Kulturstaden Berlin av Lars-Anders Jönsson

Ja så tog frun tåget till Berlin! Frun är med i en målarkurs som skall besöka en utställning om Frida Kahlo. Själv tackade jag nej. Jag har bestämt mig för att Berlin inte är en plats att besöka. Allt eftersom jag blivit äldre har det som varit blivit allt viktigare. På något sätt lever man delvis i historien och ser tydligare bakåt än framåt. Även om det är fel så associerar jag Berlin till paradgator med stöveltramp och stålhjälmar och nog var det så att man i den tyska demokratiska republiken, DDR, behöll den preussiska marschen med stövlarna i vädret.
Kulturproffsen säger att Berlin nu är centrum för kulturen. Jo det har även jag hört, EU och återföreningen har gjort Tyskland till Europas ledande makt och har man kapital så kan man om inte annat investera och handla in kultur.
För mig är tiden kring sekelskiftet och fram till första världskrigets slut det moderna måleriets viktigaste år och i detta utgjorde kubismens framväxt höjdpunkten. Kubisterna var fransmän, spanjorer, italienare och slaver, få om någon tysk.
I föregående vecka stals i Paris verk från denna tid. Bland dessa fanns tavlan Duva med ärtor av Picasso, ett oersättligt kubistiskt måleri. Det har sagts att tavlorna troligtvis stals för att utgöra säkerhet i affärer brottssyndikat emellan. Hur som helst är de nu borta.
Borta är även mycket av den moderna konst som representerar den tyska Weimarrepublikens tid. Nazisterna ansåg att den moderna konstens var degenererad, bolsjevistisk, judisk men också homosexuell och ärftligt sjuk. Icke-arisk konst förstördes. 1939 fortsatte man och konfiskerade över 10 000 moderna verk. Den 20 mars 1939 eldades 5.000 av dessa verk upp på brandstationen i Berlin. Resten såldes till utlandet.
Ja det är mycket man kan tänka på om man nu besöker kulturstaden Berlin.