Klostergårdens augustifest söndagen den 30/8

Program:
10.00 Bo Riborg och hans FOURCAST blåser in festen.
11.00 Högmässa i Helgeands-kyrkan.
11.30 Klostergården nu och i framtiden. Gunnar Stensson berättar. Konstutställning med verk av Gunnel Stres.
13.00 Hiphop. Musik och dans med Adams från Fritidsgården och elever från Klostergårdsskolan. Orientalisk dans. Fritidsgården säljer kaffe och bullar till självkostnadspris. Afrikansk grill.
13.30. Ridning för barn. Pris 10 kronor. 14.00 Straffskjutning och VM för barn med Lunds BK och Eva Blomdell.
15.00 Konsert med Röda Kapellet.
16.00 ”TÄNK OM…” Teaterensemblen NÄKTERGALNINGARNA.

Arr: Fritidsgården, ABF och Klostergårdens byalag i samarbete med COOP, Klostergårdens Pizzeria och Klostergårdens konditori och med ekonomiskt stöd från brf Vårregnet och bfr Vårvinden.

Solidaritetsorganisationer, miljöorganisationer, fredsorganisationer och liknande är välkomna att hyra bord och bidra till att prägla festens innehåll.

Hela programmet

Kulturtips

Sofia Källgren
Ribersborgs Kallbadhus 31 augusti
Läs mer

MACK 1/9 Anna-Lena Brundin - Specialkväll med kvinnliga komiker
Stå-upp på Ribban 1 september
Läs mer

Macbeth - Blod istället för mjölk Varietéteatern Barbès gestaltar Macbeths nedstigning i mörkret.
4-27 september på Inkonst
Läs mer

KAL Rock´n Roma! Balkanmusik med nya rytmer.
Inkonst 8 september
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Bron över Höje å av Gunnar Stensson

Långsamt tränger en svart bil fram på stigen mellan Höje å och dammarna. Brännässlor med vita klängmalvor, tvåmeterhöga kardborrar, rosa balsaminer, svarta kaveldun med svärdliknande blad och taggiga björnbärsbuskar viker sig och skrapar mot lackeringen. I bilen sitter en kommunal tjänsteman vars utseende jag känner igen.
Klockan 9 ska en grupp tjänstemän träffas för att rekognosera lämplig plats för den planerade bron över Höje å. Det är dit den vilsekomna bilen är på väg.
Planen att bygga en bro och en vandringsled söder om Höje å har varit känd länge . Nu tycks den stå inför sitt förverkligande. Bron och den nya leden kommer att ge ett nytt perspektiv över ån och landskapet. För första gången på många år kommer Flackarps gamla kyrkogård att bli tillgänglig för vandrare.
Detta är en nyhet med ensamrätt för Veckobladet.

Tillståndet i dammarna ett år efter karpmassakern.
Ett par storskarvar sitter som svarta kors med vibrerande vingar på cementsocklar i dammen närmast Värpinge, uppenbarligen spanande efter småkarpar.
Vid cementbalken i angränsande damm utspelar sig ett drama. En liten sothöna med tre ungar attackerar kacklande en fyra gånger så stor skarv, som faktiskt tar till flykten. Det är sannolikt att skarvarna tar fågelungar när de kommer åt.
Den feta kanadagåsen tycks för tillfället ha separerat från sin svanmaka. Bara en svanfamilj är synlig: ett svanpar med två gråbruna, fullt utvuxna ungar. Förhoppningsvis finns andra i dammar längs Höje å.
Hundratals gräsänder på väg söderut simmar i vattnet som plötsligt blänker när solen glimtar fram genom en molnridå av änglavingar. Bläsänderna har ännu inte återvänt från sina arktiska häckningplatser.
Minidoppingar med löjligt små ungar dyker ideligen i det oroliga vattnet.
Två högdragna hägrar sitter orörliga på cementbalken. En tredje flyger upp mot sitt bo i en svartgrön gran söder om ån.
En död ål ligger mitt på stigen. Ett stycke bort slinker en mörkbrun iller snabbt men utan brådska in under ett snår med många blanka svarta björnbär.
Några ladugårdssvalor tumlar amatörmässigt omkring vid den höga pilen medan tuschsvarta tornseglare passerar så nära att fartvinden känns i ansiktet.

Tortyr i afghanska häkten av Anders Davidson

Amnesty publicerade 2007 en rapport om samarbetet mellan Isaf och den afghanska underrättelsetjänsten NDS. Den innehöll uppgifter om grava missförhållanden som tortyr och annan misshandel i afghanska häkten.
I rapporten hette det: "Isaf står under internationell förpliktelse att inte överlämna fångar till afghanska myndigheter om de riskerar att utsättas för tortyr och annan misshandel."
– Sådana överföringar bör ställas in tills det finns effektiva skyddsmekanismer, sade Claudio Cordone på Amnesty när rapporten släpptes.
Nu har Sverige tagit sin första fånge och överlämnat honom till afghanerna.
Och Amnesty menar fortfarande att den som i Afghanistan tar fångar och överlämnar dem till afghanska myndigheter bidrar till tortyr.
Chefen för den svenska insatsen i Afghanistan, Olof Granander, säger till Ekot: – Om man tittar traditionellt sett så tror jag att det finns en sådan risk men man har jobbat väldigt mycket på att reducera de riskerna.
Lise Bergh, svenska Amnestys generalsekreterare: – Det finns ett absolut förbud mot tortyr och därmed också ett förbud att överlämna personer till ett land där man riskerar tortyr och det är alldeles uppenbart att fångar riskerar tortyr om de överlämnas till de afghanska myndigheterna. Därför, säger hon, borde det vara förbjudet att lämna över fångar till myndigheter i Afghanistan.
Olof Granander medger att så länge som situationen är som den är i Afghanistan", så finns risken att fångar kan torteras.
Men att man alltså jobbat väldigt mycket på att minska de riskerna.
Lisa Bergh igen: – Uppgifterna är så pass entydiga om att det förekommer tortyr och då får man inte lämna över personer dit.
Sverige kommer inte att göra någon egen uppföljning för att kontrollera vad som händer den överlämnade fången. Enligt Olof Granander är det Röda Korset som ska följa upp hur han behandlas.
Det kommenterar Reto Stocker, chef för Internationella röda korskommittén i Kabul, så här: – Vårt arbete ersätter inte på något sätt de skyldigheter som någon internationell trupp har för överlämnade fångar.

Det är bara korkat av Gunnar Stensson

HATET ÄR EVIGT rubricerar Sydsvenskan sin huvudledare 25/8.
Efter att pliktskyldigt ha konstaterat att den israeliska regeringen överreagerat på Donald Boströms artikel om påstådd organstöld går ledarredaktionen över till det den menar borde stå i centrum för debatten, nämligen den ”blodsmyt”, som förekom bland fornkyrkans kristna. Den går ut på att judar kidnappar kristna barn för att tömma dem på blod. Tidningen berättar några varianter av ”blodslögnen” från Polen, Rumänien, Iran och Turkiet. Ledarreaktionens slutexempel är förstås artikeln i ”Antisemitbladet”. Man kunde tro att Dan Brown fört pennan. Men det är förstås Mats Skogkär, och syftet är inte att underhålla.
Vi ska vara tacksamma för att det inte är Sydsvenskans ledarredaktion som bestämmer dagordningen för andra än möjligen den högerextrema israeliska regeringen.
”Det är bara korkat,” suckar Claes Arvidsson i Svenska Dagbladet 25/8.

Ledarredaktionens hantering av de gångna månadernas kriser i Mellanöstern har genomgående varit destruktiv.
Gazakriget beskrevs som om det inte varit en israelisk invasion utan en intrig för att sprida antisemitisk propaganda. De israeliska fosforgranaterna förnekades, vilket ledarredaktionen ännu inte gjort avbön för. Den fortsatta ekonomiska aggressionen mot Gazas civila förtigs.
Följdriktigt framställdes sedan den stora antikrigsdemonstrationen som ännu ett utslag av antisemitism.
Och berättelsen om den nattliga dumpningen av ett uppskuret lik hos en palestinsk familj 1992 – en berättelse som varit känd även i Israel åtminstone sedan 2001, då den publicerades i Donald Boströms bok Inshallah, i vilken bland andra Cecilia Uddén och Cordelia Edvardsson medarbetade – den berättelsen förvandlas genom återpubliceringen till en fortsättning av medeltida antisemitisk mytbildning.
Enfalden är evig.
Sydsvenskans ledarredaktion förgrovar debatten, ökar motsättningarna och gynnar extremistgrupper på båda sidor vilket drabbar oss som bor i dess spridningsområde.

Det finns en verklighet också. Den möter Netanyahu nu när han besöker Gordon Brown, amerikanen George Mitchell som gjorde en avgörande insats för freden i Nordirland, och Angela Merkel. De kommer att kräva ett stopp för bosättningarna (40 000 nya lär ha beviljats av den israeliska staten) som en förutsättning för genomförandet av tvåstatslösningen. De kommer att beklaga vräkningen av palestinska familjer ur deras hem i östra Jerusalem. De kommer att kräva att blockaden av Gaza upphör. Det är sådana frågor seriösa regeringar och ledarredaktioner ägnar sig åt.

Varför reagerar Israel så hårt på artikeln om organhandeln? av Bertil Egerö

Under veckan som gått har en till synes rak fråga om illegal organhandel i Israel lett till våldsamma retoriska reaktioner från Netanyahus regering. Den avstår från officiell kritik av sin svenska motsvarighet, men lyckas fokusera svenska medias uppmärksamhet på – nej, inte organhandeln och de ytterst allvarliga frågor som rests, utan – huruvida Aftonbladet ägnar sig åt antisemitism.
Donald Boströms artikel i AB baseras på att han 1992 personligen kunde dokumentera en makaber händelse som gav honom grava misstankar om handel med mördade palestiniers organ, och på hans intervjuer med ett stort antal drabbade familjer som var övertygade om att deras söner använts för organhandeln innan de dödats. Den koppling Boström i artikeln gör till den i år avslöjade amerikanska organhandeln med länkar till Israel är i form av en fråga; Boström förordar att ICJ, den internationella domstolen i Haag, genomför en ordentlig utredning.
Frågeställningen är inte ny. Som Gunnar Stensson berättade i VB förra veckan har uppgifterna om händelsen 1992 i boken Inshallah 2001 inte vederlagts – men de har inte heller lett till internationella krav på utredning. Det är helt förståeligt att Boström på nytt försöker få världen att uppmärksamma frågan. Det ser ut som att han lyckats –
Dvs om inte israelerna genom sin mediakampanj vinner slaget om vår uppmärksamhet. Referenser till nazismen, tal om antisemitism, beskyllningar att artikeln vilar på rykten – alla knep utnyttjas för att dra vår uppmärksamhet från sakfrågan. Men det slagets argument om just denna fråga kan bara på sikt försvaga den israeliska saken. Vi omhuldar yttrandefriheten, många bland oss undrar vad som egentligen ligger bakom de vettlösa beskyllningar Netanyahus regering ägnar sig åt. Varför erbjuder de sig inte att själva utreda frågan? Varför fångar de inte upp misstankarna om länkar till organhandeln i USA och klarlägger om dessa har någon grund?
I en brännpunktsartikel i SvD i onsdags argumenterar den israeliska kolumnisten Gideon Levy från Haaretz argumentera att artikeln var dålig, men också att de israeliska reaktionerna skadat Israel mer än någon tidningsartikel kunnat göra. Stämmer det har ju Boström lyckats. Han har lyckats med att få vår egen regering att inte vika sig för Israel, och därmed öppna för hela EU att ta ställning: visst måste yttrandefriheten försvaras mot en stats auktoritära krav på kontroll av media. En kil i den tystnadens politik som inte brutits ens av det fruktansvärda övervåldet mot Gazaremsan i vintras. Därmed tjänar Boström och AB på sikt den palestinska saken.
Bertil Egerö

PS.
En av de mest anmärkningsvärda detaljerna i den mediala uppmärksamheten är att ingen ännu har poängterat de palestinska vittnesbördens värde i sakfrågan. Det är som om palestiniernas upplevelser, kunskaper och slutsatser helt saknar värde i internationell debatt. En skandal i sig, i det Sverige där så många sympatiserar med palestinierna i deras kamp för likaberättigande med israelerna. Att Palmecentret i onsdags arrangerade en diskussion om de illegala israeliska bosättningarna, utan en enda representant för palestinierna i panelen, bekräftar hur illa det står till.
DS

Pirater över och under havsytan av Lucifer

Jag ser att Piratpartiet nu träder fram i offentligheten i Storbritannien. Nu lär piratpartirörelser i och för sig redan finnas i 34 länder, men jag gissar att det engelska framträdandet kommer att sätta ytterligare liv i rörelsen. – Vi kommer att kämpa för lagar som håller jämna steg med teknikens utveckling, säger ordföranden när han i intervjuas i torsdagens Guardian.

Tala om kommunism
Jo, det är klart att det har med tekniken att göra. I går var det hembrända CD-ar som gällde och i förrgår blandband på kassett. Men det viktiga här är faktiskt principerna. Vi har en lagstiftning som på ett alldeles orimligt sätt hindrar människor från att ta del av konst och kultur. Visste ni att det tar 70 år efter författarens död innan man kan få lov att fritt använda ett arbete? För några år sen var det bara 50 år, men det ändrades häromåret.
Om det hade varit nåt krut i vänsterpartiet så hade det gått i spetsen för angreppen mot den typ av privategendom som copyrightsregler och fildelningsförbud handlar om. Här skulle man verkligen kunna tala om kommunism (Steve Ballmer på Microsoft kallade det rentav antiamerikanskt): av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det är klart att man också måste sörja för ersättning till de konstnärer, artister, författare etc som ska kunna försörja sig på sin förmåga. Det finns redan former för detta genom biblioteksersättning etc. och om man vill skulle man kunna tänka ut nya konstruktioner. Det finns en revolutionär potential i frihet på detta område och det är därför striden är så hård.

Piratpartiet till Lund
Det hela började med rörelsen för fri och öppen programvara och där slås nu Microsoft som ett lejon för sina profiter. Dessvärre har Microsoft också många anhängare: folk som har sitt datakunnande helt på deras villkor, som använder deras språk och terminologi. Härom månaden trädde uppenbarligen Mats Helmfrid som är controller på en IT-avdelning i Helsingborg fram som dataguru i kommunfullmäktige och sa att Linux och sånt blir det inte tal om i Lund. Nej, Lund ska uppenbarligen fortsätta och göda Microsoft och träna in alla skolelever i deras produkter. Kanske Piratpartiet skulle kunna göra en del nytta när det ställer upp i nästa års kommunalval i Lund? Veckobladets spalter står säkert öppna för argumentation i ämnet.

Sanningen närmar sig Carl Bildt
Jag är inte säker på att det här är ett ämne som intresserar så många läsare, men det är nog så att det kommer att finnas anledning att tala om ubåtar igen. Och med ubåtar måste man tala om Carl Bildt: det är på sovjetiska ubåtar han har byggt sin karriär och det är med dem han kommer att bli hågkommen i historien.

Ubåtsköret började med en sovjetisk gammal ubåt som körde upp på en kobbe i Karlskronas östra skärgård i oktober 1981. Den gick för full maskin in på ett grund en kväll, fastnade och tillbringade sen natten med att med vrålande motorer försöka komma loss. Det var ett jävla liv helt enkelt, en massa folk på Sturkö blev störda men det gällde inte militären. Den sov. Det var pinsamt för dem, ungefär lika skamligt som för ryssarna som var fulla och trodde att de var i trakten av Bornholm. I Gåsefjärden hade de inte kunnat komma vidare och det fanns inget att hämta där. Det sedan 40-talet nedlagda Batteri Killeberget på Östra Hästholmen hade visserligen kvar några gamla 12 cm-pjäser (från pansarbåtarna Svea och Tirfing), men de var nog bara av intresse för oss gamla kustartillerister. Alltså: U137 var en pinsam historia för alla inblandade.
Men vad som hände var att man börja sätta samman lite observationer och incidenter från senare år och då fann man att främmande ubåtar hade synts till framför allt i Stockholms skärgård. Uppmärksamheten skärptes och eftersom U137 var rysk var man övertygad om att det var ryska ubåtar man hade sett. Det hela kulminerade i Hårsfjärden 1984. Det finns massor av detaljer där man kan uppehålla sig vid och det gjorde Ubåtsskyddskommissionen med dess mest aktive medlem Carl Bildt. Utan att ha några bevis pekade man ut Sovjet som ansvarig.

Sjuka detaljer
Sen dess har det varit flera kommissioner till, med allt större tvekan inför vad det var man jagade. En del har visat sig vara sill och ett avgörande bevis, ”typljudet”, var visst minkar. Men kvar står några tydliga tecken på ubåtsnärvaro och egendomliga ageranden från marinledningen. USA hade örlogsfartyg på besök veckan innan. Men när man hittade tecken på ubåtar i Hårsfjärden var det ryssarna man misstänkte även om man tydligen avsiktligt släppte ut den instängde ubåten. Där är mycket konstigheter, alla noggrant utredda av Ola Tunander i hans böcker. Det räcker här med att nämna en detalj: i Högkvarterets krigsdagbok är sidorna för den viktigaste dagen utrivna och motsvarande handskrivna koncept är också borta, detta från ett av Sveriges hemligaste dokument.
Nåväl: det kommer gradvis fram mer och mer egendomligheter och förr eller senare ska väl sanningen komma fram. Den kommer att innehålla att det var åtminstone en amerikansk ubåt i Hårsfjärden och av och till kanske också tyska och brittiska ubåtar på diverse ställen och kanske rentav någon sovjetisk.
Det intressanta är nu hur sanningen kommer att drabba Carl Bildt. Det finns två möjligheter. Den ena är att han hela tiden har varit invigd i de svenska och amerikanska marinernas hemlighet, men att han har ljugit och skyllt allt på ryssarna. Jag tror inte att det är så, det skulle ha varit för jobbigt att ljuga så länge och så mycket. Den andra möjligheten är att han verkligen har trott att det var Sovjet. För det talar att han for till Moskva och ville tala allvar med Jeltsin om att han hade bristande koll på sina amiraler. De ”bevis” han hade med sig visade sig helt värdelösa och resan ses som missriktad och misslyckad. Men den tyder i varje fall på att Bildt menade allvar.

Hur blir upplösningen?
Vad kommer då att hända när sanningen uppenbarar sig? När det visar sig att det är Bildt själv som inte hade styr på sina militärer och var lurad? Jag kan inte tänka mig annat än att han måste avgå från sin utrikesministerpost och ge upp varje tanke på toppjobb i EU. Och hur klarar han det som person? Och hur klarar försvarsmakten och regeringen detta?
Jag ska sluta med att citera den danska kallakrig-utredningen, skriven av en tolvmannagrupp av danska historiker (min översättning): ”Fallet med ubåtskränkningarna i Sverige berör flera viktiga aspekter av det kalla krigets historia, däribland också det mångåriga dolda militära och underrättelsemässiga samarbetet mellan Sverige och västmakterna som till synes i viss utsträckning försiggick utan att den politiska miljön i Sverige var inblandad.”
Och: ”Ingen i de närmast inblandade svenska och utländska flottkretsarna tog under detta händelseförlopp initiativ till att underrätta den svenska regeringen om sakernas verkliga sammanhang.”

Eftervalsdebatt (V) av Gunnar Sandin

En gång var i princip alla VB-läsare vänsterpartister (det vill säga vpk-are). Så är det längre, och därför kan det finnas anledning att något referera Vänsterpartiets debatt efter EU-valet. Den har intresse för en vidare krets.

Ståndaktiga Skåne
Skånedistriktets medlemstidning Menander publicerade strax efter valet distriktstyrelsens utvärdering. Det svåra nederlaget erkändes, och som huvudorsak utpekades liksom i Lars Ohlys valvakekommentar att partiet inte hade lyckats mobilisera EU-kritikerna. Men medan Ohly efterlyste en förutsättningslös diskussion hade disktriktstyrelsen sin uppfattning klar. Partiets hade mjukat upp sitt unionsmotstånd i kampanjen, framstått som en kritiker bland flera andra. Därmed hade många EU-motståndare stannat hemma. I förbigående kritiserades kampanjens inriktning på partiets toppkandidat och att vissa ledande vänsterpartister haft brått ut i debatten med förslag om förändrad hållning till EU.
I det dagsaktuella numret av den nationella medlemstidningen Vänsterpress upprepas distriktstyrelsens analys av Morgan Svensson som är ordförande i V-Malmö. Som därmed inte delar åsikterna hos ”ett antal centrala företrädare [som] varit ute i borgerliga media och lyft fram att utträdeskravet borde slopas eftersom det är politiskt inaktuellt”.

”För överskådlig tid”
De åsyftade centrala företrädarna torde i första vara de båda före detta EU-parlamentarikerna Jens Holm och Jonas Sjöstedt som har skrivit i borgerliga Dagens Nyheter men även i socialistiska Flamman. De återkommer nu i Vänsterpress, som har sammanlagt elva inlägg i frågan, och upprepar sin hållning. De rekommenderar: ”Vi klargör att det var riktigt att motsätta sig medlemskapet i EU och att vi inte har omvärderat den ståndpunkten, men att frågan är avgjord för överskådlig tid. Vi fokuserar därför våra krafter på att som EU-kritiskt parti arbeta för att förändra EU inifrån och utifrån.”
En övervikt av debattörerna i numret är inne på samma spår, men flera vidgar analysen på ett intressant sätt. En av dem är en annan Malmöbo, den fritänkande partiveteranen Lutz Pagel, Han skräder inte orden: ”Vänsterpartiets nonchalans och ignorans gentemot medlemmar, väljarna, utvecklingen och motståndarna är förödande. Medlemmarna flyr, väljarna röstar på andra, utvecklingen går förbi oss, motståndarna skjuter på sittande anka.” Sverigedemokraterna har lyckats bättre med att appellera till de underprivilegierade. Partiet har tappat till dem, till piraterna och till FI. Vad de sistnämnda beträffar rekommenderar Pagel ledningen att söka politiskt samförstånd med Gudrun Schyman. Att slå Miljöpartiet i miljöfrågan är svårt, fortsätter Pagel, och ”dessutom träffar man aldrig någon från vänstern i något som helst natursammanhang, till exempel när tusentals ornitologer tittar på höstens fågelsträck i Falsterbo”. Vad säger kåsören Lucifer?

Vånda i Stockholm
Samma anda genomsyrar ett inlägg från ett antal politiker, mest kvinnor, i Stockholm, varav tunga namn som Marianne Eriksson, Brit Rundberg och Birgitta Sevefjord. I deras län hamnade Vänsterpartiet på sjunde plats, konstaterar de, efter bland annat Kristdemokraterna. De och ett annat inlägg från Stockholm ventilerar samma vånda som hos huvudstadens socialdemokrater. Oppositionen måste göra inbrytningar i Stockholms växande medelklass, annars sitter regeringen kvar efter nästa val. Det kräver för Vänsterpartiets del ”en rejäl omprövning av strategier, prioriteringar, arbetssätt och förhållningssätt till omvärlden”.
Ett exempel på förändrat arbetssätt ger två andra stockholmare: medlemmarna är för få och trötta för att vi ska kunna bygga kampanjer på dem. Partiet måste ut i tidningar, synas på tunnelbanan – alltså höja reklamkontot rejält. Och de talar inte i första hand om den välbärgade medelklassen utan om arbetarna och de arbetslösa som dominerar deras del av Stockholm.
Några debattörer mumlar om att personförändringar kan behövas. Det vill säga, Lutz Pagel mumlar inte: ”Ingenting blir bättre om vänsterpartiets medlemmar fortsätter att vara så fördragsamma med ledare som ideligen har misslyckats.”

Dags för nya tag

Den 20 augusti är det nog höst tänkte vi i redaktionen i juni när vi bestämde att det var dags att sätta igång utgivningen igen efter sommaren. En blick ut genom fönstret visar en strålande sommarhimmel! Höst är det inte, men precis som skolorna så startar Veckobladet sin hösttermin i alla fall.
Eftersom VB:s specialområde är politiken kan man konstatera att det varit en ganska lugn sommar, i alla fall i Sverige. EU-borgfred råder i riket, i alla fall på sommaren. I världen och kommunen råder det varken borg- eller någon annan typ av fred så visst finns det ting att fundera över och kommentera.
Det som jag funderat över den senaste veckan är striden i Lund om det romska fritidset Romano Trajo. Det som för fem år sedan fick pris som en viktig integrationsfaktor är idag ett exempel på segregation. Har verkligen förhållandena för romerna i Lund ändrats så drastisk på bara fem år? Var ett eget fritids segregation i st f integration även för fem år sedan? Jag vet inte, jag har lusläst Sydsvenskan i ämnet men vet fortfarande inte. Det handlar i reportagen ofta mer om huruvida det är rätt att protestera mot beslut man ogillar än om sakfrågan. Det är en lättare fråga, klart man skall protestera mot det man tycker är fel! Trots detta så måste jag bekänna att jag inte begriper mig på alla ”reclaimare”, men det är en annan historia,
Om det råder EU-borgfred i Sverige så rullar världens konflikter på och som det skrivs på andra ställen i veckans nummer så skördar krigen obarmhärtigt sina offer. Men på ett annat plan så känns det som om det råder någon sorts Obama-borgfred i världen. Tonen i världssamtalen är lugnare än tidigare och debatterna är inte fullt så svartvita. Det känns som om världen fortfarande väntar på ett riktigt tydligt tecken på vart Obama är på väg.

Ett ämne som det skrevs om i VB under våren och som det finns anledning att återkomma till.
Hoppas ni alla, både läsare och skribenter haft en bra och avkopplande sommar för nu brakar hösten igång även om både vi människor och vädret kämpar emot.

Mary-Anne Börje

Mary-Anne Börje, Borrby dog den 1 augusti 80 år gammal.
Hon var aktiv i VPK i Simrishamn och var under många år ombudsman för Vänsterpartiet Skåne.
Hon var en trogen Veckobladsläsare på sin tid och det finns många vänsterpartister kvar som minns henne.

Hur många gånger stod Mary-Anne Börje med sjöns fräsande vågor i ryggen, för på Österlen heter det inte hav utan sjö!, och höll tal emot världens orättvisor? Första majdagar, Miljödagar, Fredsdagar, Hiroshimadagar, Kärnkraftsdagar. Det krävs mod och en viss besatthet att våga ställa sej på hamnkajen och bli granskad av bönder, fiskare och sommargäster. Att inte ge sej. Att stå i fullmäktige och vara en klar minoritet och ändå återigen våga säga sin mening och få ovänner.
Och Mary-Anne var allt annat än bokstavstrogen, tvärtom såg hon tidigt hur karriärism och oportunism kunde smyga sig in i parti och minut. Även bland partivänner. Och hon såg hur kulturen var satt på undantag och ordnade så att t ex Ernbergs läders historia inte glömdes i det nya biblioteket: åtminstone en av fabrikens fasader lämnades kvar...
Hon gjorde intervjuer med läderfabrikens arbetare om slitet och nerskitningen av miljön som publicerades i tidningen "Simrishamns Dagblad, utkommer en gång i månaden". Startat, skrivet och drivet av Mary-Anne. Ett givet ekonomiskt förlustföretag - men en vinst i kunskap.
"Ganska sa daligt!" blev en devis över Skanskas rikemansmarina i Simrishamn istället för en utökad fiskehamn. Skanska som även tagit bort bokstävernas prickar för att bli multinationella.
Eller när det unika arboretet i Stenshuvud skulle huggas ner för att ge plats åt Naturreservatet där enbart svenska växter skulle få finnas. Då blev rubriken på löpet INVANDRARE MASAKRERAS PÅ STENSHUVUD! Och miljöministern ändrade sig. Kamp lönar sig som man sa. Eller när Simrishamns Lasarett skulle läggas ner skrev hon ett tidningsnummer om medicinens och läkekonstens historia som mothugg. Det gäller att inte ge sig.
Allt detta funderade hon på vid sin vävstol där hon lät skytteln gå. Bonader med inspiration från de gamla skånska vävarna på museet. Eller från naturen.
En donerade hon till kapellet i Borrby. På det viset finns hon kvar bland oss, inte bara i minnet. Med vävstolens hjärtslag.
I uppmaningen: säj din mening, ta reda på orsak, bakgrund och historia, ge dej inte! Låt skytteln gå!
Lars Westman

Varje dag dödas sex civila afghaner av Anders Davidson

Natos nye generalsekreterare vill vinna afghanernas hjärtan, men Nato har sedan årsskiftet dödat 200 civila vid 40 bombangrepp. Första halvåret har 1013 civila dödats. Samma period förra året var antalet 818, medan det första halvåret af 2007 dödades 684 civila. Nära 60 procent tillskrivs talibanerna och andra motståndsgrupper, resten de utländska styrkorna eller den afghanska polisen och militären.
– Nato är en stark militärallians och vi behöver en stark militär insats i Afghanistan, sade Anders Fogh Rasmussen på sitt första pressmöte som Nato-chef, och framhöll att Afghanistan är Natos viktigaste uppgift.

Nolltillväxtekonomi av Erik Kågström

Hösten 2008 försökte jag starta en debatt i Veckobladet om en alternativ ekonomi som inte skulle vara beroende av ständig tillväxt utan fungera även vid nolltillväxt och i en krympande ekonomi. Gunnar Stensson varnade mig för att försöka mig på några utopiska experiment som var dömda att misslyckas. Emellertid anser jag fortfarande liksom Björn Forsberg (”Tillväxtens sista dagar”) och många andra att klimathotet bara kan avvärjas om den materiella tillväxten i världen på något sätt hejdas. Sådana tankar har fått stöd från brittiskt håll. ”Prosperity without growth” heter en rapport som tidigare i år getts ut av UK Sustainable Development Commission (SDC). Författaren, professor Tim Jackson, är ekonomisk kommissionär vid SDC. Jackson anser att han presenterat en modell för en ekonomi som inte kräver materiell tillväxt men ändå möjliggör en stabil ekonomisk utveckling utan de kriser som kännetecknar den nuvarande kapitalistiska marknadsekonomin. Jag kommer att kommentera rapporten i kommande nummer av Veckobladet. Veckobladets läsare rekommenderas att själva läsa den här. Bara 136 sidor.

Tillbaka till livet av Lucifer

Så är det dags igen. Den politiska maskinen drar igång igen liksom de andra maskinerna: skolan, universitetet. Andra maskiner har aldrig stått stilla: sjukvården, kommunikationerna, pressarna på Alfa-Laval. I Lund har man knappt sett en ung människa på månader och så plötsligt, på torsdagen, är hela centrum fyllt av ungdomar på väg från eller till gymnasierna. Själv brukar jag varje år så här dags tänka: OK, livet har sina sidor och tiderna är inte de bästa, men en sak kan jag i alla fall vara glad över och det är att jag slipper gå i skolan.

En kampanj
Men åter till politiken. Från Lund finns inte mycket att berätta och på riksplanet tog det väl slut med Almedalsveckan efter midsommar. Dvs. jag har tagit intryck av en sak: kampanjen mot Carin Jämtin.
Det förhåller sig så att skolor världen över finansieras och ägs på olika sätt. Det kan vara stiftelser, det kan vara kooperativ, det kan vara kyrkor och andliga rörelser. Vanligast är väl att skolor ägs av det allmänna, men visst, många är som det heter ”fria”. Men vad som såvitt jag vet aldrig förekommer är att de ägs och drivs av vinstgivande bolag. Dvs. det finns ett land där det förekommer, nämligen Sverige. I Sverige är det också så att varje skola får betalt av staten för varje elev. Det innebär att skolor kan göras till mycket inbringande verksamheter: man kasserar in skolpengen för eleverna och så sparar man in på allt vad som går att spara på och så får man ett bra netto. Ja, har man flera skolor blir det större netto och i skolbranschen pågår en ständig koncentration i allt större företag. Det finns nu riktiga skolkoncerner. Tillstånd att öppna friskola är närmast att se som en licens att få trycka pengar.
Inför den socialdemokratiska kongressen skrev Jämtin i somras en artikel där hon ifrågasatte det rimliga i detta system och passade på att samtidigt kritisera samma system i sjukvården. Hon sa saker som varje tänkande människa måste känna inför vad som pågår. Resultatet blev att den samlade svenska pressen med sina främsta opinionsbildare i spetsen kastade sig över henne och hennes förslag. Hon var inte vatten värd. Jag skriver den samlade pressen därför att de få icke-borgerliga som ännu finns kvar drunknar i mängden. För mig var det här ytterligare en påminnelse om hur illa vänstern ligger till vad gäller media och opinionsbildning. Hur ska det vara möjligt att stå upp mot denna massiva vägg av makt och pengar? Jag bävar inför valrörelsen.

Det danska frisinnet
I Danmark spetsar det till sig allt mer i den s.k. kulturkampen. Nu ska Pia Kjærsgaard, ledaren för Dansk Folkeparti och en av Nordens skickligaste politiker ta plats i Statens konstråd, de som ger pengar till konstnärer. Och hon gillar minsann inte obegripliga tavlor och installationer utan bara riktiga konstmålningar. Det kommer att bli spännande. Dessutom är hon nu inte längre nöjd med att bara bestämma allt möjligt utan börjar få lust att själv sitta i regeringen. Kulturminister skulle hon kunna tänka sig.
Och dansk politik bara rullar på högerut. Flyktingar sparkas ut och vissa muslimska klädesplagg ska förbjudas enligt flera partiers önskan. SF, vänsterpartiets systerparti ställer upp för kriget i Afghanistan och accepterar Nato, allt i syfte att bli så regeringsfähiga som möjligt. Jag begriper mig inte på Danmark.
Jag får ta till en av min ungdoms idoler, Klaus Rifbjerg som på frågan vad kultur är svarade så här:
»Kultur er ikke en sutteklud eller et gipsbind til afstivning af daskende lemmer. Kultur er benzin og ild i røven, en evne til ikke at kunne sidde stille, men hele tiden flytte sig, at finde takten ikke i det taktfaste, men i den store ubestemmelige rytmik, der er vores fælles vilkår«.
Ni hängde väl med i danskan?

Marknadsläget
Men allt är inte politik. Jag har ju alltid sett det som angeläget att följa läget i folksjälen och i nationens ekonomiska och sociala kärna och brukar för den sakens skull årligen bege mig till Sjöbo marknad.
Jag tyckte nog det var lite mer dämpat i år, aningen mattare kommers, lite tröttare demonstrationer av torktrasor och rivjärn. Jo, den ekonomiska krisen berör förstås även Färs härad. Priserna låg dock fast, ingen deflation här inte. Jag köpte ett par standard svarta trätofflor för 100.- och det är väl ändå ett hyggligt pris.
Jag hade förväntat mig ett stort utbud av spikmattor, men såg inte en enda. Foppatofflor däremot gick för realisationspriser. Att vi närmar oss kontinenten och kontinentala vanor visas av att det fanns inte mindre än fyra baristas med fullt kvalificerade espressomaskiner. Man kunde lika gärna ha varit i Norditalien.
Slutligen undrar ni hur var då läget på genusfronten? Hur var årets T-shirttexter? Tja, blandad skörd får man säga. Först en halvklassiker i machobranschen: ” Riktiga karlar luktar diesel”. Inte dåligt alls, men man tycker sig ha hört den förut. Sen har ju läget förändrats genom att det numera finns inte bara T-shirts med text utan också kalsonger. Jag skulle vilja karakterisera de texterna som onämnbara. Vi får i stället avsluta med en T-shirt som jag tycker är så där lagom vulgär och pubertetsmässig att den skulle kunna platsa i Toddybladet: ”Jag är inte gynekolog men jag tar gärna en titt”.

Hotad tryckfrihet av Gunnar Stensson

En utländsk regering vänder sig till den svenska regeringen för att uttrycka missnöje med en kritisk artikel i en svensk tidning. En svensk ambassadör, Elisabeth Borslin Bonnier, ber undfallande om ursäkt å Sveriges vägnar. Artikeln är ”chockerande och motbjudande”.
Det är som på 40-talet. Men framåt 1945 blev den svenska regeringen kaxigare och svarade den dåvarande utländska regeringen att det råder tryckfrihet i Sverige. Eftersom tryckfriheten är skyddad i grundlagen kan regeringen inte ingripa.
Samma svar gav statsminister Erlander Chrustjov när han ville stoppa antisovjetisk kritik i samband med ett besök i Sverige. Det krävdes kanske ett visst moraliskt mod då.
Den här gången handlar det om staten Israel som försöker tysta kritiken och om en svensk ambassadör som ber om ursäkt å Sveriges vägnar.
”Regeringen bör omgående ta avstånd från den svenska ambassadörens yttrande och tydligt markera för den israeliska regeringen att yttrandefriheten i Sverige även innefattar Aftonbladet,” skriver Dilsa Demirbag-Sten i Expressen den 20.9.

Extremisten och liberalen
Sydsvenskans Mats Skogkär kallar Aftonbladet ”Antisemitbladet”. Henrik Bredberg gläder sig åt att ledaren blivit ”internationellt uppmärksammad”. Det skulle han kanske inte ha gjort. En backlash lär vara ofrånkomlig.
I sin iver att inte stöta sig med Skogkär kallar han den kritiserade artikeln ”Boströms alster ett sammelsurium av rykten, lösa trådar och antisemitiskt tankegods.”
Men sen får han kalla fötter. ”Den israeliska regeringen talar om en artikel ”som skämmer ut svensk demokrati och hela den svenska pressen”, skriver han. ”Knappast. Till demokratin hör yttrande- och tryckfrihet. Liksom mångfald.”
Ännu konstigare finner han kommentaren från Sveriges Tel Aviv-ambassadör Elisabeth Borslin Bonnier. Det är inte regeringens uppgift att via sin ambassadör recensera publiceringsbeslut i en självständig presskår.

Två skilda historier
Vad står det då i den text som fått så många att fullständigt tappa allt sans och vett?
Två var för sig sanna, upprörande historier refereras:
New York Times skrev nyligen en artikel om organhandel i Brooklyn. Några rabbiner var gripna, fallet var väl dokumenterat, organen såldes av fattiga israeler och såldes med vinst i New York. Donald Boström refererade liksom alla media New York Times historia.
Men dessutom refererade han sitt eget reportage om en händelse i Kalkilya-området på Västbanken 1992 ur fotoboken Inshallah, som publicerades 2001. I boken medarbetar några av de främsta kännarna av konflikten Israel-Palestina som Cordelia Edvardsson, Per Gharton, Thomas Hammarberg och många andra.
I reportaget beskrivs hur en israelisk specialstyrka dödar den unge palestiniern Bilal Ghanan, för kroppen till Israel för obduktion och sedan kör den tillbaka till familjen. Då är den uppskuren och sedan igensydd, vilket bestyrks av ett otäckt foto av den döda kroppen (s. 166 i pocketupplagan).
Reportaget är alltså 17 år gammalt. Ingen har försökt vederlägga det. Bilals familj tror att obducenterna har stulit organen ur Bilals kropp. Det är inte bevisat, men det är vad de tror.

Misstaget skadar den palestinska saken
Donald Boström gör det stora misstaget att kombinera två vitt skilda episoder, den nyligen bevisade organhandeln i New York (som har pågått i flera år) och Bilals död 1992 och återlämnandet av hans uppskurna och igensydda kropp, en tragisk situation som kunde ha haft sin plats i de grekiska tragedierna.
Misstaget har gjort det möjligt för den israeliska regeringen och dess anhängare att dölja och förneka båda tragedierna i ett moln av indignation och anklagelser för antisemitism. Donald Boström är ingen antisemit och inte Åsa Linderborg heller. De har genom sitt misstag skadat den palestinska saken. Samtidigt har de avslöjat ett hot mot yttrandefrihet och demokrati.

Tankar om ekonomi av Erik Kågström

Åtskilliga ekonomiska auktoriteter hävdar att obalansen i världsekonomin och den nuvarande ekonomiska krisen beror på för låg efterfrågan på världsmarknaderna (Joseph Stiglitz, Nouriel Roubini, Steven Roach vid Morgan Stanley, George Soros och i Sverige Robert Weil i P1 på trettondagen). Bristen på efterfrågan beror på att inkomst och förmögenhet på individnivå omfördelats från fattiga till rika under loppet av de senaste trettio åren. Globaliseringens avregleringar av valutarörelser över gränserna och av finansinstitutens verksamhet har lett till en låglönekonkurrens, som hållit tillbaka löneökningar, och till en lågskattekonkurrens mellan nationalstaterna som minskat utrymmet för finansiering av offentliga tjänster och transfereringar.

Löneandelarna av förädlingsvärdena i de industrialiserade ländernas ekonomier har minskat och i USA, EU-15 och Japan konvergerat till omkring 65 %. Enligt OECD är i dag arbetskraftens andel av världens BNP lika låg som på 1930-talet. Rapporter från de internationella fackliga organisationerna ILO och ITUC bekräftar minskningen i löneandelarna. ITUC:s generalsekreterare Guy Ryder säger att den urholkning av köpkraft som den ökande ojämlikheten för med sig inte bara är orättvis, den är också mycket allvarlig för det ekonomiska systemets stabilitet.

Själv blev jag uppmärksammad på sambandet mellan ekonomisk ojämlikhet, minskad efterfrågan och ekonomisk obalans i världen när jag för fyra år sedan läste den franske demografen m m Emmanuel Todds bok ”Låtsasimperiet”. Todd är ganska yvig i sina spekulationer om orsakssamband i olika sammanhang men när det gäller effekten av minskad global efterfrågan på världsekonomin blev jag övertygad om att han hade rätt, liksom när han förutsade en kommande global depression till följd av obalanserna i världsekonomin. Jag har sedan på våra tidningars ekonomisidor och på nätet försökt följa vad som händer i världens ekonomi och hur det kan relateras till ett konstant efterfrågegap och de kompenserande krediter som måste ges för att köpkraften skall möjliggöra ekonomisk tillväxt.

Den kapitalistiska marknadsekonomin kännetecknas av konjunkturcykler – korta på 4-8 år och långa s.k. Konatieffs cykler som sträcker sig över decennier. De förklaringar till cyklernas uppkomst som man får på våra tidningars ekonomisidor är inte särskilt upplysande. ”Ett uttryck för ekonomins dynamik”. ”Vi är nu inne i en klassisk överproduktionskris”. ”Varje kris, hur otäck den än är, innebär ett stålbad som rensar bort överdrifter och felinvesteringar” – Schumpeter´s ”creative destruction”.

Jag kan tänka mig en annan beskrivning av konjunkturcyklerna:
* det kan vara så att den skapande förstörelsen pågår under hela konjunkturcykeln med viss ökning av utslagningar vid konjunkturnedgång. Men etablerade företag klarar sig bättre i kriser än nykomlingar.
* det kan vara så att det föreligger överproduktion (och därmed ett efterfrågegap) under hela konjunkturcykeln i den meningen att det samlade värdet av det som vid en viss tidpunkt saluförs och säljs i en ekonomi är större än det samlade värdet av de löner och andra ersättningar som vid samma tid utbetalas och som utgör grunden för efterfrågan på den marknaden. Att ekonomin ändå kan frodas och växa beror på att konsumenterna med avbetalningar och andra former av kredit köper för pengar som de räknar med att tjäna i framtiden.

Efterfrågegapet kan också fyllas av statliga satsningar som finansieras med budgetunderskott och tillgrips framför allt när en konjunkturnedgång skall fås att vända. Omfattningen av sparandet i hushållen i en ekonomi påverkar också efterfrågan och konsumtion och därmed bytesbalansen. Ändringar i styrkan på ett lands valuta påverkar också köpkraften. För att skydda sina valutor mot attacker har tillväxtländerna byggt upp valutareserver vilket också minskar efterfrågan.

Många, privatpersoner såväl som företagare, får inte de inkomster de räknat med och efterhand ackumuleras osäkra fordringar i finansinstituten. När mängden mer eller mindre värdelösa fordringar nått en kritisk nivå (Lehman Brothers), bromsas kreditgivningen av bankerna och konjunkturnedgången är ett faktum. De låga löneandelarna och de minskade transfereringarna i dagens ekonomier kräver mera omfattande och mera riskfylld långivning än när löneandelarna och de inkomstutjämnande transfereringarna låg på en högre nivå. På så sätt påminner dagens situation om 1920-talet. Till det kommer att många av de värdelösa fordringar som måste elimineras är gömda i komplicerade finansiella paket och kan ha blivit uppblåsta av hävstångseffekter. Den sanering som krävs för att ekonomin skall sätta fart igen gäller inte obsoleta företag utan värdelösa fordringar som måste avskrivas och avlägsnas från finansinstitutens balansräkningar.

Den andra sidan av myntet är det kapital som skapats av de stora vinsterna och som i brist på efterfrågan på marknaden har svårt att finna lönsamma investeringsobjekt. Överskottet, det som inte kan investeras, kan kanaliseras till allt utom höjda arbetarlöner. Höga direktörslöner, bonusar, styrelsearvoden, fallskärmar – inga problem. Den spekulativa finanssektorn lockar också med möjligheter till stora vinster trots att det där inte skapas några värden. I många svenska storföretag har under senare år en betydande del av vinsterna härrört från spekulation. Den offentliga sektorn utsätts också för kapitalets aggression i form av privatiseringar.

På global nivå yttrar sig överproduktionen och motsvarande efterfrågegap i att konsumtionen av en del av världens produktion måste finansieras med skuldsättning. En del länder lånar inte bara för att täcka det egna efterfrågegapet utan också för ett importöverskott som absorberar exportöverskottet från andra länder. USA har där fått dra det tyngsta lasset men även länder som Storbritannien, Island och de baltiska staterna har bidragit med lånefinansierad överkonsumtion. Det gäller också länder med skenande bostadsmarknader som Irland och Spanien. Ibland framställs USA:s stora importöverskott och Kinas stora exportöverskott som det huvudsakliga problemet. Kina beskylls för att manipulera värdet på sin valuta. En höjning och anpassning av den kinesiska valutan till dess verkliga värde skulle kunna återställa balansen på världsmarknaden. Så enkelt är det säkert inte. Varje enskilt land bidrar på något sätt till den globala ekonomiska obalansen.

Till länder som haft exportöverskott hör Japan, Kina, Tyskland och Sverige. I Sverige har bankerna efter bankkrisen i början av 90-talet varit ”ansvarsfulla” i sin kreditgivning till svenska privatpersoner och företag. Följaktligen konsumerar vi mindre än vi producerar och resultatet är ett exportöverskott som var 150 miljarder kr 2006 och 111,6 miljarder 2008. Det motsvarar ungefär fem procent av vår BNP och det är det svenska bidraget till det globala överskott vars konsumtion måste finansieras med skuldsättning. Överskottet investeras inte i Sverige.

Om Stiglitz med flera har rätt bör en politik som syftar till att förbättra balansen i världsekonomin innehålla åtgärder för att minska efterfrågegapet. Och då uppstår frågor. Hur mäter man efterfrågegapet? Är till exempel värdet på Sveriges exportöverskott ett mått på vilka transfereringar från toppen till botten som krävs för att vi skall få balans i utrikeshandeln? Är graden av ojämlikhet i ett samhälle uttryckt i Gini-koefficienter något som kan användas om världssamfundet vill och kan enas om en strävan mot större ekonomisk jämlikhet för att komma till rätta med obalanserna i världsekonomin?

Om ingenting görs för att på sikt minska efterfrågegapet i världens ekonomi, vad krävs då för att man, sedan bankerna fått sina problem lösta, skall kunna återgå till ”business as usual”? Ja, förmodligen att USA fortsätter i rollen som ”consumer of last resort”. Det innebär ett importöverskott årligen på 5-600 miljarder dollar plus några hundra miljarder dollar för oljeimporten. Det motsvarar ungefär fem procent av landets BNP och det skall lånas upp. Till det kommer ett internt efterfrågeunderskott i förhållande till den egna produktionen på säkert minst fem procent av BNP. Det rör sig om bortåt 2 biljoner dollar som i så fall årligen skall lånas upp för att finansiera amerikanernas överkonsumtion och därmed hålla igång världsekonomin. Det rör sig då inte om en tillfällig stimulans utan ett ständigt återkommande lånebehov som ökar med den ekonomiska tillväxten i världen. Det är knappast något som den nuvarande administrationen i Washington vill medverka till. På grund av minskad import och ökad export har USA:s underskott i utrikeshandeln enligt de senaste siffrorna minskat till motsv. 300 miljarder dollar per år. För Sverige och andra exportöverskottsberoende länder blir det en hård konkurrens om de krympande importöverskotten i världen.

Jag har skickat dessa rader till två ekonomer i bekantskapskretsen och undrat om man över huvud taget kan resonera som jag gör. Det kan väl Veckobladets övriga läsare också fundera över.