt i Sverige: det matchades fram av borgarna i kamp mot sosseriet. Det är med EU:s hjälp borgarna har kunnat bryta upp folkhemmet. Det är tack vare EU vi inte längre har Posten och Televerket och Statens Järnvägar, det är ytterst genom EU vi har friskolor och reklamkanaler och floder av billig sprit. Det är möjligt att det svenska samhällskontraktet hade fått ge med sig efter hand, men det är EU som åstadkommit den rasande takten. När vi inte välsignar den övernationella makten i Bryssel är det för att försvara de framsteg som faktiskt gjorts i vårt samhällsbyggande.
Svensson får också mothugg i Expressen av Katrine Kielos:” EU har varit ett strategiskt instrument i händerna på den europeiska högern: tjänstedirektiv och motstånd mot miljökrav, allt i den ohämmade marknadsekonomins namn.” Javisst! Måste man gilla EU bara för att man är för internationell solidaritet? Och är palestinensiska och irakiska patrioter onda människor till skillnad från israeliska soldater? Jag är inte säker på att det är de borgerliga liberaler som applåderat övergreppen mot Serbien, Afghanistan och Irak som ska undervisa vänstern i politisk moral.

Svar på remiss om ett nytt Höjeåprojekt från Klostergårdens Byalag

Först vill vi uttrycka vår glädje över att de tre kommunerna Lomma, Lund och Staffanstorp gemensamt beslutat att genomföra ett nytt ”Höjeåprojekt”.
Vi är övertygade om att beslutet, när det genomförs, kommer att tillföra Sydvästskåne stora naturvärden, dessutom inom gångavstånd från centrala Lund.

Vi begränsar vårt svar till synpunkter på det område som närmast berör oss i Klostergården och centrala Lund: R3, i delavrinningsområde 1.
Framför allt är vi intresserade av det 3,2 km långa gångstråk som ska anläggas söder om ån från Värpinge till Sankt Lars.
Trots att det är beläget i Staffanstorps kommun och av stort intresse särskilt för de boende i Flackarp, så berör det i första hand Lundaborna, för vilka stigen från Sankt Lars till järnvägen och vidare fram till Värpinge redan nu är ett allt populärare gångstråk.
Det är viktigt att de bostäder som planeras i det gamla BUP-området får en sådan utformning att de inte stör naturupplevelsen.
Den planerade dagvattensdammen berikar landskapet med en ny speglande yta.
Det är viktigt att genomförandet av gångstråket sker så att minsta möjliga skada vållas fågellivet i snåren längs ån.

Vandringsleden från gångbron vid Sankt Lars längs åns södra strand till Källbybron öppnar en välkommen ny variation. Den är dessutom genom sitt höga läge i stort sett skyddad för vinterhalvårets översvämningar
Att göra slingan vid Sankt Lars handikappsanpassad är en viktig åtgärd.
Spången bortom järnvägen erbjuder möjlighet till en extra promenad upp till Flackarps gamla ödekyrkogård.
Annars kan man välja att följa ån längs dess södra strand fram till Värpinge. Från den höga stranden har man vid utsikt över det skånska slättlandet.
Sedan man gått över spången vid Värpinge kan man återvända mot Sankt Lars på den befintliga stigen norr om ån. Man upplever då den skyddade ådalen med dess rika växt och djurliv som en sorts oas.
Vandringsslingan i den våtmark där ån meandrar bortom Trolleberg erbjuder möjligheten till intressanta förlängningar av promenaden.

Sammanfattningsvis konstaterar vi att de föreslagna åtgärderna i hög grad ökar förutsättningarna för rekreation och naturupplevelser och att de vidgar friheten för handikappade att röra sig i ett av Lunds vackraste landskap.
Den ökade tillgängligheten är också av stort värde för Lunds skolor.
Vi är övertygade om att ett växande antal lundabor med tacksamhet kommer att utnyttja de nya möjligheterna.
Den uppskattade kostnaden på 320 000 kronor är låg med tanke på de naturvärden som uppnås.
Vi hoppas att arbetet för att genomföra de föreslagna åtgärderna kan komma i gång så snart som möjligt.
för Klostergårdens Byalag
Gunnar Stensson

Till minne av Jenny Ljunghill

I förra veckan dog Jenny Ljunghill efter ett tämligen snabbt sjukdomsförlopp. Hennes uppmärksammade diktsamling ”Mensversar” var ett uttryck för tidens kvinnofrigörelse. Men hon skrev också annat, bland annat nedanstående dikt som hon bidrog med till årsboken Lund sett från vänster 1982. Den förtjänar att tas med i alla kommande antologier med Lundadikter, för att den berör en klassisk lundamiljö (Billebergs stenbrott) och en klassisk lundensare, men också för sin språkglädje och humor.

Tröst för ett universitetslektorshjärta

Okey att jag kanske är taskig som lärare
men jag har badat naken
                           med Maxwell Overton

Okey att eleverna kanske inte är nåt vidare dom heller
men vi har badat nakna
                           med Maxwell Overton

Okey att vissa vetenskapliga data vägrar
gö-            i             rätt-          snä-
ra             ra-           ning           va
på             ka            hö-            dok-
stäl-          ko-           ger            tors-
let            lum-          ge-            ring-
marsch         ner           nom            en
men vi har badat nakna
                          med Maxwell Overton

Okey att det kanske inte går att lära för livet i denna skola
bed vi har badat dakda
                          bed Maxwell Overton

Okey att all undervisning är påverkan men vi oss sorgligt lika
bed vi har badat dakda
                          bed Maxwell Overton

Okey om vår tro på förändring är en romantisk dagdröm
bed vi har badat dakda
                          bed Baxwell Overton

Okey om vi aldrig får uppleva revolutionen vi snackade om
bed vi har badat dakda
                          bed Maxwell Overtodd

Dågodtigg har i alla fall hädt bed dig, med oss
medad vi babade dakda
                          bed Maxwell Overtodd

Maxwell Overton: Känd Lundaakademiker av klassisk art, vars namns poetiska klang till slut blev mig övermäktig, och som lär ha varit släkting i rakt nedstigande led till Charles Darwin, vilken i sin tur blev känd för sina teorier om hur vi överlever.

Etanol brev 3 av Erik Kågström

Om importtullarna på etanol tas bort i EU, vilket det nu talas om, blir det sannolikt inte aktuellt med någon större etanolproduktion med vete som råvara i Sverige. I Brasilien fortsätter kampen mot utökning av sockerrörsodlingarna. De organisationer som stöder aktionerna är förutom facket CUT och de jordlösas rörelse MST - som jag nämnde i förra brevet - även den internationella bondeorganisationen Via Campesino och katolska kyrkans kommission för jordbruksmark. När president Bush nyligen besökte Brasilien ägde omfattande protestaktioner rum. Förutom sockerplantager ockuperades även ett pappersbruk i Rio Grande do Sul, delägt av Stora Enso.
Kraven innebär inte att man helt tar avstånd från etanolproduktion. Man föreslår att etanoldestillerierna skall drivas av småjordbrukare som en del av ett diversifierat jordbrukssystem där lokal livsmedelsproduktion prioriteras. Därigenom säkras land, uppehälle och arbete för de fattiga på landsbygden. Ett hundra hektar med rörsocker kräver bara en anställd medan samma areal med livsmedelsproduktion sysselsätter 35 personer. Etanolproduktionen skall avse den stora inre marknaden i det egna landet och inte konsumtion i USA.

Etanol och biodiesel av skogsråvara
Att tillverka drivmedel av skogsråvaror är mera tilltalande än att använda livsmedel som råvara. I Sverige har vi ännu ingen kommersiell produktion av etanol eller biodiesel från skogen men tekniken är känd. De svenska skogsindustrierna är i stort sett självförsörjande med grön energi inom produktionsprocesserna i sågverk, massafabriker och pappersbruk. Restprodukter nyttjas för elproduktion och uppvärmning. Man kan även exportera energi till omgivningarna, främst i form av fjärrvärme. Men för plantering, skogsskötsel, avverkning och transporter från skog till fabriksgrind krävs fossilt bränsle.
Sveriges skogar har en årlig tillväxt på drygt 100 miljoner kubikmeter. Därav avverkas 85% som ger: sågtimmer 40%, massaved 30%, grenar och topp (GROT) 22%, ved 7% och övrigt 1%. Så mycket som 40% av allt rundvirke (timmer och massaved) går redan i dag till att producera värme och el i skogsindustrierna.
Vid storskalig produktion av DME av skogsråvara har man uppskattat att det skulle räcka med 3.7% av den svenska skogsavverkningen för att täcka skogsindustriernas behov av drivmedel för skogshantering och transporter till fabrikerna (1). Men då ingår inte transporterna från fabrik till användare. Eftersom skogsbranschen står för 25% av de tunga transporterna i Sverige skulle det krävas 14-15% av avverkningsvolymen för att tillgodose även övriga tunga transporter. Men om skogsbeståndet skulle stå för hela drivmedelskonsumtionen i landet skulle nästan 80% av de årliga avverkningarna gå till drivmedel. Förmodligen finns en outnyttjad resurs i restprodukter från skogshanteringen som kan användas till biobränsleproduktion. Att utgå från GROT är dock problematiskt eftersom hopsamlandet av grenar och toppar kräver mycket energi. Svartlut, en biprodukt vid produktion av sulfatmassa, anses av många kunna användas som råvara för produktion av flytande bränsle. En storskalig produktion av t ex DME måste nog ändå innebära att man minskar volymerna på det som skogsråvaran i dag används till - uppvärmning, papper och byggnadsmaterial.
Medan det verkar fullt realistiskt att skogsråvaran kan bidra till att ersätta åtminstone en mindre del av fossilt bränsle i transportsektorn så ser det mindre lovande ut inom jordbruket. För att ersätta det fossila bränsle som förbrukas enbart i livsmedelssystemets transporter ”från jord till bord” krävs att 40% av vårt lands åkermark utnyttjas för biogrödor, främst då vete och raps.
Den enda svenska storskaliga produktionen av biodiesel - RME – äger rum vid Lantmännens anläggning i Karlshamn. Möjligheterna att producera biodiesel på svenskodlad raps är begränsade dels av att odling av klimat- och jordmånsskäl skäl bara kan ske i södra Sverige och dels av att man inte bör odla raps oftare än vart femte till sjunde år för att förebygga växtföljdsjukdomar. Produktion av RME inkräktar naturligtvis på livsmedelssektorn. Margarinfabrikanter i Europa har vänt sig till EU-kommissionen och klagat över att stödet till biodieselproducenterna snedvridit priskonkurrensen när det gäller raps.

(!) Hillevi Helmfrid och Andrew Haden. 2007 ”Efter oljetoppen – hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär?”

Läs, begrunda och kommentera!
Finn felen!
Erik Kågström

I kommande brev bland annat
• Etanol av perenna grässorter - switchgrass
och rörflen?
• Biodiesel i Amerika – soja
• Biprodukter vid biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i världen
ökas?
• Energiekonomi i biobränsleproduktionen
- emergiprincipen

Påskvandring

Årets påskvandring startar traditionsenligt på skärtorsdagen (den 5 april) men den som av arbete eller annat är förhindrad att vara med från start kan ansluta på kvällen när det är dags att resa vindskyddet. Årets stora samtalsämne vid lägerelden blir förstås klimatet.
Det finns två alternativ som båda har sina förtjänster: nordöstra Skåne med sina höjder och sjöar respektive nordvästra Skåne med den stora utsikten från Hallandsås och den smidiga möjligheten att avrunda med en avstickare till Helsingör. Deltagarnas preferenser och i någon mån vädret får avgöra. Ej bindande intresseanmälan mottages av Gunnar Sandin, 046-135899, gunnarsandin@telia.com

Bara några rader om av Lucifer

…vårtecknen. Det är bara att säga som det är: nu är det blått av scillor i den Holmbergska parken bredvid Idrottsplatsen. De är särskilt blåa i år och det är alltid Jan Mårtensson man tänker på när man först ser dem.

… den kubanske delegaten i FN-rådet för mänskliga rättigheter i Genève som inte kunde avhålla sig från att reagera på den Bildtska provokationen. Han gjorde ett vildsint utfall mot Sverige och jag tycker inte vi har förtjänat det. Men det var Bildt som började och som vanligt skulle ställa in sig genom att köra USA-linjen. De som, enligt Bildts och därmed Sveriges, mening förtjänade särskild uppmärksamhet för sina brott mot de mänskliga rättigheterna var länderna Burma, Vitryssland, Nordkorea och Cuba. Alltså t.ex. inte Colombia eller Egypten, inte Saudi-Arabien. Cuba. Jo verkligen, Amnesty har räknat till 69 politiska fångar på Cuba. Men är det inte värre med de 500 som finns på Guantanamo? Det tycker kanske Bildt också, vem vet, men det skulle inte falla honom in att säga.

…den megalomane glasmästaren med den tjocka plånboken, Arne Paulsson, som inte har bestämt sig vilket av Lunds handbollslag han ska göra till svenska mästare. Jag undrar bara: hur känner sig Lunds kommunalpolitiker som har fått folkets förtroende att utforma idrotts- och fritidsverksamheten i kommunens regi? Är det inte förnedrande att bara sitta där och se vad Paulsson vill göra? Lunds invånare vill ha ett stort och fungerande badhus och fritidsnämnden håller med. Men då kommer Paulsson och säger att det i stället ska byggas en arena för handboll som han lämnar ett bidrag till, varvid Prytz och de andra i gänget faller omkull av tacksamhet. Det är som när Percy Nilsson utövar sin verksamhet i Malmö. Är det inte pinsamt?

…brottsligheten som, tycker jag, får ta upp alldeles för mycket plats i media, t.ex. i TV-nyheterna. Jga vill inte veta detaljerna i det senaste mordet och jag läser inte frivilligt några deckare. Ska det vara något att ständigt läsa om mord? Men vad gäller brott finns det undantag, det måste erkännas. I torsdagens Expressen finner man den till läsning lockande rubriken: ”Orgelbyggare döms för pipstöld”. En kille snodde alltså orgelpipor från en kyrka i Motala och placerade dem i en kyrka i Ringamåla. Och så Expressens slutkläm: ”De stulna orgelpiporna anses vara ovärderliga. Att tillverka nya skulle kosta över en halv miljon kronor.”

Camilla Sköld Jansson talar i Lund 1.5 av Gunnar Sandin

Camilla Sköld Jansson förlorade i höstas förtroendet hos de jämtländska väljarna och fick lämna riksdagen, men hos en majoritet av vänsterpartisterna i Skåne och Lund tycks förtroendet vara ograverat. Hon har uppträtt flitigt härnere under senare år, och nu meddelas det att hon ska vara huvudtalare när vänsterpartiet i Lund firar första maj. Det lär ha funnits andra förslag, till exempel klimatpolitiker nu när klimatfrågan är på allas läppar eller EU-parlamentariker detta år när organisationen fyller femti, men nej. En majoritet ville ha Camilla.
Camilla Sköld Jansson är inget okontroversiellt namn. Vi minns att den allmänt aktade Jonas Sjöstedt efter förra kongressen gick ut i Flamman och vädjade till partistyrelsen att nöja sej med att välja en viceordförande, Alice Åström. Men det hjälpte inte, Camilla blev andra vice.
Camilla är den mest profilerade nytraditionalisten i vänsterpartiets ledning vid sidan av Kalle Larsson. Han var som vi minns huvudtalare i Lund förra året, och dessförinnan hade man Marianne Berg och Britta Berg som företräder samma linje.
Det har talats en hel del om ny enighet inom den lokala partiföreningen. Det konsekventa valet av förstamajtalare vittnar om något annat. Profileringen fortsätter.

S:t Lars: Förnekad planmiss av Gunnar Stensson

Vid samrådsförfarandet fick planprogrammet för Sankt Lars ett positivt mottagande:
parkmark vid Höje å, äldreboende, ombyggnad till tre våningar av paviljongerna och utbyggnad av industri-delen i södra Sankt Lars. Måttfullt och acceptabelt.
En planmiss upptäcktes dock: man skulle tvingas hugga ner pilträden och schakta bort vallarna runt BUP-området om man byggde enligt planen.
Det skulle försämra miljön för dem som bor norr om området, stoppa möjligheten att bygga insyns- och vindskyddat för dem som i framtiden kommer att bo inne i området (erfarenheten av de senaste dagarnas stormar förskräcker) och förfula landskapet för de lundabor som promenerar vid Höje å.
Den delen av planen är alltså oacceptabel. Men planmissen kan lätt rättas till.
Det enda som krävs är att ändra ritningen så att byggnadernas utformning och antal anpassas till området innanför vallarna.
Planmissen upptäcktes av de närboende i Regnbågskvarteret och 1500 boende i Klostergårdens höghus (8 våningar), bland dem många moderater och socialdemokrater. De fick snart stöd av den socialdemokratiska gruppen i tekniska nämnden och av politikerna i folkpartiet, centerpartiet, demokratisk vänster, miljöpartiet och vänsterpartiet.
Men politikerna i byggnadsnämnden (m och s) knep ihop ögonen och förnekade planmissen. Makthavare förnekar ofta misstag.
Nu argumenterar socialdemokrater som Ann-Marie Nilsson i byggnadsnämnden och Söders ordförande Stig Svensson för att planen ska tas oförändrad. De ignorerar planmissen (pilevallarna nämns ingenstans i deras texter) och ger sken av att det råder motsättningar om delar av planen som alla är eniga om.
Tyvärr tyder detta på att socialdemokrater och moderater på nästa fullmäktigemöte tänker köra över den breda opinion som vill rädda pilevallarna och anpassa utbyggnaden av BUP-området efter de naturliga förutsättningarna. Socialdemokraterna sätter de rödgröna partierna på plats och moderaterna kvaddar allianspartierna.
Det kan straffa sig. Förnekelse löser inga konflikter. Tiden för nytänkande är knapp, men den finns. Ännu.

Klimathotet - världens chans för sd av Gunnar Sandin

Klimathotet kommer oundvikligen att få stora politiska konskvenser på alla nivåer - globalt, nationellt, regionalt, lokalt. En som flera har pekat på, bland andra Karin Svensson Smith (mp) i Sydsvenskan den 22.3, är möjligheterna för de rödgröna partierna att återfå majoriteten på olika nivåer, därför att de har större förtroende än borgarna i klimat- och miljöfrågor. En mindre uppmärksammad trolig effekt är att sverigedemokraterna kommer att tjäna på frågan. De lär komma in riksdagen, och i så fall med mandat från bland annat Skåne, och de kommer att stärka sin position i Lund.
Hittills har de bara haft en profilfråga: invandringen. Är de inte alldeles blåsta, och det tror jag inte att ledningen är, kommer de 2010 att ha en till: bilen.

En rural restbefolkning
Vilka röstade på sd i höstas? Resultatet i Lund understryker den bild som olika undersökningar har gett. Sd är i hög grad ett glesbygdsparti och dess väljare är till stor del lågutbildade. Detta är faktorer som samvarierar. Trots all urbanisering och utjämning finns det ute i buskarna ett inte så litet befolkningsskikt med värderingar som skiljer sej från den dominerande liberala kulturens. Den som tvivlar kan till exempel åka ut till Rönås och tillbringa en eftermiddag på pizzerian där.
Rönås ligger vid en stor väg, den mellan Hörby och Sjöbo, men dit går inga bussar. Det finns i princip inget resandeunderlag för alla har bil, även långtidsarbetslösa och sjukpensionärer. Alla har kanske inte körkort, de kan ha fått det indraget, men de kör ändå eftersom risken för upptäckt är försumbar.
De har en stark glesbygdsidentitet, upplever en stark motsättning till det urbana storsamhället. "Utan bilen dör glesbygden" är en paroll som de varmt skriver under på, trots att ingen företeelse torde ha utarmat glesbygden mer än bilen - se en gammal men fortfarande hållbar analys av Måns Lönnroth m.fl. i debattboken Ska vi asfaltera Sverige?

Arbetarna älskar sina bilar
Bilinnehav och (upplevt) bilberoende är förstås inget specifikt för den rurala restbefolkningen. Den enda större befolkningsgrupp, vid sidan av de äldsta och fattigaste pensionärerna, som i högre grad avstår från bil (och körkort) är storstadsungdomar.
Det specifika med den manliga traditionella arbetarklassen är att den har en emotionell bindning till bilarna därutöver. Tydligast märks detta i rost- och bängbältets klassiska bruksorter, platser som Hagfors eller Hofors eller Hällefors där raggare kör runt så som de har gjort sedan 1950-talet.
Men det finns förstås en materiell grund. Sverige har flera stora person- eller lastbilstillverkare och dessa har i sin tur tusentals underleverantörer. Och det tiotusentals serviceinrättningar - verkstäder, mackar etc.

Mona älskar sin bil, men …
Det stora arbetarpartiet har alltid varit i princip bilvänligt. Den materiella grunden finns även här. "Det som är bra för Saab, Scania och Volvo är bra för Sverige" har varit en ledstjärna för partiets politik. Därmed har vi fått avdragsregler för arbetsresor som saknas i de flesta länder och regler för förmånsbilar som gynnar de största och törstigaste ("premiumsegmentet" som det numera heter).
Sin privata kärlek till bilar bekände den kroniska felparkeraren Mona Sahlin redan för elva år sen. I sitt installationstal förra veckan bekräftade hon det för kollektivets räkning: "Vi älskar bilen …"
Men hon tvingades säga något mer, att bilen inte fick bidra till klimathotet. Därför kan vi med en ny s-regering vänta oss nya miljardsubventioner till snåla och rena motorer liksom andra miljarder till alternativa bränslen, i hopp om att slippa skära ner själva körandet. Men detta kommer inte att räcka för att uppfylla EU:s och andras utsläppsmål. Socialdemokraterna tvingas därmed föreslå alternativt acceptera höjda bränsleskatter, trängselavgifter och annat.
Och borgarna måste vara med i klimatrejset och klämma åt bilisterna även de. De har faktiskt gjort en lyckad start med fördyringen av trafikförsäkringen, något som den rödgröna majoriteten inte vågade sej på.

Svek och protest
De bilälskande arbetarna kommer att uppleva att socialdemokraterna sviker dem. Den bilälskande glesbygdsbefolkningen kommer att uppleva att centern och de andra borgarna sviker dem. Dags för proteströstning.
Ett drömläge alltså för ett högerpopulistiskt parti som talar om att "vanligt folk" måste ha råd att köra bil, att Sverige inte ska behöva minska utsläppen så länge Kina inte gör det, att regeringen i Stockholm inte förstår glesbygdens behov. Ett parti som kommer att kunna köra in i riksdagen med drag under galoscherna och öppet spjäll.
Är detta ett skäl att mildra kritiken mot bilismen? Naturligtvis inte.

En liten ekonomidiskussion av Johan Lönnroth och Göran Persson

Hej Göran
Till min sorg såg jag att du låter Johan Ehrenberg omvända dig.
Jag började på ett svar, men eftersom jag dels inte hade det program som behövdes, dels har jag svarat honom flera gånger nu utan att han svarar på något meningsfullt sätt, så nöjer jag mig med att skicka en kort kommentar till ett tidigare inlägg (från i höstas) nedan samt tre grejer jag fått publicerat i Kommunalarbetaren Ordfront och SVT opinion som jag bifogar.
Huvudproblemet är att han försöker behandla ett långsiktigt problem utifrån dagens tillfälliga överskott i högkonjunkturen.
Johan L

"Hej Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren
Även jag kan reta mig på klyftan mellan retorik och realitet i debatterna om statsbudgeten. Och liksom Er skulle jag gärna se att den offentliga konsumtionen växte mer än den privata. Problemet är hur pengarna skall flyttas från det ena till det andra. Ökad andel offentlig konsumtion innebär ju ännu större relativ ökning av finansieringsbehovet på grund av den genomsnittligt lägre produktivitetstillväxt för den typ av personliga tjänster som dominerar i den offentliga tjänsteproduktionen. Bara oförändrad andel kräver ju 52 miljarder kronor mer 2006, 68 mrd 2007 och 86 mrd 2008 enligt era egna beräkningar. Dessutom vill vi väl alla tre höja kvinnors löner mer än mäns vilket kräver ännu större överföringar. Jag har dessutom för mig att Ni båda gärna vill ha en allmän arbetstidsförkortning. För att klara allt detta gissar jag att det kommer vatt krävas storleksordningen minst 100 miljarder inkomstökning för stat, landsting och kommuner på lite sikt.
Skatteflykten och den skärpta internationella konkurrensen om skattebaserna gör det ju inte alldeles enkelt att fixa detta.
Min fråga till Er är således: Hur vill Ni konkret kamma in kosingen?
Kamratlig hälsning
Johan Lönnroth"

---

Hej Johan
Omvänd är ett väl starkt ord egentligen. Tvivlande är nog mer sanningsenligt, men jag spetsade till det lite i hopp om debatt. Vi får väl se om fler ger sig in i den. Det som känns som ett politiskt jätteproblem för mig är diskrepansen mellan hur fort medborgarna måste betala för de dåliga tiderna och den långsamhet som alltid råder med att skörda frukterna av de goda. Mentalt fungerar det lite likadant, det tar lång tid att skaka av sig "krismedvetandet" politiskt, där ar kapitalet mycket snabbare. Det är därför som Johan E:s skriverier och åsikter ibland känns så befriande.
Trots eller kanske tack vare den korta ekonomiutbildning som jag har (40 poäng i företagsekonomi för mer än 30 år sedan) så kan jag inte analysera och diskutera de ekonomiska sakfrågorna i botten på ett särskilt kvalificerat sätt. Mitt intresse är de politiska konsekvenserna av att den vanlige löntagaren ser hur hela ekonomitåget drar iväg med snabbt ökande klassklyftor när man själv står kvar på perrongen. Nästan allt som föreslås från en vänsterståndpunkt i politiken och som kunde påverka denna nuvarande utveckling bemöts som "orealistiskt" från borgerligt håll.
Inte bara vänsterpartiet råkar ut för detta, Greider bemöts nästan dagligen som orealistisk av sina partikamrater och Per Nuder driver åsikten att s inte skall lova återställare för man vet inte hur konjunkturen ser ut 2010. Om alla goda förslag är "orealistiska" eller underställda den halvmetafysiska konjunkturen så är detta djupt demoraliserande och passiviserande.
Kanske är jag för pessimistisk, det är enligt min åsikt ont om goda förslag att slåss för, så kanske det behövs mer optimistisk "orealism"?
ETC-linjen att förändring nu är möjlig piggar i alla fall upp mig en hel del.
Jag förutsätter att det är OK att publicera denna mail-dialog i nästa nummer. Kanske vi hinner en vända till innan torsdag.
Hälsningar
Göran P

---

Hej Göran
Visst, publicera Du om Du vill. Men ta då med även denna slutreplik från mig:
Jag har full förståelse för att "ETC-linjen att förändring nu är möjlig piggar ... upp". Även jag känner starkt behovet av avvikande röster. Johan Ehrenberg representerar (liksom en gång Sven Grassman) det högst legitima motståndet från dem som drabbas av omvandlingen av välfärdsstaten. Att ta till sig påståendet att omvandlingen är onödig och pålurad svenska folket av nyliberaler är lika lätt som att svälja en varm korv med mos när man är hungrig.
Men jag påstår ändå att Ehrenberg i grunden har fel. Hans åsikter är också ofarliga för högern. För argumenten mot det budgetgnetandet används både av George W Bush för att motivera ofinansierade ökade anslag till Irakkriget som av Svenskt Näringslivs Urban Bäckström när han angriper Anders Borg för att hålla fast vid målet att det offentliga sparöverskottet skall vara 2 procent av BNP. Att hålla ordning på de offentliga finanserna och att våga kräva omprioriteringar inom rimliga budgetramar är inte högerpolitik.
Jag påstår att vare sig Ehrenberg, Greider eller något politiskt parti i Sverige på allvar vågar ta itu frågan om hur klass- och könsklyftorna skall bekämpas och hur välfärdsstaten långsiktigt skall finansieras i en värld med knivskarp internationell skattekonkurrens och ständig relativ fördyring av offentlig tjänsteproduktion. Bara om vänstern överger synen på kapitalismen som en nyliberal konspiration, inser nationalstatens begränsningar och behovet av att handla lokalt och tänka globalt, kan vi åstadkomma den "orealistiska realism" som i det långa loppet kan återupprätta det folkliga förtroendet för politiken.
Johan L

Etanol brev 2 av Erik Kågström

Hej igen,
Sedan jag skrev det första etanolbrevet har det hänt saker på området. President Bush har förstås insett att USA:s resurser inte räcker för den målsättning han har att ersätta bensin med etanol. Han behöver hjälp från Brasilien. Vid sin nyligen genomförda Eriksgata i Latinamerika har Bush tydligen haft givande samtal med president Lula de Silva. I São Paulo har man nu storstilade planer (1). Produktionen av etanol skall expandera och förutom att fylla de amerikanska SUVarnas tankar är målsättningen att 10% av världens bensinproduktion skall vara ersatt med etanol från Brasilien om 20 år. Det innebär att från nuvarande 6 miljoner hektar skall sockerrörsodlingarnas areal öka till 30 miljoner hektar. Det beräknas kräva avverkning av skog på 73 miljoner hektar. (Sveriges totala skogsbestånd är 22 miljoner hektar, som jämförelse).

Är detta något som är bra?
Och i så fall, vem är det bra för? Som jag nämnde i förra brevet är det tveksamt om etanolproduktionen i Brasilien leder till minskade koldioxidutsläpp om det sker till priset av avskogning. Regnskogen naggas nu inte bara i kanterna utan avskogningen sträcker sig in på djupet. På bilder tagna från rymden bildar avskogningarna fiskbensliknande mönster där de stora vägarna utgör ryggraderna. Du kan själv en bild på nätet (2).

President Lula de Silva och hans ministrar tycks emellertid vara entusiastiska över den ökning av Brasiliens BNP som förväntas bli följden. Organisationer som Jordens Vänner och World Wildlife Foundation oroar sig naturligtvis för skador på biodiversiteten i regnskogen. Jared Diamond (2) skulle nog varna för den ökade jorderosion och de försämrade nederbördsförhållanden som följer på avskogningen. Hydrologer undrar kanske om Brasiliens vattenresurser verkligen räcker till för stora vattenslukande odlingar med sockerrör, sojabönor och snabbväxande eukalyptusskogar. För att inte tala om det vatten som går åt vid förädlingsprocesserna i destillerier och massafabriker (Stora Enso satsar stort i området).

Protestaktioner
Vad många brasilianare själva anser framgår av en protestaktion som genomfördes den 19 februari i år i delstaten São Paulo (3). Arrangörer var de jordlösas rörelse MST och fackförbundet CUT. Tvåtusen arbetare ockuperade - utan våld - tolv plantager med sammanlagt 15 000 hektar sockerrörsodlingar och framställde krav på att regeringen skall verkställa de jordreformer som Lulas arbetarparti gick till val på att genomföra. Man protesterade mot utvecklingen av en monokultur av sockerrör- och etanolproduktion som medför ytterligare ökad koncentration av markägandet, arbetslöshet och sociala problem. Man krävde att Brasiliens jordbruk främst skall förse den egna befolkningen med mat och inte satsas på exportgrödor ägnade att göra livet bekvämare för människor i Nord. Man har bittra erfarenheter av odlingarna med sojabönor som visserligen ger exportinkomster på miljarder dollar årligen och gjort ett fåtal stormrika men inte varit till stor glädje för den övriga befolkningen. Man befarar att sockerrörs-etanolhanteringen i likhet med sojaodlingen efterhand kommer att domineras av multinationella företag och därmed utgöra ett hot mot det brasilianska folkets suveränitet.
Ett argument som slavplantageägarna på de karibiska öarna en gång hade för att motivera att de måste ha svarta slavar var att arbetet på sockerrörsfälten var så hårt att det inte kunde utföras av vita. Och arbetsförhållandena har inte ändrats sedan dess. Sockerrörsarbetarna i Brasilien, ofta migrantarbetare, sliter många timmar i svår hetta under ibland slaveriliknande förhållanden. De förväntas skörda upp till 15 ton sockerrör per dag för en ersättning som nätt och jämnt går att överleva på.

Bojkottdags?
I slutet av 1700-talet startade de engelska kväkarna en bojkott mot "slavsockret" från de karibiska öarna vilket småningom ledde till att slaveriet förbjöds i Storbritannien. Är det dags igen?
I veckans nummer av Ny Teknik "sågar" Björn Gillberg etanolsatsningen och vill att man skall ersätta bensin med metanol i stället. Med samma råvaror kan man få ett högre energiutfall, menar han. Han utgår - mycket riktigt - från att det i Europa och USA finns ett överskott på spannmål. Men frågan är väl om det globalt finns ett överskott av dessa råvaror som ju också är livsmedel. Enligt FNs jordbruksstatistik finns det inget sådant överskott men däremot ett underskott.

1. Kenfield, Isabella "Breeding Rural Poverty and Environmental Degradation. Brazil's Ethanol Plan" www.countrpunch.org/kenfield03082007.html

2. www.omvarldsbilder.se/2005/050523-print.html

3. Diamond, Jared "Collapse. How Societies Choose to Fail or Succeed"

Uppgifter om spannmåls- och etanolvolymer har jag huvudsakligen hämtat från: USDA (Am. jordbruksdep.), FAOSTAT (FNs jordbruksstatistik), www.earth-policy.org (Updates)

Läs begrunda och kommentera
Finn felen!
Erik Kågström

I kommande brev bl a:
• Etanol i Europa - vete, switchgrass, vindruvor
• Biodiesel i Amerika -soja
• Biodiesel i Europa - raps
• Biprodukter vid biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i världen ökas?
• Energiekonomi i biobränsleproduktionen - emergiprincipen

Storebror och hans vänner av Lucifer

Nu är det snart dags för ordförandevalet i (s) och tidningarna är fyllda av uppmärksamhet för Mona Sahlin. Lovorden haglar från höger och vänster. Nog tycker man sig se vissa inslag av inställsamhet i vad som sägs. Min entusiasm har inte ökat, men jag måste naturligtvis också fråga mig om det inte kan finnas en konservatism och en dos av manschauvinism i min tvekan. Jag har ställt mig samma fråga inför Maud Olofsson, när jag hör henne energiskt spotta fram sina uttalanden och avsluta med några bon mots. Vad är det som gör det så svåruthärdligt? Är det för att hon är kvinna? Ja, hur ska jag nånsin få veta. Jag har ju svårt för många manliga politiker också. Måste jag ha en större toleransnivå för att hon är kvinna?

Nej då är det lättare att lita till sin magkänsla när det gäller vår rödbrusige försvarsminister, en man jag inte skulle vilja möta på mässen en sen kväll. Han har just gått på pumpen med sin stora avlyssningslag som skulle fånga upp betydande delar av svensk datatrafik. Det var remissdebatt i riksdagen om det i måndags, med förre justitieministern Bodström i den lite ovana rollen som försvarare av individens integritet. Fascinerande nog var försvarsministern inte där. Han var i Afghanistan, förmodligen för att slåss för Sveriges och Afghanistans oberoende samt det afghanska folkets fri- och rättigheter. Eller han kanske såg ut lämpliga mål för de stridsplan regeringen vill skicka dit?

Storebror ser dig
Det tycks vara få som bryr sig om den övervakning det är tal om och de spår vi lämnar efter oss. I runda slängar är det så att all Internettrafik, och då menar jag både e-post och webbläsning, som går utanför landets gränser fångas upp av amerikansk och/eller engelsk signalspaning. Detsamma gäller nog också all mobiltelefontrafik, åtminstone i princip. Mobilsignalerna är visserligen krypterade, men USA tillåter inte att de är tillräckligt starkt krypterade och med så många satelliter i luften är det fullt möjligt att rikta in sig på det man vill höra. Har man sen också vad som nu kallas ”server farms”, dvs. tunnland av datorer, så kan man få fram det mesta. Det finns ju sedan länge en särskild organisation för det här, Echelon, med lyssnarstation så nära som i Danmark. Men visst, mängden material är överväldigande och inte lätt att hitta i. Jag menar inte heller att man behöver bli paranoid av all övervakning. Man ska naturligtvis inte göra sig beroende av hemlighållande. Små hemligheter kan man ju alltid bjuda på.

Jobbigt med e-posten?
Jag vet inte hur ni har det men det är rätt många som arbetar med en dator framför sig. Många har då också ett e-postprogram inkopplat som låter höra ett litet pling varje gång det trillar in ett brev i brevlådan. Det ska påfordra uppmärksamhet och det är just vad det gör. Såvitt jag förstår är det ett säkert sätt att hacka sönder sitt arbete och tänkande i småstycken. Det är rent självförsvar att stänga av sådana ljud och ta för vana att inte titta på sin e-post mer än en eller två gånger per dag. Det finns ingen lag på att man ska vara allmänt tillgänglig.
Nästa steg är lite mer drastiskt, Jag ska citera världens kanske främste datavetenskapsman, Donald Knuth, Stanford-professor och författare till det fantastiska bokverket The Art of Computer Programming”. Så här skriver han på sin hemsida:
"I have been a happy man ever since January 1, 1990, when I no longer had an email address. I'd used email since about 1975, and it seems to me that 15 years of email is plenty for one lifetime."
Jag tänker ibland på Knuths lösning som en möjlighet, men jag har inte förverkligat den, än.

Veckans Goja

Mats Olsson kritiserar Mats Olsson av Ulf Nymark

I VB:s förra nummer kritiserar Mats Olsson (v) de partier som vid senaste fullmäktigesammanträdet röstade för samarbetet mellan kommunen och byggmästare Paulsson kring en ny evenemangshall.
Visst, det kan finnas goda skäl att ställa en del kritiska frågor kring detta samarbete. Det skulle emellertid inte skada med lite ödmjukhet i (v):s hållning. (Även om jag är medveten om att just ödmjukhet inte är v:s paradnummer.) Jag menar, den kritiksalva som Mats i VB riktar mot bland annat Demokratisk Vänster träffar i lika hög grad Mats själv. För när ärendet behandlades i kommunstyrelsen stödde Mats projektet. Ett faktum som för övrigt Mats medgav under fullmäktigesammanträdet, men som han av någon anledning nu vill undanhålla VB-läsarna. Att Mats Olsson ändrar uppfattning efter att ha fått backning i sin fullmäktigegrupp är givetvis helt OK, men hans kritik av Mats Olsson i kommunstyrelsen känns överdrivet självspäkande för att vara riktigt trovärdig.
Att Paulsson inte tar emot sociala förturer är ingen nyhet för någon. Det gör nämligen i princip ingen privat fastighetsägare. Desto mera beklagligt är det då att vänsterpartiet på förhand utesluter möjligheten att i samband med markförsäljning till Paulsson ställa krav på att en bestämd andel av lägenheterna ska upplåtas för sociala förturer. Det är i grunden samma passiva och resignerade inställning som borgarna alltid intagit när det gällt att ställa krav på byggherrar i samband med överlåtelse av kommunal mark.

Kuba: Vad händer sen? av Lars-Åke Henningsson

Det kubanska samhället har som alla andra sina motsättningar och spänningar. Dels ett gammalt kolonialt latinamerikanskt arv, och dels det som ändå skiljer Kuba från andra caudillo-styrda samhällen.
Dagen närmar sej när Fidel Castro och hans vapenbröder blir tvungna att släppa makten. Om opinionen i Latinamerika och Västeuropa lyckas få USA att hålla tassarna borta från Kuba när landet kommer in i en övergångsfas, vad händer då?
I enlighet med dålig latinamerikansk tradition har en ny caudillo och hans gäng möjlighet att ta över. Men Kuba är inte längre ett traditionellt latinamerikanskt land. Hur annorlunda har det blivit? Var ligger kraften i det kubanska samhällsexperimentet?
Man kan jämföra t ex med Ryssland. I Sovjetunionen försvann ju ansatserna till inflytande underifrån väldigt snabbt, men jämför vad som hänt med kommunistpartiet och KGB! Säkerhetspolisen har (under ännu ett nytt namn) lyckats hålla sej kvar i maktens centrum till skillnad från kommunistpartiet, vilket tyder på att dess maktställning var starkare redan under den sovjetiska tiden.
Om Kuba får utvecklas utan utländsk inblandning, och kubanerna själva får styra utvecklingen, vilka krafter är då starkast? Är det den gamla caudillo-kulturen, eller är det det folkliga inflytandet, som haft möjlighet att utvecklas inom den delvis traditionella ramen? Vilken av dessa krafter har styrka nog att klara omställningen till nya förhållanden, när det gamla caudillo-gänget lämnar in?

Var aktsamma om S:t Larsparken! av Ingegerd Ljungblom

Två ledamöter som ändrat sin ståndpunkt till att vara något mer aktsamma om den natur vi har – och byggnadsnämnden hade stoppat byggnadsplanen att skövla bort värdefull natur. Det gäller BUP-området i St Larsparken.
Visst ska vi utnyttja mark för nya bostäder – men med vett och sans. Så få gröna strövområden till Lunds drygt 100 000 invånare – och Klostergårdens drygt 4500 invånare, som återstår.

Pilevall och näktergal
En värdefull park - det ger ro och frid i själen att vandra där. Både människor, hundar och häckande fåglar trivs i snåren och i gamla pileträd på pilevallen som sträcker sig i öst-västlig riktning precis norr om BUP-byggnaden. Pileträd som skulle rama in det nya planerade bostadsområdet – om de fick vara kvar – och ge naturkänsla åt såväl nyinflyttade som flanerande människor i parken. Under pilarna sträcker sig ett snårigt viltparti som en kompakt grön häck – perfekt för häckande näktergal som fyller parken med sång om vårarna. Perfekt för att ge barnen – både nyinflyttade och redan boende – en upplevelse av vad äkta natur kan ge i kontrast till klippta gräsmattor och planterade träd i rader. Ca 70 % av våra rödlistade insekter behöver död ved som en gammal stubbe, nerfallna grenar etc, för att leva. Pilarna är nästan höga som 3-våningshus – så 2-våningshus hade de kunnat dominera hyggligt över.

Mindre stress
Natur ÄR värdefullt för människor. Flera svenska och internationella vetenskapliga studier visar på detta. Vid en jämförelse mellan flera hundra förskolebarn där vissa hade mycket natur att leka i jämfört med andra som lekte på av människor konstruerade ytor hade de förstnämnda barnen bättre motorik i alla testmoment, betydligt bättre koncentrationsförmåga, lättare att lyssna på och förstå instruktioner. De visade också mindre ofta prov på impulsivitet och farligt beteende. En annan undersökning visar att anställda som har utsikt över grönska och kan gå ut i denna under raster är stressade i hälften så många fall som de som inte har denna grönska. Patienter med utsikt mot ett grönområde med stora träd tillfrisknade fortare och kunde lämna sjukhuset snabbare än patienter med utsikt mot en tegelvägg. Ytterligare en undersökning med nästan tusen stadsbor i nio svenska städer visade att ju oftare man besökte ett grönområde ju mindre stressad kände man sig. Något att tänka på i dessa tider med en explosiv höjning av stressrelaterade sjukdomar. Så natur ÄR viktigt – särkskilt i det skånska utarmade monokulturlandskapet med åker, åker, åker.

Bygga aktsamt
Det är inte fråga om att vi inte ska bygga bostäder – det är fråga om att vi ska bygga dem så aktsamt som möjligt. 1500 namnunderskrifter - för att bygga husen i maximalt två våningar och bevara den värdefulla pilevallen - är en ansenlig summa. Lyssna på dem!

Defensiv tågstrategi av Gunnar Sandin

Skånetrafiken har publicerat ett diskussionsunderlag med rubriken ”Tågstrategi 2008–2030”. Det är ett ambitiöst dokument och till en början blir men glad åt planerna om att förbättra detta miljövänliga transportmedel. Men vid närmare eftertanke inser man att målen är alldeles för defensiva om transportsektorn ska göra sin insats det som står i den politiska diskussionens centrum just nu: att avvärja klimathotet.
Men det handlar alltså tills vidare om en diskussion och dialog. Det är viktigt för framför allt de rödgröna partierna partierna att delta i den och ge konstruktiva förslag.

Burlöv och Staffanstorp
Diskussionen har redan startat. Insändarskribenter och kommunala representanter kritiserar planerna att reducera eller helt dra in tågstoppen i Hjärup, Åkarp och Burlöv.
Förslaget kan framstå som ett försök från Skånetrafiken (och Banverket) att pressa kommunerna Burlöv och Staffanstorp att ge upp sina dyrbara krav på tunnlar genom Hjärup och Åkarp. Men dokumentet argumenterar övertygande: om alla tåg går med ungefär lika hastighet ökar banans kapacitet. Pågatågen med sina tre stopp kräver extrastort utrymme på sträckan.
Det tål att upprepas: de knappa pengarna behövs bättre till annat än att gräva ner tåg. Alla goda krafter bör verka för att få Burlöv och Staffanstorp att ge upp sitt motstånd, särskilt som det bygger på ogrundade farhågor.
Det tog nyss kineserna fem år från beslut till färdigt resultat att bygga 70 mil järnväg till Lhasa i Tibet. Sträckan mellan Arlöv och Flackarp, där dubbelspåret tills vidare ska sluta, är en mil, men Banverket tror nu inte att kan bli klar förrän år 2020. Tala om kris för samhällsbyggnadssystemet!
Fast tid lär det ta ändå. I början av april väntas Banverket komma med sin reviderade framtidsplan. Banbyggena har blivit dyrare än beräknat, bland annat på grund av tunnlar, inte bara den genom Hallandsås. Anslår inte riksdagen mer pengar kommer angelägna projekt att skjutas på framtiden, också i Skåne.

Och i princip allt är angeläget i Skåne
För som vi nog vet ökar järnvägens lokaltrafik snabbare här än på andra håll, med drygt en fördubbling på sju år. Det har bland annat lett till att den kommande generationen pågatåg, som man nyss har beställt, rymmer nästan dubbelt så många resande som de gamla – och kräver längre plattformar, som det tills vidare inte finns någon finansiering av.
Det är en ökning som överträffar både Skånetrafikens och andras förutsägelser. I hopp om bättre prognoser framöver försöker strategirapporten identifiera ett antal samhällstendenser som man tror ska påverka (tåg)resandet. Det handlar bland annat om regionförstoring, strukturomvandling, allmänt ökad efterfrågan av resor och ”upplevelser” samt påverkan utifrån – för Skånes del främst utvecklingen i Danmark som har lett till den starka belastningen på Öresundstågen.
Det gäller naturligtvis också miljö- och energifrågorna. Men här tycks dokumentet underskatta kraften på ett avgörande sätt.
Vi måste utgå från att politikerna menar allvar med de uppsatta målen för utsläppsreduktion. Detta drabbar ofrånkomligen vägtrafiken. Av politiska skäl torde det vara svårare att dra ner på persontransporterna (som berör fler) än på godstransporterna. Konkret: vi bör räkna med en stark ökning av godstågstrafiken, kanske en fördubbling. Även om detta inte betyder dubbelt så många godståg betyder det fler, och de tar plats på spåren. Så stor plats att de riskerar att tränga undan lokalresenärer som då hänvisas till buss, vilket är en försämring när det gäller både reskvalitet och miljö. Samma sak om flyget begränsas. Då blir snabbtågen fler, och konkurrerar också de om utrymmet.

Inget yttre godsspår nu
Det finns i sammanhanget skäl att betona Skånetrafikens och Banverkets tidigare analyser som visar att det ”yttre godsspåret” i trakten av Lund inte är något alternativ till fyra spår. Det är persontågen som trängs i pendlingsrelationerna – och får vi fyra spår får godstågen för åtskillig tid plats på dem.
Det kan också bli aktuellt med en renässans för de lokala godstågen. Sockerbetor kan transporteras på räls från t.ex. Köpingebro till Örtofta, och det biobränsleeldade kraftvärmeverk som Eslöv och Lund planerar där måste få spåranslutning. Sådan trafik har redan startats uppåt landet.
Dokumentet pekar på att kapaciteten på Öresundsbron är begränsad och hoppas på en avlastande tunnel vid Helsingborg, och en sådan finns med i den kommunens aktuella utredning. Men det lär ta tid att få acceptans för en starkt trafikerad godsjärnväg genom de utpräglade överklassområdena på norra Själland.
En slutsats är att en allvarligt menad nationell klimatpolitik måste omfatta starkt höjda järnvägsinvesteringar. Detta är inte bara en riksdagsfråga utan regioner och kommuner bör driva på, förutom att det behövs en livlig samhällsdebatt. Men statens rimliga motkrav blir att pengarna används effektivt, till exempel inte för att gräva onödiga tunnlar. Det handlar inte bara om Åkarp. Den underjordiska citybana som nu planeras i Stockholm (och som till exempel vänsterpartiet förespråkar) kostar 18 miljarder, 11–12 miljarder mer än ytalternativet (”tredje spåret”). Den extrakostnaden gör att det blir mindre pengar till järnvägar ute i landet. Det ligger alltså i Skånes intresse att det väljs en billigare lösning i Stockholm.
Pengarna bör givetvis i första hand tas från väginvesteringarna. Men regioner och kommuner måste sannolikt vara beredda att bidra mer än nu. Genom förskottslån men också genom direkt medfinansiering.

Satsar för största nyttan
Också Skånetrafiken vill satsa pengarna där de gör störst nytta. Kanske handlar detta främst om att få järnvägen att fungera bättre. Dokumentet pekar på att Schweiz med högre driftsäkerhet utnyttjar spåren till drygt 90 procent mot cirka 70 i Sverige. En förbättring kräver bland annat större anslag till drift och underhåll.
Skånetrafikens prioritering av de stora trafikströmmarna är riktig. Här uppstår det besvärliga avvägningar. Det är naturligt att orter som Eslöv, Höör och Vinslöv slår vakt om alla sina tågstopp, men det är inte självklart att partier med ett bredare ansvar ska göra samma prioritering. Kan tågen mellan Malmö och Kristianstad köra tio minuter snabbare vinner många resenärer på det.
En annan sak som kan ifrågasättas är den återuppbyggnad av Simrisbanan som Regionen har prioriterat. Utbyggnaden förbi Dalby till Veberöd och Sjöbo är högst rimlig men sen vidtar rena glesbygden. Simrishamn och Tomelilla har nu en hygglig förbindelse västerut via Ystad. Ett triangelspår i Tomelilla (så att tågen slapp byta riktning) skulle ge tidsvinst till låg kostnad.
Men naturligtvis vill vi ha både–och, ge fler orter tågtrafik. Här är strategidokumentet vagt och defensivt. På en karta prickas visserligen in ett antal möjliga hållplatser som har diskuterats, men ämnet utvecklas inte. Hörby ska enligt dokumentet inte återfå järnväg ens till 2030 (en ny utredning, med nya förutsättningar, bör göras av linjen Lund–Hörby–Kristianstad). Ingen upprustning till persontrafik föreslås av spåret Kristianstad–Åhus där det idag går upp till nio bussar i timmen (i var riktning).
Dokumentet är onödigt kallsinnigt till lätt spårtrafik, det vill säga spårvagnar. Det föredrar pågatåg av stordriftsskäl, men vid en stark utbyggnad av spårvägen erhåller också den stordriftsfördelar. Staten bör naturligtvis starkt bidra till nya spårvägar, så som till exempel sker i Frankrike, Schweiz och Tyskland.

Rekommendationer till rödgröna politiker
Partier som tar klimathotet på allvar och prioriterar kollektiva lösningar framför privata har stark anledning att engagera sej i tågdebatten. Några punkter:
• Målen bör sättas högre och måste uppnås snabbare.
• Krav måste ställas på avsevärt högre anslag till Banverket.
• Kommuner och regioner bör ge större egna bidrag.
• Nationella och regionala intressen bör överordnas rent lokala intressen.
• Det finns för närvarande viktigare satsningar än en Simrisbana.

Stoppa etanolhysterin I av Erik Kågström

I Mexico City genomfördes i januari i år en protestmarsch mot de kraftigt ökade priserna på majsbröd. Denna produkt – tortillan – har i Mexico samma betydelse som baslivsmedel för de mindre bemedlade som riset har i stora delar av Asien och pastan i Italien. Sedan november 2006 har produkter av majsmjöl – tacos, tostadas, tamades, tortillas - stigit med 200%. Orsakerna till detta är flera men en väsentlig faktor är att priset på majs på världsmarknaden stigit med nästan 100% under det senaste året. Och det råder ingen tvekan om detta berott på den explosiva ökningen av användningen av majs som råvara för etanolproduktion.

Etanolproduktion i USA - majs
Produktionen av etanol globalt ökade från 556 miljoner liter 1975 till 50 miljarder liter 2005. Det året stod USA och Brasilien för vardera 16 miljarder liter.
I USA är råvaran huvudsakligen majs och efter oljeprisökningen 2005 startas nya etanoldestillerier på löpande band. År 2008 räknar man med att produktionen kan vara uppe i över 60 miljarder liter och ersätta 6% av USA:s bensinförbrukning. Det som driver denna utveckling är inte så mycket miljöhänsyn som lönsamheten. P g a subventioner till både majsodling, etanolproduktion (80 öre litern fram till 2010) och olje-gasindustrin kan etanol i USA tillverkas för 2:40 kr/liter och säljas till det dubbla beloppet.
I sitt tal till nationen den 23.1 anbefallde president Bush (made it mandatory) att produktionen av biobränsle skulle öka till 150 miljarder liter 2017 och ersätta 15% av bensinförbrukningen. Genomförandet av ett sådant program skulle kräva större delen av landets samlade spannmålsproduktion. Om man enbart använde majs som råvara skulle det behövas 350 miljoner ton vilket skall jämföras med den nuvarande årsproduktionen på 280 miljoner ton.
Tyvärr är effekten på koldioxidutsläppen av USA:s övergång till biobränsle inte imponerande. Dieseldrivna maskiner används i majsproduktionen och naturgas som bränsle i etanoldestillerierna så att insats av en del fossil energi ger bara 1.25-1.50 delar etanolenergi. Ersätts 15% av bensinförbrukningen i USA med etanol medför det sålunda en minskning av koldioxidutsläppen från biltrafiken med bara 1,9%.

Etanolproduktion i Brasilien - sockerrör
Den andra storproducenten av etanol är Brasilien. Där är råvaran rörsocker och man har snart ersatt all bensinförbrukning i landet med etanol. Energiutbytet är mycket bättre än i USA eftersom man kan använda rester av sockerrören – bagasse – till bränsle i destillerierna. Insats av en del fossil energi ger 8 delar etanolenergi. Tillverkningskostnaden är omkring kr 0.50/liter och det rör sig alltså även här om en mycket lönande verksamhet. Nu visar det sig emellertid att 80% av landets koldioxidutsläpp i själva verket härrör från avskogning. Av den atlantiska regnskogen återstår bara 3% och regnskogen i Amazonerna har minskat med 20% sedan 1970. I Brasilien satsar man på att bygga ut etanolproduktionen för export till Kina och Japan (och Sverige) och då blir det i regnskogen och den artrika savannen man bereder ny mark. En hektar regnskog binder 20 ton kol och en hektar med rörsockerodling binder bara 13 ton kol. Ur utsläppssynpunkt är det alltså en förlustaffär. Därtill kommer förlusten av den genetiska skatt som finns i regnskogen. Samma dystra utveckling äger rum på andra håll. I Indonesien och Malaysia ersätts regnskogarna av odlingar av oljepalmer för produktion av biodiesel.

Etanolproduktion i Sverige - vete
I Sverige ökar efterfrågan på biobränsle stadigt. Den svenska marknaden för etanol väntas öka till 500 miljoner liter 2008. Den enda stora svenska etanolproducenten är Lantmännen Agroetanol i Norrköping som just fått tillstånd att öka sin produktion till 210 miljoner liter per år och till det kommer det att gå åt 0,55 miljoner ton vete. Det goda skördeåret 2004 var den svenska veteskörden 2,45 miljoner ton varav 600 000 kg exporterades. Men eftersom vi också importerade 300 000 kg vete blev exportnettot 300 000 kg. 2005 var skörden 2,25 miljoner ton och det dåliga året 2006 var den mindre än 2 miljoner ton och vi blev tvungna att importera vete. Om inte skördarna förbättras framöver betyder det att vi måste importera vete för vår etanolproduktion, på bekostnad av spannmålsfattiga länder, och dessutom importera etanol, huvudsakligen från Brasilien, på bekostnad av regnskogen, för att täcka efterfrågan i landet.

Räcker världens spannmålsproduktion till både livsmedel och biobränsle?
Förr kunde man med visst fog säga att det fanns mat åt alla. Det gällde bara att avskaffa fattigdomen så skulle svälten också försvinna. Tyvärr gäller detta inte längre. Under 2000-talet har konsumtionen av spannmål i världen varje år utom 2004 varit större än produktionen. 70-80 miljoner människor tillkommer varje år på vår jord och de växande medelklasserna i Kina och Indien övergår alltmer till ett konsumtionsmönster med stort innehåll av kött, fågel, ägg och mejeriprodukter vilket kräver stora spannmålsinsatser. Vad händer med livsmedelsförsörjningen i världen om de stora jordbruksländerna nu börjar använda sina överskott på spannmål till att producera biobränsle i stället för att exportera till behövande länder? USA är ju redan på god väg. Fortsätter utbyggnaden av etanoldestillerier där enligt kalkylerna kommer USA inte att ha någon majs över för export efter 2007. Ett normalt år exporterar USA annars omkring 50 miljoner ton majs.
Den globala arealen för spannmålsproduktion ökade kraftigt efter andra världskriget men har under de senaste decennierna minskat p g a ökenutbredning, överbetning, saltbildning, erosion, sand- och dammstormar och expansion av stadsområden. Arealen odlad jord per invånare har sedan 1950 till 2004 minskat från 2.4 har till 1.2 har. Spannmålsproduktionen har ändå kunnat öka tack vare tillkomst av mera högavkastande arter, ökad gödsling och konstbevattning. 1950-1990 var ökningen 2% om året och sedan 1990 1% om året - under 2000-talet med i snitt 20 miljoner ton per år. Men som sagt så växer efterfrågan och konsumtionen snabbare.
P g a ogynnsamma väderförhållanden var 2006 ett mycket dåligt skördeår över hela världen. Spannmålsskörden uppgick globalt till 1 967 miljoner ton. Konsumtionen beräknades till 2 040 miljoner ton vilket innebar att 73 miljoner ton fick tas ur jordbruksländernas lager som nu är rekordlåga och bara motsvarar 57 dagars konsumtion.

Läs och kommentera!
Finn felen!
Erik Kågström

I kommande brev tar jag upp:
• Etanolproduktion i Sverige – trä och rörflen
• Etanolproduktion i övriga Europa – vete, switchgrass, vindruvor
• Biodiesel i Amerika - soja
• Biodiesel i Europa - raps
• Biprodukter vid biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i världen ökas?
• Energiekonomi i biobränsleproduktionen – emergiprincipen
• Övergång till enbart vegetarisk mat räcker inte

Skolnotiser av Gunnar Stensson

DRAGKAMPEN OM KOMVUX

Under hela 2000-talet har de rödgröna partierna verkat för att utveckla Komvux i Lund. De borgerliga har velat öka antalet konkurrerande privata utbildningsanordnare.
Under Louise Rehn Winsborgs förra mandatperiod (1998-2002) skapades en ny organisation med ett Vägledningscentrum i stadsbiblioteket för yrkes- och studierådgivning och en Samordningsenhet med uppgift att fördela utbildningen mellan såväl Komvux och Lunds andra utbildningsanordnare som mellan dem.
Reformen vållade oro när den infördes, men har med fem års perspektiv visat sig vara rationell och positiv.
Under den rödgröna mandatperioden (2002-2006) stärktes Komvux som institution genom att svenska för invandrare, sfi, återfördes från en privat utbildningsanordnare. Framför allt förbättrades integrationen. Många av dem som läste sfi tog chansen att läsa andra kurser.
Målmedvetna insatser gjordes för att nivågruppera svenskundervisningen och ett särskilt snabbspår inrättades för akademiker.
Kvaliteten på komvux-undervisningen är hög. Det goda ryktet ledde till att många sökte sig dit. Den stora volymen studerande ledde tillsammans med de riktade statsbidragen till en god ekonomi som var till nytta för utbildningsnämndens hela ansvarsområde.
Tack vare den kunde utbildningsnämnden göra en särskild satsning inom vuxenutbildningen genom att låta ledare, lärare, kuratorer och administratörer göra en resa till Kanada för att studera distansundervisning, språkundervisning för invandrare och vuxenutbildning, områden som prioriteras i Kanada.
(Kanada tar sedan lång tid emot cirka 100 000 invandrare och flyktingar per år. Nyligen fick vi veta att en flykting som vägrats flyktingstatus i Sverige fått det i Kanada, som på många sätt är generösare än Sverige.)

Nedgång
När allianspartierna kom till makten avskaffade de det riktade bidraget och minskade bidraget till vuxenutbildningen med 30 procent.
Det kunde ha lett till katastrof för Komvux i Lund på samma sätt som i Malmö, men gjorde det inte, bland annat för att Lund under lång tid satsat mer än många andra kommuner på Komvux. Dessutom fanns det pengar kvar. Det riktade statliga bidraget till vuxenundervisningen delades nämligen ut i fyra poster per år, och den sista bidragsposten för 2006, 5 536 000 kronor, kom till Lunds kommun i februari 2007.
Vid utbildningsnämndens senaste sammanträde beslöt emellertid den borgerliga majoriteten på förslag av Louise att hålla inne utbetalningen av de 5,54 miljonerna. Ett eventuellt beslut om utbetalning fattas först i juni.
Mot beslutet reserverade sig den rödgröna minoriteten
Både den ekonomiska neddragningen och beslutet att hålla inne pengar som Komvux tjänat in under 2006 skapar givetvis oro bland elever och lärare på Komvux, som redan under hösten protesterade med skrivelser och en namninsamling.

Livslångt lärande
Med ökande sysselsättning har sökandetrycket på Komvux minskat något, vilket de borgerliga motiverar nedskärningen med. Den ingår dessutom som ett inslag i den nya borgerliga arbetsmarknadspolitiken med dess urgröpta ersättningsnivåer och höjda avgifter.
De borgerliga förbiser att den snabba utvecklingen i samhället leder till att många, även inom medelklassen, förlorar sina anställningar. Allt fler måste vidareutbilda eller omskola sig.
Den som förlorar ett jobb idag förlorar snabbt i kompetens och kan antingen hamna i permanent arbetslöshet eller tvingas till sämre betalda arbetsuppgifter med ekonomisk och social katastrof som följd.
Det är detta som gör det livslånga lärandet nödvändigt för såväl samhälle som individ.

BETYG

Var femte elev har MVG i alla ämnen
För några veckor sedan påpekade jag att det inte råder någon betygsinflation i Lunds grundskolor. Då gällde det en jämförelse mellan betygsättningen och resultaten på de centrala proven.
Man kan också jämföra betygen från grundskolan med resultatet i gymnasiet. Om grundskolan skulle sätta alltför höga betyg borde konsekvensen bli sänkta betyg i gymnasiet. Så är det inte. Betygen i gymnasiet bekräftar i stället grundskolornas betygssättning.
Det visar betygsstatistiken i den sedan något år påbörjade undersökningen ”Elevens väg genom gymnasiet”. Det statistiska materialet kan brytas ner per skola, per ämne och per årskurs.
Också gymnasiebetygen i Lund är höga jämfört med genomsnittet i riket och de större städerna. Men de motsvaras eller överträffas även på gymnasiet av resultaten i de centrala proven.
En märklig och kanske deprimerande iakttagelse är att elevernas resultat i gymnasiet inte skiljer sig från deras resultat i grundskolan. De knappt två procent som hade lägst betyg i grundskolan hade fortfarande lägst betyg när de lämnade gymnasiet, och de tjugo procent elever med högst betyg i grundskolan hade också högst betyg i gymnasiet. Få höjer eller sänker sig.
Var femte gymnasist i Lund tar studenten med MVG i alla ämnen.
Fler gymnasister i Lund än i någon annan stad går till fortsatt utbildning i högskola eller universitet.
Det är möjligt att hela betygssystemet är utsatt för betygsinflation. Vid kunskapsjämförelser med andra länder tycks de svenska elevernas nivå vara lägre än för några år sedan.

Nytt betygssystem
I radion hör jag just om skolminister Björklunds nya betygssystem med sju nivåer, varav två för att markera underkänt. Det blir säkert skäl att återkomma till detta senare.
Men ett par iakttagelser kan göras utifrån betygsstatistiken. Den femtedel av eleverna i Lund som nu har högsta betyg kommer sannolikt att delas upp på de två högsta betygsnivåerna. Det kan komma att upplevas som en sänkning av dem som hamnar på den näst högsta nivån och därigenom öka stressen.
Lundagymnasisterna med de lägsta betygen är utomordentligt få. En uppmuntrande tanke är att våra väl fungerande gymnasier borde kunna hjälpa dem att höja sig över Björklunds båda underkänt-nivåer.
Det nya betygssystemet ska införas 2010. Men då är det val. Skolminister Björklund har hittills knappast strävat efter breda lösningar. Så just betygsreformen kanske underkänns i slutändan.

VALEN TILL GYMNASIET

Niornas val till gymnasiet presenterades av Ingela Arheden på måndagens presskonferens. Det preliminära valet brukar stå sig. Där kan komma enstaka förändringar på grund av att de sökande ändrar sig eller får andra betyg än i julas.
Trängseln på Katte och Spyken är mycket stor, men också Vipan och Polhem är fulla. Det är nödvändigt att söka nya lokaler och att flytta program.
Katte får fem naturvetarklasser, en mindre än tidigare (det är de mycket ledsna för, känner hotet att minska antalet olika specialiteter). Spyken får fyra, en mer än tidigare, (det ger dem chansen att bredds sig en aning).
Av konjunkturskäl är sökandetrycket mot Byggprogrammet enormt. De 80 som tas in är bara hälften av dem som söker. Det finns ingen möjlighet att öka intagningen, framför allt på grund av bristen på praktikplatser.
Färre än tidigare söker estetiska program. Särskilt stor är nedgången när det gäller teater. All teaterundervisning förläggs till Spyken.
Katte har ett starkt sökandetryck till IB-programmet (International Baccalaureate), 62 sökande till 30 platser, och till International School of Lund. Nya lokaler är absolut nödvändiga. Snabbt.
En intressant förändring är att fler elever söker sig till det naturvetenskapliga programmet medan samhällsvetarna blir något färre.

FÖRSLAG TILL NY SKOLORGANISATION

Våndan bland tjänstemän, skolledare och lärare är stor inför den nya skolorganisationen som majoriteten genomdrivit. Den största förändringen för utbildningsnämnden är att den tar över Centrala skolnämndens uppgifter.
Ett av de ärenden som ska behandlas vid utbildningsnämndens sammanträde den 22 mars är att yttra sig över förslaget till ny skolorganisation.
Att tjänsteskrivelsen inte är färdig ännu är ett tecken på de stora svårigheterna.
Det är djupt olyckligt att en felaktig byråkratisk reform tar kraft och initiativ från det nödvändiga utvecklingsarbetet.

Ekonomisk realism? av Göran Persson

En viktig, kanske dominerande, anledning till vänsterpartiets tillbakagång under de senaste två valen har varit de motsättningar som hela tiden blossat upp internt. Bakom den uppdelning som varit i olika grupperingar som "traditionalister" och "förnyare" har det funnits många orsaker varav en del varit politiska. En motsättning om ekonomisk politik blossade upp i samband med förslaget på 200.000 nya jobb i offentlig sektor. Jag och många andra hamnade i ståndpunkten att detta inte var realistiskt och därför talade vi emot det och bidrog kanske till partiets tillbakagång.
Mina motiv var hederliga, jag bedömde förslaget som "plakatpolitik", något jag numera ogillar. Men tvivlen på just detta ställningstagande har börjat hopas och i förra veckan så tippade min vågskål definitivt över. Faktorn bakom detta var en artikel av Johan Ehrenberg i ETC den 9/3. Läs hans artikel här nedan eller på ETC:s sidor.
Vem har rätt och vem har fel i den politiska ekonomiska debatten? Om jag och många andra vänsterpartister med lång politisk erfarenhet låtit oss grundluras av "borgerliga nationalekonomer" är det oerhört pinsamt, så jag lämnar det spåret för dagen.
Ett problem kvarstår dock även efter en avbön i kritiken av vänsterpartiets ekonomiska politik. Inget annat riksdagsparti är i närheten av att se på den svenska statens ekonomiska situation på detta sätt och därmed faller ett av "förnyarnas" huvudkrav på partiets politik. Kravet är att politiken skall vara sådan att partiet kan delta i en regeringsmajoritet, helst rödgrön. Om man erkänner Johans argumentering och fakta kring Sveriges ekonomi så är regeringsmedverkan totalt omöjlig efter nästa val. Det ända som kan ändra på detta faktum är att jag och nästan alla andra bedömmare grovt underskattat Mona Sahlins radikalitet och hennes förmåga att omforma socialdemokratin.

Hur kunde vänsterpartiet räkna fel?
Ursprungligen publicerat i ETC den 9/3. Återges med tillstånd från ETC.

Frågan kommer från Rickard som mailar efter ett föredrag jag höll nyligen. Idag har vi ju sådana stora överskott inom offentlig sektor att det inte finns några som helst problem att anställa 200 000 nya inom offentliga sektor om man snabbt vill minska arbetslösheten.

Skolor, vården, omsorgen… Behoven finns av fler händer och det finns unga arbetslösa såväl som långtidssjuka som vill arbeta. Kanske inte alltid heltid. Men man vill ha ett arbete.
Idag är det 270 000 färre anställda inom offentlig sektor jämfört med 1990. Att nu anställa 200 000 arbetslösa kostar ungefär 10 miljarder hävdade jag på föreläsningen. Att det är så ”billigt” beror på att offentlig sektor redan idag betalar medborgarna för att INTE jobba. Det vill säga arbetslöshetsunderstöd, sjukersättning och så vidare.
Med tanke på att ÖVERSKOTTET förra året blev över 100 miljarder (!) för staten så är det alltså ett synnerligen realistiskt och effektivt förslag om man menar allvar med att ”utanförskapet” ska brytas.
Det här var också ett förslag som vänsterpartiet tog upp i valrörelsen men inte klarade av att försvara i utfrågningar och debatter.
Förslaget dömdes ut av media som ”orealistiskt” och de som var i opposition inom v fick yttra sig om att de var ”oroliga” över partiets utveckling. Man skulle istället visa mer ”ansvar”. Vara ett mer ”realistiskt” parti.
När slutligen Lars Ohly i TV:s partiledarutfrågning skulle förklara förslaget så försökte han vara ”realistisk” och pratade om att det skulle ske ”stegvis” och att det kostade mycket men…

70 miljarder var en siffra som journalister spred vidare. Så dyrt kunde det bli. Men vad i all världen kom den siffran ifrån?
Historien om de 200 000 jobben som blev för dyra är en liten lektion i politiskt rävspel. På ena sidan Lars Bäckström och andra som just förlorat inflytandet inom v.
På andra sidan en nygammal vänsterledning som ville ändra politik, samtidigt som man varit med om och varit ansvarig för de nedskärningar och avskedanden inom offentlig sektor som skett under ”saneringstiden”.
Vinnare blev en borgerlighet som vann valet med mindre än 100 000 röster. En av anledningarna var att det inte presenterades någon tydlig vänsterpolitik mot arbetslösheten.
Många av de siffror som snurrar runt i valdebatter kommer från riskdagens utredningstjänst. Det är ett antal ekonomer som räknar ut vad olika saker kan kosta. De räknar utifrån de frågor man ställer.
Vad Lars Bäckström (liksom andra borgerliga riksdagsledamöter) gjorde var att man helt enkelt frågade vad 200 000 nya jobb skulle kosta om de som anställdes kom från privat sektor. Dvs om vi flyttar arbetande från en del i samhället – privata företag – till en annan del i samhället – offentlig sektor.
Att göra om 200 000 privatanställda till anställda inom skola vård och omsorg kostar då 73 miljarder berättade de räknande ekonomerna.
Det var den siffran Ohly och andra sen mötte i debatten. I själva verket är ju det här en ren manipulation. Det har ingen betydelse om de 200 000 nya jobben kommer från de som har privata jobb eller från de som är arbetslösa. Det enda som händer om de som idag jobbar inom butiker väljer att gå till hemtjänsten, är ju att ANDRA arbetslösa kan få jobb inom butiker. Hur man än räknar så minskar antalet arbetslösa med 200 000, det vill säga samhällets kostnader minskar kraftigt.
Detta vet naturligtvis utredarna.
Egentligen. Men nu var det valrörelse och frågan var ställd av de som var emot förslaget. En förutsättning för utredningen var nämligen att ”en expansion av offentlig sektor kräver ett ökat skattetryck som dämpar efterfrågan i privata sektorn och minskar sysselsättningen där”. Eller ännu tydligare: ”Mot en ökad sysselsättning med 200 000 i offentlig sektor svarar en minskning av sysselsättningen i privat sektor.” Utredningstjänsten räknar helt enkelt med att arbetslösheten ska vara lika stor även om 200 000 människor anställs. Alla förstår ju att det är nonsens. Så länge ett samhälle har stor arbetslöshet försvinner varken efterfrågan eller privata jobb om det offentliga växer. Bara om vi har full sysselsättning kan det gälla. Och till den situationen har vi fortfarande en lång väg när mer än en miljon människor är arbetslösa, förtidspensionerade eller sjukskrivna.

Uträkningen är ett underbart exempel på siffertrixande – den ligger framför mig på bordet och borde vara ett skolexempel på hur man får journalister att agera som borgerliga propagandister i valrörelsen.
Inte så att utredningen bara ljuger. Tvärtom man räknar faktiskt vad det EGENTLIGEN kostar att minska arbetslösheten genom att anställa fler. ”Merkostnaden” är bara 87 000 kr per år. (Det här är högt räknat, men låt gå för det.) För 200 000 blir det då ca 17 miljarder. Att öka antalet anställda med 200 000 skulle alltså – högt räknat – bara kosta 17 miljarder. Vänsterpartiets förslag var alltså minst lika ”realistiskt” som den tandvårdsreform och andra förslag som andra partier la fram i valrörelsen. Kostnaden var aldrig 73 och aldrig 55 eller 45… utan maximalt 17 miljarder. Nu var det inte det som presenterades.Vänsterpartiet lurades av sina egna interna missnöjda och journalisterna hängde villigt på. En radikal politik mot arbetslöshet förvandlades till något ”dyrt”.
Kan vara värt att komma ihåg, nästa gång du får höra att någon inte är ”realistisk”.
Johan Ehrenberg

PS:
Den 5 mars berättar Dagens Industri glädjande att ”utgiftstrycket” sänkts stadigt, det vill säga offentliga sektorns utgifter minskar som andel av BNP. Nu är vi tillbaka på 70-talet, så mycket har offentlig sektors del av ekonomin minskat.
Det intressanta är att de konstaterar att det hela skett ”i det tysta”.
Om det där stod i en radikal tidning skulle det ha kallats för en ”konspiration”.

Cuba och Mikael Wiehe av Lucifer

Några rader bara, om Mikael Wiehe. Nej inte hans musik utan några artiklar han har skrivit, dels som svar på Sydsvenskans attack på honom, dels på DN:s kultursida i måndags. Han säger där det landets tiotusen vänstersinnade skrivkunniga intellektuella tiger om, nämligen att Cuba i huvudsak är en stor positiv tillgång, ett hopp för världens fattiga och förtryckta och detta trots att Cuba inte är en demokrati. Visst, Cuba har en stor mängd brister, där finns t.ex. sextionio samvetsfångar (Amnesty), där finns en caudillo Fidel med självhärskarlater, där finns fattigdom, där finns militarisering och byråkratisering. Men när allt detta är sagt och erkänt erbjuder Cuba ändå något annat och bättre än de militärdiktaturer och fattigdomshålor som hyllas som demokratier av USA och världens liberaler.

Varför så tyst?
Jag tror som sagt att vi är rätt många som uppfattar det så, som ser vad som är huvudsak och bisak vad gäller Cuba. Varför är det då så tyst? Tvärtom är det ju så att många i den allmänna moralpaniken under senare år inte ofta nog kunnat säga att Cuba är en diktatur. Nej, Cuba är ingen demokrati, inte i vår definition och inte i så många andra heller, och i den allt-eller-inget-terminologi som dominerar i dag är det då förstås en diktatur. Och gamarna har länge samlat sig runt omkring för att ta över när den gamle dör, och återinföra demokratin genom att öppna upp för kapitalet och flytta in i de gamla villorna igen. Jag tror att kubanerna kan klara caudillons frånfälle och bevara sitt samhälles goda sidor, men säkert är det inte när konsumtionsvarorna lockar.
Tystnaden då? Ja, jag tror att det är rädslan för att stämplas som kommunist, diktaturkramare och allt vad det är som har resulterat i bristen på stöd för Cuba. Det påstås vara lika illa i vänsterpartiets partiledning. Jag hoppas att Mikael Wiehes ord och oräddhet kan fungera som ett exempel.

Dags att damma av klassbegreppet!

Uttalande från V-Skånes årskonferensens
Bara ett halvår efter den borgerliga valsegern höjs allt fler röster mot den nya politiken som gynnar fåtalet. Borgarna har nu i sin praktiska politik visat sig vara ideologiska, orädda och villiga att riva upp de flesta trygghetssystemen. Människor känner inte igen sig i det nya ”arbetarpaartiet”. Försämringar i a-kassan, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, jobbavdrag, minskade anslag till vuxenutbildning, vårdnadsbidrag, utförsäljning av allmännyttan, ständiga attacker mot facket, höjda politikerarvoden och införande av patientavgifter för barn över tolv år i Region Skåne är det som diskuteras runt våra köksbord och på våra arbetsplatser.
Borgarna politik har lett till att allt fler inser att klassbegreppet är lika aktuellt som alltid och att det behövs en annan politik att samlas kring. Mohamed, Elsa och Johan har samma intressen och behöver en ideologisk och orädd klasspolitik som är villig att både försvara välfärden samt gå ett steg längre och förändra samhället i en socialistisk och feministisk riktning. De behöver en samlande vänster som ett alternativ till borgerligheten och inte som dess komplement! Socialdemokratin och dess tillträdande ledare Mona Sahlin har redan klart och tydligt deklarerat att hon varken kan eller vill återställa allt.
Det är här vänsterpartiet har en roll att fylla. Vi måste dra lärdom av 90-talets förda politik och aldrig mer ”ta ansvar” för en politik som i praktiken innebär massarbetslöshet, ökad segregation, hårdare asylpolitik, skenande klassklyftor, ökade skillnader mellan stad och landsbygd och ökat avstånd mellan eliten och alla oss andra. Nu väntar ett arbete för att bli den orädda rösten på vänstersidan som så många behöver. Nu börjar vi med att damma av klassbegreppet och erkänna att inte alla tjänar på vår politik. Vi behöver en demokratisk ekonomisk politik som en garant till den gemensamma välfärden. Nu är det vi mot dem! Nu ska vänsterpartiet säga högt att det är vänstern mot högern som gäller och att det är (v)i som tar kampen!

Ta hem trupperna nu!

Uttalande från Vänsterpartiet Lund
Sverige har i många år deltagit med militär personal till fredsbevarande FN-styrkor på platser som Cypern, Libanon och Bosnien. Det har varit viktiga insatser som genomförts i stor politisk enighet och det är insatser som gett vårt land goodwill världen över.
Vad som nu sker är något annat. Sverige deltar sedan 2002 i det s.k. ”kriget mot terrorismen” genom 250 soldater i Afghanistan, med ”fredsframtvingande” uppgifter. De svenska soldaterna ingår inte i en FN-styrka, utan i en NATO-trupp, ledd av en USA-general som tidigare lett de amerikanska styrkorna i landet. Den amerikanska krigföringen där har kännetecknats av grova kränkningar och dagliga bombningar som ofta drabbat civila.
För oss i Lund finns det särskilda skäl att säga vår mening om vad som försiggår. I vår kommun utbildas vissa av de trupper som skickas till Afghanistan. För närvarande tränas på Revingehed snabbinsatsförbandet IA 06, ett mekaniserat skyttekompani, varav en del i vår ska till Afghanistan. Det handlar om frivilliga yrkessoldater, men de ska verka i
Sveriges namn, och vårt samhälle kommer att få ta hand om deras kroppsliga och mentala skador. Till det kommer att ett tidigare folkligt förankrat försvar nu blir till legotrupper och interventionsstyrkor. Vi ansluter oss till den opinion tvärs över partigränserna som motsätter sig krigsdeltagandet.
Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan – öka den civila hjälpen!

Vänstern och Paulsson av Mats Olsson

Vänsterpartiet har från början motsatt sig att den lokale fastighetsmagnaten Arne Paulsson tillåts diktera kommunens investeringar och markutnyttjande. I kommunstyrelsen röstade vänsterpartiet till exempel som enda parti emot kommunens avsiktsförklaring med Paulsson angående Klostergården. I den skissas inte bara den samägda evenemangsarenan. Kommunen ger också en utfästelse till Paulsson att få köpa mark för bostadsbebyggelse på Klostergårdens idrottsområde.
Inför fullmäktiges beslut i februari att bygga evenemangshall koncentrerade sig vänsterpartiet först i kommunstyrelsen på att säkra mot hotet om en framtida privatisering av evenemangshallen. I sista stund hade nämligen den mellan Paulsson och kommunen samägda stiftelsen, som ska äga arenan, gjorts om till ett aktiebolag. Taktiken lyckades ganska bra. Kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid gjorde en högtidlig deklaration att någon framtida försäljning inte var aktuell, ett uttalande som vänsterpartiet passade på att föreviga i en protokollsanteckning, och som sedan Helmfrid upprepade i kommunfullmäktige. Efter detta torde moderaterna förr privatisera alla andra idrottsanläggningar, och därtill hela äldreomsorgen i Lund, innan de vågar privatisera just detta objekt.
När denna delseger var vunnen återstod att i kommunfullmäktige ta ställning till själva projektet. Onekligen gav Paulssons uttalande i Sydsvenskan 17 februari, att han under inga omständigheter hade tid att vara socialarbetare, ny ammunition åt den kritiska inställning som vänsterpartiet hela tiden haft. Kan man med gott samvete upplåta värdefull kommunal mark till en man som vi vet inte frivilligt kommer att upplåta en enda bostad till sociala förturer?
Men framförallt är det beklämmande att Lunds kommun förmås att satsa 75 miljoner kronor på en evenemangshall utan någon som helst utredning av behovet att bygga den, ingen plan för dess användning eller någon prognos för dess ekonomi. Det fanns inte ens en basal tjänsteskrivelse från Kultur- och fritidsförvaltningen som förklarade ärendet. Allt kommer från Paulsson, som lovat lägga 45 miljoner, men alltså i utbyte får attraktiv mark att bygga bostäder för handplockade och garanterat välartade medborgare.
Den "förklaring" av Demokratiskt vänsters stöd till projektet som signaturen un gav i förra VB skvallrar faktiskt bara om dåligt samvete. Att deklarera att man i framtiden tänker ställa krav på Paulsson om socialt ansvarstagande är inte speciellt realistiskt, och framförallt har det inte så mycket med kärnfrågan att göra: Vem planerar staden. Det samma gäller Anders Ebbessons i efterhand, på insändarsidorna, deklarerade "bekymmer" över evenemangshallen, sedan miljöpartiet lagt ner sina röster i kommunfullmäktige. När kapitalet rör på sig kan det förvisso vara svårt att stå emot, speciellt om man försöker vara kompis med alla. Men nu fanns det faktiskt ett alternativ i fullmäktige, och då borde det väl inte vara så svårt att ta rygg på dem som faktiskt vågar utmana.

Bältesanvändning i bussar av Ulf Nymark

Polisen verkar inte bry sig
Den tragiska utgången av kollisionen mellan två bussar i Uppland sätter frågan om användning av säkerhetsbälten i bussar i fokus. Visserligen är risken för olyckor med allvarliga skador för busspassagerare statistiskt sett väldigt låg jämfört med persontransporter med bil. Även om risken är liten så kan resenären, om olyckan är framme, ändå minska skadeverkningarna påtagligt genom att använda säkerhetsbältet. Vilket lagstiftaren insett, eftersom man utanför tätort måste använda bältet, om det finns sådana, i bussen.
Hur det ser ut med användningen av bälten i Uppland kan jag inte ha någon uppfattning om. Men i Skåne ser jag dagligen att andelen bussresenärer som använder bältet är skrämmande låg. Endast några ynkliga procent av passagerarna använder bältet! Inte ens nu efter Upplandsolyckan tycks bältesnyttjandet ökat nämnvärt.
Skånetrafiken tar lätt på det lagstadgade uppdraget att informera om skyldigheten att använda bältet – enbart små diskreta lappar påminner om bältesanvändning.
Att använda bältet är naturligtvis ytterst varje enskild resenärs ansvar. Men för att få alla att ta detta ansvar har naturligtvis också polisen en viktig funktion att fylla. En reell risk att bötfällas för att inte använda bältet skulle säkerligen avsevärt öka bältesanvändningen. Men den risken är i dag försumbar. Polisen verkar inte bry sig. Har någon någonsin hört talas om att polisen kollat bältesanvändningen i bussar? Eller att någon bötfällts?
Så länge Skånetrafiken och polisen struntar i hur bälteslagen efterlevs, så länge struntar de flesta bussresenärerna också i det.

Dödens tystnad på v-konferens av Gunnar Sandin

I lördags besökte jag vänsterpartiets skånska årskonferens, den 36:e i ordningen för min del. Det var en intressant mätare på stämningen i partiet. Aldrig förr har jag upplevt en så tuktad tillställning. Alla val gick valberedningens väg (de få motkandidater som fanns nominerade drog sej tillbaka), verksamhetsberättelse, ekonomisk berättelse, regionrapport, verksamhetsplan, budget, antirasistisk strategi – allt klubbades utan diskussion eller ens några frågor. Den enda, spretiga debattungen kom på slutet, i anslutning till uttalandet (se härintill).
Jag frågade ett ombud varför det var så dödens tyst. Hon gissade: ingen orkar med några fler motsättningar, vi har haft så mycket av den varan.

Var tusende skåning
Närmare sexti delegater samlades inledningsvis i Helsingborgs Folkets hus, fast på slutet var bara drygt hälften kvar. Ungdomsvågen har mattats: uppskattningsvis fem av de sexti var under 30 år. Men de över 65 var nog inte stort fler. Det är 40- och 50-talisterna som dominerar. Man kunde notera för övrigt notera att partiets båda ledande skånska kommunalpolitiker, Anneli Philipson i Malmö och Mats Olsson i Lund, tycktes ha viktigare saker för sej denna dag.
Remarkabelt var att medlemsantalet hade ökat för första gången på flera år, med 15 personer. Fast det beror på hur man räknar: 128 av de 918 medlemmarna hade inte betalt avgiften, vilket var en ökning. Omsättningen är fortsatt stor med drygt en sjättedel under 2006.
Det finns cirka 900 000 skåningar över arton år. Det betyder att vänsterpartiet organiserar cirka var tusende. I styrelsens valanalys sades att aktivisterna hade haft för liten direktkontakt med väljarna, men det är svårt att hinna föra exempelvis köksbordssamtal med 999 personer.

Valkatastrof med ljuspunkt
”Vi gjorde ett dåligt val. Det går inte att prata bort”, står det i verksamhetsberättelsen. Detta kunde ha blivit utgångspunkten för en angelägen diskussion men denna uteblev alltså. Inte heller partistyrelsens representant på konferensen, Ulla Andersson, tog upp valet närmare. I stället gjorde hon en genomgång av den nya regeringens hittillsvarande politik och underströk dess ideologiska aspekter. Korrekt men inte särskilt spännande eftersom alla i salen rimligen höll med. Intressantare hade varit om hon utvecklat två av sina inledande meningar: vänsterpartiets påfallande tystnad efter valet och den aktuella ansvarsutredningen, där åsikterna rimligen går isär inom vänstern liksom i andra partier.Omvalda distriktsordföranden Britta Berg försökte se ljuspunkterna i läget: ”Nu slipper vi läsa trista fullmäktigehandlingar, nu kan vi syssla med rolig politik.” Men det svåra valnederlaget har sitt ekonomiska pris. Den ekonomiska omslutningen minskar med hela 45 procent. Bemanningen på distriktsexpeditionen har redan skurits ner.

Intresse tystar mun
Av distriktets prognosticerade intäkter är 98 procent partistöd och ”partiskatt”, det vill säga procentandel av förtroendevaldas arvoden. Drygt 60 procent eller 1 031 680 kr är ”andel av kommunalt stöd”.
I den antirasistiska strategi som antogs fäste jag mej vid målsättningen att hindra sverigedemokraterna från att erövra en skånsk riksdagsplats 2010. Sd har ju beslutat att kommunalt partistöd ska slussas upp till den nationella organisationen vilket avgjort stärker deras möjligheter till en framgångsrik valkampanj. I insikt om den risken har ledande flera rikspolitiker, senast konstitutionsutskottets ordförande Berit Andnor (s), talat om att tillämpa kommunallagens förbud mot att flytta sådana medel utanför kommunen. Men ingen ledande vänsterpartist har uttalat sej i samma riktning, och siffrorna ovan berättar varför. Därmed ställer partiet tyvärr inte upp på det sannolikt viktigaste instrumentet för att stoppa sd:s fortsatta framfart.
Hade inte detta varit värt en debatt?

Frånvarande kritiker
Det kunde ha blivit ett meningsutbyte. Bengt Håkansson i Lomma och Lutz Pagel i Malmö hade nämligen skrivit motioner som kritiserade olika aspekter av verksamheten och planerna. Men ingen av dem var närvarande och inga delegater tog upp deras synpunkter. En av Håkanssons motioner ville återuppliva sommarlägren men där ge plats även för miljöpartister och socialdemokrater. Men distriktsstyrelsen och årskonferensen var avvisande. Det fick räcka med partifolk och partilösa.
Gemensamt för Pagels motioner var att de anmärkte på partiets/distriktets självbelåtenhet och självtillräcklighet. Vi har ingen rätt att klaga på borgarnas bristande miljövisioner när vi själva inga har, skrev han till exempel. Motionen avslogs trots viss självkritik från styrelsen.
Det är för övrigt inte bara miljödokumenten som brister utan också praktiken. Det gick tre tåg i timmen till Helsingborg men de flesta i Lundadelegationen kom med bil. Fast inte nya ordföranden, Marta Santander, heder åt henne!
Det finns åtminstone en kvalificerad miljöpolitiker kvar i v-Skåne, Sven-Erik Sjöstrand som varit aktiv i frågan både i och utanför riksdagen. Han var intresserad men fick inte plats i den krympta nya distriktsstyrelsen, trots hans ytterligare merit att komma från Perstorp, enda kommunen där partiet ökade sina mandat.

Nytraditionalisterna regerar vidare
Veckobladet lär vara den enda tidningen som publicerar konferensens uttalande. Ett kortare alternativ hade haft lättare att bli återgivet men det röstades ner.
Det antagna uttalandet är emellertid intressant. Detta om att ”aldrig mer” ta ansvar för en politik som medför en massa uppräknade dåligheter är svårt att tolka som annat än en varning mot de krafter i partier, inklusive Lars Ohly, som vill ha ett starkare samarbete (kanske rentav i en regering) mellan de rödgröna partierna. För den som ”tar ansvar” riskerar att smutsa händerna då och så. Liksom erkänna att verkligheten hinner förändras på fyra år, och att det därför kan vara svårt att ”återställa allt”. Den nytraditionella linjens kvinnor och män behåller makten i det av valnederlaget sargade Skånedistriktet.
Slutligen ska nämnas att Nita Lorimer och Angelica Svensson från Lund blev invalda i den nya distriktsstyrelsen, den senare som ersättare, och att Lunds motion ”Begränsa skånska flyget!” i huvudsak antogs.