Lördagen 9 februari 2008
Tid: kl 10.00
Plats: IOGT NTO:s lokal på Bantorget 5
Vänsterpartiets medlemsmöten är öppna för alla intresserade.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2008-01-31
Påskvandring – kvalificerad friskvård
Påskvandringen infaller ovanligt tidigt i år. Starten sker på morgonen (skär)torsdagen den 20 mars, men det finns möjlighet att ansluta samma kväll då vi räknar med att korsa en väg med allmänna kommunikationer. Det blir två övernattningar (i vindskydd) och vi återkommer alltså till Lund på påskafton. Sträckan är inte bestämd i detalj, men vi utgår förmodligen från någon punkt på järnvägssträckan Höör–Hässleholm och tar oss ner till den vackra Hanöbukten.
Den tidiga årstiden ger löfte om sval, syrerik och därmed särskilt hälsosam luft, och därtill kommer de aromatiska barrskogsdofterna. Den viktigaste hälsofaktorn är förstås kroppsrörelsen: inte överdriven men ihärdig – den totala distansen blir cirka fem mil. Den fysiska tröttheten skapar god sömn vilket också är nyttigt. Och ett litet glas vid lägerelden stärker hjärtat och sätter fart på blodomloppet.
Det dominerande samtalsämnet blir förmodligen klimathotet. Vi kommer till stor del att vandra genom skog, det vill säga potentiellt biobränsle. Vi kan se hur lantbefolkningen bor och bedöma om det är ekologiskt hållbart. Vi är pionjärer för ett fritidsliv som alla så småningom måste anamma när bilen har blivit omöjlig.
Närmare information om påskvandringen kommer i senare nummer, men intresserade kan redan nu kontakta Gunnar Sandin, 046-135899.
Den tidiga årstiden ger löfte om sval, syrerik och därmed särskilt hälsosam luft, och därtill kommer de aromatiska barrskogsdofterna. Den viktigaste hälsofaktorn är förstås kroppsrörelsen: inte överdriven men ihärdig – den totala distansen blir cirka fem mil. Den fysiska tröttheten skapar god sömn vilket också är nyttigt. Och ett litet glas vid lägerelden stärker hjärtat och sätter fart på blodomloppet.
Det dominerande samtalsämnet blir förmodligen klimathotet. Vi kommer till stor del att vandra genom skog, det vill säga potentiellt biobränsle. Vi kan se hur lantbefolkningen bor och bedöma om det är ekologiskt hållbart. Vi är pionjärer för ett fritidsliv som alla så småningom måste anamma när bilen har blivit omöjlig.
Närmare information om påskvandringen kommer i senare nummer, men intresserade kan redan nu kontakta Gunnar Sandin, 046-135899.
Mer kärnkraft?
av Sven-Inge Cederfelt
Gr skriver i VB 080125 att han tror att fler kommer till att ansluta sig till Björklunds linje om kärnkraft. Vidare påstår han att vi kan glömma solenergi och att vindenergi möjligen börjar komma.
Ser man det globalt kan väl solenergin bli ganska avgörande om vi bestämmer oss för att satsa på det. En yta av Sveriges storlek i Sahara med solenergiverk skulle kunna ge elenergi i storleksordning med den globala energikonsumtionen. Även i Norden skulle solceller på taken kunna ge en hel del. Det handlar främst om när solcellerna blir tillräckligt billiga (eller alternativen tillräckligt dyra). En stor utbyggnad av sol och vind kräver förstås någon form av energilager. Men det är ju möjligt. Vätgas är ett alternativ för långtidslagring, typ från sommar till vinter. Det finns ju även mekaniska metoder, t ex svänghjul eller pumpa upp vatten, för korttidslagring. Även vid infrastrukturen för fordonsdrift bör det ju vara någon form av energilager som kan tas ut som el, laddningsbara elhybrider lär finnas inom kort.
Men åter till Björklunds kärnenergiidé, som jag inte betvivlar att många kommer att ansluta sig till. Det riktigt fåniga är ju att han vill ha dem vid Ringhals och Forsmark. Eftersom kärnenergi är en ändlig källa så bör man ju hushålla med den. Det innebär bl a att om vi ska ha kärnenergi så bör det vara kraftvärmeverk. Då utnyttjas energin effektivare. Men det betyder ju också att de bör ligga vid storstäderna. Byggs de lika stora som de kärnkraftverk vi har idag kan jag inte se att det finns underlag för den värmen någon annanstans i Sverige än vid Stockholm. Och då ligger Forsmark för långt bort. Behövs det fler i norra Europa bör de ligga vid de andra storstäderna, såsom Köpenhamn, Riga, St Petersburg och kanske Gdansk.
Ser man det globalt kan väl solenergin bli ganska avgörande om vi bestämmer oss för att satsa på det. En yta av Sveriges storlek i Sahara med solenergiverk skulle kunna ge elenergi i storleksordning med den globala energikonsumtionen. Även i Norden skulle solceller på taken kunna ge en hel del. Det handlar främst om när solcellerna blir tillräckligt billiga (eller alternativen tillräckligt dyra). En stor utbyggnad av sol och vind kräver förstås någon form av energilager. Men det är ju möjligt. Vätgas är ett alternativ för långtidslagring, typ från sommar till vinter. Det finns ju även mekaniska metoder, t ex svänghjul eller pumpa upp vatten, för korttidslagring. Även vid infrastrukturen för fordonsdrift bör det ju vara någon form av energilager som kan tas ut som el, laddningsbara elhybrider lär finnas inom kort.
Men åter till Björklunds kärnenergiidé, som jag inte betvivlar att många kommer att ansluta sig till. Det riktigt fåniga är ju att han vill ha dem vid Ringhals och Forsmark. Eftersom kärnenergi är en ändlig källa så bör man ju hushålla med den. Det innebär bl a att om vi ska ha kärnenergi så bör det vara kraftvärmeverk. Då utnyttjas energin effektivare. Men det betyder ju också att de bör ligga vid storstäderna. Byggs de lika stora som de kärnkraftverk vi har idag kan jag inte se att det finns underlag för den värmen någon annanstans i Sverige än vid Stockholm. Och då ligger Forsmark för långt bort. Behövs det fler i norra Europa bör de ligga vid de andra storstäderna, såsom Köpenhamn, Riga, St Petersburg och kanske Gdansk.
I badhusfrågan
av Lucifer
När detta skrivs har Lunds kommunfullmäktige just inlett sitt januarimöte, där man har Lunds badhusfråga på föredragningslistan. Jag hoppas på en grundlig och uppslitande debatt, gärna med en liten återremiss för ytterligare tänkande.
Låt mig förklara.
Erlanders badhus
Lunds första badhus i Stadsparken var ett resultat av Tage Erlanders kommunalpolitiska agerande på 1930-talet. Tage satt i fullmäktige och var en varm anhängare av ett sådant bygge. Det var på den tiden en angelägenhet för de många som bodde i trånga lägenheter utan badrum. Lund var tidigt ute med ett kommunalt badhus och det blev en vacker och ändamålsenlig inrättning. Det tjänade länge grundläggande behov: när jag kom till Lund i slutet av femtiotalet bodde jag i ett rum i ett gammalt hus på Slöjdgatan, utan bad/dusch. Jag gick till Badhuset varje lördag förmiddag, drack kaffe och åt en macka. Det var på den lyckliga tid då unga människor inte behövde duscha två gånger om dan.
Riv skiten!
Ja, så hände det vanliga: nån gång i början av 80-talet ansågs inrättningen otidsenlig, simmarna i Poseidon ville ha något bättre och lämpligt nog kunde man då upptäcka att armeringsjärnen var rostiga och allt måste rivas. Under det vanliga mottot ”Riv skiten!” skulle det byggas nytt, det var borgerlig majoritet och den hängivne motionssimmaren Olof Nordström (m) blev ordförande i badhuskommittén och byggde det nuvarande Högevallsbadet. Återigen: Lund var före sin tid, det nya badet hade fräscha rekreationsinslag som den berömda vågmaskinen. Det tråkiga var bara att komforten, omklädningsutrymmena blev av en lägre standard än i det förra huset, det var trångt. Också serveringen blev tråkigare, jag minns hur besviken jag var. Det mest anmärkningsvärda var dock den väldiga hoppanläggningen. Till en kostnad av jag vet icke vad byggdes ett väldigt hopptorn med motsvarande högt i tak. Jag vet inte vilken lobby som låg bakom, men någon var det.
Elit eller motion?
Lunds flotta hoppbassäng gav resultat, här har hållits flera SM i simhopp och Lund har blivit framstående i grenen och för många räcker det. Men är det sådant ett kommunalt bad är till för?
Här kommer vi omedelbart in på de aktuella badhusförslagen. I flera av de förslag som nu är aktuella så ingår en ”tränings- och tävlingsbassäng” med sex 50-metersbanor. Jag vet inte vilka erfarenheter andra har, men jag har aldrig varit på ett badhus i Sverige där inte resurser av det slaget alltid tilldelats tävlingssimmarna. Motionssimmarna brukar få en bana, eller i bästa fall två, resten är reserverade för träning för den ena eller andra simklubben. Så där ligger vi vanliga och kämpar och får ständigt väja för varandra eller ge upp företaget, allt medan tävlingssimmarna får sina dagliga två-tre timmar på de andra banorna. Alltså: 50-metersbassängen byggs för elitverksamheten och dess träning. Elitidrott är något helt annat än motionsverksamhet även om det är vanligt att man försöker blanda ihop korten genom att låtsas som om de hör samman. Det gör de inte: i en fallet handlar det om showverksamhet, i det andra om folkhälsa.
De kloka centerpartisterna!
Nej, jag tror inte jag kan påverka det här, nästan alla tar för givet att man måste tillgodose tävlingsidrottarnas tränings- och uppvisningsbehov. Idrottslobbyn är den starkaste vi har i kommunalpolitiken och inför den ger alla partier upp. Det gör (s) och (v), men också (fp), (kd) och (m), den senare grupen med lite nerdragna allmänutrymmen. (Mp) vill inte ösa på så mycket på Högevall, men vill tydligen ha sina 50-metersbassänger på annat håll. Det är pinsamt att säga det men det är faktiskt (c) som håller igen och vill bygga om det befintliga badet och öka på med något i de östra kommundelarna. Mina känslor för S. Sandby och Veberöd är inte de varmaste men jag tycker faktiskt det finns anledning att ta vara på det som finns och göra det bättre. Det tycker säkert inte lobbyisterna i Poseidon, men det struntar jag i.
Det kostar nu kronor 60.- (sextio) att gå på Högevall och ska man vräka på som det är tänkt nu blir det snart hundra. Hejda baddjävlarna!
1968 – ett särperspektiv
av Gunnar Stensson
Jag kände inte igen mig i tv-serien Upp till kamp. Också andra berättelser om 1968 har varit mig främmande. De har trampat runt i i en avfallsgrop full av nostalgisk rekvisita och/eller ignorant avståndstagande. Jag måste förstås inse att det finns flera berättelser än min. Därför presenterar jag ödmjukt mitt eget särperspektiv som jag hoppas att åtminstone några 60-åringar i Piteå, Hortlax, Öjebyn, Älvsbyn, Kalix och Luleå ska känna igen. De var omkring 20 den gången.
1968 började 1967. Tage Erlander ville stoppa Russelltribunalen om USA:s krigsförbrytelser i Vietnam. Jag kan inte förbjuda den, men den är inte välkommen, sa han. Slagordet ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer” bekräftades.
I Luleå spelade en teatergrupp från Framnäs folkhögskola i november en kabaré om USA:s krig. Det skedde inom ramen för Kul 67 (en kampanj för byggandet av Norrbottensteatern). I föreställningen ingick en intervju med Mohammed Ali, ett krigsreportage ur tidningen Se samt Bob Dylans A hard rain´s gonna fall, World war 3 och Masters of war. Publiken (400 ungdomar) krävde att USA skulle ut ur Vietnam. Luleå FNL-grupp delade ut märken av papp.
Den 20 december överfölls deltagarna i ett seminarium om Vietnamkriget i Stockholm av ridande polis när de skulle gå hem. Aktade socialdemokrater som Signe och Axel Höjer drabbades och uttryckte sin indignation i massmedia. Alva Myrdals son Jan fick en batong i skallen och tappade glasögonen, vilket förevigades på bild. Olof Palme insåg att socialdemokraternas vietnampolitik höll på att gå åt helvete.
Så kom nyåret 1968 i Norrbotten, Vietnam och hela världen.
Olof Palme (ecklesiastikminister var hans titel då, tror jag, med ansvar för skola och utbildning) gick med fackla i hand tillsammans med Vietnams ambassadör i täten för en FNL-demonstration i Stockholm. Det blev stor kalabalik och många krävde hans avgång. Men han räddade den socialdemokratiska vietnampolitiken. Sen är det en annan sak att IB med hans goda minne samarbetade med CIA och spionerade på FNL-are, vänstersossar, marxistleninister och vpk-are. Det fick vi inte veta förrän 1972.
Lyndon Johnson skickade hela hösten nya trupper till Vietnam. De blev 550 000 till slut. Den största truppkoncentrationen sedan andra världskriget. I februari slog FNL till: Tet-offensiven. USA:s ambassad i Saigon ockuperades. Överallt angreps amerikanska fästen. Vietnam var inget offer. Vietnam vek inte: Vi slår tillbaka, vi går mot seger och USA fördrivs från Söderns jord, heter det i Befria södern (som skådespelarna i Upp till kamp inte ens klarade melodin på). Marken exploderade under stol´n som Lyndon Johnson satt på och han förklarade att han inte ställde upp för omval. Senare förstod vi att offensiven varit fruktansvärt kostsam för FNL och att det i fortsättningen blev den nordvietnamesiska armén som förde kriget. Men i februari såg Tet ut som en stor seger. Politiskt var det en stor seger (som att spränga gränsmurarna runt Gaza). Det amerikanska folket tappade definitivt tron på kriget.
Medborgarrättskampen hade sedan mer än tio år före Vietnamkriget dominerat amerikansk politik. Och den var inte slut än. Det var mest svarta soldater som skickades till Vietnam. Martin Luther King ledde kampen, men hans ickevåldsmetoder ifrågasattes av Malcolm X och grupper som de svarta pantrarna. Så mördades King i Memphis, Tennessee, av en vit rasist den 4 april. Många drog slutsatsen att det som återstod för de svarta i USA var väpnad kamp.
Robert Kennedy blev den presidentkandidat som många satte sitt sista hopp till. Han kunde stoppa rasismen. Han lovade att stoppa kriget. Men han blev mördad, samma dag som han vann primärvalet i Kalifornien. Jag var på resa och befann mig i Krylbo. Robert Kennedy dog i Krylbo. Nu är de lagliga, fredliga möjligheterna definitivt uttömda, tänkte jag. Nu blir det nån sorts revolution i USA sen skurkarna mördat alla hederliga ledare. Studenterna och desertörerna och de svarta gör uppror.
I stället valdes Nixon till president. Visserligen stod amerikanerna inte ut med honom mer än ett par år innan de spydde ut honom ur sin mun, trots att han dessförinnan förändrat spelreglerna i kriget till USA:s fördel genom att inleda ett samarbete med Kina som försatte Vietnam i ett mer utsatt läge.
Våra blickar var framför allt riktade mot Vietnam och USA men samtidigt hoppades vi mycket av det civila motståndet i Tjeckoslovakien: Pragvåren. Uttrycket ”socialism med ett mänskligt ansikte” lanserades. Socialismen gick mot en vår och kapitalismen bröt samman i konflikter och inbördeskrig.
Det hände saker i Paris och Stockholm och Lund också. I maj revolterade studenterna i Paris. De fick stöd av fackföreningarna. Glada gatustrider fördes. Fantasin till makten. I juli blev det val till nationalförsamlingen och regeringen vann en jordskredsseger. Så länge varade den fröjden. Vi norrbottningar var föga imponerade av de franska studenterna, även om vi uppskattade Sartre och Camus och Claude Simon liksom den nya franska filmvågen med Truffaut, Godard och Chabrol (som tyvärr försvagades efter 68). Franska mediers kunskap om Indokina respekterades.
När vi såg kårhusockupationen i tv blev vi mest konfunderade och hejade på Olof Palme, vietnamdemonstranten, som nu konfronterade de hojtande studenterna i Stockholm. I Lund tycktes man demonstrera mot värnplikten, och där var den ridande polisen ute. Studenterna stod i portgångarna för att inte bli trampade på tårna. Parollen Vägra värnplikt! betraktades som kriminell uppvigling och ändrades till Att vägra värnplikt, som var laglig på grund av infinitivformen. Trots att kårhusockupanter och värnpliktsvägrare förvisso var mot USA:s krig i Vietnam föreföll oss deras aktioner mest som avvikelser från det som var viktigt: USA:s napalm och stålkulebomber och FNL:s motstånd.
Däremot chockades vi av Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien den 20 augusti. Världen komplicerades. Vietnam behövde stödet från Sovjetunionen, men Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien var ett brott mot den princip Vietnam kämpade för: det nationella självbestämmandet. KFML löste konflikten genom att solidarisera sig med Kina och beteckna både USA och Sovjetunionen som imperialistiska supermakter som måste bekämpas. Det ledde i sinom tid till konsekvensen att de bröt med Vietnam och stödde Pol Pot varefter de försvann ur svensk och internationell politik. Till näringslivet och media.
Det på sikt viktigaste politiska uttalandet i svensk vänster var CH Hermanssons fördömande av den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien i augusti 68. Det fick han skit för i partiet.
Så gick 1968 mot sitt dystra slut med Nixon som världens tills vidare mäktigaste man.
Jag fick anledning att lämna Norrland 1969 och hamnade i Ulrikedal i Lund. En kväll i september deltog jag i en sorgedemonstration över Ho Chi Minhs död. Vi gick från Lundagård till Stortorget.
Därmed var 1968 definitivt slut. Sju års krig i Vietnam återstod, och mer än sju års solidaritetsarbete.
FNL-affischer
Med anledning av Gunnars artikel ovan så vill vi uppmärksamma läsarna på att
KB har en fin samling med FNL-affischer som kan beskådas på adressen.
2008-01-24
Mot utförsäljningen av statliga bolag
Vill du att våra tillgångar reas ut till underpris?
Stoppautförsäljningen.nu! är en politiskt obunden kampanj vars syfte är att samla in tillräckligt många namnunderskrifter för att få regeringen att ställa in den planerade utförsäljningen, tills dess att man har presenterat en kortsiktig och långsiktig konsekvensanalys för svenska folket att ta ställning till.
Länk till hemsidan
Sprid länken och engagera er!
WSF Global Day of Action 26 januari
WSF Global Day of Action 26 januari
www.wsf2008.net
Global day of action and mobilization är en dag för global samling för en mer rättvis, hållbar och demokratisk värld. Vi uppmärksammar att European Social Forum kommer till Malmö den 17-21 september.
Kl 14:00 (prick), Triangeln, Malmö
Vi kommer att bilda ett mänskligt nätverk genom att vi tar våra kompisar i handen och länkar upp med andra medan vi rör oss mot Triangelns mitt (torget vid fontänen).
Obs!!! för att kunna genomföra vår aktion är det viktigt att du är vid Triangeln prick kl 14:00 och sätter igång aktionen precis då!!
Sedan är alla välkomna till Kvarnby/Röda Huset!
Kl 14.30 - 17 på Kvarnby Fhsk/Röda Huset, Industrigatan 4, Malmö
14.30 Fika
15.00 Malmö möter ESF - vad innebär det?
• Hur gör vi ESF till en angelägenhet för alla Malmö-bor?
• Hur presenterar vi Malmö för våra internationella gäster?
• Är det möjligt för ett gäng Malmö-organisationer att forma en gemensam Malmö-appell?
• Hur kan vi Malmö/Skåne-organisationer samarbeta?
Vi visar även filmen Studiecirkeln och forumet: Det senaste världsforumet i Kenya samlade 75 000 deltagare och satte Afrikas sociala rörelser på den politiska kartan. Inför forumet arrangerades ABF-studiecirklar på många orter och över hundra personer åkte tillsammans till Nairobi. Filmen följer studiecirkeldeltagare från Malmö, Lund, Stockholm och Ludvika. Frågor som berörs är själva forumidéen, forumet och studiecirkeln som förberedelse inför resan. 22 minuter.
World Social Forum 2008
Mot nyliberal globalisering, krig, patriarkatet, rasism, kolonialism och miljökatastrofer
EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG!
Arrangörer: ESF Norden 2008 och ABF Malmö
Tips från Kulturcentralen
Groovy! JazzAttacks Kaxiga, sprudlande och glädjefyllda grooves!, på Jeriko 25 januari. Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3900
Wildbirds & Peacedrums
En hyllning till experimentet, på Jeriko 29 Januari Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3901
Gunnel Mauritzon Band
Strålande folksång med en doft av jazz, på Jeriko 30 januari Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3916
Palladium Baroque-festival för tidig musik under helgen 25-27 januari. Palladium 
En Historisk Modeshow På Palladium 27 januari kl 15.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3824
Ensemble Zefiro under ledning av Alfredo Bernadini På Palladium 26 januari 19.30 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3823
Jaap ter Linden På Palladium 26 januari 22.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3821
Ovidius Metamorfoser med studerande från Musikhögskolan i Malmö under ledning av Peter Spissky På Palladium 25 januari 22.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3820
Sirena (Danmark) Familjekonsert På Palladium 26 januari 15.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3822
Öppningskonsert med Svanholm Singers, Skånes Dansteater & Ensemble Mare Balticum På Palladium 25 januari 19.30 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3819
Teaterfestival/22 DAGAR
Teaterhögskolan på Bryggeriteatern 28 jan-10 feb
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3979 Teaterhögskolan har premiär för De Nya
KUNG OIDIPUS
NATTEN FÖRE SKOGARNA
PANIK, PANIK KOM INTE HIT!
SWEDEN TM
TEMA: DÖ(D)
ÖGONSVARTA
På två ben i klimatfrågan av Gr
Pär Nuder har fått sparken. Det lär ha varit på gång länge, men vi vill gärna tro att droppen var den hårda kritik som riktades mot honom i förra VB.
Men det är klart att det finns flera faktorer bakom ett sånt beslut. De senaste dagarnas stora händelse är ju EU:s beslut om reduktion av växthusgaser och dess konsekvenser för Sverige. Från socialdemokraterna har bland annat Mona Sahlin, Lena Hallengren och Thomas Östros uttalat sej men jag har inte sett något från Nuder. Jag kan tänka mej att han inte hade varit alltför lycklig över tanken att finansminister behöva medverka till den nedskärning av de svenska utsläppen med 32 procent, nästan en fördubbling av de 17 som EU-kommissionen föreslår för Sveriges del, vilket de tre oppositionspartierna gemensamt förespråkar.
Missförstå mej inte! Jag delar kritiken från Svenska Naturskyddsföreningen och Greenpeace och andra mot EU för dess otillräckliga mål, som ligger under vad man talade om på Bali, och mot den fega borgerliga regeringen. Jag tycker det är utmärkt att mp och v har fått med s på 32-procentsmålet. Dock är jag rädd för att målet inte betyder särskilt mycket. Jag tror att Mona Sahlin gick med på det därför att hon, i motsats till Nuder, inte fattar konsekvenserna.
En anmärkning: Det snurrar olika år och procent i debatten. Ena gången används 1990 som basår och det är räknat därifrån som utsläppen ska ner med 40 procent till 2020. 8 procent är redan avklarade vilket gör att 32 återstår. Den 17-procentiga minskningen har 2005 som basår. Hur läget är just nu vet jag inte, men en tidningsnotis i veckan berättade att utsläppen från den svenska vägtrafiken hade ökat med 2 procent från 2006 till 2007, och trafiken står för 31 procent av de totala växthusgaserna. Det tyder på att 2006 och 2007 sannolikt är förlorade år och att vi ska ner med kanske 19 procent enligt EU:s och regeringens sätt att räkna. Det blir 1,5 procent om året, med start 2008. Fan tro’t.
Är mp att lita på?
Jag misstänker att inte heller alla miljö- och vänsterpartister fattar vad detta innebär. I alla fall kan man märka vissa slitningar hos mp. I höstas gick Peter Eriksson och Karin Svensson Smith ut i Göteborgs-Posten och krävde att flyget Stockholm–Göteborg skulle läggas ner sen järnvägen på sträckan hade rustats upp. Det kom förstås kritik, och då förnekade de båda författarna vad de just hade skrivit. Likaså svävar mp nu på målet när det gäller kravet på avveckling av inrikesflyget söder om Sundsvall.
Snabbaste tåget Stockholm–Malmö tar 4.09, motsvarande X2000 Stockholm–Sundsvall behöver bara 3.30. Ändå ska man få fortsätta att flyga från Sundsvall. Jag kan inte tolka det annorlunda än att mp fortsätter det daltande med Norrland som är en så trist tradition i svensk politik.
Det är en tendens som man fruktar ska förstärkas när nu Thomas Östros blir den i praktiken tyngsta socialdemokraten. Han är som bekant från Tornedalen.
Stalins recept
Jag är inte säker på att jag själv fattar var det innebär att skära ner utsläppen ens med 17 procent. De 8 procent som klarats av på sexton år sen 1990 är den lättaste biten och betydde i första hand att vi avvecklade villaoljan. Det blir svårare i fortsättningen.
En kvalificerad gissning är att parti efter parti kommer att ansluta sej till Jan Björklunds linje att bygga ut kärnkraften. Men oavsett andra invändningar bör man inse att det tar minst sex år från ett beslut tills reaktorn står där och strålar. När det gäller att få fram miljödiesel ur skogsråvara säger experterna att det behövs fem år för en fullskalig marknadsintroduktion. De svenska personbilar som köptes 2007 släppte i snitt ut 160 gram koldioxid per kilometer, och de har en förväntad medellivslängd av 16 år. Myten om etanolen har Erik Kågström punkterat här i VB.
Solen kan vi glömma (hur var det: 40 minuter solsken i Växjö under december?). För vindkraften börjar det lossna men är långa hos tillverkarna, och så blåser det som bekant inte alltid. Då behövs det annan toppkraft att snabbt sätta in. Fossilbränsle är utesluten och kärnkraft lämpar sej inte för sånt. Återstår vattenkraft.
Jag tror att vi måste offra en och helst två av de fyra hittills fredade norrländska älvarna och höjer en röst för Kalix- eller/och Torneälven, trots att jag kan vänta mej kritik från Lars-Anders Jönsson med hans relationer till Tärendö. Gärna en återupplivning av 1950-talets Atlantprojekt, som gick ut på att tömma ut Torne träsk bakvägen, till Rombaksbotn. Detta att vända floder är ett projekt som förknippas med Josef Stalin, men det behöver inte vara helt fel för det.
Politiska dimensioner
Det blir dock ingen lätt politisk fajt att ta. Och det blir mer av den sorten. Nu ska bensinskatten höjas för klimatets skull. Då lär det bli muller från glesbygden, och inte minst från lågutbildade män som är stora bensinslukare. Minns ni vilket parti som var starkt överrepresenterat i den kategorin 2006? Just det.
Det bäddas alltså för missnöjespartier. Missunnar vi verkligen en hederlig jobbare att resa till Thailand och därmed få se solen mer än åtti sekunder om dagen under en vintermånad, trots att planets utsläpp motsvarar två års sparkvot? Eller en hederlig akademiker – detta sagt med anledning av att Mats Olsson (v) nyss har kommit hem från en solresa till Sydostasien.
Är det då inte lite tarvligt att ge sej på den enskilda resenären? Borde inte just socialister inse att de är strukturella åtgärder som behövs, inte individuella nålstick?
Ja och nej. Själv började jag byta till snållampor efter att ha läst Aron Etzlers lidelsefulla plädering för dem i Flamman. Det är just såna åtgärder som kräver beslut och handling av individen, i det fallet av ett par miljoner sådana. Jag tror att vi måste gå på båda benen i klimatfrågan, både ställa strukturella krav och påverka den enskilda energikonsumenten, köttätaren etc.
VB tar gärna emot tips om andra som inte lever som de borde.
Men det är klart att det finns flera faktorer bakom ett sånt beslut. De senaste dagarnas stora händelse är ju EU:s beslut om reduktion av växthusgaser och dess konsekvenser för Sverige. Från socialdemokraterna har bland annat Mona Sahlin, Lena Hallengren och Thomas Östros uttalat sej men jag har inte sett något från Nuder. Jag kan tänka mej att han inte hade varit alltför lycklig över tanken att finansminister behöva medverka till den nedskärning av de svenska utsläppen med 32 procent, nästan en fördubbling av de 17 som EU-kommissionen föreslår för Sveriges del, vilket de tre oppositionspartierna gemensamt förespråkar.
Missförstå mej inte! Jag delar kritiken från Svenska Naturskyddsföreningen och Greenpeace och andra mot EU för dess otillräckliga mål, som ligger under vad man talade om på Bali, och mot den fega borgerliga regeringen. Jag tycker det är utmärkt att mp och v har fått med s på 32-procentsmålet. Dock är jag rädd för att målet inte betyder särskilt mycket. Jag tror att Mona Sahlin gick med på det därför att hon, i motsats till Nuder, inte fattar konsekvenserna.
En anmärkning: Det snurrar olika år och procent i debatten. Ena gången används 1990 som basår och det är räknat därifrån som utsläppen ska ner med 40 procent till 2020. 8 procent är redan avklarade vilket gör att 32 återstår. Den 17-procentiga minskningen har 2005 som basår. Hur läget är just nu vet jag inte, men en tidningsnotis i veckan berättade att utsläppen från den svenska vägtrafiken hade ökat med 2 procent från 2006 till 2007, och trafiken står för 31 procent av de totala växthusgaserna. Det tyder på att 2006 och 2007 sannolikt är förlorade år och att vi ska ner med kanske 19 procent enligt EU:s och regeringens sätt att räkna. Det blir 1,5 procent om året, med start 2008. Fan tro’t.
Är mp att lita på?
Jag misstänker att inte heller alla miljö- och vänsterpartister fattar vad detta innebär. I alla fall kan man märka vissa slitningar hos mp. I höstas gick Peter Eriksson och Karin Svensson Smith ut i Göteborgs-Posten och krävde att flyget Stockholm–Göteborg skulle läggas ner sen järnvägen på sträckan hade rustats upp. Det kom förstås kritik, och då förnekade de båda författarna vad de just hade skrivit. Likaså svävar mp nu på målet när det gäller kravet på avveckling av inrikesflyget söder om Sundsvall.
Snabbaste tåget Stockholm–Malmö tar 4.09, motsvarande X2000 Stockholm–Sundsvall behöver bara 3.30. Ändå ska man få fortsätta att flyga från Sundsvall. Jag kan inte tolka det annorlunda än att mp fortsätter det daltande med Norrland som är en så trist tradition i svensk politik.
Det är en tendens som man fruktar ska förstärkas när nu Thomas Östros blir den i praktiken tyngsta socialdemokraten. Han är som bekant från Tornedalen.
Stalins recept
Jag är inte säker på att jag själv fattar var det innebär att skära ner utsläppen ens med 17 procent. De 8 procent som klarats av på sexton år sen 1990 är den lättaste biten och betydde i första hand att vi avvecklade villaoljan. Det blir svårare i fortsättningen.
En kvalificerad gissning är att parti efter parti kommer att ansluta sej till Jan Björklunds linje att bygga ut kärnkraften. Men oavsett andra invändningar bör man inse att det tar minst sex år från ett beslut tills reaktorn står där och strålar. När det gäller att få fram miljödiesel ur skogsråvara säger experterna att det behövs fem år för en fullskalig marknadsintroduktion. De svenska personbilar som köptes 2007 släppte i snitt ut 160 gram koldioxid per kilometer, och de har en förväntad medellivslängd av 16 år. Myten om etanolen har Erik Kågström punkterat här i VB.
Solen kan vi glömma (hur var det: 40 minuter solsken i Växjö under december?). För vindkraften börjar det lossna men är långa hos tillverkarna, och så blåser det som bekant inte alltid. Då behövs det annan toppkraft att snabbt sätta in. Fossilbränsle är utesluten och kärnkraft lämpar sej inte för sånt. Återstår vattenkraft.
Jag tror att vi måste offra en och helst två av de fyra hittills fredade norrländska älvarna och höjer en röst för Kalix- eller/och Torneälven, trots att jag kan vänta mej kritik från Lars-Anders Jönsson med hans relationer till Tärendö. Gärna en återupplivning av 1950-talets Atlantprojekt, som gick ut på att tömma ut Torne träsk bakvägen, till Rombaksbotn. Detta att vända floder är ett projekt som förknippas med Josef Stalin, men det behöver inte vara helt fel för det.
Politiska dimensioner
Det blir dock ingen lätt politisk fajt att ta. Och det blir mer av den sorten. Nu ska bensinskatten höjas för klimatets skull. Då lär det bli muller från glesbygden, och inte minst från lågutbildade män som är stora bensinslukare. Minns ni vilket parti som var starkt överrepresenterat i den kategorin 2006? Just det.
Det bäddas alltså för missnöjespartier. Missunnar vi verkligen en hederlig jobbare att resa till Thailand och därmed få se solen mer än åtti sekunder om dagen under en vintermånad, trots att planets utsläpp motsvarar två års sparkvot? Eller en hederlig akademiker – detta sagt med anledning av att Mats Olsson (v) nyss har kommit hem från en solresa till Sydostasien.
Är det då inte lite tarvligt att ge sej på den enskilda resenären? Borde inte just socialister inse att de är strukturella åtgärder som behövs, inte individuella nålstick?
Ja och nej. Själv började jag byta till snållampor efter att ha läst Aron Etzlers lidelsefulla plädering för dem i Flamman. Det är just såna åtgärder som kräver beslut och handling av individen, i det fallet av ett par miljoner sådana. Jag tror att vi måste gå på båda benen i klimatfrågan, både ställa strukturella krav och påverka den enskilda energikonsumenten, köttätaren etc.
VB tar gärna emot tips om andra som inte lever som de borde.
Eritrea av Gunnar Stensson
Kriget, gränsen, förtrycket, framtiden
En juniförmiddag 1998 sitter jag i ett klassrum i Örebro tillsammans med några vänner från VSE, Vänskapsföreningen Sverige – Eritrea, för att diskutera en svensk kulturvecka i Eritreas huvudstad Asmara. Signalen från en mobiltelefon stör mötet. Någon svarar, ropar sedan upprörd: - Slå på tv:n!
I möteslokalens bländande solsken flimrar plötsligt bilder av rykande ruiner. Det är den etiopiska gränssstaden Mekele som högst två timmar tidigare hade blivit bombad av eritreanskt stridsflyg. Några dödsoffer.
Vi får snart veta att Asmaras flygfält (som alla känner väl) dessförinnan bombats av etiopiska plan. Flera bilder. Lyckligtvis inga dödsoffer. Ingen av oss trodde att krig hotade, även om intermezzon vid gränsen rapporterats.
Men kriget har börjat. Vi reser hem, till Malmö, Lund, Stockholm, Göteborg, Uppsala, Umeå, i den svenska sommarkvällen utan att förstå.
Någon vecka senare evakueras all utländsk personal från Eritrea (biståndsarbetare, affärsmän, eritreanska turister) eftersom man väntar att landet omedelbart kommer att ockuperas av den etiopiska krigsmakten. Carina Iassu, under några år ordförande för Eritreagrupperna, är en av dem. Efter att tillsammans med ett blandat sällskap européer ha väntat några timmar i hamnen i Massawa stiger hon ombord på en italiensk jagare och fraktas till Jemen.
Men Eritrea lyckas stoppa invasionen vid den bergiga gränsen i ett blodigt slag där den etiopiska armén i våg efter våg skickat fram sina soldater mot de eritreanska ställningarna. Fronten stabiliseras sedan för resten av kriget och trots ett par stormningsförsök håller Eritrea stånd. Den utländska personalen återvänder till landet.
Eritreas utrikesminister Haile Woldetensai reser till Europa för att vädja om stöd. En svart, smällkall vinterkväll håller han ett offentligt möte i Stockholm. Sida-lokalen vid Sergels torg är full. Han analyserar situationen på uttrycksfull engelska och svarar utförligt på frågor. En lång, tung man med massivt huvud. Jag får ett samtal med honom i sällskap med ambassadör Adhanom som jag känner väl sedan jag var med och bildade vänskapsföreningen Sverige-Eritrea. Haile Woldetensai håller de närmaste dagarna flera stora möten för tusentals oroliga eritreaner i aulor i Stockholms gymnasier.
En månad senare genomför den väldiga etiopiska armén krigets största offensiv vid en plats som kallas Tsorona. Anfallet pågår i tre dygn och de stupade räknas i tiotusental. Eritrea håller stånd även denna gång. Historiker betecknar slaget som det största i Afrika sedan Rommel besegrades under andra världskriget.
I maj 2000 startar en ny offensiv. Denna gång lyckas den etiopiska armén ta sig runt den eritreanska flanken. Den 19 maj ockuperas provinshuvudstaden Barentu. En miljon eritreaner (av en befolkning på cirka fyra miljoner) tvingas fly.
Kort därefter upphör striderna efter internationella påtryckningar. Fredsförhandlingar inleds i Alger. FN utser en internationell gränskommission för att fastställa gränsen mellan de båda länderna. En stor FN-styrka anländer i november 2000 för att övervaka vapenvilan.
Gränskommissionens uppdrag är ur vetenskaplig synpunkt enkelt eftersom gränsen i detalj är fastställd genom upprepade internationella överenskommelser mellan Italien och Etiopien. Den är utritad på kartor i hela världen. Gränsens dragning på marken kan däremot ifrågasättas på någon enstaka punkt. De största motsättningarna gäller den lilla staden Badme, som båda länderna gör anspråk på. De politiska komplikationerna är enorma i den spända situation som råder. Först två år senare undertecknas en gränsöverenskommelse i Alger av de båda parterna.
Under kriget slöt den stora eritreanska diasporan (mellan en halv och en miljon) solidariskt upp till hemlandets försvar och gjorde stora ekonomiska uppoffringar. Detta gällde inte minst de mellan åtta och tiotusen eritreanerna i Sverige. När vapenstilleståndet kom 2000 var lättnaden enorm. Efter två år fyllda av ångest skulle äntligen den demokratiska, sociala och ekonomiska utvecklingen komma igång igen! Inte minst gladde sig vänortsföreningen i Lund som byggde skolor, genomförde ett vattenprojekt nära Mendefera och deltog i trafikplaneringen i Asmara.
Allmänna val skulle hållas i december 2001. En livlig offentlig debatt kom igång under våren. Utgångspunkten var ett demokratiskt manifest från femton ledande eritreaner. En av de femton var utrikesminister Haile Woldetensai som besökt Sverige den där kalla februariveckan två år tidigare. Eritreas avgående och tillträdande ambassadörer i Sverige Adhanom och Hebret Berhe (som båda vid flera tillfällen besökt Lund) slöt upp kring manifestet. Den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak reste till Eritrea för att medverka i en av de nya tidningar som börjat ges ut i Asmara. Den fria debatten fördes också i Eritrea Profile, den statsägda eritreanska veckotidningen.
Det var dags att äntligen förverkliga Eritreas demokratiska tradition som sträckte sina rötter till 1940-talet då Woldeab Woldemariam lade grunden med sin tidning Eritrean Weekly Gazette, vars samtliga nummer förvaras som en nationell klenod i Asmara. Nu skulle en folkvald regering och en lagstiftande församling ta över efter de hårda åren av krig och undantagstillstånd.
Då kom 9/11 och sänkte sin slagskugga över alla andra skeenden. En global paranoia upphävde mänskliga och demokratiska rättigheter i hela världen. Dolda i mediamörkret ökade presidenter och diktatorer sin makt. Tortyr blev ett lika accepterat politiskt instrument som i nazi-Tyskland. I spetsen gick George Bush och de som ”var med oss”. 2001 var de många. Alla andra ”var med terroristerna”.
Eritreas ledare Issayas Afeworki såg möjligheten. Efter någon veckas förberedelser slog hans säkerhetsstyrkor till. Oppositionspolitikerna arresterades. En av dem var utrikesminister Haile Woldetensai, som är beroende av medicin för sin diabetes. Tidningarna lades ner. Redaktionsmedlemmarna fängslades, däribland Dawit Isaak. Eritreas ambassadör i Sverige, Hebret Berhe flydde till USA. En chockvåg drog genom det internationella eritreanska samhället. Rezene Tesfazion (som var med och grundade Eritreagruppen i Lund 1981) arrangerade en protestdemonstration i Stockholm.
Issayas Afeworki hävdade att de fängslade politikerna och journalisterna konspirerade mot Eritrea och samarbetade med fienden. Anklagelserna var omöjliga att tro på. Inga belägg framfördes någonsin. Många ansåg att han snart skulle tvingas avgå.
Men Etiopiens ledare Meles Zenawi spelade honom i händerna genom att ogiltigförklara den fredsöverenskommelse han själv nyss hade undertecknat. Han ignorerade de skarpa protesterna från FN, EU och USA. Den cirka hundratusen man starka etiopiska armen stannade kvar vid gränsen. Plötsligt hade krigsrisken ökat och många eritreaner menade att det viktigaste nu var att stå enade inför det etiopiska hotet mot Eritreas existens.
Många bedömare (däribland Eritreagrupperna) ansåg att det var omöjligt att befria de politiska fångarna så länge Etiopien vägrade erkänna gränsöverenskommelsen och hotade med krig. Förhoppningen var att Etiopien snart skulle tvingas ge vika inför det internationella trycket.
Men påtryckningarna från världssamfundet visade sig ineffektiva och världssituationen förändrades. USA som tidigare kritiserat det etiopiska avtalssbrottet började se Etiopien som en huvudbas i ”kriget mot terrorismen” på Afrikas Horn.
Åren gick utan att något förändrades längs gränsen. 2007 tröttnade FN:s säkerhetsråd och den 1 december drogs den internationella övervakningsstyrkan tillbaka. Nu står de båda ländernas arméer, sammanlagt mer än hundratusen soldater, ansikte mot ansikte på ömse sidor om gränsen. Minsta gnista kan tända eld på hela fronten. Gränsen har redan blivit en grav för mer än hundratusen unga män och kvinnor. Den har också blivit den avgrund i vilken de båda ländernas mänskliga, ekonomiska och sociala resurser störtats.
Julen 2006 invaderade Etiopien med USA:s goda minne Somalia och drev bort de islamiska domstolarna som börjat skapa en sorts ordning i det krigshärjade landet.
Under det gångna året har det somaliska motståndet mot Etiopien hårdnat. En rad somaliska organisationer samlades, som jag tidigare berättat, i höstas i Asmara för att bilda en enad front mot ockupationsmakten. Eritrea stöder politiskt det somaliska motståndet och bidrar med vapen och erfarna soldater. Så fortsätter den etiopisk-eritreanska konflikten på somaliskt territorium.
Den eritreanska diasporan fylls på med nya flyktingar från Eritrea, flyktingar som flyr från den egna regimen. Kritiken mot Afeworki växer. Men många väljer att tiga eftersom de inte vill sätta sin familj i fara och eftersom de vill/måste ha möjlighet att besöka den i Eritrea.
Idag, onsdagen den 23 januari 2008, rapporteras om en eritreansk flykting som lyckats rädda sig från att deporteras till Eritrea genom att göra våldsamt motstånd. UNHCR och Amnesty rapporterar att personer som avvisas till Eritrea utsätts för tortyr och försvinnanden. De uppmanar Sverige att omedelbart stoppa avvisningarna.
Och under hela tiden, alla de sex och ett halvt åren sedan september 2001, 2315 dagar fredagen den 25 januari i år, sitter de politiska fångarna isolerade på okända ställen i Eritrea utan hopp att någonsin bli fria. Män som kämpat i årtionden. Män med visioner av det framtida Eritrea. Det har ryktats att minst tre av dem avlidit. Hur har det gått för Haile Woldetensai? Har han fått sin diabetesmedicin eller hör han till dem som dött? När kommer Dawit Isaak som åtnjuter internationellt stöd hem? Hur lever Adhanom, Hebret Berhe, den eritreanska författningens fader professor Bereket Habte Selassie och alla de andra i sin exil i Afrika, Mellanöstern, Europa och Amerika?
Men ännu en gång har en befrielserörelse börjat organisera sig och samlas till möten och rådslag i London, Berlin och Stockholm för att förbereda kampen för ett fritt demokratiskt Eritrea. Förutsättningen är att stormakterna inte störtar Afrikas Horn i en fullständig kollaps som ödelägger Darfur, kanske Kenya, Etiopien, Eritrea och Somalia.
Texten ovan var avsedd att vara kort och koncentrerad. Nu blev den lång. Samtidigt känner jag att det kan bli nödvändigt att återkomma för att komplettera och kanske korrigera eventuella misstag.
Kristidender VIII: Ojämlikhetens konsekvenser
av Erik Kågström
Det som började med bolånekrisen i USA ser ut att leda till recession. Nu skyller man bland annat på amerikanska centralbankens förra chef Alan Greenspan vars lågräntepolitik har lett till lättsinniga lånebestämmelser. I själva verket torde orsaken till krisen vara att den amerikanska medelklassen har för låga inkomster efter decennier av lönestagnation. För att ändå höja sin konsumtionsstandard har man skuldsatt sig, belånat sina bostäder och handlat med kreditkort. Det finns en gräns för hur länge man kan hålla på med det och den gränsen tycks nu vara nådd. Starkt bidragande till den dystra situationen torde också vara ett strukturellt fel i den globala ekonomin - obalans mellan utbud och efterfrågan. 
Den franske historikern och demografen Emmanuel Todd har tagit upp detta problem i sin bok ”Låtsasimperiet” (1). Det är roligt att läsa Todd därför att han tar ut svängarna ordentligt. Fast man studsar inför generaliserande utsagor som ”den amerikanska kvinnan är kastrerande och hotfull, lika skrämmande för europeiska män som de allsmäktiga arabiska männen är skrämmande för europeiska kvinnor” eller ”tyskar är till sin natur ett lydigt folk som böjer sig för den starkare”. Många av Todds slutsatser får man ta med en nypa salt, men man skall nog inte underskatta en person som tidigt förutsade sovjetkommunismen sammanbrott. I strid med myten om Homo Sovjeticus hävdade han att det på grund av den sjunkande nativiteten i Sovjetunionen sannolikt skulle komma fram helt normala ryssar med goda möjligheter att välta kommunismen över ända.
Beträffande problemen med den globala ekonomin skriver Todd: ”Liberaliseringen av handelsutbytena har, helt i enlighet med den ekonomiska teorin, lett till en ökning av ojämlikheten på global nivå. Den har en benägenhet att i varje land införa de inkomstklyftor som gäller i världen i övrigt. Överallt har den internationella konkurrensen fått lönerna att stagnera och vinsterna att skjuta i höjden. De krympande lönerna till följd av frihandeln aktualiserar på nytt kapitalismens traditionella dilemma, vilket vi finner överallt i världen: om lönerna pressas nedåt blir inte efterfrågan tillräckligt stor för att suga upp det ökade utbudet. Detta triviala faktum[s] …. giltighet erkänns i dag fullt ut av icke-konformistiska amerikanska ekonomer.”
”Om ekonomerna inom USA:s ekonomiska etablissemang i allmänhet erkänner att ojämlikheterna växer som ett resultat av frihandeln, är däremot efterfrågans stagnation ett tabubelagt ämne, även för falska antikonformister som Paul Krugman. Den som nämner denna effekt av globaliseringen bryter med den etablerade ordningen och bara verkliga rebeller är villiga att ta en sådan risk.”
Till ”rebellerna” räknar Todd Chalmers Johnson (2) och Joseph Stiglitz (3). Den sistnämnde har i ett senare arbete (4) med den hoppingivande titeln ”Making Globalization Work” åter tagit upp problemen med efterfrågan i världen – ”global aggregate demand”. Stiglitz anser dessutom att det är olyckligt att världens reservvaluta är knuten till ett enskilt lands valuta – dollarn.
Kapitalreserv
Världens länder behöver en kapitalreserv för att skydda det egna landets valuta mot spekulativa attacker. Reserverna hålls i allmänhet i dollar men alltfler regeringar börjar diversifiera sitt valutainnehav och komplettera med euro eller yen för att skydda sig mot ett dollarfall. Den vanligaste formen av valutareserv är amerikanska statspapper. Det betyder att omvärldens regeringar lånar pengar till USA mot låg ränta – 1-2%. Det är pengar som hade kunnat användas till konsumtion eller investeringar i de egna länderna och därmed också förbättra den inhemska efterfrågan. Pengarna används av USA-administrationen till att finansiera underskotten, krigföring och till exempel de stora skattesänkningarna 1981 och 2001. En del pengar går via bankerna som lån till privatpersoner som därmed får möjlighet att konsumera mer än de producerar och därmed hålla uppe efterfrågan på världsmarknaden. Så skulle det kunna fortsätta så länge som omvärlden ökar sitt reservkapital med dollar eller amerikanska statspapper. Vad som nu hänt är att efterfrågan sviktar på hemmamarknaden i USA på grund av att det blivit svårare att höja eller vidmakthålla sin levnadsstandard lånevägen.
Den franske historikern och demografen Emmanuel Todd har tagit upp detta problem i sin bok ”Låtsasimperiet” (1). Det är roligt att läsa Todd därför att han tar ut svängarna ordentligt. Fast man studsar inför generaliserande utsagor som ”den amerikanska kvinnan är kastrerande och hotfull, lika skrämmande för europeiska män som de allsmäktiga arabiska männen är skrämmande för europeiska kvinnor” eller ”tyskar är till sin natur ett lydigt folk som böjer sig för den starkare”. Många av Todds slutsatser får man ta med en nypa salt, men man skall nog inte underskatta en person som tidigt förutsade sovjetkommunismen sammanbrott. I strid med myten om Homo Sovjeticus hävdade han att det på grund av den sjunkande nativiteten i Sovjetunionen sannolikt skulle komma fram helt normala ryssar med goda möjligheter att välta kommunismen över ända.Beträffande problemen med den globala ekonomin skriver Todd: ”Liberaliseringen av handelsutbytena har, helt i enlighet med den ekonomiska teorin, lett till en ökning av ojämlikheten på global nivå. Den har en benägenhet att i varje land införa de inkomstklyftor som gäller i världen i övrigt. Överallt har den internationella konkurrensen fått lönerna att stagnera och vinsterna att skjuta i höjden. De krympande lönerna till följd av frihandeln aktualiserar på nytt kapitalismens traditionella dilemma, vilket vi finner överallt i världen: om lönerna pressas nedåt blir inte efterfrågan tillräckligt stor för att suga upp det ökade utbudet. Detta triviala faktum[s] …. giltighet erkänns i dag fullt ut av icke-konformistiska amerikanska ekonomer.”
”Om ekonomerna inom USA:s ekonomiska etablissemang i allmänhet erkänner att ojämlikheterna växer som ett resultat av frihandeln, är däremot efterfrågans stagnation ett tabubelagt ämne, även för falska antikonformister som Paul Krugman. Den som nämner denna effekt av globaliseringen bryter med den etablerade ordningen och bara verkliga rebeller är villiga att ta en sådan risk.”
Till ”rebellerna” räknar Todd Chalmers Johnson (2) och Joseph Stiglitz (3). Den sistnämnde har i ett senare arbete (4) med den hoppingivande titeln ”Making Globalization Work” åter tagit upp problemen med efterfrågan i världen – ”global aggregate demand”. Stiglitz anser dessutom att det är olyckligt att världens reservvaluta är knuten till ett enskilt lands valuta – dollarn.Kapitalreserv
Världens länder behöver en kapitalreserv för att skydda det egna landets valuta mot spekulativa attacker. Reserverna hålls i allmänhet i dollar men alltfler regeringar börjar diversifiera sitt valutainnehav och komplettera med euro eller yen för att skydda sig mot ett dollarfall. Den vanligaste formen av valutareserv är amerikanska statspapper. Det betyder att omvärldens regeringar lånar pengar till USA mot låg ränta – 1-2%. Det är pengar som hade kunnat användas till konsumtion eller investeringar i de egna länderna och därmed också förbättra den inhemska efterfrågan. Pengarna används av USA-administrationen till att finansiera underskotten, krigföring och till exempel de stora skattesänkningarna 1981 och 2001. En del pengar går via bankerna som lån till privatpersoner som därmed får möjlighet att konsumera mer än de producerar och därmed hålla uppe efterfrågan på världsmarknaden. Så skulle det kunna fortsätta så länge som omvärlden ökar sitt reservkapital med dollar eller amerikanska statspapper. Vad som nu hänt är att efterfrågan sviktar på hemmamarknaden i USA på grund av att det blivit svårare att höja eller vidmakthålla sin levnadsstandard lånevägen.
Stiglitz har tre alternativa förslag till hur i-länderna kan agera för att möta globaliseringens utmaningar. Ett sätt är att inte göra någonting utan låta marknadens osynliga hand styra utvecklingen. Det menar Stiglitz inte skulle fungera i USA eller Europa. Ett annat sätt är att USA och EU använder sin gemensamma ekonomiska styrka och inför spelregler som ensidigt gynnar de egna länderna. Stiglitz anser att det alternativet både är moraliskt förkastligt och ekonomiskt och politiskt ogenomförbart. Återstår att acceptera globaliseringen, men ändra reglerna så att den fungerar.
När det gäller den ekonomiska ojämlikheten i i-länderna anser Stiglitz att det inte räcker med att utbilda arbetskraften och hoppas på mera kvalificerade och välavlönade jobb. Det vill också till starkare sociala skyddsnät och progressiv beskattning som möjliggör transfereringar och därmed jämnare ekonomisk fördelning. Hur detta skall bli möjligt säger Stiglitz inte mycket om. Inte ens i USA torde man kunna införa ökad progressivitet i beskattningen utan att det leder till kapitalflykt. Förespeglingar om höjd bolagsskatt och marginalskatter för direktörer på kanske 80-90% som under 60- och 70-talen skulle nog inte medföra några strömhopp av företag till USA. Möjligen om man genomför den typ av regleringar som Gomory och Baumol föreslagit (5). Men då kan man inte längre tala om frihandel, och frihandel vill Stiglitz ha kvar. Globaliseringen har trots sina brister lett till ett enormt ekonomiskt uppsving i världen med en ökning av global BNP med 4% om året under 2000-talet, och en minskning av antalet fattiga och ökat välstånd för miljoner människor.
För Stiglitz måste lösningen bli att överstatliga institutioner får maktresurser att genomföra regleringar med social rättvisa som främsta mål och med särskild hänsyn till utvecklingsländernas behov. Hans förslag på det området är varken tydliga eller övertygande. Där ingår i varje fall inrättandet av en global reservvaluta, något i stil med Keynes ”Bancor”.
"Decoupling"
När den amerikanska importen krymper kommer sanningens minut för den övriga världen. Skall den globala efterfrågan räcka till för både omvärldens produktion och en ökad export från USA, en sannolik följd av den billigare dollarn? En del tror på något som kallas ”decoupling”, att övriga länder skall kunna ”koppla ur” beroendet av amerikanernas överkonsumtion. Andra är skeptiska. Bland pessimisterna finns tunga namn som Stephen Roach från finansföretaget Morgan Stanley, nobelpristagaren Joseph Stiglitz, finansmannen Georg Soros och ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, alla deltagare vid nu pågående ”Världsekonomiskt forum” i Davos. Roubini säger: ”USA står inför en recession över minst fyra kvartal. Eftersom det inte finns tillräckligt många köpstarka konsumenter i andra länder blir nedgången global” (6).
För en socialist är det naturligtvis tilltalande om ökad ekonomisk jämlikhet är en förutsättning för att världens ekonomi skall fungera. Det kan vara bra att den hypotesen i åtanke när man följer den framtida ekonomiska utvecklingen.
I kommande nummer bland annat – marknadskapitalism utan kapitalister
Erik Kågström
| (1) | Emmanuel Todd 2002 ”Låtsasimperiet” |
| (2) | Chalmers Johnson 2000 ”Blow Back: The Costs and Consequences of American Empire” |
| (3) | Joseph Stiglitz 2002 ”Globalization and Its Discontents” |
| (4) | Joseph Stiglitz 2006 ”Making Globalization Work” |
| (5) | Erik Kågström ”Kristidender VII” VB |
| (5) | Niklas Ekdal ”Fiaskot är föräldralöst” DN 080124 |
Den viktigaste järnvägsinvesteringen i Skåne?
av Ulf Nymark
Centerpartiet har som VB tidigare informerat om, lämnat in en skrivelse till kommunstyrelsen där man föreslår att Lund ska sluta upp med att driva frågan om ett yttre godsspår och i stället ta upp diskussionen med Banverket om att utöka kapaciteten med flera spår genom Lund. Flera spår, även till priset av rivning av Armaturfabriken, är centerns budskap.
Kommunstyrelsen har skickat skrivelsen till Byggnadsnämnden och Tekniska nämnden för att få nämndernas synpunkter innan man tar ställning. Vid ondagens sammanträde i Tekniska nämnden förelåg ett tjänstemannaförslag för nämnden att ta ställning till. Förslaget gick, inte helt oväntat, ut på att Lund ska fortsätta driva frågan om ett yttre godsspår.
Demokratisk vänster hade förberett ett förslag till annat ställningstagande. DV:s yrkande följer nedan i sin helhet.
Yrkande från Demokratisk Vänster
Angående Yttre godsspår
Jag yrkar att Tekniska nämnden beslutar:
att som yttrande över centerpartiets skrivelse beträffande yttre godsspår och fler spår genom Lund avge följande yttrande:
Skrivelsen tar upp frågan om ökad kapacitet på Södra stambanan genom Lunds tätort, en fråga som enligt Tekniska nämndens uppfattning inom en snar framtid måste få sin lösning.
I skrivelsen påpekas att ett yttre godsspår inte är någon lösning på kapacitetsproblemen av den anledningen att det aldrig kommer att komma till stånd. Tekniska nämnden instämmer i denna bedömning, samtidigt som vi dessutom vill framhålla följande:
1 Fler spår söderifrån fram till Lund C kommer med största sannolikhet att behövas även om ett yttre godsspår skulle komma till stånd.
2 Behovet av investeringar i nya spår är stort i Skåne liksom i landet i sin helhet. Sett utifrån lundaperspektiv är investeringar i spårtrafik mellan Lund-Dalby, Lund-Södra Sandby, Lund-Staffanstorp, Lund-Bjärred eller en spårförbindelse direkt från Lunds norra och östra delar in mot Malmö Värnhem betydligt angelägnare än ett yttre godsspår.
Utifrån ett såväl trafikpolitiskt som klimat- och miljöpolitiskt perspektiv bedömer Tekniska nämnden sålunda att ett yttre godsspår förbi Lund måste komma långt ner på kommunens prioriteringslista för spårutbyggnad. Kommunstyrelsen bör därför i enlighet med skrivelsens förslag ta upp diskussioner med Banverket om utökad spårkapacitet genom Lund vid stationen.
Det blev tyvärr ingen längre debatt i frågan. Centern fegade och vågade inte stödja DV:s yrkande. Inte heller vågade man stödja sitt eget förslag fullt ut. I stället yrkade man någonting i stil med att "fokus ska riktas från yttre godsspår till stambanan". Och det är ju förstås ett steg framåt jämfört med kommunens låsning för yttre godsspår - men skrivelsen från centern talar klarspråk på ett helt annat sätt.
Efter en förberedande votering ställdes förvaltningens förslag mot DV:s. Det förstnämnda förslaget segrade med förkrossande majoritet - 8 mot 1 med två röster nedlagda. Det vill säja samtliga partier röstade mot DV:s förslag, utom centerpartiet och en folkpartist som la ner röst i slutvoteringen. (Mp var ej närvarande vid mötet, vilket innebär att DV fick röst- och förslagsrätt).
Är det då kört med att ta upp en realistiskt grundad dialog med Banverket om utökad kapacitet på stambanan fram till Lund från Malmöhållet? Kanske inte. Centern kan nog gaska upp sej igen, och om man ska döma av yttranden över Dv:s förslag i den kortfattade diskussionen kanske i varje fall folkpartiet till att börja med är berett till en förutsättningslös diskussion, möjligen också en del av moderaterna. Socialdemokraterna och vänsterpartiet, i varje fall i Tekniska nämnden, verkar dock i nuläget helt fastlåsta vid det yttre godsspåret som den högst prioriterade järnvägsinvesteringen i Skåne.
Ulf Nymark
Demokratisk Vänster i Tekniska nämnden
Klimathotet angår inte Lund
av Ulf Nymark
Stor majoritet säger ja till ökad biltrafik på Väster
Ett förslag till detaljplan vars syfte är att främja biltrafiken till Mobilia och det s k Nova Lund är nu ute på remiss. Tekniska nämndens majoritet instämmer: mera biltrafik är inga problem!
Byggnadsnämnden vill ha en cirkulationsplats vid infarten till Nova Lund från Fjelievägen och till Mobilia. Detta för att öka framkomligheten för bilar. Man föreslår också en gång- och cykeltunnel under Fjelievägen mellan Mobliaområdet och Nova Lund. Gång- och cykeltrafiken är nämligen ett hinder för bilisterna, som i varje fall under stundom tvingas ta viss hänsyn till dessa trafikantkategorier.
Förslaget fanns på dagordningen vid veckans sammanträde med Tekniska nämnden. Tjänstemännen föreslog att planförslaget skulle bifallas. Demokratisk Vänster ville i stället att nämndens i stället skulle yttra följande:
Yrkande från Demokratisk Vänster:
Tekniska nämnden föreslås besluta
att avslå förslaget till detaljplan under åberopande av att
• ökad trafiksäkerhet för GC-trafik som korsar Fjelievägen kan åstadkommas med betydligt billigare och enklare åtgärder än en GC-tunnel, t.ex. genom att säkra en högsta hastighet på 30 km/tim för motorfordonstrafiken på Fjelievägen
Ett förslag till detaljplan vars syfte är att främja biltrafiken till Mobilia och det s k Nova Lund är nu ute på remiss. Tekniska nämndens majoritet instämmer: mera biltrafik är inga problem!
Byggnadsnämnden vill ha en cirkulationsplats vid infarten till Nova Lund från Fjelievägen och till Mobilia. Detta för att öka framkomligheten för bilar. Man föreslår också en gång- och cykeltunnel under Fjelievägen mellan Mobliaområdet och Nova Lund. Gång- och cykeltrafiken är nämligen ett hinder för bilisterna, som i varje fall under stundom tvingas ta viss hänsyn till dessa trafikantkategorier.
Förslaget fanns på dagordningen vid veckans sammanträde med Tekniska nämnden. Tjänstemännen föreslog att planförslaget skulle bifallas. Demokratisk Vänster ville i stället att nämndens i stället skulle yttra följande:
Yrkande från Demokratisk Vänster:
Tekniska nämnden föreslås besluta
att avslå förslaget till detaljplan under åberopande av att
• ökad trafiksäkerhet för GC-trafik som korsar Fjelievägen kan åstadkommas med betydligt billigare och enklare åtgärder än en GC-tunnel, t.ex. genom att säkra en högsta hastighet på 30 km/tim för motorfordonstrafiken på Fjelievägen
• ökad kapacitet i vägtrafiksystemet är ägnad att alstra ytterligare biltrafik och gynnande av externhandel på bekostnad av handeln i stadsdelscentra och i stadskärnan. Ökade trafikmängder kommer även den föreslagna biltillvända snabbmatserveringen att medföra. Ökad biltrafik står i strid med Lunds kommuns miljömål
• planeringen för området borde ta fasta på fysiska åtgärder och ekonomiska och juridiska styrmedel i syfte att minska biltrafiken, inte att stimulera till mer biltrafik och därmed ytterligare negativ miljö- och klimatpåverkan
Inget annat parti ställde upp på detta förslag till yttrande (mp deltog inte i mötet) Vänsterpartiet ville inte ha cirkulationsplatsen, men ställde upp på att gräva ner GC-trafiken under jorden.
Det är bara att konstatera att varken växthusgaser, kväveoxider eller partiklar är ett bekymmer för borgare och socialdemokrater. Inte heller hur det går med kommersiell och annan service i stadsdelarna och i stadskärnan.
Ulf Nymark
Demokratisk Vänster i Tekniska nämnden
2008-01-17
Nytt år
Dags att dra igång VB:s 34:e årgång. Vad kan den komma att handla om?
Piggnar rikspolitiken till nu när vi nått halvvägs genom mandatperioden? Vad händer i USA med en ny president, blir det färre imperialistiska krig? Några borgerliga dumheter i Lund?
Med VB:s kvalificerade skribenter blir det säkert en hel del om dessa ting men var säker på att det också kommer att skrivas om en del mer svårgissat. Minns att vi under förra året t ex hade en artiket från "Veckobladets skogsindustriella medarbetare", vi tror att det kan bli ett spännande år!
Välkomna till VB och 2008.
Piggnar rikspolitiken till nu när vi nått halvvägs genom mandatperioden? Vad händer i USA med en ny president, blir det färre imperialistiska krig? Några borgerliga dumheter i Lund?
Med VB:s kvalificerade skribenter blir det säkert en hel del om dessa ting men var säker på att det också kommer att skrivas om en del mer svårgissat. Minns att vi under förra året t ex hade en artiket från "Veckobladets skogsindustriella medarbetare", vi tror att det kan bli ett spännande år!
Välkomna till VB och 2008.
Europeiska sociala forumet (ESF) i Malmö 2008
Den 17-21 september 2008 arrangeras Europeiska sociala forumet (ESF) i Malmö. Över tjugotusen personer beräknas delta i forumet som är en mötesplats för sociala rörelser i Europa. Under fem dagar kommer seminarier och workshops att blandas med kultur, musik, aktivism och demonstrationer.
Tävling: designa affischen!
ESF2008 utlyser härmed en tävling för att ta fram affischen till forumet. Affischen kommer att användas för att mobilisera inför arrangemanget i Sverige och övriga Europa.
Instruktioner för tävlingen finns bifogade. Samtliga bidrag ska vara juryn tillhanda senast den 15 februari 2008 och ska skickas till poster@esf2008.org.
Infomöte
På måndag klockan 18.00 på Miljöbiblioteket i Lund (Winstrupsgatan 3) kommer en presentation över hur man kan bli involverad i att förverkliga det Europeiska Sociala Forumet ( www.esf2008.org ) att hållas. Forumet, som väntas locka minst 20.000 deltagare, kommer hållas i Malmö den 17-21:e september i år. Forumen är en mötesplats för alla sociala krafter som verkar för rättvisa och demokrati och mot nyliberalismen. Var med och skapa ESF underifrån!
Tips från Kulturcentralen
Cennet Jönsson kvartett
Releasekonsert och säsongspremiär!, på Jeriko 21 januari
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3898
Chokladprovning på Cacaofoni
Välkommen till en endorfinhöjande chokladprovning på Cacaofoni 23 januari
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3953
Disko Partizani feat Che Sudaka & Papa Dee på Inkonst 19 januari
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3937
Plattform med säsongsstart! på Palladium 19 januari
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3881
Victoria Tolstoy & Svante Thuresson på Ribersborgs Kallbadhus 21 januari
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3972
Nya motboken av Gr
I slutet av varje månad brukade Ludvig knacka på hemma hos oss. Frågan var alltid densamma: Hade min far något kvar på boken? Det hade min far oftast, trots att han på grund av låg inkomst bara var berättigad till två liter i månaden, medan Ludvig och flertalet andra (manliga) grannar hade tre. Med en extra halvliter bärgad kunde Ludvig sätta lite guldkant även på månadens sista veckoslut.
Åter är det tal om ransonering och individuell tilldelning. Nu handlar det om utsläppsrätter och modellen har närmast lanserats i England. Den har mycket som talar för sej. Det är förvisso en marknadslösning, vilket många radikala personer instinktivt vänder sej mot, men det är en mycket småskalig marknad, som kanske kan jämföras med den på Södra Esplanaden där Lundaborna byter överflödssamhällets produkter med varandra om lördagarna. Den hanteringen upplevs av de inblandade som tämligen nöjsam. Ludvigs besök hade också sina sociala poänger. Han stannade i regel på en kopp kaffe och det hände att kortleken kom fram. Fram till den oktoberdag 1955 då alkoholrestriktionerna upphävdes. Då blev det glest mellan de spontana grannbesöken, och när teven slog igenom ett par år senare upphörde de helt.
Jag ser fram mot den nya motboken, även om den väl får formen av ett tråkigt litet plastkort. Eftersom jag mest förflyttar mej med cykel och tåg kommer jag att ha klimatpoäng över varje månad. Och så kommer grannar och vänner att knacka på och undra om jag kan avstå några poäng eftersom de behöver köra och hälsa på gamla mormor eller frakta ett uttjänt kylskåp till tippen eller transportera barnbarnet till träningen.
Jag kommer förstås att säga nej. Men en sup tänker jag bjuda på.
Åter är det tal om ransonering och individuell tilldelning. Nu handlar det om utsläppsrätter och modellen har närmast lanserats i England. Den har mycket som talar för sej. Det är förvisso en marknadslösning, vilket många radikala personer instinktivt vänder sej mot, men det är en mycket småskalig marknad, som kanske kan jämföras med den på Södra Esplanaden där Lundaborna byter överflödssamhällets produkter med varandra om lördagarna. Den hanteringen upplevs av de inblandade som tämligen nöjsam. Ludvigs besök hade också sina sociala poänger. Han stannade i regel på en kopp kaffe och det hände att kortleken kom fram. Fram till den oktoberdag 1955 då alkoholrestriktionerna upphävdes. Då blev det glest mellan de spontana grannbesöken, och när teven slog igenom ett par år senare upphörde de helt.
Jag ser fram mot den nya motboken, även om den väl får formen av ett tråkigt litet plastkort. Eftersom jag mest förflyttar mej med cykel och tåg kommer jag att ha klimatpoäng över varje månad. Och så kommer grannar och vänner att knacka på och undra om jag kan avstå några poäng eftersom de behöver köra och hälsa på gamla mormor eller frakta ett uttjänt kylskåp till tippen eller transportera barnbarnet till träningen.
Jag kommer förstås att säga nej. Men en sup tänker jag bjuda på.
Rädda ungdomarna i norr!
av Lars-Anders Jönsson
Läste för ett tag sedan ett inlägg i VB där tänkaren Gr påpekade hur dålig uppväxtmiljön är för ungdomar i glesbygden. Ungdomarna har idag urbana värderingar och vill ner till städerna.
Jag kan som vänstermänniska naturligtvis inte ha en avvikande åsikt. Jag tycker det är så skönt att se ungdomar ströva runt mellan butikerna på Nova-Lund. Kommunen löser säkert snart också trafikproblemen så att allt flyter bättre och miljöbilarna kan komma till sin rätt.
Tråkigt det där med Kalla, ja tjejen från Pajala som gick och vann skidtävlingen. Hon kan ju inte må bra. Hoppas hon flyttar ner till storstaden och får mer utvecklande intressen.
Tänkte en Tärendöturist.
Jag kan som vänstermänniska naturligtvis inte ha en avvikande åsikt. Jag tycker det är så skönt att se ungdomar ströva runt mellan butikerna på Nova-Lund. Kommunen löser säkert snart också trafikproblemen så att allt flyter bättre och miljöbilarna kan komma till sin rätt.
Tråkigt det där med Kalla, ja tjejen från Pajala som gick och vann skidtävlingen. Hon kan ju inte må bra. Hoppas hon flyttar ner till storstaden och får mer utvecklande intressen.
Tänkte en Tärendöturist.
Nuders tur av Gr
Före jul hudflängde vi Mona Sahlin. Nu är det dags för Pär Nuder, den man som Göran Persson föredrog som sin efterträdare.
Vi hörde nämligen radions lördagsintervju med honom. Han påpekade där att svenskarna hade fått det bättre tolv år i sträck, och det stämmer väl om man ser till den materiella levnadsstandarden. Men hur märktes förbättringen? Jo, den märktes runt alla våra städer, berättade Nuder, där det har vuxit upp Ica Maxi, Bauhaus och Bilema.
Alltsammans exponenter för de bilberoende externa köpcentra som utarmar stadskärnorna. Detta är alltså utvecklingens mål och mått, enligt Nuder. Arma fosterland!
Vi hörde nämligen radions lördagsintervju med honom. Han påpekade där att svenskarna hade fått det bättre tolv år i sträck, och det stämmer väl om man ser till den materiella levnadsstandarden. Men hur märktes förbättringen? Jo, den märktes runt alla våra städer, berättade Nuder, där det har vuxit upp Ica Maxi, Bauhaus och Bilema.
Alltsammans exponenter för de bilberoende externa köpcentra som utarmar stadskärnorna. Detta är alltså utvecklingens mål och mått, enligt Nuder. Arma fosterland!
Kulturstöd till Mana
Det har skrivits mycket om tidskriften Mana och den bedömning som kulturrådet gör inför tilldelningen av tidskriftsstöd.Tidskriften har en mycket ambitiös webbplats så det är lätt att ta del av artiklarna även för den som liksom jag inte är prenumerant. Jag har tittat på artiklarna från det senaste året och kan inte förstå de påståenden som kritikerna gör. Tvärtemot så finner jag materialet intressant och med god marginal hitom den gräns som kritikerna påstår att man överträtt.
Den som vill läsa mer ur tidningenoch bilda sig en egen uppfattning kan göra det här.
Göran Persson
Jorge Capelan, Manas webbredaktör, har gjort en sammanställning av debatten som VB gärna vill sprida.
Hej!
Det här är ett extrainsatt nummer av vårt nyhetsbrev med anledning av uppståndelsen kring Kulturrådets beslut att bordlägga frågan om kulturstödet till Mana vilken kan innebara att vi förlorar minst 25 procent av vår budget.
Nedan hittar du flera länkar med information om vad som har hänt samt Manas och andras reaktioner.
mvh
Jorge Capelán, webbredaktör
Mana (www.uppmana.nu)
Mana: Makten tystar oss
Skrivet av MANA
2008-01-15
Kulturrådet har kritiserat den Malmöbaserade tidskriften Mana för antisemitism och för att nedvärdera kvinnor. Det här uppropet är en reaktion från medlemmar i Manakollektivet.
http://www.uppmana.nu/content/view/5397/1/
Kulturstöd till MANA - Detta har hänt
Skrivet av MANA
2008-01-15
Den antirasistiska tidskriften Mana riskerar mista minst en fjärdedel av sin budget. Det stod klart efter Kulturrådets styrelsemöte, 8 januari 2008. Den nytillträdda styrelsen beslöt då att bordlägga ärendet om fortsatt produktionsstöd och nättidskriftsstöd till Mana. På det sista mötet i december förra året, hade ledamöter ur den avgående styrelsen reserverat sig mot att ge tidskriften förnyat stöd. Den nytillträdda styrelsen har nu bestämt sig för att själva granska tidningen inför ett kommande nytt beslut om eventuellt stöd.
http://www.uppmana.nu/content/view/5398/1/
Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter kritiserar Kulturrådet
Skrivet av FSK
2008-01-15
"Idag är det Mana som inte passar, imorgon kan det vara någon annan," säger föreningens ordförande Siri Reuterstrand i ett pressmeddelande apropå Kulturrådets granskning av MANA, som "på grund av politiska åsikter kan bli fråntagen sitt produktionsstöd."
http://www.uppmana.nu/content/ view/5399/1/
http://www.newsdesk.se/view/pressrelease/fsk-kritiserar-kulturraadet-189815
Mana pekas ut som rasistisk
Journalisten.se
15 januari 2008
Den antirasistiska tidskriften Mana utmålas som rasistisk och antisemitisk. Nu riskerar den att inte få produktionsstöd från Statens Kulturråd för 2008. På Mana är besvikelsen stor.
http://www.journalisten.se/artikel/15015/mana-pekas-ut-som-rasistisk
Kritik mot kulturrådet
Journalisten.se
15 januari 2008
Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter kritiserar, FSK, kritiserar kulturrådet för att politisk hållning tycks ha blivit en del av kvalitetsvärderingen av kulturtidskrifter.
http://www.journalisten.se/artikel/15024/kritik-mot-
Tidskrifter rasar mot kulturrådet
DagensMedia
15 januari 2008
Statens kulturråds referensgrupp, som hjälper rådet att bestämma vilka tidskrifter som ska få produktionsstöd, anklagas för jäv och vänskapskorruption. Tidningar med kopplingar till gruppens medlemmar favoriseras samtidigt som andra får sänkta bidrag - och riskerar nedläggning.
http://www.dagensmedia.se/mallar/dagensmedia_mall.asp?version=143414
Mana riskerar mista stödet
Tidskrift.nu
2008-01-14
Som framgick av besluten om produktionsstöd och nättidskriftsstöd så har Kulturrådet haft svårt att besluta sig när det gäller tidskriften Mana. Ärendena har bordlagts i båda fallen och det har sin upprinnelse i att en person i Kulturrådets referensgrupp, Dilsa Demirbag-Sten, reserverade sig mot beslutet att ge Mana något stöd över huvud taget. Hon hänvisar till att "tidskriften inte har tillräcklig hög kvalitet då den innehåller en uppskruvad retorik och glider mellan Israelkritik och antisemitism."
http://www.tidskrift.nu/artikel.php?Id=4888
Sydsvenskan: Mana kan mista sitt stöd
Sydsvenskan
2008-01-12
Kulturrådets styrelse granskar Malmötidskriften Mana, efter att en av rådets experter kritiserat tidskriftens sätt att skriva om Israelfrågan.
http://sydsvenskan.se/nojen/article292816.ece
Sydsvenskan: Fler kritiska röster har höjts mot Mana
Sydsvenskan
2008-01-12
Kulturrådets styrelse har under en längre tid varit kritisk till Malmötidskriften Mana.
http://sydsvenskan.se/nojen/article293005.ece
Sydsvenskan: Arne Ruth ville ge stöd
Sydsvenskan
2008-01-12
En av referensgruppens ledamöter, Dilsa Demirbag-Sten, reserverade sig mot gruppens beslut av ge tidskriften Mana fortsatt stöd.
http://sydsvenskan.se/nojen/article293006.ece
Högerkultur av Lucifer
Vi var väl så där 60 personer som var på Smålands i söndags eftermiddag för att lyssna på Anders Malm. Det är han som har skrivit den uppmärksammade boken med den långa titeln: ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”. Med rätt lokal, annonsering och tidpunkt borde vi kunnat vara 600. Eller beror det bristande intresset på något annat? Malm själv berättade om hur kanske 50,000 människor stod på Norra Bantorget i protesmöte veckorna innan USA startade Irakkriget, men på klimatdagen den 8 december kom det bara 800. Fattar vi inte allvaret, är vi uppgivna eller förtränger vi det hela?En vänsterman
Malm visade sig vara en trettioårig journalist, med språk, attityder och argument tydligt hemmahörande inom vänstern och han har mycket riktigt varit ordförande i syndikalistiska ungdomsförbundet. Han har gett ut flera böcker med anknytning till befrielsekampen i Palestina.
Vad han har gjort nu är att läsa in sig på klimatfrågan och satt in den i ett större historiskt sammanhang, med stora doser geovetenskap och idéhistoria. Jag har fortfarande inte läst hans bok, men jag kan berätta att han är en god talare som i fyrtiofem minuter drog upp de stora linjerna. OK, han är ingen vetenskapsman, men han verkade bra påläst och allmänt saklig. Ja, så blev det frågor och diskussion, det senare en ganska trist sådan kring de ideologiska detaljerna om hur man ska hantera ett eventuellt ransoneringssystem för koldioxid.
Dags för Klimax?
Hur som helst fick jag lust att höra mer om klimatfrågan framöver. Han berättade också om den nystartade föreningen Klimax, som redan har grupper i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Malmö. Varför har vi ingen i Lund? Föreningen arbetar med klimathotet och ordnar studiecirklar, men har därutöver en tydlig inriktning på det syndikalister brukar kalla direkt aktion. Man kan t.ex. sätta sig ner en stund på en gata där många bilar vill komma fram. Kanske det behövs något i den stilen för att få klimatfrågan på bordet. Sossarnas och moderaternas och glasmästar Paulssons supermarknad ute vid Mobilia dukar väl nästan för något i den stilen?
En ny kulturprofil
I november i höstas hade vi ett reportage här i VB om en föreläsning i Lund av Johan Staël von Holstein, den kände IT-entreprenören. Det var han som startade Icon Media Lab , ett företag som tillverkade dåliga hemsidor. Han snackade upp företaget, sålde aktierna och stack sen med pengarna när det visade sig att företaget föll ihop som ett korthus efter något år i rubrikerna. Staël von Holstein har sedan dess försörjt sig på att åka runt och tala om sin entreprenörsanda och om sin modiga kamp mot den socialistiska maffia som styr landet. Han anser sig tydligen inte uppskattad efter förtjänst. Men nu har han blivit det.
Denne man har nämligen nu av alliansregimen, närmast då kulturministern, placerats i Statens Kulturråd där man ska avgöra vilka fria grupper, tidskrifter mm som ska få statligt stöd. Min reaktion, och säkert alla andras som har någon uppfattning om vad den här killen säger, var oförställd häpnad, följd av upprördhet. Vad fan menar moderaterna, vill de bara förödmjuka folk som sysslar med kultur? Eller handlar det om att göra något riktigt oväntat, ja en sorts installation i offentligheten, att visa att kultur är inte bara för något för skönandar utan också för råskinn och pengamagnater? En alternativ förklaring är att det är ett köttben åt den gamla elaka och råa delen av högern, den vars röster man riskerar tappa som det nya arbetarpartiet.
Fram med pengarna
En annat kulturpolitisk åtgärd av borgarna har ju varit att slopa den fria entrén på ett antal statliga muséer. Mycket riktigt tappade de mer än 40 procent av sina besökare det gångna året. Ett enkel cost-benefitanlys säger ju annars att alla de väsentliga kostnaderna för muséerna betalas av oss alla genom skatten och att det då borde vara fördelaktigt att låta så många som möjligt komma och ta del. Men, nej, man ska visa att man menar allvar genom att betala entré.
När man ska förklara eller bemöta politiska motståndare finns det två huvudvägar. Den ena är att se motståndaren som elak, ja rent av ond. Den andra är att motståndaren är dum, enfaldig, en som inte förstår innebörden av sina handlingar eller inte har insett sakläget. Att tala om ondska är sällan lyckat och ska nästan aldrig tillgripas. Enfald är däremot rätt vanlig, dessvärre ibland också i de egna leden.
Vad är förklaringen?
Vad ska man då kalla moderaternas politik här? Inte ond, men nog är den småsint, som hos en sur och snål arbetsköpare. Enfaldig, okunnig, nja, de vet ju vad de gör och står för det. Kanske ska man kalla det brist på inlevelse i att det finns människor som skulle glädjas över att få ta del av kulturarvet utan att behöva hosta upp femtilappar ur plånboken.
Ibland hör man borgare som klagar över att vi i vänstern anser oss stå för empati, för samhällsmoral och social rättvisa. Det är med sådan här politik borgarna profilerar sig åt andra hållet.
Gränsen och ringen
av Gunnar Stensson
I en gammal skolatlas studerar jag kartan över Estland och Lettland som efter att fram till 1918 ha tillhört det ryska imperiet blev oberoende.
Det ledde omedelbart till en gränskonflikt. Båda staterna gjorde anspråk på gränsstaden Valga, en järnvägsknut med linjer till Riga, Tallinn och Pskov och via dem till de europeiska och ryska järnvägsnäten. En internationell kommission löste salomoniskt tvisten genom att dra gränsen tvärsigenom stan.
Visserligen byggdes ingen Berlin- eller Jerusalem-mur, men gränsdragningen skadade ändå staden och dess befolkning. Mänskliga och ekonomiska band skars av. Staden blödde.
Efter andra världskriget införlivades Estland och Lettland ännu en gång i Ryssland (nu i skepnad av Sovjetunionen), men när det sovjetiska imperiet kollapsade återföddes de som oberoende nationer och gränsen mellan dem blev statsgräns igen. Därmed återuppstod också gränsproblemet i Valga.
Sveriges radio redovisade strax före jul en tragisk episod. Ett ungt par skulle ingå äktenskap, men strax före vigseln hade brudgummen upptäckt att han glömt en viktig detalj (ringen?). Det var bråttom så han bestämde sig för att springa hem till sin lägenhet på andra sidan gränsen och hämta den. En gränsvakt upptäckte honom och sköt honom.
Nu behöver inte längre sådant ske. I samband med Estlands och Lettlands inträde i EU:s passunion öppnades gränserna, både de mellan de båda staterna och de till Europa.
Det betyder ju inte att vare sig nationer eller gränser avskaffades. Däremot förändrades verkligheten bakom begreppen nation och gräns. Den konstruktion som Europasamarbetet närmar sig innebär att nationalitet, transnationalitet (mellanstatlighet) och övernationalitet stärker och kompletterar varandra. Konstruktionen gör det också möjligt att återupprätta historiska nationella identiteter som Skottlands och Wales´ utan att (i detta fall) Storbritannien försvagas.
Folket i Valga jublade. Äntligen utplånades den konfliktladdade nationalstatsgränsen tvärs igenom stan. Visserligen kvarstår problem beträffande språk (estniska, lettiska och ryska) och valutor (i Estland betalar man med estniska kronor och i Lettland med lats). Men det löser sig med tiden. Estland har redan beslutat om övergång till euro och Lettland följer efter.
Så blir det till slut möjligt för invånarna i Valga att fritt umgås med grannar och släktingar, handla med en och samma valuta i sin egen stad och resa fritt, studera och arbeta i Europa.
Samma slags glädje delas av sjuttio miljoner invånare i sex andra europeiska länder som samtidigt anslöt sig till passunionen. De sista resterna av den gamla järnridån raserades.
Men EU:s gränser mot Afrika, Ryssland, Vitryssland och Ukraina finns ju kvar, liksom gränsen mellan USA och Mexiko, för att inte tala om Israels illegala gränser. Det destruktiva syftet är i samtliga dessa fall att stoppa människor som är i desperat behov av att bli insläppta.
Att avskaffa gränser
Idén att utplåna gränser är inte ny. Tyskland och Italien upphävde en mängd gränser när de enades under 1800-talet. Vietnamkriget handlade om att ena Vietnam genom att avskaffa den gräns mellan Nord och Syd som USA påtvingat landet 1954.
Ibland utplånas gränser spontant och oblodigt som när muren föll i Berlin.
Få gränser har varit så inhumana och dödliga som muren som avgränsar Israel från Palestina.
För Korea återstår fortfarande projektet att avskaffa eller åtminstone något öppna den gräns som påtvingades folket genom Koreakriget.
Nordirlands gränsproblem löstes genom EU-integrationen.
Gränserna i Latinamerika kan på sikt kvalitativt förändras genom någon form av passunion liknande EU, något som redan Che Guevara drömde om som en möjlighet för att stå emot USA-imperialismen.
Det stora negativa exemplet beträffande unioner är naturligtvis Jugoslavien. De många övergrepp mot kroater, bosnier, albaner, makedonier och andra folkgrupper som Milosevic och hans hejdukar begick förklarar varför den jugoslaviska unionen blev så förhatlig.
Vi vill leva, vi vill dö i Norden
Sveriges äldre historia handlar (liksom Europas övriga länders) i hög grad om att skapa en enhetlig nationalstat och att med militärt våld utvidga eller försvara dess gränser.
Sverige erövrade Halland, Skåne och Blekinge från Danmark (och våldsförsvenskade befolkningen), men förlorade Finland till Ryssland 1809.
Efter förlusten av Finland formulerade Esaias Tegnér den lysande tanken ”att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, dvs att satsa resurserna på att utveckla Sverige i stället för att förspilla dem i ett försök att återerövra Finland.
Samtidigt växte skandinavismen fram. Sverige och Norge var redan förenade i en union och man ville att också Danmark skulle ingå, så att en nordisk nation skapades. Skandinavistiskt sinnade lundastudenter gick över öresundsisen till Köpenhamn, en aktion som inte minst av klimatiska skäl ter sig avlägsen denna januari (dock får vi inte glömma bron). Rörelsen dog när Danmark förgäves vädjade om svenskt stöd i försvarskriget mot Preussen 1848.
Skandinavismen förhånas konsekvent i senare svensk historieskrivning men lever kvar i vår nationalsång. Det är inte i Sverige utan i Norden som Carolina Klüft vill leva och dö. Skandinavistiska tankar ligger bakom Nordiska rådet liksom de aktuella planerna på ett nordiskt försvarssamarbete.
När Norge drygt femtio år efter det tysk-danska kriget demokratiskt och fredligt skildes från Sverige uppstod en ny gräns. Det enda tillfälle vid vilket den borde ha hävdats och försvarats var under den tyska ockupationen, men den gången var Sverige ”villigt” (jfr dagens ”villiga” stater i Irakkonflikten) att tillåta permittenttrafik och malmexport. Annars har den fungerat på samma sätt som gränserna inom EU, vilket bekräftades när Norge ingick i Schengensamarbetet.
En tvist mellan Sverige och Finland om Åland löstes fredligt av NF under mellankrigstiden.
Beträffande den fortsatta utvecklingen i Balkan får man hoppas att Serbien med stöd av EU kommer till samma insikt om Kosovo som Esaias Tegnér och svenska politiker för nästan 200 år sedan gjorde om Finland (även om många av dem nog gärna hade sett att också Finland ingått i unionen).
Jag hoppas nästa vecka återkomma med en text om den akuta gränskonflikten mellan Etiopien och Eritrea och dess negativa konsekvenser för ländernas demokratiska, sociala, ekonomiska och humanitära utveckling och för hela regionen.
Gunnar Stensson
Kristidender VII: Paul Krugmans nya New Deal
av Erik Kågström
Paul Krugman är en New Deal-nostalgiker. På sin tid var han en arg ung man som demonstrerade mot bombningarna av Kambodja och kritiserade orättvisorna i det ekonomiska systemet. I dag tycks han se den tiden som ett förlorat paradis. 
I sin senaste bok ”The Conscience of a Liberal” knyter han förhoppningar till att en progressiv amerikansk rörelse skall bära upp en reformverksamhet syftande till att återskapa New Deal-förhållanden i USA; ett förhållandevis jämlikt samhälle där en relativt välbärgad medelklass utgör en stor majoritet av befolkningen (1). I hans strategi ingår som första steg införandet av en statligt finansierad allmän sjukförsäkring. När en sådan visat sig fungera bra och blivit allmänt populär kan man gå vidare med åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten – progressiv beskattning av inkomster, skärpta bolagsskatter och stöd till facklig aktivitet.
Krugman är kritisk mot de ekonomer som hävdar att ekonomisk ojämlikhet är en oundviklig följd av globalisering och teknisk utveckling. Man talar i dessa sammanhang om SBTC – ”Skill-Biased Technological Change”. Mot detta sätter Krugman betydelsen av institutioner, samhällsnormer och politisk makt.
När det gäller sjukvården lär Krugmans förväntningar komma att infrias. Samtliga demokratiska presidentkandidater har någon form av allmän sjukförsäkring med i sina program och även på republikanskt håll höjs det röster för en sådan reform. När det sedan gäller åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten så är det Krugmans uppfattning att det går att genomföra med politiska medel.
Avregleringar
I Sverige genomförde Feldt, Åsbrink och Dennis avregleringen av valutarörelser över landets gränser bakom ryggen på Olof Palme och det svenska folket. Detta innebar en klar inskränkning av våra demokratiska rättigheter och av vår regerings möjligheter att bedriva självständig ekonomisk politik. Kapitalisterna kunde utöva utpressning och hota med utflyttning om den ekonomiska politiken inte motsvarade deras önskemål. Liknande anpassningar till Washington Consensus har genomförts i övriga Europa. Överallt har det lett till ökad ojämlikhet, skattesänkningar och nedskärning av välfärden. Till stöd för sin tro på politiska medel har Krugman anfört att EU-länderna inte drabbats lika hårt som USA trots att de på samma sätt utsatts för globaliseringens verkningar och konkurrens med låglöneländer. Och det är nog en riktig iakttagelse. Även om vi fått en ökad ekonomisk ojämlikhet i Sverige så har de flesta ändå åtnjutit stadigt ökande reallöner medan reallönerna i USA stått stilla under flera decennier. Jag kan göra en jämförelse från mitt eget yrkesområde. På sjuttiotalet kunde en linjearbetare vid General Motors ha en inkomst i nivå med en svensk överläkare. Idag har en svensk undersköterska en lön som ligger över genomsnittet för en amerikansk industriarbetare.
Det finns förklaringar till dessa skillnader mellan Europa och USA. I det sistnämnda landet har man aktivt stött utlokalisering av industrier till låglöneländer genom skattelättnader. Hundratusentals utlänningar med hög utbildning har fått så kallade arbetsvisa för att arbeta i USA där de kräver lägre löner än inhemska kolleger. Riskkapitalföretag har haft som krav för lån till nystartade företag att en stor del av verksamheten förläggs till låglöneländer. Den högre graden av facklig organisation i Europa har nog också bidragit till att ojämlikheten ännu inte kunnat drivas lika långt här som i USA.
Låglönekonkurrensen
Krugman gav 1994 ut en bok (2) där han bagatelliserade betydelsen av låglönekonkurrensen för lönesättningen i USA. I sin nu aktuella bok (1) antar han att inflytandet kanske blivit något större under 2000-talet. I en artikel New York Times den 28.12.07 går han ännu längre och konstaterar att medan den ökande handeln har varit av godo för världsekonomin i sin helhet så har den lett till minskade reallöner för flertalet arbetare i USA. ”And that makes the politics of trade very difficult” (3). Jag ser detta som ett erkännande att hans grandiosa plan att återuppliva New Deal med politiska medel gått i stöpet redan några månader efter publikationen. Krugman försäkrar att han inte vill ha en protektionistisk politik men tillägger att man bör respektera dem som rekommenderar en sådan.
Det förvånar mig att Paul Krugman varken i sin bok eller i sina NYT-artiklar nämner ett arbete av två amerikaner som fått stor uppmärksamhet på sistone. Ralph E. Gomory, framstående matematiker och under en tid direktör vid IBM och William J. Baumol, ekonomiprofessor, är författare till boken ”Global Trade and Conflicting National Interests” (4). 
Där beskrivs bland annat vad som händer när ett rikt och tekniskt högutvecklat land - som USA – får ett växande handelsutbyte med ett fattigt och lågutvecklat land med låga arbetslöner – som Kina eller Indien. I ett första skede är utbytet gynnsamt för båda parter. När produktiviteten i det fattiga landet nått en viss nivå blir först arbetarna i det rika landet lidande genom stagnerande löneutveckling och sämre utbud av kvalificerade jobb. Efterhand drabbas även högutbildade i det rika landet av låglönekonkurrensen och så småningom kommer det rika landets hela ekonomi att bli lidande. När boken skrevs år 2000 förelåg fortfarande en win-win situation i handelsutbytet mellan USA och Kina. När journalisten William Greider förra våren intervjuade Ralph Gomory menade denne att situationen nu ändrats så att USA:s hela ekonomi nu är lidande av handelsutbytet (5). Det avspeglar sig i det stora underskottet i utrikesbalansen, den ökande statsskulden och den minskade produktionen i USA av varor och tjänster som kan exporteras – ”tradeable goods”.
Frihandelns konsekvenser
För återställande av balansen i USA:s ekonomi krävs enligt Gomory främst två saker. Dels att skattevägen belöna de företag som investerar i landet och bestraffa dem som investerar utomlands. Dels att införa skyddstullar främst mot de varor som amerikanska företag producerar i utlandet för konsumtion i hemlandet. Det sistnämnda är nödvändigt för annars skulle företagen flytta ut helt och hållet om de ändå kan sälja sina produkter i USA. Ett sådant program innebär att regeringen återtar kontrollen över valutarörelser. Det kan nog inte genomföras isolerat i ett litet land som Sverige men förmodligen i USA med sin stora marknad.
Ett antal chefer i transnationella företag har börjat inse att det som är bra för dem inte alltid är bra för det amerikanska folket. Tillsammans med Gomory har de bildat en aktionsgrupp – Horizon Project – som har etablerat kontakter med kongressledamöter i Washington och arbetar för att få igång en nationell debatt om frihandelns konsekvenser.
Det amerikanska folket har under lång tid levt över sina tillgångar på ett sätt som inte är hållbart i längden. Och det verkar som om den ekonomiska verkligheten nu börjar komma ifatt amerikanerna. En konjunkturnedgång har börjat och vad som diskuteras är om det bara skall bli en vanlig recession, en stagflation som på 70-talet eller en deflationistisk depression som på 30-talet. Det sistnämnda vore förstås olyckligt men är å andra sidan kanske det enda som kan åstadkomma en minskning av oljekonsumtion och koldioxidutsläpp. För vem tror egentligen på Stern kommissionen optimistiska ”we can grow and be green”.
Under den pågående presidentvalskampanjen i USA har den privata ekonomin seglat upp som det största problemet för väljarna, före kriget och klimathotet. Den enda presidentkandidat som har ett program med protektionistisk profil är vänsterns favorit Denis Kucinich som dock ser ut att vara chanslös. Han har hittills bara fått några få procent av de demokratiska rösterna. De två som leder demokraternas primärval - Clinton och Obama – lär inte komma med några förslag som luktar ”anti-business”.
I kommande nummer mera om recessionen i USA, dess följder för den övriga världen och Joseph E. Stiglitz bok ”Making Globalism Work”.
Erik Kågström
| (1) | Paul Krugman 2007 ”The Conscience of a Liberal” |
| (2) | Paul Krugman 1994 “Peddling Prosperity: Economic Sense and Nonsense in the Age of Diminished Expectations” |
| (3) | Paul Krugman “Trouble with Trade” New York Times 071228 |
| (4) | Ralph E. Gomory och William J. Baumol 2000 “Global Trade and Conflicting National Interests” |
| (5) | William Greider “A Challenger to the Church of Free Trade” The Nation 070423 |
Julsagorna, konsumtionen, Marx och den totala miljökollapsen
av Gunnar Stensson
Ungefär 100 000 svenskar (lika många, eller få, som antalet lundabor alltså) förfogar över cirka hälften av den svenska förmögenheten. Kapitalismens sagoberättare uppmanade före jul svenskarna att konsumera mera. Ändå blev julkonsumtionen något av en besvikelse. Men de borde inte ha blivit förvånade.
När så få äger så mycket och så många så lite blir förstås konsumtionen lidande. Och dessutom felinriktad. Miljardären efterfrågar inte samma varor som trebarnsmamman. Inte kan de tappra hundratusen fullgöra en konsumtionsplikt i proportion till den hälft av tillgångarna de disponerar. Hur de än bär sig åt blir det pengar över. Inte heller kan de nio miljoner som delar på den andra hälften göra det. Deras pengar räcker inte.
Tillväxten (ständigt ökande produktion och konsumtion) befinner sig i akut konflikt med förutsättningarna för fortsatt liv. Just det problemet var inte aktuellt för Karl Marx. Men han insåg en del sakförhållanden som kan vara till nytta i sammanhanget. Till exempel att produktion är konsumtion, konsumtion av naturresurser och konsumtion av människor. Han kallar det konsumtiv produktion. Och den konsumtiva produktionen är orsaken till flertalet miljökollapser. Den konsumerar inte bara fattiga människor, olja, malm och trä utan också mänsklighetens framtid och livsbetingelser på jorden. Liberalismens ”osynliga hand” (priset som funktion av tillgång och efterfrågan) garanterar att exploateringen fortsätter. Ett exempel är torskfisket som kommer att vara lönsamt tills den sista torsken landats (läs mer i Karl Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, Arbetarkulturs förlag 1970, alltihop, eller åtminstone från sidan 238 och framåt. Utomordentligt stimulerande text! Kunde man läsa den på 70-talet så kan man nu också.)
Andreas Malm, författare till boken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu så kommer det att vara för sent, föreläste i söndags på Smålands nation. Han tillgrep också Marx i sin väl underbyggda plädering för tesen i bokens titel. Borgerlig vetenskap utgår från föreställningen att förändringar sker gradvis, sa han. Den menar att det också gäller processer som smältningen av de arktiska isarna. I själva verket har avsmältningen nu gått in i en många gånger snabbare fas än tidigare. Marx insåg att förändringar sker i form av språng, revolutioner, katastrofer, kollapser. Det uppstod en liten diskussion om denna motsättning mellan borgerlig och marxistisk vetenskap. Trycket i en ångpanna ökar ju gradvis (borgerligt) tills den exploderar (marxistiskt).
Andreas framförde övertygande belägg för att växthuseffekten sedan några år nått en explosiv nivå med rader av plötsligt kollapsande system (smältande inlandsisar i Arktis och Antarktis, stigande havsnivåer, varmare hav, våldsammare orkaner) och självgenererande allt snabbare irreversibla processer (tinande permafrost i Sibirien och Kanada med snabbt ökande utsläpp av växthusgaser som konsekvens, instrålning av solvärme i arktiska områden nu när strålningen inte längre reflekteras bort av isen).
Han menade en global massrörelse är nödvändig för att förhindra en nära förestående total katastrof. Miljökampen måste överordnas allt annat, klasskamp såväl som antiimperialism, eftersom den hotar hela vår existens. Däremot var han tydlig med att katastrofen drabbar de fattiga värst, vare sig man talar om individer eller länder. Han krävde ett totalt systemskifte med till exempel införande av globala tvingande ransoneringar (något som också Göran Rosenberg föreslagit i en DN-artikel)och förkastade insatser som sopsortering och liknande som ett individualistiskt opium för folket.
Dock var den katastrof han vältaligt och pedagogiskt målade mer poetisk än lösningarna. Själv tänkte han delta i en aktion för att stoppa trafiken på en malmögata en stund på måndagen. Regeringens politik att satsa på bilism och vägar i stället för järnvägar måste naturligtvis bekämpas. Detsamma gäller Lunds satsning på ett nytt köpcentrum i väster. Och mp:s förslag att förbjuda inrikesflyg i södra Sverige är värt att stöda.
Den nödvändiga massrörelsen förefaller emellertid avlägsen. Så det tycks tyvärr vara för sent för oss på jorden. Men föreläsningen var bra och uppskattades av en publik stor nog att fylla lokalen.
När så få äger så mycket och så många så lite blir förstås konsumtionen lidande. Och dessutom felinriktad. Miljardären efterfrågar inte samma varor som trebarnsmamman. Inte kan de tappra hundratusen fullgöra en konsumtionsplikt i proportion till den hälft av tillgångarna de disponerar. Hur de än bär sig åt blir det pengar över. Inte heller kan de nio miljoner som delar på den andra hälften göra det. Deras pengar räcker inte.
Tillväxten (ständigt ökande produktion och konsumtion) befinner sig i akut konflikt med förutsättningarna för fortsatt liv. Just det problemet var inte aktuellt för Karl Marx. Men han insåg en del sakförhållanden som kan vara till nytta i sammanhanget. Till exempel att produktion är konsumtion, konsumtion av naturresurser och konsumtion av människor. Han kallar det konsumtiv produktion. Och den konsumtiva produktionen är orsaken till flertalet miljökollapser. Den konsumerar inte bara fattiga människor, olja, malm och trä utan också mänsklighetens framtid och livsbetingelser på jorden. Liberalismens ”osynliga hand” (priset som funktion av tillgång och efterfrågan) garanterar att exploateringen fortsätter. Ett exempel är torskfisket som kommer att vara lönsamt tills den sista torsken landats (läs mer i Karl Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, Arbetarkulturs förlag 1970, alltihop, eller åtminstone från sidan 238 och framåt. Utomordentligt stimulerande text! Kunde man läsa den på 70-talet så kan man nu också.)
Andreas Malm, författare till boken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu så kommer det att vara för sent, föreläste i söndags på Smålands nation. Han tillgrep också Marx i sin väl underbyggda plädering för tesen i bokens titel. Borgerlig vetenskap utgår från föreställningen att förändringar sker gradvis, sa han. Den menar att det också gäller processer som smältningen av de arktiska isarna. I själva verket har avsmältningen nu gått in i en många gånger snabbare fas än tidigare. Marx insåg att förändringar sker i form av språng, revolutioner, katastrofer, kollapser. Det uppstod en liten diskussion om denna motsättning mellan borgerlig och marxistisk vetenskap. Trycket i en ångpanna ökar ju gradvis (borgerligt) tills den exploderar (marxistiskt).
Andreas framförde övertygande belägg för att växthuseffekten sedan några år nått en explosiv nivå med rader av plötsligt kollapsande system (smältande inlandsisar i Arktis och Antarktis, stigande havsnivåer, varmare hav, våldsammare orkaner) och självgenererande allt snabbare irreversibla processer (tinande permafrost i Sibirien och Kanada med snabbt ökande utsläpp av växthusgaser som konsekvens, instrålning av solvärme i arktiska områden nu när strålningen inte längre reflekteras bort av isen).
Han menade en global massrörelse är nödvändig för att förhindra en nära förestående total katastrof. Miljökampen måste överordnas allt annat, klasskamp såväl som antiimperialism, eftersom den hotar hela vår existens. Däremot var han tydlig med att katastrofen drabbar de fattiga värst, vare sig man talar om individer eller länder. Han krävde ett totalt systemskifte med till exempel införande av globala tvingande ransoneringar (något som också Göran Rosenberg föreslagit i en DN-artikel)och förkastade insatser som sopsortering och liknande som ett individualistiskt opium för folket.
Dock var den katastrof han vältaligt och pedagogiskt målade mer poetisk än lösningarna. Själv tänkte han delta i en aktion för att stoppa trafiken på en malmögata en stund på måndagen. Regeringens politik att satsa på bilism och vägar i stället för järnvägar måste naturligtvis bekämpas. Detsamma gäller Lunds satsning på ett nytt köpcentrum i väster. Och mp:s förslag att förbjuda inrikesflyg i södra Sverige är värt att stöda.
Den nödvändiga massrörelsen förefaller emellertid avlägsen. Så det tycks tyvärr vara för sent för oss på jorden. Men föreläsningen var bra och uppskattades av en publik stor nog att fylla lokalen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)