November song av Lucifer

Vädret är som det är, på TV snackas det ishockey och snart börjar skidskyttesäsongen. Det är just den sortens deprimerande bakgrund man behöver för ett kåseri. Skulle inte det räcka kan man ta till en fredspristagare som satsar allt mer på ett krig som inte kan vinnas.

Det är strukturerna, stupid
Alltså, Obama är ju en utomordentlig person, kunnig, välformulerad och fylld av de bästa avsikter både för sitt eget land och andras. Problemet är att det inte räcker. Han gör så gott han kan: låter den ingrodda militarismen i USA få sitt genom att skicka iväg ytterligare trupper och lovar de tveksamma att trupperna ska få åka hem igen om ett och ett halvt år. Det kommer de väl inte att få, men det han säger lugnar både till vänster och höger. Men problemet är att det hjälper inte med aldrig så goda och välmenande beslutsfattare. Jovisst, det är mycket bättre än med sådana som Bush, men det avgörande är att det är strukturerna som bestämmer. Obama kan inte handla annorlunda även om han personligen skulle vilja göra det. Alltså ska det på ett och halvt år dödas ytterligare något tusental människor i Afghanistan – de flesta afghaner, men också en del amerikaner, britter och danskar och kanske t.o.m. någon udda svensk. Det är vad Obamas skickliga politiska kompromiss kostar.

Småländsk vodka mm
Nej, låt oss gå till vardagens små nyheter. Jag läser t.ex. om tillslaget i det småländska bibelbältet där man beslagtog 2500 liter hembränt. Hembränt förresten, är det rätt ord för en sådan industriell skala? Det är ungefär lika missledande som när man läser reklam för Pågens familjebageri. Men lite stolt kan man vara också för att denna traditionella näring ändå lever vidare. Den har ju förklarats vara döende så länge nu, helt enkelt utkonkurrerad. Men i Småland är man inte dum. Man strukturrationaliserar, slår ihop små olönsamma enheter till en större mera slagkraftig. Kapitalkrävande säkert, visst, redan Marx förutspådde ju kapitalkoncentrationen.
Om vi fortsätter på köpenskapsspåret vill jag berätta att jag på TV såg ett litet nyhetsinslag om hur folk försökte spara pengar i dessa svåra tider, t.ex. genom den klassiska metoden att åka till annat land. Alltså ungefär som man i Värmland åker till Norge och köper ris och socker och som vi här förr köpte ost i Danmark. Nu var det en dam på en Stockholmsgata som tillfrågades och som sa att visst, hon och hennes man åkte till Bangkok och sparade pengar på så sätt. Jo, det var kläder de köpte. Jag kan tänk mig att det finns folk i landet som efter att ha sett ett sådant inslag inser att de nog har blivit lurade. Eller så vänder man det inåt och säger att det är bara att inse att det finns människor som är smartare än man själv och att det kanske ändå är bäst att de får fortsätta leda landet.

Lokalt
Men det här ska ju vara en lokal krönika, t.ex. om kommunalpolitiken i Lund. Och då ska det väl handla om principer och inte om personer. Men nu läste jag i Sydsvenskan om Tove Klette som just beslutat sig för att i nästa års val ställa upp igen för fp i kommunfullmäktige som kommunalråd. Fru Klette förklarar att hon fortfarande tycker det är roligt med politik. Nästa år fyller hon 71 och på frågan om inte det är för gammalt svarar hon lika elegant som förutsägbart: ”– I Folkpartiet tittar vi på individen.”
Nej,71 är faktiskt ingen ålder och själv skulle jag vilja hävda att människan då verkligen når livets middagshöjd. Då är vi som klokast och vackrast, då kombinerar vi erfarenhet med aptit på livet. Nej, det är inte åldern som är problemet med fru Klette.
Vi är en del som har sett henne sedan hennes debut i politiken 1979 och som har fascinerats av hennes politiska stil. I sak är hon benhård och följer strikt den borgerliga partilinjen. Hon skulle lika gärna kunna vara moderat och då menar jag de gamla moderaterna, inte de nya. Men i diskussion, i sina debattupplägg är det en helt annan visa. Då är hon allas vän, den som bryr sig om barn, gamla och gärna också medelålders och naturligtvis särskilt de hemlösa. Det är bara det att den omsorgen brukar hon tycka att den bäst utövas med den borgerliga restriktiva linjen, med låg kommunalskatt. Men visst, hon håller med den som hon sist har talat med och ömmar för alla och envar. Det har gjort henne till en röstmagnet för folkpartiet.

A narrow escape
På kommunfullmäktige i förra veckan visade hon upp en variation på temat. Det gällde en motion från Hanna Gunnarsson(v) om att ungdomstinget skulle fungera som resmissinstans för kommunen i ungdomsfrågor, en ganska blygsam och som man kunde tro okontroversiell fråga. Jo, sa kommunalrådet Klette, det hade hon kanske instämt i om det hade varit så att förslaget hade kommit från ungdomstinget själv. Det fick den råe Mats Olsson (v) att säga att enda felet med motionen var väl att den kom från fel parti. Hur som helst så fann sig efter hand fru Klette ganska isolerad i debatten, det drog liksom en kall vind genom salen, och hon insåg att det skulle se illa ut om borgarna var så avoga i en enkel ungdomsfråga.
Nu var god råda dyra och lösningen blev att Tove Klette begärde att debatten skulle ajourneras i fem minuter, man antar för interna borgerliga överläggningar. Så blev det och efter pausen återkom hon och begärde återremiss, alltså uppskjutande till nästa sammanträde. Och med sitt soligaste leende och varmaste tonfall försäkrade hon så att motionen nu skulle behandlas i positiv anda. Det var som att det hela rundades av med att Hanna fick en uppmuntrande klapp på huvudet. Tove Klette hade gjort det igen. Frågan är dock om man själv klarar av att höra henne i fyra år till.