Rysk repris av Anders Davidson

Kullen vid Ali Zayi. Andra avsnittet i dokumentärserien Krig för fred.
   De ruvar i sitt rede bakom sina skyddsvallar högt över byarna. De ser ut över lokalbefolkningen från sin konstgjorda kulle. En kulle ryssarna byggde som näste under sin ockupation. De hör den afghanska polisen skjuta, ser på i sina kikarsikten
   Deras uppdrag är inte lätt. De svenska soldaterna ska samarbeta med den afghanska polisen. När de kommer till polisposteringen kan inte afghanerna följa med. Deras befäl är på möte. Och de har inte på länge patrullerat genom byn. Det ställs inte någon fråga om varför.
   "Varje gång vi måste göra det jobbet som dom är tänkta att göra i framtiden så är det ju dåligt." En lakonisk men knappast särskilt insiktsfull utsaga.
   Senare i samband med en sökoperation den afghanska polisen genomfört i byarna möter svenskarna bybornas ilska mot sin egen militär. De är upprörda över att svenskarna inte skyddar dem mot dessa rövare i uniformer, bara ser på eller jagar talibaner.
   Soldaterna lyssnar tålmodigt men tycks inte förstå någonting: "Vi måste anta att polisen gjorde rätt." Det är vad Sverige valt, kommenterar en soldat helt korrekt men inte särskilt insiktsfullt.
   Detta försöker soldaterna sedan förklara för den civilbefolkning de ska skydda. Sverige har valt att stödja den folkvalda regeringens militär och polis, vars övergrepp gör folket upproriskt: "De måste ju lära sig att klaga på sina egna instanser."
   Svensk naivitet.
   Ali Zayi, en rent rysk kulle. Kan ödets ironi gestaltas tydligare? Det gick inte bra den gången heller.