Rött och vitt av Lucifer

Den här veckan blir det mest om Danmark. Det är ett fascinerande land, som är mycket mer olikt vårt eget än vad många tänker sig. Norrmännen är som vi, om än något friskare i anden, men danskarna lever i en annan värld och tradition. Men låt oss börja med det som förenar, Kalmarunionen.

Jag vill vara din, Margareta
Häromveckan behandlade danska folketinget den s.k. finansloven, dvs. budgeten, och då passade Danska Folkeparti på att ställa kravet att drottning Margaretas brudklänning, ett svenskt krigsbyte, skulle återlämnas från Sverige. Det är svårt att ha några djupare synpunkter i själva sakfrågan – det var förvisso så att de svenska härförarna roffade åt sig en hel del på 1600-talet. Det intressanta här är nog mera det symboliska: DF hetsar gärna mot Sverige som ju inte har anslutit sig till den rena ariska linjen utan daltar med de som DF brukar kalla ”mohammedaner”.
Men dagstidningen Information, alltid lika läsvärd, reder ut sakläget. Då var det så att det svenska riksrådet år 1388 hade valt Margareta I, redan drottning över Danmark och Norge, till regent även över Sverige. Det hängde samman med att svenskarna tröttnat på Albrecht av Mecklenburg som innehaft posten. Men 1397 formaliserades det nordiska samarbetet i den s.k. Kalmarunionen, något som hade förgåtts av ett nordeuropeiskt toppmöte på Lindholmen, borgen på de sanka ängarna nere vid Börringesjön. Det tillhör f.ö. den skånska historiens stora mysterier varför det i denna avkrok byggdes en borg som anses ha varit den viktigaste i Skåne. Där vistades gärna Margareta och där sattes också Albrecht i fängelse i sex år. Man undrar om hon tittade till honom.
Hur som helst: poängen med det hela var att Margareta var lika mycket svensk drottning som dansk, och därmed kunde väl hennes brudklänning lika gärna förvaras i Sverige som i Danmark. Skulle den flyttas skulle det i så fall vara till Norge, Margareta gifte sig med Norges kung Håkon. Men som Information säger: ”Men det ved DF sikkert heller ikke en pind om.” Ja, historia är till för att brukas.

Kulturkampen rasar
I torsdagens Information hittar man en artikel av Klaus Rifbjerg, Danmarks mest produktive och väl ledande författare i femtio år. Det är ett rasande angrepp på den danska borgerliga regeringen och dess statsminister som ”i syv forbande år har været landets enehersker (på DFs nåde), har bagtalt gamle kollegaer og ført landet ud i en angrebskrig, som gør os alle til mordere”.
Men Rifbjergs artikel handlar i första hand om en bok som kom i höstas, journalisten Rune Lykkebergs ”Kampen om sandhederne”. Den är såvitt jag förstå (jag har inte läst den än) ett försök att visa hur Venstre och DF håller på att vinna den kulturkamp som Fogh Rasmusson utlyste när han tillträdde. Man går till storms mot den kulturradikala borgerlighet som i hundra år varit den intellektuellt ledande i Danmark, en borgerlighet som vi saknar motsvarighet till i Sverige (särskilt nu sen folkpartiet blivit den nya högern), och som i Danmark praktiskt taget har ett eget parti (Radikalerne) och en egen dagstidning (Politiken). Lykkebergs tes är att denna kulturella borgerlighet varit arrogant och nedlåtande mot vanligt folk. Deras makt bröts med valet 2001. då föll förhoppningen om att man med provokativ konst och progressiv pedagogik kunde väcka medborgarna till demokratiskt deltagande, tron på att de intellektuella kan vara moraliska vägledare och förväntningarna om att den moderna välfärdsstaten kan realiseras som en klasslös värdegemenskap.
Rifbjerg har inte läst boken, förklarar han: ”Af medicinske årsager (muligheden for blodtrycksforstyrrelser) har min læge desværre frarådet mig at læse Rune Lykkebergs storværk…” Men han ser vad som väntar: ”Højkirkelighed og hænderne over dynen, bævrende gammelliv og antimodernisme, nationalchauvinisme og globaliseringsangst, ugebladsromantik og kommerciel spekulation i lavest mulig faællesnævner”.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker och känner mig väl inte hemma i något av lägren. Men visst är det upplyftande att se ett lands mest tongivande författare så oförfärat kasta sig in i den politiska striden. Det har inte hänt i Sverige sen Vietnamåren med Lars Forsell m.fl. Inga ledande svenska intellektuella tycks ha ett ord att säga om den utförsäljning av våra gemensamma ägodelar som pågår, ingen går till angrepp mot en utrikespolitik som alltmer anpassas till den politiska allians som är det största hotet mot världsfreden, nämligen NATO och där Sverige söker sina allierade i Polen, Ukraina och Georgien. Jo, det finns ropande röster, en Göran Greider, ja rentav en Ulf Lundell. Men de andra tycks sitta nöjda.

Vad skulle Diderot säga?
Från Danmark når oss också nyheten att Danmarks nationalencyklopedi, Den Store Danske Encyklopædi, från februari 2009 ska läggas ut gratis på nätet, och vad som är intressantare, ska inbjuda alla läsare att medverka även om förlaget förbehåller sig redigeringsrätten.
Danskarna startade sitt encyklopediarbete efter oss och jag minns när vi var över på studiebesök i deras vackra hus, tillhörande Gyldendal, och mötte deras ytterst kompetenta redaktion. Skälet till den nya policyn är förstås Wikipedia vars existens inte kan lämna någon encyklopedist oberörd. NE är också på gång, men inte lika radikalt. Man ger nu ut kärnan av NE i tre band, en kärna som definieras av att det är de mest sökta orden i nätversionen som därutöver har moderniserats och kompletterats. Såvitt jag förstår tänker man erbjuda denna kärna gratis på webben.

Information wants to be free
Det här är förstås ytterligare en framgång för open source-konceptet. Det kommer egentligen från den vetenskapliga publiceringstraditionen: vetenskap ska vara fri och öppen och tillgänglig för alla, långt från licenser och kommersiella band. Begreppet växte fram från programvaruområdet där ett antal viktiga programtyper togs fram på ideell bas och ställdes till fritt förfogande och visade sig vara kvalitetsmässigt överlägsna Microsofts produkter.
Att det fungerar på encyklopediområdet har Wikipedia redan visat. Det är dock inte problemfritt: det finns uppslagsord där det utkämpas långvariga strider om vad som bör stå. Vidare kräver det gott om utrymme: det är ingen ända på hur många rockband som devota anhängare anser bör behandlas med stort djup och omfång. Kampen om utrymmet pågick ständigt i NE:s pappersupplaga och skribenterna fick hårda förhållningsregler. Där fanns det hjältar som historikern Lars Arne Norborg som när han fick en beställning på 162 rader om, säg Ungerns historia, levererade just 162, varken mer eller mindre. Men serverminnena blir ju bara större och billigare.

En offentlig angelägenhet
Vad gäller korrektheten har jag inga farhågor. Det är klart att många ögon ser mer än få och det är läsarna som kan upptäcka fel, och då menar jag inte korrekturfel. Men problemet är som vanligt i webbsammanhang finansieringen. Danskarna ska tydligen klara det med annonser och det är inte så lustigt. Jag tycker att grundhållningen här är att en nationell encyklopedi är en central kulturell angelägenhet som bör bedrivas och bekostas i allmän regi. NE fick i starten ett antal miljoner i tillskott, men de lämnades tillbaka eftersom det gick så bra att sälja i bokform. Jag gissar att NE redan nu genom högskoleabonnemang etc. väsentligen är offentligt finansierad. Det skulle väl kunna lyftas fram. Plats för en liten stiftelse?