Stilla havet skymtar bortom Coast Mountains. Planet sänker sig snabbt med avslagna motorer. Whistler. Fraser River. Vancouver Island. Och där själva staden, en gles skog av slanka skyskrapor över en matta av tät bebyggelse. Ljusen tänds i septemberskymningen.
Nästa morgon. En gata som liknar Kyrkogatan i Lund med mängder av kaféer, restauranger, butiker, mode, bokhandlar, elektronik, biografer, faktiskt en teater, en katolsk kyrka och en frikyrka. Skyltar, mest på engelska, men också på franska. Husen har sällan mer än fem våningar och ser ut att vara minst hundra år gamla.
Var är skyskraporna? När jag får ett längre perspektiv i en gatukorsning ser jag dem. De stiger som höga stänglar med 40 – 50 våningar ur kvarterens mitt mot den septemberblå himlen. Jag ser flera. Men de står glest.
Kineser, indianer, vietnameser, koreaner. British Columbia gränsar till Asien. Fjorden mellan Vancouver Island och Vancouver, bredare än Öresund, leder från Stilla Havet in till Vancouvers väldiga hamn. Världshandeln har skiftat fokus från gamla Nordsjön till The Pacific.
I dessa Charlotte Kallas dagar finner jag på nätet Vancouvers tidigare borgmästare, tillika professor och stadsplanerare, Gordon Price. Han har ett antal principer för stadsplanering som han tillämpat i Vancouver det senaste decenniet
- Stadskärnan fylls med boende. Vancouver har det senaste decenniet fördubblat befolkningen i centrum.
- Den gamla bebyggelsen och det gamla gatunätet bevaras.
- Smala höghus, skyskrapor med 40 – 50 våningar för bostäder - inte kontor och dylikt – byggs i kvarterens mitt, med kvarteren som socklar.
- Befolkningen i höghusen är blandad, hög- och låginkomsttagare, kineser, koreaner, svarta, inuiter.
- Biltrafiken motverkas, ska i stort sett förvisas ur centrum.
- Persontransporter klaras med ett tätt nät av cykelbanor, spår, tunnelbanor, högbanor.
- All service, kommersiell som social, inom gångavstånd.
- Stora ytor avdelade för parker, fri natur och öppna platser.
- Stranden längs flod och hav tillgänglig för gående och cyklande.
Vancouver överst på listan
Tillämpningen av principerna har lett till att Vancouver har hamnat överst på listan över de städer i världen som erbjuder sina invånare bäst boendemiljö. Vancouver är världens mest ”Livable City”. En stor del av äran för detta tillkommer stadsplaneraren Gordon Price. Men naturligtvis också tusentals tjänstemän, sociologer, arkitekter och inte minst lokalpolitiker. Och Vancouvers befolkning.
Gordon Price inbjuds till städer i USA, Australien, Europa och andra delar av världen för att föreläsa om stadsplanering. Mycket tycks finnas tillgängligt på nätet.
Entusiastisk äntrar jag ettans buss för att omedelbart börja planera var Lunds skyskrapor ska byggas. Kvarteret söder om Katte mellan Stora Södergatan och stadsparken. Där ska vi ha en. En annan ska ligga i det kvarter som domineras av On-Off. En i kvarteret norr därom. Och en ska vi ha norr om Kattesund. Kvarteret som gränsar till Klostergatan och Kyrkogatan blir perfekt. Och så vidare. Jag fortsätter med ettan upp till Valvet innan jag återvänder mot Klostergården till fots. Jag ser flera bra platser i Lunds äldsta delar.
Blandad befolkning. Vi ska förstås få in några tusen studenter i skyskraporna tillsammans med undersköterskor, professorer, vårdbiträden, kypare och miljonärer.
I söndags publicerade Sydsvenskan en intressant artikel med rubriken ”Här ska gröna Lund växa fram”. Den handlar om den planerade stadsdelen Brunnshög. Där ska höga hus byggas vid Lunds högsta punkt, 87 meter över havsytan, i anslutning till ESS och Max IV.
Anna Klara Lundberg hade ritat en vacker illustration med spårvagn som mycket väl kunde ha platsat i Vancouver.
Honnörsorden för Brunnshög liknar Gordon Prices:
- Hållbarhet. Nära mellan människor och verksamheter.
- Samsas: stadsliv, trafik, boende.
- Upplevelse: mycket att se och uppleva i stad och natur.
- Både och: Bor och jobbar i närhet till arbete och natur.
Gott och väl, tänker jag. Äntligen får Lund en ny profil. Den akademiska bondbyn i skuggan av det väldiga, ganska skrämmande lasarettet får en ny stadsdel i norr med tinnar och torn.
I tisdagstidningen läser jag en genomtänkt insändare av Anders Ebbesson, mp, där han påvisar behovet av minst ett lokalt centrum i östra Lund, kanske i anslutning till Maria Magdalena kyrka. En fin gammal idé, värd att förverkliga.
Varför bara i utkanterna?
Lund omges av nya stadsdelar. Gunnesbo. Brunnshög som förstås är ett specialfall. Vipeholm. När centrum i sydöst ett bräm med ganska hög, tät bebyggelse: Margretedal, visst, bra. Klostergården som kommer att kompletteras av det sexton våningar höga skidbackehuset (även om det nu är delat i flera enheter). Och sen har vi skandalen i Sankt Lars där natur och kultur för all framtid raseras för att ge utrymme åt småhus och asfalterade parkeringsplatser. Källby träsk. Helt oförenligt med alla planprinciper.
Varför bygga dessa ringar runt Lund. Avstånden till centrum blir långa. Många lundabor tar bilen och åker till Nova i stället för centrum. Därtill bygger man i byarna, vilkas bilar belamrar Lunds gator, särskilt på lördagar, och sedan försvinner tillbaka ut i villaöknarna. Alla kvällar är Lund sedan en död stad med kall blåst över moddiga gator.
Nej, låt oss bygga allt högre boningar för människor i centrum, samtidigt som vi bevarar befintlig bebyggelse och gatunät! Håll bilarna borta. Skapa en stad för gående, cyklande, skejtande människor. För boende, som tar hissen ner från 43 våningen i bara pyjamasen för att ta en öl i Karlssons trädgård femtio meter hemifrån i Lunds ljumma sommarnätter.
Eva Dalman som var projektledare för Västra Hamnen i Malmö ska ansvara för Brunnshög i samarbete med Lunds stadsbyggnadsdirektör Inga Hallén. Dessa utomordentligt kompetenta kvinnor känner säkert till Gordon Price. Tillämpa hans idéer inte bara uppe i Brunnshög utan mitt i staden Lund så får vi också en levande, livable stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar