Jag ser att Piratpartiet nu träder fram i offentligheten i Storbritannien. 
Nu lär piratpartirörelser i och för sig redan finnas i 34 länder, men jag gissar att det engelska framträdandet kommer att sätta ytterligare liv i rörelsen. – Vi kommer att kämpa för lagar som håller jämna steg med teknikens utveckling, säger ordföranden när han i intervjuas i torsdagens Guardian.
Tala om kommunism
Jo, det är klart att det har med tekniken att göra. I går var det hembrända CD-ar som gällde och i förrgår blandband på kassett. Men det viktiga här är faktiskt principerna. Vi har en lagstiftning som på ett alldeles orimligt sätt hindrar människor från att ta del av konst och kultur. Visste ni att det tar 70 år efter författarens död innan man kan få lov att fritt använda ett arbete? För några år sen var det bara 50 år, men det ändrades häromåret.
Om det hade varit nåt krut i vänsterpartiet så hade det gått i spetsen för angreppen mot den typ av privategendom som copyrightsregler och fildelningsförbud handlar om. Här skulle man verkligen kunna tala om kommunism (Steve Ballmer på Microsoft kallade det rentav antiamerikanskt): av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det är klart att man också måste sörja för ersättning till de konstnärer, artister, författare etc som ska kunna försörja sig på sin förmåga. Det finns redan former för detta genom biblioteksersättning etc. och om man vill skulle man kunna tänka ut nya konstruktioner. Det finns en revolutionär potential i frihet på detta område och det är därför striden är så hård.
Piratpartiet till Lund
Det hela började med rörelsen för fri och öppen programvara och där slås nu Microsoft som ett lejon för sina profiter. Dessvärre har Microsoft också många anhängare: folk som har sitt datakunnande helt på deras villkor, som använder deras språk och terminologi. Härom månaden trädde uppenbarligen Mats Helmfrid som är controller på en IT-avdelning i Helsingborg fram som dataguru i kommunfullmäktige och sa att Linux och sånt blir det inte tal om i Lund. Nej, Lund ska uppenbarligen fortsätta och göda Microsoft och träna in alla skolelever i deras produkter. Kanske Piratpartiet skulle kunna göra en del nytta när det ställer upp i nästa års kommunalval i Lund? Veckobladets spalter står säkert öppna för argumentation i ämnet.
Sanningen närmar sig Carl Bildt
Jag är inte säker på att det här är ett ämne som intresserar så många läsare, men det är nog så att det kommer att finnas anledning att tala om ubåtar igen. Och med ubåtar måste man tala om Carl Bildt: det är på sovjetiska ubåtar han har byggt sin karriär och det är med dem han kommer att bli hågkommen i historien.
Ubåtsköret började med en sovjetisk gammal ubåt som körde upp på en kobbe i Karlskronas östra skärgård i oktober 1981. Den gick för full maskin in på ett grund en kväll, fastnade och tillbringade sen natten med att med vrålande motorer försöka komma loss. Det var ett jävla liv helt enkelt, en massa folk på Sturkö blev störda men det gällde inte militären. Den sov. Det var pinsamt för dem, ungefär lika skamligt som för ryssarna som var fulla och trodde att de var i trakten av Bornholm. I Gåsefjärden hade de inte kunnat komma vidare och det fanns inget att hämta där. Det sedan 40-talet nedlagda Batteri Killeberget på Östra Hästholmen hade visserligen kvar några gamla 12 cm-pjäser (från pansarbåtarna Svea och Tirfing), men de var nog bara av intresse för oss gamla kustartillerister. Alltså: U137 var en pinsam historia för alla inblandade.
Men vad som hände var att man börja sätta samman lite observationer och incidenter från senare år och då fann man att främmande ubåtar hade synts till framför allt i Stockholms skärgård. Uppmärksamheten skärptes och eftersom U137 var rysk var man övertygad om att det var ryska ubåtar man hade sett. Det hela kulminerade i Hårsfjärden 1984. Det finns massor av detaljer där man kan uppehålla sig vid och det gjorde Ubåtsskyddskommissionen med dess mest aktive medlem Carl Bildt. Utan att ha några bevis pekade man ut Sovjet som ansvarig.
Sjuka detaljer
Sen dess har det varit flera kommissioner till, med allt större tvekan inför vad det var man jagade. En del har visat sig vara sill och ett avgörande bevis, ”typljudet”, var visst minkar. Men kvar står några tydliga tecken på ubåtsnärvaro och egendomliga ageranden från marinledningen. USA hade örlogsfartyg på besök veckan innan. Men när man hittade tecken på ubåtar i Hårsfjärden var det ryssarna man misstänkte även om man tydligen avsiktligt släppte ut den instängde ubåten. Där är mycket konstigheter, alla noggrant utredda av Ola Tunander i hans böcker. Det räcker här med att nämna en detalj: i Högkvarterets krigsdagbok är sidorna för den viktigaste dagen utrivna och motsvarande handskrivna koncept är också borta, detta från ett av Sveriges hemligaste dokument.
Nåväl: det kommer gradvis fram mer och mer egendomligheter och förr eller senare ska väl sanningen komma fram. Den kommer att innehålla att det var åtminstone en amerikansk ubåt i Hårsfjärden och av och till kanske också tyska och brittiska ubåtar på diverse ställen och kanske rentav någon sovjetisk.
Det intressanta är nu hur sanningen kommer att drabba Carl Bildt. Det finns två möjligheter. Den ena är att han hela tiden har varit invigd i de svenska och amerikanska marinernas hemlighet, men att han har ljugit och skyllt allt på ryssarna. Jag tror inte att det är så, det skulle ha varit för jobbigt att ljuga så länge och så mycket. Den andra möjligheten är att han verkligen har trott att det var Sovjet. För det talar att han for till Moskva och ville tala allvar med Jeltsin om att han hade bristande koll på sina amiraler. De ”bevis” han hade med sig visade sig helt värdelösa och resan ses som missriktad och misslyckad. Men den tyder i varje fall på att Bildt menade allvar.
Hur blir upplösningen?
Vad kommer då att hända när sanningen uppenbarar sig? När det visar sig att det är Bildt själv som inte hade styr på sina militärer och var lurad? Jag kan inte tänka mig annat än att han måste avgå från sin utrikesministerpost och ge upp varje tanke på toppjobb i EU. Och hur klarar han det som person? Och hur klarar försvarsmakten och regeringen detta?
Jag ska sluta med att citera den danska kallakrig-utredningen, skriven av en tolvmannagrupp av danska historiker (min översättning): ”Fallet med ubåtskränkningarna i Sverige berör flera viktiga aspekter av det kalla krigets historia, däribland också det mångåriga dolda militära och underrättelsemässiga samarbetet mellan Sverige och västmakterna som till synes i viss utsträckning försiggick utan att den politiska miljön i Sverige var inblandad.”
Och: ”Ingen i de närmast inblandade svenska och utländska flottkretsarna tog under detta händelseförlopp initiativ till att underrätta den svenska regeringen om sakernas verkliga sammanhang.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar