Nej, jag tror inte jag har sett ordet på många år. 
Under Vietnamåren fick man visserligen ständigt höra att man var Moskva- och/eller Pekingdräng, men ”halvkommunist” var ute redan då. Det hörde så tydligt hemma i 1950-talet där Herbert Tingsten och hans beundrare gick till rätta med folk som inte ställde upp på USA:s sida i världspolitiken. Jag tror att Karl Vennberg var just en sådan som kallades ”halvkommunist”.
Carl Bildt är ju en bildad och läsande person och det visar han nu genom att en passant plocka fram det gamla uttrycket ur rockärmen. Men vad han också visar är att han uppenbarligen är trängd. Han gör inget försök att argumentera och försöka övertyga oss om att hans syn på världspolitiken är klok och väl motiverad. Nej, han tar till de mest förklenande ord han kan komma på utan att han ska behöva konkretisera vad exakt han menar och då blir det ”Castrokramare, talibantolererare och allsköns halvgrumlig halvkommunism”. För detta får han applåder i Sveriges borgerliga press och naturligtvis särskilt i Sydsvenskan som har en lång tradition av sympatier för militärt kraftfulla stormakter. Det var alltså Carl Bildt som ställde sig i spetsen för den europiska opinion som ville stötta USA i angreppet på Irak.
Varför är vi i Afghanistan?
Norman Mailer skrev som bekant en bok som hette ”Why are we in Vietnam” . Så låt oss i all enkelhet ställa frågan varför Sverige är i Afghanistan. I tidningen Fokus senaste nummer gör man faktiskt ett försök att besvara frågan. Det rör sig förstås om en blandning: de svenska militärernas önskan om att komma ut i världen och frottera sig med Natokollegor, behovet av att testa och öva en allt mindre försvarsmakt etc. Ingen, säger ingen, tror att det handlar om att stötta demokratin (finns ingen i Afghanistan), stoppa opiumproduktionen (inte aktuellt, inkomsterna behövs) eller kämpa för kvinnors jämställdhet (det gör man inte med militär trupp). Vad gäller de utresande legoknektarna så vet vi alla som har pratat med någon i branschen att det hänger på en blandning av reslust och lust att tjäna ihop en hygglig summa. För USA är det så enkelt att man ville ta hämnd för 11 september – världens största militärmakt kunde inte låta sig behandlas så. Det var ett hämndbegär som var så stort att det spillde över också på Irak. Och hösten 2001 fanns det faktiskt också världen över en sympati för offren i de brinnande skyskraporna och alltså ställde man upp.
Men detta är naturligtvis överspelat nu och det är ofattbart att Vänsterpartiet tycks vara enda partiet som vill avsluta denna plågsamma historia. Och ni har väl sett vad som nu anförs av bombliberalerna? Jo, nu måste vi vara kvar och kämpa för att visa att de offer som hittills krävts inte varit förgäves! Man blir stum.
De borgerliga universiteten
Jag vill gärna nämn en intressant opinionsundersökning om svenska samhällsvetares politiska sympatier, gjord av två ekonomer Henrik Jordahl och Lotta Stern. Den finns i sammandrag på en blogg med namnet Nonicoclolasos (fråga mig inte vad det betyder) och det är en webbenkät bland forskare och lärare vid svenska universitet och högskolor. Man frågade helt enkelt om partisympatier och vänster-högeridentifikation. I ett antal utvalda ämnen blev procenten sympatisörer fördelade på de båda politiska blocken så här, i stora drag:
Ämne | borgerlig | röd-grön |
Företagsekonomi | 60 | 20 |
Nationalekonomi | 52 | 27 |
Juridik | 47 | 24 |
Ekon historia | 30 | 40 |
Statsvetenskap | 30 | 45 |
Genusvetenskap | 10 | 22 |
Sociologi | 11 | 58 |
Samtliga | 42 | 33 |
Ja, för det första så tyder det här på att svenska akademiker står lite mer till höger än valmanskåren i dess helhet och det är väl ingen överraskning. I århundraden har studenter och akademiker världen över varit vänsterradikala upprorsmakare. Så icke i Sverige. Här är det ordentliga människor i karriären som är mer bekymrade över marginalskatterna. Vad sen gäller skillnaden mellan ämnena är det inte oväntat ekonomerna som står mest till höger (där de alltså slår juristerna). Ekonomisk historia och statsvetenskap bildar en mellangrupp medan genusvetenskap och sociologi står till vänster. Sen kan man också studera sympatierna för de enskilda partierna vilket inte återges här. Då visar sig Folkpartiet vara större än Moderaterna i alla ämnen. Socialdemokraterna är bara största parti bland statsvetarna medan Vänsterpartiet är störst bland sociologerna.
Nu var svarsfrekvensen bara 35 procent och det gör att man inte kan lita på den samlade bilden av samhällsvetare. Men inbördes är de sju ämnena i hög grad jämförbara och så vitt jag kan bedöma ganska tillförlitliga och det räcker ett tag.
Ett i-landsproblem
Det är ju Veckobladets uppgift att främst vara lokalt, så jag får väl till sist kasta in en lokal iakttagelse. Den gäller det pågående masochistiska kassarrangemanget på Domus. Sedan ett antal månader finns där vad som skämtsamt kallas snabbkassor, en sorts maskiner där man själv ska boka av sina varor och betala. Parallellt finns det kvar några kassor av den gamla typen, med kassabiträden. Där är kön i regel mycket längre, men icke desto mindre går det fortare där. Problemet med självbetjäningskassorna är att användargränssnittet inkl. yttre anordningar är så illa utformat. Det handlar om ordningen mellan olika knapptryckningar och det rätta ögonblicket att sätta i Coopkortet resp. betalkortet. Gör man fel är det kört, det hela låser sig och man får vänta tills den stackars handledaren kan frigöra sig från andra kunder, avbryta processen och starta på ny kula. Om man är en daglig kund kan man nog lära sig behärska det hela, men om man går på Domus varannan vecka är man chanslös. Själv har jag märkt att jag har börjat undvika Domus om det finns alternativ.
Jag är en stor vän av tekniska framsteg, datorer mm och uppskattar att Konsum spelat en ledande roll i etablerandet av snabbköp i Sverige. Jag är alltså ingen framstegets fiende. Men jag finner det ofattbart att Domus, månad efter månad framhärdar i att utsätta sina kunder för detta ofärdiga system. Jag är också övertygad om att de flesta kunder delar mina erfarenheter och faktiskt tvekar inför att handla på Domus. Vinsten med det nya systemet är säkert också mycket måttlig både med tanke på investeringarna och med behovet av särskild handledare som hjälper oss till rätta.
Jag kan därmed inte se dessa självbetjäningskassor annat än som uttryck för självplågeri, ja helt enkelt en orgie i masochism från konsumentkooperationens sida och jag skulle vilja ta del av statistiken över försäljningssiffrorna för att styrka min argumentation. Det ska bli intressant att se hur länge man kommer att framhärda med eländet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar