Tiger om Mubarak. Föredrar ”stabilitet” framför demokrati
Desinformationen bygger på att rikta uppmärksamheten bort från Egypten. Man inriktar sig framför allt på att kritisera och varna för islamister i andra länder. När man behandlar Egypten understryks den fara man menar att Muslimska Brödraskapet innebär för freden och de mänskliga rättigheterna.
Desinformationen döljer sig också i ordval som bagatelliserar den massiva statsterror som drabbat Egyptens folk de senaste 30 åren. Inte heller ett ord om den betalda pöbel av 300 000 anställda säkerhetsmän och torterare som man underhållit med medel från USA (1,3 miljarder dollar om året).
Man skriver att islamisterna håller sig på mattan för att de ”stiftat bekantskap med” egyptiska fängelsehålor och tortyrkamrar eller att ”islamister kunnat förhöras med helt andra metoder”.
Cynismen är skärande. Demokratirörelsen beskrivs i undertexten framför allt som ett hot mot freden och Israel.
Den israeliska regeringen har ju utfärdat två förhållningsorder: 1. Kommentera inte situationen i Egypten. 2. Kritisera inte Mubarak. Sydsvenskan har hörsammat båda.
Nedan några exempel från den gångna veckan.
Sydsvenskan 30 januari då den egyptiska omvälvningen var huvudnyhet i hela världen.
Huvudledaren i Sydsvenskan handlar inte om demokratirörelsen i Egypten utan har rubriken VÄLKOMMEN TILL HIZBOLLAHLAND.
Ledaren vänder sig mot Hizbollahs ökade inflytande i Libanon och beklagar att bara USA och Kanada terrorstämplat Hizbollah. Skribenten uppmanar EU att göra detsamma. Han argumenterar som israeliska högertidningar.
Det finns demokratiska tidningar i Israel som Haaretz, men publicerades artiklarna ur den tidningen här skulle de stämplas som antisemitisk vänsterextremism.
Det är praktiskt att stämpla politiska motståndare som terrorister eller antisemiter. Då får man licens att behandla dem hur man vill.
Under den stora demokratiska omvälvningen i Nordafrika och Mellanöstern ägnar sig alltså Sydsvenskan åt att kritisera en fredlig regeringsombildning i Libanon och kräver terrorstämpel på en rörelse som växte fram och radikaliserades i konflikt med amerikanskt förtryck och israeliska angreppskrig; det senaste slogs tillbaka av Hizbollah 2006.
Per T Ohlsson för sin del ägnar en helsida åt att referera en artikel i New York Times Magazine 12/1 av ekonomipristagaren Paul Krugman om euro-krisen. Ur Per Ts perspektiv är folkresningen i Egypten en obehaglig, men marginell företeelse.
”I likhet med andra arabiska diktaturer – Jordanien och Saudiarabien – har Egypten blivit viktig medspelare i The global war om terror” skriver Olle Lönnaeus. Det är förstås en ironisk formulering. Frågan är om omedvetna läsare uppfattar det.
”I en polisstat som Egypten har misstänkta terrorister kunnat förhöras med helt andra metoder än på amerikansk mark. Det var ju exempelvis till Kairo som de två fängslade svensk-egyptierna flögs av CIA, från Bromma för nio år sedan. När Mubaraks regim nu vacklar frågar sig USA vem som kan fylla tomrummet om den faller.”
Även om undertexten innebär ett självklart avståndstagande från tortyr och förtryck skulle man önska klarspråk om den fasansfulla verklighet som döljer sig under frasen ”förhöras med helt andra metoder”.
VB:s läsare som tagit del av Mattias Gardells Tortyrens återkomst (den har inte presenterats på Sydsvenskans kultursida) vet vad de metoderna innebär.
Sedan skriver Lönnaeus att USA frågar sig ”vem som kan fylla tomrummet om Mubaraks regim faller.” Det handlar om så kallad realpolitik.
Realpolitik är kortsiktighetens konst. Sovjetunionen tillämpade den. USA har tillämpat den ända sedan Vietnamkriget. Barack Obama tycks tvingas tillämpa den. I längden kommer den att drabba det amerikanska imperiet på samma sätt som den drabbade det sovjetiska.
Ja, vem ska nu tortera de politiska fångarna, detta centrala inslag i kriget mot terrorn? Torterarna i Saudiarabien finns förstås kvar liksom i Jordanien och många andra stater.
Artikeln antyder att protesterna styrs utifrån genom att skriva de ”till synes” spontana protesterna. Den understryker att om revolten skulle lyckas vore det en ”mardröm för Israel som skulle bli helt omringat av fiender.”
Och vems fel är det? Man kunde kanske lägga en del av ansvaret på Israels utrikesminister Lieberman.
Dock försummar Lönnaeus inte att påpeka att Washington Post ger Obama rådet att ”snarare än att uppmana en oförsonlig makthavare till reformer borde regeringen försöka förbereda en fredlig övergång till oppositionens plattform.”
Desinformationen döljer sig också i ordval som bagatelliserar den massiva statsterror som drabbat Egyptens folk de senaste 30 åren. Inte heller ett ord om den betalda pöbel av 300 000 anställda säkerhetsmän och torterare som man underhållit med medel från USA (1,3 miljarder dollar om året).
Man skriver att islamisterna håller sig på mattan för att de ”stiftat bekantskap med” egyptiska fängelsehålor och tortyrkamrar eller att ”islamister kunnat förhöras med helt andra metoder”.
Cynismen är skärande. Demokratirörelsen beskrivs i undertexten framför allt som ett hot mot freden och Israel.
Den israeliska regeringen har ju utfärdat två förhållningsorder: 1. Kommentera inte situationen i Egypten. 2. Kritisera inte Mubarak. Sydsvenskan har hörsammat båda.
Nedan några exempel från den gångna veckan.
Sydsvenskan 30 januari då den egyptiska omvälvningen var huvudnyhet i hela världen.
Huvudledaren i Sydsvenskan handlar inte om demokratirörelsen i Egypten utan har rubriken VÄLKOMMEN TILL HIZBOLLAHLAND.
Ledaren vänder sig mot Hizbollahs ökade inflytande i Libanon och beklagar att bara USA och Kanada terrorstämplat Hizbollah. Skribenten uppmanar EU att göra detsamma. Han argumenterar som israeliska högertidningar.
Det finns demokratiska tidningar i Israel som Haaretz, men publicerades artiklarna ur den tidningen här skulle de stämplas som antisemitisk vänsterextremism.
Det är praktiskt att stämpla politiska motståndare som terrorister eller antisemiter. Då får man licens att behandla dem hur man vill.
Under den stora demokratiska omvälvningen i Nordafrika och Mellanöstern ägnar sig alltså Sydsvenskan åt att kritisera en fredlig regeringsombildning i Libanon och kräver terrorstämpel på en rörelse som växte fram och radikaliserades i konflikt med amerikanskt förtryck och israeliska angreppskrig; det senaste slogs tillbaka av Hizbollah 2006.
Per T Ohlsson för sin del ägnar en helsida åt att referera en artikel i New York Times Magazine 12/1 av ekonomipristagaren Paul Krugman om euro-krisen. Ur Per Ts perspektiv är folkresningen i Egypten en obehaglig, men marginell företeelse.
”I likhet med andra arabiska diktaturer – Jordanien och Saudiarabien – har Egypten blivit viktig medspelare i The global war om terror” skriver Olle Lönnaeus. Det är förstås en ironisk formulering. Frågan är om omedvetna läsare uppfattar det.
”I en polisstat som Egypten har misstänkta terrorister kunnat förhöras med helt andra metoder än på amerikansk mark. Det var ju exempelvis till Kairo som de två fängslade svensk-egyptierna flögs av CIA, från Bromma för nio år sedan. När Mubaraks regim nu vacklar frågar sig USA vem som kan fylla tomrummet om den faller.”
Även om undertexten innebär ett självklart avståndstagande från tortyr och förtryck skulle man önska klarspråk om den fasansfulla verklighet som döljer sig under frasen ”förhöras med helt andra metoder”.
VB:s läsare som tagit del av Mattias Gardells Tortyrens återkomst (den har inte presenterats på Sydsvenskans kultursida) vet vad de metoderna innebär.
Sedan skriver Lönnaeus att USA frågar sig ”vem som kan fylla tomrummet om Mubaraks regim faller.” Det handlar om så kallad realpolitik.
Realpolitik är kortsiktighetens konst. Sovjetunionen tillämpade den. USA har tillämpat den ända sedan Vietnamkriget. Barack Obama tycks tvingas tillämpa den. I längden kommer den att drabba det amerikanska imperiet på samma sätt som den drabbade det sovjetiska.
Ja, vem ska nu tortera de politiska fångarna, detta centrala inslag i kriget mot terrorn? Torterarna i Saudiarabien finns förstås kvar liksom i Jordanien och många andra stater.
Artikeln antyder att protesterna styrs utifrån genom att skriva de ”till synes” spontana protesterna. Den understryker att om revolten skulle lyckas vore det en ”mardröm för Israel som skulle bli helt omringat av fiender.”
Och vems fel är det? Man kunde kanske lägga en del av ansvaret på Israels utrikesminister Lieberman.
Dock försummar Lönnaeus inte att påpeka att Washington Post ger Obama rådet att ”snarare än att uppmana en oförsonlig makthavare till reformer borde regeringen försöka förbereda en fredlig övergång till oppositionens plattform.”
Man anar att han känner trycket från ledarredaktionen i den USA-servila tidningen.
Kulturdelen anpassar sig till redaktionens policy.
Beirut håller andan är rubriken på dess enda artikel om Mellanöstern denna för demokratin i regionen avgörande dag. ”Ska vi till bårhuset för att leta efter våra anhörigas kroppar igen”.
Det handlar om ännu en propagandistisk text mot Hizbollah. Sydsvenskan vill uppenbarligen rikta uppmärksamheten åt annat håll än den stora demokratiska revolutionen i Egypten.
Onsdagen 2/2
Det är dagen efter den dag då 2 miljoner demonstrerar mot Mubarak för demokrati och mänskliga rättigheter
Sydsvenskan varnar i sin huvudledare för det i årtionden förtryckta Muslimska brödraskapet i Egypten under rubriken ”Brödraskapet samlar sig”.
Som vi vet var det inte det lilla, ganska passiva partiet Muslimska brödraskapet som samlade. sig för aktioner i onsdags utan Mubaraks korrumperade armé av 300 000 förbrytare, torterare och säkerhetsagenter. Men Sydsvenskan är nu alltid Sydsvenskan.
Varningen lär inte påverka utvecklingen i Egypten men innebär att tidningen fortsätter att stryka sitt islamofoba läsarsegment medhårs.
Torsdagen 3/2
Framsidan i tidningen domineras av en stor bild från Tahrirtorget med rubriken Torget blev ett slagfält.
Ledarsidan domineras av en artikel av Mats Skogekär med den insinuanta rubriken Bröder till bröders försvar.
Vilka bröder handlar det om? Jo Leif Stenberg, centrum för Mellanösternstudier i Lund, religionshistorikern Mattias Gardell i Uppsala och islamologen Jan Hjärpe i Lund. De är inte bara positiva till demokratirörelsen. Dessutom är de kristna. (Apropå det, se gärna filmen Gudar och människor på Kino. Den handlar faktiskt just om kristna och muslimer).
De anklagas för att de ”tar förvånansvärt lätt på det Muslimska brödraskapets alltmer framträdande roll i den egyptiska revolten.”
De har nämligen manat till besinning inför hatpropagandans svepande anklagelser att Muslimska brödraskapet skulle stå för islamistisk extremism.
Vi påminner om att Mats Skogkär försvarade Israels angrepp på Gaza. Att han lögnaktigt påstod att Israel aldrig använt fosforgranater och bomber i Gaza, en lögn som han aldrig tvingats ta avstånd från och att han förstås fördömde den judiske utredaren Goldmans rapport om framför allt Israels krigsförbrytelser i Gaza-kriget. Självklart riktade han också sitt hat mot Ship to Gaza.
Som vi kunde se i tv härom kvällen i filmen Desfamation samlar den israeliska propagandan in hela lexikon med ur sitt sammanhang lösryckta exempel på antisemitism, exempel som dessutom är okontrollerbara. Mats Skogkär har således hittat ett uttalande av Muslimska brödraskapets förre ledare Mahdi Alef från 2008 där han ska ha förnekat förintelsen.
Skogkär fortsätter med lite gängse hatpropaganda om fundamentalister, stening och dödsstraff.
Samtidigt riktas världens blickar mot demokratikämparna som slaktas på Tahrirtorget av Mubararks gangsters.
På nyhetsplats publiceras en artikel av Maggie Strömberg och TT. Rubrik: Regimtrogna slår tillbaka.
Erik Magnusson har sammanställt ett informativt uppslag om hur händelserna i Egypten påverkar andra arabländer under rubriken Nervösa ledare försöker släcka branden. Han påpekar i det finstilta att palestinska demonstranter i tisdags anordnade en stödaktion för den egyptiska oppositionen och att Palestinska myndigheten beslöt att snabbt förbereda lokala val.
I vänstra hörnet av uppslaget svarar forskaren Melani Cammet, föreståndare för Mellanösternprogrammet vid Brown University i USA, på några frågor.
Naturligtvis vederlägger hon påståendena om Muslimska brödraskapet i Mats Skogkärs hatartikel i sitt svar på frågan ”Hur stor är risken att det blir en USA-fientlig regering i Egypten”
”Väldigt liten. Mohammed ElBaradei och de andra oppositionsledarna är generellt sett positiva till USA. Även om Muslimska brödraskapet kommer i en ny regering, vilket jag tror de gör, blir det inte någon försämring av relationen till USA.”
Mats Skogkär, hon hör till ”de förvånansvärt många som tar lätt på det Muslimska brödraskapets alltmer framträdande roll”.
Annars är det självklara rådet till dem som vill ha verklig information om kampen i Egypten att skippa Sydsvenskan och lyssna på Cecilia Uddén och Agneta Ramberg i Sveriges Radios P1.
Kulturdelen anpassar sig till redaktionens policy.
Beirut håller andan är rubriken på dess enda artikel om Mellanöstern denna för demokratin i regionen avgörande dag. ”Ska vi till bårhuset för att leta efter våra anhörigas kroppar igen”.
Det handlar om ännu en propagandistisk text mot Hizbollah. Sydsvenskan vill uppenbarligen rikta uppmärksamheten åt annat håll än den stora demokratiska revolutionen i Egypten.
Onsdagen 2/2
Det är dagen efter den dag då 2 miljoner demonstrerar mot Mubarak för demokrati och mänskliga rättigheter
Sydsvenskan varnar i sin huvudledare för det i årtionden förtryckta Muslimska brödraskapet i Egypten under rubriken ”Brödraskapet samlar sig”.
Som vi vet var det inte det lilla, ganska passiva partiet Muslimska brödraskapet som samlade. sig för aktioner i onsdags utan Mubaraks korrumperade armé av 300 000 förbrytare, torterare och säkerhetsagenter. Men Sydsvenskan är nu alltid Sydsvenskan.
Varningen lär inte påverka utvecklingen i Egypten men innebär att tidningen fortsätter att stryka sitt islamofoba läsarsegment medhårs.
Torsdagen 3/2
Framsidan i tidningen domineras av en stor bild från Tahrirtorget med rubriken Torget blev ett slagfält.
Ledarsidan domineras av en artikel av Mats Skogekär med den insinuanta rubriken Bröder till bröders försvar.
Vilka bröder handlar det om? Jo Leif Stenberg, centrum för Mellanösternstudier i Lund, religionshistorikern Mattias Gardell i Uppsala och islamologen Jan Hjärpe i Lund. De är inte bara positiva till demokratirörelsen. Dessutom är de kristna. (Apropå det, se gärna filmen Gudar och människor på Kino. Den handlar faktiskt just om kristna och muslimer).
De anklagas för att de ”tar förvånansvärt lätt på det Muslimska brödraskapets alltmer framträdande roll i den egyptiska revolten.”
De har nämligen manat till besinning inför hatpropagandans svepande anklagelser att Muslimska brödraskapet skulle stå för islamistisk extremism.
Vi påminner om att Mats Skogkär försvarade Israels angrepp på Gaza. Att han lögnaktigt påstod att Israel aldrig använt fosforgranater och bomber i Gaza, en lögn som han aldrig tvingats ta avstånd från och att han förstås fördömde den judiske utredaren Goldmans rapport om framför allt Israels krigsförbrytelser i Gaza-kriget. Självklart riktade han också sitt hat mot Ship to Gaza.
Som vi kunde se i tv härom kvällen i filmen Desfamation samlar den israeliska propagandan in hela lexikon med ur sitt sammanhang lösryckta exempel på antisemitism, exempel som dessutom är okontrollerbara. Mats Skogkär har således hittat ett uttalande av Muslimska brödraskapets förre ledare Mahdi Alef från 2008 där han ska ha förnekat förintelsen.
Skogkär fortsätter med lite gängse hatpropaganda om fundamentalister, stening och dödsstraff.
Samtidigt riktas världens blickar mot demokratikämparna som slaktas på Tahrirtorget av Mubararks gangsters.
På nyhetsplats publiceras en artikel av Maggie Strömberg och TT. Rubrik: Regimtrogna slår tillbaka.
Erik Magnusson har sammanställt ett informativt uppslag om hur händelserna i Egypten påverkar andra arabländer under rubriken Nervösa ledare försöker släcka branden. Han påpekar i det finstilta att palestinska demonstranter i tisdags anordnade en stödaktion för den egyptiska oppositionen och att Palestinska myndigheten beslöt att snabbt förbereda lokala val.
I vänstra hörnet av uppslaget svarar forskaren Melani Cammet, föreståndare för Mellanösternprogrammet vid Brown University i USA, på några frågor.
Naturligtvis vederlägger hon påståendena om Muslimska brödraskapet i Mats Skogkärs hatartikel i sitt svar på frågan ”Hur stor är risken att det blir en USA-fientlig regering i Egypten”
”Väldigt liten. Mohammed ElBaradei och de andra oppositionsledarna är generellt sett positiva till USA. Även om Muslimska brödraskapet kommer i en ny regering, vilket jag tror de gör, blir det inte någon försämring av relationen till USA.”
Mats Skogkär, hon hör till ”de förvånansvärt många som tar lätt på det Muslimska brödraskapets alltmer framträdande roll”.
Annars är det självklara rådet till dem som vill ha verklig information om kampen i Egypten att skippa Sydsvenskan och lyssna på Cecilia Uddén och Agneta Ramberg i Sveriges Radios P1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar