2011-02-03

Ingen tebjudning av Lucifer

Händelserna i Tunisien och Egypten är för oss som sitter en bit bort minst sagt tankeväckande. Vi slipper gå ut på gatorna och slåss för demokrati och social rättvisa i en strid som väl bara har börjat. ”Vi har redan vunnit” citeras en demonstrant i torsdagens nummer av Flamman. Jag tror att det är alltför optimistiskt.
   En revolution är nämligen ingen tebjudning, och det gamla Mao-citatet bör man hålla i minnet inför de månader och år som väntar. Blod kommer att flyta, stora grupper människor ställas mot varandra, ekonomiskt och politiskt kaos kommer att utbryta. Sympatin och ställningstagandet är självklart för oss till vänster, men naturligtvis inte för alla. Fredrik Malm, folkpartiets utrikepolitiske talesman och aktiv i Samfundet Sverige-Israel varnar för muslimska brödraskapet. Det är som Obama och Hilary Clinton, demokrati är bra men rubba inte våra globala cirklar.

En plågsam parallell
Annars är det förstås intressant att se vilken omsorg om demokratin som nu utvecklas. I trettio är har Mubarak styrt landet och förföljt och torterat sina motståndare utan större motstånd från svenska opinionsbildare om man undantar sådana som Per Gahrton och Anders Malm. USA:s entydiga stöd för diktaturen nämns nu på borgerliga ledarsidor av skribenter som annars mest brukar tala om vänsterns USA-hat. I krig efter krig har USA dödat och torterat civilbefolkning: i Nicaragua, i Somalia, i Irak, i Afghanistan. Men vi uppmanas ständigt att sätta vårt hopp till världens största demokrati.
   Det är oerhört svårt att samtidigt vara djupt påverkad av amerikansk kultur och vetenskap och älska många sidor av USA och dess människor och samtidigt ha full känndom om den amerikanska politikens skändligheter. Det måste ha varit något liknande som många människor i 1930-talets Sverige kände inför Hitlers Tyskland. Detta var Europas främsta kulturland, detta var Goethes och Heines hemland och så fick man gradvis och motvilligt kännedom om hur den tyska staten förgrep sig mot socialister, romer och judar.
Förnekelse är den första reaktionen men man hoppas att det följer fler steg i den kedjan.

Friskoleskandalen
Låt oss raskt gå över till svensk inrikespolitik. Här avslöjas nu den ena skandalen efter den andra om friskolorna. Senast är det tre skolor som sedan tio år ägs av en pedofil och några ekonomiska brottslingar. Då börjar skolminister Björklund och socialdemokraterna skruva på sig och de ska nu fundera på att om man kan ställa kvalitetskrav för att skolorna ska få dela ut vinst. Det är patetiskt. Friskolorna fick en gång startas därför att de skulle tillföra skolan nya pedagogiska idéer och kanske drivas av ideella stiftelser och pedagogiska eldsjälar. De utvecklades snabbt till stora koncerner när skolorna köptes upp av koncerner skrivna i skattesmitarländer. Inkomsterna – våra skattepengar – var garanterade och utan krav medan utgifterna lätt kunde hållas nere med billiga lärare och lokaler. Det är helt enkelt en mycket lönsam bransch för rikskapitalbolagen. Och det verkar som om det bara får fortsätta.

Ett missat guldläge
Här uppstår då ett opinionsmässigt guldläge för det enda parti som har ställt sig kritiskt till friskolebusinessen, nämligen Vänsterpartiet. Träder då partiet fram och skördar den goodwill läget kan erbjuda? Nej, i stället visar det sig i den interna”Vänsternytt” ha påstått att kungen på skattebetalarnas bekostnad har ägnat sig åt prostituerade. Det har han kanske, vad vet jag, men det är inget Vänsterpartiet ska syssla med. F.o. är väl andelen vänsterpartimedlemmar som är anhängare av kungadömet sannolikt mycket låg – vi behöver inte nya argument.
   Man kan väl bara upprepa. Partiet behöver byta ut tre personer i sin ledning: chefskommunikatören, partisekreteraren och partiledaren.  Lars Ohly har ännu inte meddelat att han inte ställer upp till omval vid nästa partikongress, men det får väl ändå ske snart. Men jag tycker inte det räcker, vi borde byta partiledare snarast.

Inga kommentarer: