I förrgår dog Thomas Schlyter, 70 år. Sedan 1998 var han efter en stroke rullstolsbunden och även på en del andra sätt handikappad, men det som ändade hans liv var en inoperabel skelettcancer. Han kommer att begravas (borgerligt) måndag 4 oktober kl. 14.
Thomas arbetade under många år med Veckobladet, som redaktör, ”volontär”, skribent och illustratör. Han var mycket plikttrogen och noggrann här liksom i allt annat han företog sej. Nog hände det att vi andra blev otåliga när klockan gick mot halv tre, och Thomas var lika trött och hade minst lika många plikter nästa dag som vi, men han gav sej inte förrän linjerna var raka och layouten acceptabel.
Veckobladet var dock bara en mindre del av Thomas samlade politiska aktivitet. Han satt några år i Vänsterpartiets lokala styrelse, han jobbade med Bokcafét, hans praktiska begåvning och omdöme togs i anspråk för tältresning, elarbeten, ljudförstärkning, snickeri… Han var en flitig och duktig fotograf (med eget mörkrum) och den som vill skriva en doktorsavhandling i politisk etnologi har ett rikt material att utgå från i Thomas arkiv och bildsamling.
Vänsterpartiet var Thomas självklara hemvist men partipolitiskt dogmatisk var han inte. Han växte upp inom den bildade borgerligheten, men det fanns en radikal familjetradition från farfadern som var socialdemokratisk justitieminister och gjorde avgörande insatser för att reformera och humanisera straffrätten. Den stockholmska stadsmiljörörelse som kulminerade med almstriden blev en formativ miljö för Thomas.
Sina mest uppmärksammade och säkerligen viktigaste insatser gjorde Thomas säkerligen som kommunalpolitiker. Han tillhörde den V(pk)-kvartett som kom in i fullmäktige 1973 och stannade där som ordinarie eller ersättare tills han insjuknade. Efter det följande valet blev han ledamot av byggnadsnämnden, och det var ett uppdrag som han utan överdrift sagt älskade. Han fick användning för sina yrkeskunskaper som arkitekt. Han satte sej grundligt in i ärendena och bangade inte för att ge sej ut i byarna och kolla på plats, vilket inte var och är vanligt bland V-politikerna i Lund. Han vann respekt bland företrädare för andra partier och hos de lokala journalisterna, tillhörde dem som lokalt gav kommunismen (så länge partiet bekände sej till denna) ett mänskligt ansikte.
Partiets kommunala måndagsmöten blev hans högtidsstunder. En artikel från 1990 rubricerade han just ”Härliga möten!” Han fortsatte att komma ännu sen sjukdomarna slagit till och deltog på ett måndagsmöte så sent som i maj.
Thomas arbetade under många år med Veckobladet, som redaktör, ”volontär”, skribent och illustratör. Han var mycket plikttrogen och noggrann här liksom i allt annat han företog sej. Nog hände det att vi andra blev otåliga när klockan gick mot halv tre, och Thomas var lika trött och hade minst lika många plikter nästa dag som vi, men han gav sej inte förrän linjerna var raka och layouten acceptabel.
Veckobladet var dock bara en mindre del av Thomas samlade politiska aktivitet. Han satt några år i Vänsterpartiets lokala styrelse, han jobbade med Bokcafét, hans praktiska begåvning och omdöme togs i anspråk för tältresning, elarbeten, ljudförstärkning, snickeri… Han var en flitig och duktig fotograf (med eget mörkrum) och den som vill skriva en doktorsavhandling i politisk etnologi har ett rikt material att utgå från i Thomas arkiv och bildsamling.
Vänsterpartiet var Thomas självklara hemvist men partipolitiskt dogmatisk var han inte. Han växte upp inom den bildade borgerligheten, men det fanns en radikal familjetradition från farfadern som var socialdemokratisk justitieminister och gjorde avgörande insatser för att reformera och humanisera straffrätten. Den stockholmska stadsmiljörörelse som kulminerade med almstriden blev en formativ miljö för Thomas.
Sina mest uppmärksammade och säkerligen viktigaste insatser gjorde Thomas säkerligen som kommunalpolitiker. Han tillhörde den V(pk)-kvartett som kom in i fullmäktige 1973 och stannade där som ordinarie eller ersättare tills han insjuknade. Efter det följande valet blev han ledamot av byggnadsnämnden, och det var ett uppdrag som han utan överdrift sagt älskade. Han fick användning för sina yrkeskunskaper som arkitekt. Han satte sej grundligt in i ärendena och bangade inte för att ge sej ut i byarna och kolla på plats, vilket inte var och är vanligt bland V-politikerna i Lund. Han vann respekt bland företrädare för andra partier och hos de lokala journalisterna, tillhörde dem som lokalt gav kommunismen (så länge partiet bekände sej till denna) ett mänskligt ansikte.
Partiets kommunala måndagsmöten blev hans högtidsstunder. En artikel från 1990 rubricerade han just ”Härliga möten!” Han fortsatte att komma ännu sen sjukdomarna slagit till och deltog på ett måndagsmöte så sent som i maj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar