Den 27 november vandrar vi till en plats som är okänd för de flesta: Flackarps kyrkogård med gravar från den danska tiden
Samling vid Källbybadets entré klockan 14.
Tema: När Skåne blev svenskt
Promenaden tar cirka 1 timme.
Klostergårdens Byalag
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2011-11-24
Krisen i Europa
Måndagen 28/11 besöker Ulla Andersson Lund, och kommer bland annat att hålla ett föredrag med efterföljande diskussion. Titeln på fördraget är "Euron och Europas skuldkris - vad var det vi sa?"
Tid: 19.00 den 28 november
Plats: ABF Mittskåne, Trollebergsvägen 9
Vi bjuder på kaffe.
Vänsterpartiet Lund
Tid: 19.00 den 28 november
Plats: ABF Mittskåne, Trollebergsvägen 9
Vi bjuder på kaffe.
Vänsterpartiet Lund
Barn hjälper barn
I projektet ”Barn hjälper barn” har femmorna på Ängslättskolan målat tavlor som nu ställs ut och säljs. Pengarna går oavkortat till Unicefs insamling till förmån för barnen som drabbats av svält- katastrofen på Afrikas horn.
Fredagen den 2 december klockan 17.00-20.00 i biblioteket på Sundsbroskolan, Bunkeflostrand.
Stadsbuss 4 & 6 till hållplats Bunkeflostrand centrum
Kom och mingla, köp en tavla och hjälp barnen på Afrikas horn!
Fredagen den 2 december klockan 17.00-20.00 i biblioteket på Sundsbroskolan, Bunkeflostrand.
Stadsbuss 4 & 6 till hållplats Bunkeflostrand centrum
Kom och mingla, köp en tavla och hjälp barnen på Afrikas horn!
20-års jubileum
Höstterminen 1991 blev drömmen verklighet, drömmen om en folkhögskola i Malmö som inte skulle vara som vilken som helst skola. Kvarnby har alltsedan dess styrts av arbetarrörelsens traditioner, ett demokratiskt bildningsideal – och en ovanlig aktivistisk anda.
Folkbildningsexperimentet Kvarnby folkhögskola föddes alltså för 20 år sedan. Vi firar detta med det vi är bäst på: folkbildning. Den 26-27 november arrangerar vi vår jubileumskonferens.
Du hittar konferensprogrammet här. Konferensen handlar om det som är viktigt för oss. Vi hoppas att de paneldiskus- sioner, föredrag och workshops som vi kan erbjuda kan locka dig och dina vänner till vår filial på Industrigatan 4 i Malmö.
Filialen, ”Röda huset”, symboliserar det som vi så gärna vill vara: det är en mötesplats för Malmös breda vänster och en mötesplats för alldeles vanliga människor. Här har människor som behöver en andra chans efter en taskig skolgång, yngre och äldre arbetslösa i Kunskapslyft- eller andra uppdragskurser, den autonoma och den parlamentariska vänsterns aktivister, invandrare som läser sfi och många andra samsats och mötts – sedan snart 20 år tillbaka.
På dagtid ägnar vi oss åt diskussioner och seminarier.
På lördagen den 26/11 bjuder Vänsterpartiet Malmö i anslutning till konferensen på fest.
Mat och dryck och gott sällskap finnes. Kom, lyssna på svängig brasiliansk musik med Malmöbandet Lembrando Bossa och fira med oss!
Välkomna, väl mött!
Folkbildningsexperimentet Kvarnby folkhögskola föddes alltså för 20 år sedan. Vi firar detta med det vi är bäst på: folkbildning. Den 26-27 november arrangerar vi vår jubileumskonferens.
Du hittar konferensprogrammet här. Konferensen handlar om det som är viktigt för oss. Vi hoppas att de paneldiskus- sioner, föredrag och workshops som vi kan erbjuda kan locka dig och dina vänner till vår filial på Industrigatan 4 i Malmö.
Filialen, ”Röda huset”, symboliserar det som vi så gärna vill vara: det är en mötesplats för Malmös breda vänster och en mötesplats för alldeles vanliga människor. Här har människor som behöver en andra chans efter en taskig skolgång, yngre och äldre arbetslösa i Kunskapslyft- eller andra uppdragskurser, den autonoma och den parlamentariska vänsterns aktivister, invandrare som läser sfi och många andra samsats och mötts – sedan snart 20 år tillbaka.
På dagtid ägnar vi oss åt diskussioner och seminarier.
På lördagen den 26/11 bjuder Vänsterpartiet Malmö i anslutning till konferensen på fest.
Mat och dryck och gott sällskap finnes. Kom, lyssna på svängig brasiliansk musik med Malmöbandet Lembrando Bossa och fira med oss!
Välkomna, väl mött!
26 november: Köp-ingenting-dagen av Gunnar Stensson
Nån gång runt mitten av 90-talet lanserade den kanadensiska antikapitalistiska tidskriften Adbusters Buy Nothing Day.
Det gäller att ta ställning mot skenande konsumism genom att hålla sig borta från butikerna i 24 timmar. Samtidigt vinner man en lördag av frid mitt i julhetsen.
Köp-ingenting-dagen uppmärksammas nu över hela världen, från Sverige till Hongkong.
Kalle Lasn, en av tidskriftens grundare, vill i år gå ännu längre. Han vill att vi ska bojkotta hela det groteska överflöds- och prylvansinne, som har kidnappat julen och förvandlat december till en månadslång kampanj för vinst genom kommersialism och konsumism.
”Vi måste befria julen från de kommersiella kidnapparna”, säger han.
Adbusters har uträttat mer än vanligt i år. I tidskriftens julinummer återfanns en helsida med följande enkla budskap: Occupy Wall Street, September 17th. Bring Tents.
Texten tände gnistan till vårt millenniums hittills mest uppmärksammade proteströrelse. Tusentals demonstranter samlades i Zuccottiparken vid Wall Street, utanför St Paul-katedralen i London och i hundratals städer över USA, Canada och Europa.
Lasn hade råkat formulera ett budskap som vann global anslutning. Han säger att han inspirerades av det som hände i Tunisien och Egypten där raka budskap i sociala media utlöste revolutioner.
Tanken var att ta över den globala kapitalismens hjärta. Det märkliga är att det var möjligt att göra det för en liten redaktion med ett dussin medarbetare som sedan kunde sätta sig i sina stolar och bevittna hur deras budskap fångade hela världens fantasi (något att drömma om för VB!).
Vi har nått en brytpunkt, menar Kalle Lasn. Det ekonomiska systemet har hanterats som ett globalt kasino. Ingen av de politiska ledarna tycks fatta vad i helvete det är de håller på med.
Och nu står sju miljarder av oss inför en hotande ekologisk kris. De unga ser en framtid där systemet inte längre fungerar. Vi har hamnat i ett läge där det inte finns någon framtid alls om vi inte kämpar för en helt annan värld.
Lasn berättar vad som fick honom att starta Adbusters. En tv-commercial från den kanadensiska skogsindustrin hade gett en vilseledande beskrivning av skogsbolagens framfart i Kanadas skogar. Lasn producerade en 30 sekunders kritisk kommentar. Men tv-bolaget vägrade ta in den.
Det kom honom att inse hur alla våra media är infiltrerade med prokonsumtions-budskap och hur alla aspekter av våra liv på ett eller annat sätt kontrolleras av konsumtionsmaskinen. Den amerikanske genomsnittskonsumenten konsumerar idag tre gånger mer än han gjorde 1950.
Lasn måste alltså skapa Adbusters, en konsumtionsmotståndarbas. I många år var den bara en liten vänstertidskrift på dåligt papper. Kalle Lasn, som nu är i 70-årsålderna, kände att han nog måste acceptera att dö som ännu en isolerad systemkritiker utan inflytande.
Adbusters är idag läst i hela världen utan att ha gjort någon som helst reklam för sig. Inom kort publicerar en svensk Adbuster-grupp en svensk hemsida.
Kalle Lasn iakttar med häpnad det han satt igång. Det känns större och större, som om miljontals människor runt om i världen är beredda att leka en katt och råtta-lek med kapitalismens agenter.
Visst känns det bra, men jag har en ohygglig känsla i magen av att den ekonomiska tortyr som nu drabbar människorna bara är en början. Det krävs en otroligt radikal omvandling för att vår planet ska fungera i framtiden.
Referat av artikeln ”Buy Nothing Day: Adbusters´ role in the global Occupy movement”, Lena Corner, Independent 20/11.
Det gäller att ta ställning mot skenande konsumism genom att hålla sig borta från butikerna i 24 timmar. Samtidigt vinner man en lördag av frid mitt i julhetsen.
Köp-ingenting-dagen uppmärksammas nu över hela världen, från Sverige till Hongkong.
Kalle Lasn, en av tidskriftens grundare, vill i år gå ännu längre. Han vill att vi ska bojkotta hela det groteska överflöds- och prylvansinne, som har kidnappat julen och förvandlat december till en månadslång kampanj för vinst genom kommersialism och konsumism.
”Vi måste befria julen från de kommersiella kidnapparna”, säger han.
Adbusters har uträttat mer än vanligt i år. I tidskriftens julinummer återfanns en helsida med följande enkla budskap: Occupy Wall Street, September 17th. Bring Tents.
Texten tände gnistan till vårt millenniums hittills mest uppmärksammade proteströrelse. Tusentals demonstranter samlades i Zuccottiparken vid Wall Street, utanför St Paul-katedralen i London och i hundratals städer över USA, Canada och Europa.
Lasn hade råkat formulera ett budskap som vann global anslutning. Han säger att han inspirerades av det som hände i Tunisien och Egypten där raka budskap i sociala media utlöste revolutioner.
Tanken var att ta över den globala kapitalismens hjärta. Det märkliga är att det var möjligt att göra det för en liten redaktion med ett dussin medarbetare som sedan kunde sätta sig i sina stolar och bevittna hur deras budskap fångade hela världens fantasi (något att drömma om för VB!).
Vi har nått en brytpunkt, menar Kalle Lasn. Det ekonomiska systemet har hanterats som ett globalt kasino. Ingen av de politiska ledarna tycks fatta vad i helvete det är de håller på med.
Och nu står sju miljarder av oss inför en hotande ekologisk kris. De unga ser en framtid där systemet inte längre fungerar. Vi har hamnat i ett läge där det inte finns någon framtid alls om vi inte kämpar för en helt annan värld.
Lasn berättar vad som fick honom att starta Adbusters. En tv-commercial från den kanadensiska skogsindustrin hade gett en vilseledande beskrivning av skogsbolagens framfart i Kanadas skogar. Lasn producerade en 30 sekunders kritisk kommentar. Men tv-bolaget vägrade ta in den.
Det kom honom att inse hur alla våra media är infiltrerade med prokonsumtions-budskap och hur alla aspekter av våra liv på ett eller annat sätt kontrolleras av konsumtionsmaskinen. Den amerikanske genomsnittskonsumenten konsumerar idag tre gånger mer än han gjorde 1950.
Lasn måste alltså skapa Adbusters, en konsumtionsmotståndarbas. I många år var den bara en liten vänstertidskrift på dåligt papper. Kalle Lasn, som nu är i 70-årsålderna, kände att han nog måste acceptera att dö som ännu en isolerad systemkritiker utan inflytande.
Adbusters är idag läst i hela världen utan att ha gjort någon som helst reklam för sig. Inom kort publicerar en svensk Adbuster-grupp en svensk hemsida.
Kalle Lasn iakttar med häpnad det han satt igång. Det känns större och större, som om miljontals människor runt om i världen är beredda att leka en katt och råtta-lek med kapitalismens agenter.
Visst känns det bra, men jag har en ohygglig känsla i magen av att den ekonomiska tortyr som nu drabbar människorna bara är en början. Det krävs en otroligt radikal omvandling för att vår planet ska fungera i framtiden.
Referat av artikeln ”Buy Nothing Day: Adbusters´ role in the global Occupy movement”, Lena Corner, Independent 20/11.
Rödgröna? av Sven-Hugo Mattsson
Jag har svårt att säga ”de rödgröna”. Det är socialdemokraterna som fallerar och då menar jag det vi kan kalla miljöpolitiken. För mig är S gråa, en nyans ljusare än Alliansen, men dock gråa. Det var under socialdemokratiska regeringar bilismen byggdes ut, utan någon som helst begränsning. Eftersom ett land knappast har råd med två parallella trafiksystem, fick kollektivtrafiken och främst den spårbundna stå tillbaka. Sålunda revs ungefär hälften av Skånes tågtrafik ner. Inte bara så att tågen slutade gå, man rev upp spåren och i en del fall de reservat som fanns för spårtrafiken. Här skall inte någonsin gå tåg mer verkade det som man resonerade, var och en skall ha en bil och då behövs inga tåg. Vid tiden som den spårbundna trafiken lades ner befann vi oss i en ständig högkonjunktur och skåningarna blev fler och fler. Men vad hjälpte det när bilen skulle fram. Socialdemokratin drevs, och drivs fortfarande, av att vi skulle ha en ständig tillväxt och då är bilen och vägar bättre än tåg och räls. Det var de rikaste sätt att resa som gällde och då spelade det ingen roll att de fattigaste aldrig kommer att ha råd att köpa bil.
Atomkraften
S är också ett atomkraftvänligt parti. Inte ens det faktum att man under Göran Persson period lade ner två verk skymmer detta faktum. Nu har man, rätt självklart, en atomkraftsvänlig partiledare. Visst, man har en skrivning om att atomkraften inte kan läggas ner förrän vi har full välfärd och sysselsättning. Som om vi någonsin kommer att få full sysselsättning och uppleva att vi har tillräcklig välfärd. Atomkraften kommer säkert att läggas ner någon gång.
Men det kommer knappast att bero på politiken utan på atomkraftens farlighet i sig själv.
Socialdemokratin är alltså en garant för olja och atomkraft, dessa förfärliga energikällor.
Men Lund då
Det jag ovan beskrivit är framförallt S i riket. Men S i Lund är inte mycket bättre, möjligtvis en ljusare nyans av grått. Jag satt i tekniska nämnden i knappt åtta år, fyra med en majoritet av de partier som nu är Alliansen, fyra med ”rödgröna” i majoritet. Jag såg ingen skillnad i trafikfrågor. Det var inte så att det i ett läge fanns en majoritet på 6 mot 5 för att sen ändras till 5 mot 6. Det fanns hela tiden en klar majoritet på 9 mot 2, S och borgarna mot V och MP.
Det var inte så att cykelbanorna rustade upp när ”de rödgröna” regerade. Det var inte så att kantstensparkeringar försvann, trots nya p-hus, inte ens på bussgator som Stora Södergatan, S:t Petri Kyrkogata eller Bangatan. Däremot fortsatte vägutbyggnaden, som nästan bara används av bilismen, i oförminskad takt.
Trafikplats Ideon
Om jag förstått det rätt finns idé om att bygga två avfarter från Autostradan ut till Ideon/Brunnshög. De ”Rödgröna” är emot, men jag slår gärna vad med vem som helst om att det, inom 10 år finns minst en avfart. Oavsett vilken majoritet vi kommer att ha. Socialdemokraterna kommer att ändra sig, det har de gjort förr.
Atomkraften
S är också ett atomkraftvänligt parti. Inte ens det faktum att man under Göran Persson period lade ner två verk skymmer detta faktum. Nu har man, rätt självklart, en atomkraftsvänlig partiledare. Visst, man har en skrivning om att atomkraften inte kan läggas ner förrän vi har full välfärd och sysselsättning. Som om vi någonsin kommer att få full sysselsättning och uppleva att vi har tillräcklig välfärd. Atomkraften kommer säkert att läggas ner någon gång.
Men det kommer knappast att bero på politiken utan på atomkraftens farlighet i sig själv.
Socialdemokratin är alltså en garant för olja och atomkraft, dessa förfärliga energikällor.
Men Lund då
Det jag ovan beskrivit är framförallt S i riket. Men S i Lund är inte mycket bättre, möjligtvis en ljusare nyans av grått. Jag satt i tekniska nämnden i knappt åtta år, fyra med en majoritet av de partier som nu är Alliansen, fyra med ”rödgröna” i majoritet. Jag såg ingen skillnad i trafikfrågor. Det var inte så att det i ett läge fanns en majoritet på 6 mot 5 för att sen ändras till 5 mot 6. Det fanns hela tiden en klar majoritet på 9 mot 2, S och borgarna mot V och MP.
Det var inte så att cykelbanorna rustade upp när ”de rödgröna” regerade. Det var inte så att kantstensparkeringar försvann, trots nya p-hus, inte ens på bussgator som Stora Södergatan, S:t Petri Kyrkogata eller Bangatan. Däremot fortsatte vägutbyggnaden, som nästan bara används av bilismen, i oförminskad takt.
Trafikplats Ideon
Om jag förstått det rätt finns idé om att bygga två avfarter från Autostradan ut till Ideon/Brunnshög. De ”Rödgröna” är emot, men jag slår gärna vad med vem som helst om att det, inom 10 år finns minst en avfart. Oavsett vilken majoritet vi kommer att ha. Socialdemokraterna kommer att ändra sig, det har de gjort förr.
A license to print money av Stig Henriksson
Liksom begreppet äventyrsbad oftare visar sig syfta mindre på upplevelsen och mer på ekonomin så verkar ordet ”riskkapitalbolag” fått en ny innebörd. Risken står inte bolaget för utan det folk som anlitar dem.
Vi har fått skildringar av en cynism inom mänsklig omvårdnad som får Oliver Twists barndom att verka lycklig. Naiviteten hos det folk och deras företrädare som så glatt har sålt ut tant Gretas omsorg till lägstbjudande måste ha roat riskkapitalisterna hela vägen till banken. Den som likt kronan på verket är beläget i ett skatteparadis. Det vill säga, vinsterna man gör av våra skattemedel genom att vansköta våra äldre ska man för säkerhets skull inte ens betala någon skatt på för att hålla hjulen rullande. Det får tant Gretas pensionärsskatt och vanliga löntagare stå för. Du sköna nya värld.
Men kan detta vara överraskande? Incitament är något som stimulerar önskvärt beteende. Exempel: Om man ska uppfostra en hund och säger åt den att sitta fint och hunden gör så kan man ge hunden en godisbit. Godiset är ett incitament och att hunden sitter ner är det önskvärda beteendet.
Ett riskkapitalbolag ska äga en verksamhet under en begränsad tid och sedan sälja vidare den med vinst. Ska någon vilja köpa måste företaget trimmas så det ger större vinster.
Eftersom intäkten i en upphandling somoftast är fastställd i avtalet så kan man bara tjäna pengar på att minska på kostnaderna. Och man har ett starkt incitament att göra så för det är ju faktiskt vad hela affärsidén bygger på.
I detta ligger inget märkligt. Det besynnerliga är istället att de samhällsaktörer som oftast pratar om vikten av incitament så länge misslyckats med att förutse effekten av sina teorier när man säljer ut vård, apotek, skolor mm.
Det finns som jag förstått det tre möjligheter. Man kanske inte har trott på sina egna teorier? Man kanske har trott på dem, men inte förstått detta med hunden och chokladbiten? Eller man har både trott och förstått – men inte brytt sig.
Vilket alternativ är värst?
"Fattigdom vill ha mycket, men girighet allt."
Publilius Syrus
Vi har fått skildringar av en cynism inom mänsklig omvårdnad som får Oliver Twists barndom att verka lycklig. Naiviteten hos det folk och deras företrädare som så glatt har sålt ut tant Gretas omsorg till lägstbjudande måste ha roat riskkapitalisterna hela vägen till banken. Den som likt kronan på verket är beläget i ett skatteparadis. Det vill säga, vinsterna man gör av våra skattemedel genom att vansköta våra äldre ska man för säkerhets skull inte ens betala någon skatt på för att hålla hjulen rullande. Det får tant Gretas pensionärsskatt och vanliga löntagare stå för. Du sköna nya värld.
Men kan detta vara överraskande? Incitament är något som stimulerar önskvärt beteende. Exempel: Om man ska uppfostra en hund och säger åt den att sitta fint och hunden gör så kan man ge hunden en godisbit. Godiset är ett incitament och att hunden sitter ner är det önskvärda beteendet.
Ett riskkapitalbolag ska äga en verksamhet under en begränsad tid och sedan sälja vidare den med vinst. Ska någon vilja köpa måste företaget trimmas så det ger större vinster.
Eftersom intäkten i en upphandling somoftast är fastställd i avtalet så kan man bara tjäna pengar på att minska på kostnaderna. Och man har ett starkt incitament att göra så för det är ju faktiskt vad hela affärsidén bygger på.
I detta ligger inget märkligt. Det besynnerliga är istället att de samhällsaktörer som oftast pratar om vikten av incitament så länge misslyckats med att förutse effekten av sina teorier när man säljer ut vård, apotek, skolor mm.
Det finns som jag förstått det tre möjligheter. Man kanske inte har trott på sina egna teorier? Man kanske har trott på dem, men inte förstått detta med hunden och chokladbiten? Eller man har både trott och förstått – men inte brytt sig.
Vilket alternativ är värst?
"Fattigdom vill ha mycket, men girighet allt."
Publilius Syrus
Klasstriderna i Frankrike - Les Misérables av Gunnar Stensson
Vårregnet och Vårvinden, två bostadsrättsföreningar i Klostergården, organiserade i söndags en resa till Malmö Opera för att se Les Miserables.
Adel, präster och kung hade tagit makten i Frankrike efter Napoleons nederlag vid Waterloo. Samtidigt växer den franska textilindustrin fram. Massvält råder i Paris. Förtrycket utlöser 1830 en revolution som kulminerar i gatustrider och barrikader 1832.
Victor Hugos roman (bortåt 1500 sidor) gestaltar epoken kring några representativa figurer. Den dramatiska kurvan är given: från förtryck och orättvisor till en förlösande revolution som kvävs i blod och följs av en sorts fred, som ger författaren möjlighet att konstruera individuella lyckliga slut för romanens huvudpersoner.
Musikalen koncentrerar sig förstås på höjdpunkterna. Koreograferade masscener, stora körer, tenorer, basar, basuner och trumpeter, yviga gester, blixtar och explosioner.
I den lilla fattiga staden Malmö uppfördes Malmö Stadsteater under1940-talets knapphet och krig.
Hur var det möjligt?
Karin och jag har biljettnumren 1031 och 1033. Höga siffror, men här finns nog minst 1200 platser. Runt omkring oss har vi de 84 Klostergårdsborna. Varenda plats i salongen är besatt.
När föreställningen brakar loss befinner sig ett femtiotal personer på scenen, däribland 20 gymnasister från friskolan Lunds Dans och Musikal-gymnasium. Orkestern skymtar i bakgrunden och agerar då och då överklass.
Efter den långa första avdelningen ställer sig publiken och jublar åt de röda fanor som revolutionärerna svingar.
Men efter ovationen är man mer benägen att tränga sig fram till barerna än att ockupera stadshuset. Dånet från tusen röster är öronbedövande.
Revolutionerna i Frankrike slutade i massakrer 1848 och 1871. ”Revolutionen i gammal stil, gatustriden med barrikader, har i betydande grad blivit föråldrad”, skriver Engels i ”Klasstriderna i Frankrike”, där han pläderar för allmän rösträtt och parlamentarism, dock utan att utesluta våld.
Med repetergevären och esplanaderna hade de statliga arméerna blivit övermäktiga.
Berättelser och dikter om hjältarnas död på barrikaden skapar starka emotioner och nostalgisk sorg. I Röda Kapellets repertoar ingår ”I körsbärens tid”, Pariskommunens kärleksvisa från maj 1871.
Lite Brecht ryms trots allt i Malmö Operas känslofrosseri (som Brecht skulle ha avskytt). Peter Harryson och Marianne Mörk framför ett par starka texter med skarp diktion. De är musikalens riskkapitalister.
Victor Hugo var 20 år 1832. 1848 stödde han den blivande Napoleon III, men bröt med hans regim och gick hotad av dödsstraff i landsflykt 1851 för att inte återvända till Paris förrän efter den tyska invasionen och Pariskommunens undergång. Så nog visste han vad han skrev om.
TV-aktuellt efter hemfärd i skånefoggen. På Tahrirtorget pågår demonstrationer mot militärstyret för tredje dagen i rad. 20 demonstranter har dödats. På måndag går Egypten till val. Medan jag skriver detta rapporterar Cecilia Uddén från Kairo. Den egyptiska regeringen har avgått, men militärrådet behåller makten. USA finansierar armén och har därför all anledning att kritisera våldet (som leder bort uppmärksamheten från massakrerna i Syrien).
Adel, präster och kung hade tagit makten i Frankrike efter Napoleons nederlag vid Waterloo. Samtidigt växer den franska textilindustrin fram. Massvält råder i Paris. Förtrycket utlöser 1830 en revolution som kulminerar i gatustrider och barrikader 1832.
Victor Hugos roman (bortåt 1500 sidor) gestaltar epoken kring några representativa figurer. Den dramatiska kurvan är given: från förtryck och orättvisor till en förlösande revolution som kvävs i blod och följs av en sorts fred, som ger författaren möjlighet att konstruera individuella lyckliga slut för romanens huvudpersoner.
Musikalen koncentrerar sig förstås på höjdpunkterna. Koreograferade masscener, stora körer, tenorer, basar, basuner och trumpeter, yviga gester, blixtar och explosioner.
I den lilla fattiga staden Malmö uppfördes Malmö Stadsteater under1940-talets knapphet och krig.
Hur var det möjligt?
Karin och jag har biljettnumren 1031 och 1033. Höga siffror, men här finns nog minst 1200 platser. Runt omkring oss har vi de 84 Klostergårdsborna. Varenda plats i salongen är besatt.
När föreställningen brakar loss befinner sig ett femtiotal personer på scenen, däribland 20 gymnasister från friskolan Lunds Dans och Musikal-gymnasium. Orkestern skymtar i bakgrunden och agerar då och då överklass.
Efter den långa första avdelningen ställer sig publiken och jublar åt de röda fanor som revolutionärerna svingar.
Men efter ovationen är man mer benägen att tränga sig fram till barerna än att ockupera stadshuset. Dånet från tusen röster är öronbedövande.
Revolutionerna i Frankrike slutade i massakrer 1848 och 1871. ”Revolutionen i gammal stil, gatustriden med barrikader, har i betydande grad blivit föråldrad”, skriver Engels i ”Klasstriderna i Frankrike”, där han pläderar för allmän rösträtt och parlamentarism, dock utan att utesluta våld.
Med repetergevären och esplanaderna hade de statliga arméerna blivit övermäktiga.
Berättelser och dikter om hjältarnas död på barrikaden skapar starka emotioner och nostalgisk sorg. I Röda Kapellets repertoar ingår ”I körsbärens tid”, Pariskommunens kärleksvisa från maj 1871.
Lite Brecht ryms trots allt i Malmö Operas känslofrosseri (som Brecht skulle ha avskytt). Peter Harryson och Marianne Mörk framför ett par starka texter med skarp diktion. De är musikalens riskkapitalister.
Victor Hugo var 20 år 1832. 1848 stödde han den blivande Napoleon III, men bröt med hans regim och gick hotad av dödsstraff i landsflykt 1851 för att inte återvända till Paris förrän efter den tyska invasionen och Pariskommunens undergång. Så nog visste han vad han skrev om.
TV-aktuellt efter hemfärd i skånefoggen. På Tahrirtorget pågår demonstrationer mot militärstyret för tredje dagen i rad. 20 demonstranter har dödats. På måndag går Egypten till val. Medan jag skriver detta rapporterar Cecilia Uddén från Kairo. Den egyptiska regeringen har avgått, men militärrådet behåller makten. USA finansierar armén och har därför all anledning att kritisera våldet (som leder bort uppmärksamheten från massakrerna i Syrien).
Det nya samhället av Erik Kågström
2. Ett ekonomiskt credo
Solon638 – 558 f. Kr.Något liknande är kanske det enda som skulle kunna rädda medborgarna i PIIGS-länderna från långvarigt skuldslaveri och förhindra att Europa sjunker djupare i skuldmoraset. Men världen styrs i dag inte av vise män utan av Marknaden.
I min strävan att förstå det som händer i världen har jag ibland tänkt att jag kanske borde skaffa mig någon form av ekonomisk utbildning. Men efter att ha läst den australiensiska ekonomen Steve Keens bok ”Debunking Economics. The naked emperor dethroned?” (Ung. Den nyklassiska ekonomin avslöjad…) stärktes jag i min uppfattning att klassisk eller nyklassisk ekonomi inte är något bra hjälpmedel för sanningssökare. Så jag förlitar mig på intuition och en gnutta logik när jag försöker utvärdera världshändelserna. Keens bok är en utökad och uppdaterad upplaga av en bok som först kom ut 2001. I boken avfärdas steg för steg de modeller och falska förutsättningar som den nyklassiska ekonomin bygger på. Ur vetenskaplig synpunkt säger Keen att denna ekonomi ligger på samma nivå som astronomin före Kopernikus och Galilei. Han nämner de alternativa ekonomiska skolor som finns. De är alla kritiska mot den nyklassiska skolan men ignorerar varandra vilket gör att det inte uppstått någon samlad opposition. Nu har läkarvetenskapen också börjat ifrågasätta den nyklassiska ekonomin. Dr Paul Glimcher vid neuroekonomiskt centrum, New York University har vid försök på hjärnor förgäves sökt finna bekräftelse på nyttomaximation, en hörnpelare i nyklassisk ekonomi.
Ännu inga tecken på nyttomaximationMitt nuvarande ekonomiska credo grundades 2004 med övertygelsen att ökande ekonomisk ojämlikhet på sikt skulle orsaka finansiell kris och depression. Globaliseringen av världsekonomin sedan 1980-talet har medfört att löneskillnaderna i världen har minskat. Det har skett en ökning i tillväxtländerna och en minskning i den industrialiserade världen. I Europa, USA och Japan har löneandelen av förädlingsvärdet i ekonomierna sjunkit och konvergerat till omring 65%. Eftersom lönerna svarar för huvuddelen av efterfrågan i en ekonomin betyder det att värdet av det som producerats blivit större än den köpkraft som genererats av lönerna. Otillräcklig efterfrågan leder till stagnerande ekonomi och recession. Men trots att globaliseringseffekten varat i flera decennier har världsekonomin ändå med några undantag vuxit med omkring 3% om året. Det har möjliggjorts av att många skuldsätter sig och konsumerar för pengar som de räknar med att få i framtiden. För att använda Occupy-rörelsens termer kan man säga att de rikaste 1% lånar pengar till de mindre rika 99% så att de sistnämnda kan konsumera mera och så att produktionen, och därmed vinsterna, kan fortsätta att öka. Så kan det fortsätta en tid men efterhand ackumuleras en mängd obetalbara skulder och då blir det problem.
År 594 före Kristus valdes atenaren och poeten Solon till archont och en av Greklands Sju Vise. Han stiftade en lag – seisachtheia - som innebar att alla skulder avskrevs. För skuldsättning som lett till slaveri gällde påbudet också retroaktivt.
Solon638 – 558 f. Kr.
I min strävan att förstå det som händer i världen har jag ibland tänkt att jag kanske borde skaffa mig någon form av ekonomisk utbildning. Men efter att ha läst den australiensiska ekonomen Steve Keens bok ”Debunking Economics. The naked emperor dethroned?” (Ung. Den nyklassiska ekonomin avslöjad…) stärktes jag i min uppfattning att klassisk eller nyklassisk ekonomi inte är något bra hjälpmedel för sanningssökare. Så jag förlitar mig på intuition och en gnutta logik när jag försöker utvärdera världshändelserna. Keens bok är en utökad och uppdaterad upplaga av en bok som först kom ut 2001. I boken avfärdas steg för steg de modeller och falska förutsättningar som den nyklassiska ekonomin bygger på. Ur vetenskaplig synpunkt säger Keen att denna ekonomi ligger på samma nivå som astronomin före Kopernikus och Galilei. Han nämner de alternativa ekonomiska skolor som finns. De är alla kritiska mot den nyklassiska skolan men ignorerar varandra vilket gör att det inte uppstått någon samlad opposition. Nu har läkarvetenskapen också börjat ifrågasätta den nyklassiska ekonomin. Dr Paul Glimcher vid neuroekonomiskt centrum, New York University har vid försök på hjärnor förgäves sökt finna bekräftelse på nyttomaximation, en hörnpelare i nyklassisk ekonomi.
Ännu inga tecken på nyttomaximation
Det mesta av de pengar som cirkulerar på marknaderna har skapats ”ur tomma intet” av bankerna i form av lån till privatpersoner, företag, kommuner och stater. Detta kallas ”reserve-fractional banking” men är inte något nytt. Under medeltiden var guld ett viktigt betalningsmedel men det hade en nackdel. Köpmännen färdades ofta långa sträckor i ödsliga områden och deras värdeföremål var begärliga byten för stråtrövare. Då föreslog guldsmeder att köpmännen skulle lämna in sitt guld till förvaring hos dem mot att de fick ett papper som kunde användas som betalningsmedel. Det fungerade bra och efterhand insåg guldsmederna att köpmännen aldrig tog ut allt sitt guld och därför kunde de skriva ut papper på mera pengar än de hade till förvaring. Det innebar ett incitament till ökad ekonomisk aktivitet och ökat välstånd i samhället.
Bankerna kan emellertid inte skapa hur mycket pengar som helst. Det finns internationella regler – Basel III – för kapitaltäckning som syftar till att säkerställa stabiliteten i det finansiella banksystemet. En banks kärnkapital – ”core tier 1 capital” – kan utgöras av likvida medeln t.ex. pengar som aktieägare satsat i företaget. Utlåningen är sedan en multipel av kärnkapitalet. Enligt Basel III bör kärnkapitalet vara minst 4 procent av utlåningen. Det innebär att om en bank har en miljard i kärnkapital skulle den kunna skapa nya pengar att låna ut upp till 25 miljarder, dock beroende på vilka risker som är förknippade med lånen. En oberoende bankreglerare bedömer dessa risker. Större risk innebär mindre volym på utlåningen i förhållande till kärnkapitalet. I EU har nyligen skapats ett överordnat bankregleringsorgan – European Banking Authority.
Detta system – som kallas ”fractional banking” innebär att bankernas utlåning skapar ett penningberg men samtidigt ett lika stort skuldberg. Om ett lån betalas tillbaka till banken försvinner motsvarande pengar från penningcirkulationen och från bankens balansräkning. Kvar av projektet finns den ränta banken fått under lånetiden och de värden som skapats i ett företag eller de varor eller tjänster som en privatperson köpt.
Om en låntagare går i konkurs kan inte banken bara skriva av lånet och fortsätta som om ingenting har hänt eftersom pengarna ändå skapats ur tomma intet. Banken måste täcka låneförlusten med eget kapital från vinstmedel eller fonderade medel eller från tillskott från aktieägare genom nyemission. Först då kan banken avföra lånet från sin balansräkning. Det betyder återigen att ett mot lånet motsvarande belopp undandragits från penningcirkulationen. Om banken inte lyckas täcka förlusten med egna medel och staten inte vill rycka in och ta över skulden så måste banken stänga sina portar och avveckla verksamheten. Övriga kunder och konton tas över av andra banker eller staten.
En mindre del – vanligen under 10% - av den cirkulerande penningmängden består av mynt och sedlar som getts ut av suveräna stater. Staten kan öka den cirkulerande penningmängden genom att trycka och ge ut nya sedlar – ”fiat money” – dock med risk för inflation.
Ovanstående är den bild jag fått av hur bankväsendet fungerar och det får bli bakgrund till funderingar om Eurokrisen.
När det gäller Mario Rossis projekt med kall fusion – eCat – så har fyra svenskar, varav minst två är fysiker, startat ett företag i London med namnet Hydrofusion som fått i uppdrag av Mario Rossi att saluföra eCat i nordeuropa.
Hydrofusion skall öppna ett lokalkontor på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Namnet på den första köparen av 1 megaW-kraftverket är ännu inte offentligt. Om det rör sig om en militär enhet lär det förbli hemligt. Jag har i alla fall beställt ett 10 kW minikraftverk och står på en väntelista. När 10 000 potentiella köpare anmält intresse skall massproduktion påbörjas, eventuellt inom ett år.
I kommande nummer: Eurokrisen och ojämlikhet
eCat av Erik Kågström
En bild av hur min eCat eventuellt kommer att se ut i färdigt skick.
eCat5 home 10 kW
Text från hydrofusions hemsida:
E-Cat Products
We are facing an era with the arrival of new products based on this game changing technology. The first generation of ECAT 1MW Plants and the smaller ECAT Home Units are scheduled to become available in 2012/13.In association with Andrea Rossi, HydroFusion will introduce these products to the market.
Kulturtips
En makroekonomisk kärlekshistoria
En romantisk komedi om bankväsendet och den långa räntan. På Teaterrepubliken 29 oktober - 14 december.
Fre 25 nov kl. 19:30 Läs mer
En romantisk komedi om bankväsendet och den långa räntan. På Teaterrepubliken 29 oktober - 14 december.
Fre 25 nov kl. 19:30 Läs mer
RÖRELSENS SCENKONSTFESTIVAL 23 - 25 NOV
I årets festival fokuserar Rörelsen på konstnärers arbete med unga och förvandlar Inkonsts scen till en battlande arena, ett spretigt, sprakande forum där kroppen tar plats.
Fre 25 nov kl. 19:00. Läs mer
I årets festival fokuserar Rörelsen på konstnärers arbete med unga och förvandlar Inkonsts scen till en battlande arena, ett spretigt, sprakande forum där kroppen tar plats.
Fre 25 nov kl. 19:00. Läs mer
Armen
Statsteatern fullföljer sin tradition av vinterteater i Slottsträdgården med den nyskrivna rysaren Armen där medborgaren bygger monstret.
Lör 26 nov kl. 13:00. Läs mer
Statsteatern fullföljer sin tradition av vinterteater i Slottsträdgården med den nyskrivna rysaren Armen där medborgaren bygger monstret.
Lör 26 nov kl. 13:00. Läs mer
Två herrars tjänare
Livesänd från Dramaten, Stockholm på Spegeln och Kino 26 november kl 19:00.
Läs mer
Livesänd från Dramaten, Stockholm på Spegeln och Kino 26 november kl 19:00.
Läs mer
Days of War - Nights of love
En postapokalyptisk cirkusföreställning. På Karavan 18 november - 4 december.
Lör 26 nov kl. 20:00. Läs mer
En postapokalyptisk cirkusföreställning. På Karavan 18 november - 4 december.
Lör 26 nov kl. 20:00. Läs mer
De 7 dygderna | Teaterimprovisation | Kyskhet
Teaterimprovisation med Månteatern 26/11 kl 19:00. Läs mer
Teaterimprovisation med Månteatern 26/11 kl 19:00. Läs mer
FULL MOON FLAMENCO
En danskonsert med flamenco, argentinsk tango, måne och balett. På Lilla Teatern i Lund 26 november kl. 18.00 och kl. 20.00. Läs mer
En danskonsert med flamenco, argentinsk tango, måne och balett. På Lilla Teatern i Lund 26 november kl. 18.00 och kl. 20.00. Läs mer
Jonathan Johansson (SE) LIVE
Äntligen är Jonathan Johansson tillbaka med ny skiva och tillbaka på Babels scen! På Babel 26 november kl 19:00.
Läs mer
Äntligen är Jonathan Johansson tillbaka med ny skiva och tillbaka på Babels scen! På Babel 26 november kl 19:00.
Läs mer
Satyagraha
Direktsänt från The Met på KINO 19 november. Repris 27 och 28 november.
Sön 27 nov kl. 13:00. Läs mer
Direktsänt från The Met på KINO 19 november. Repris 27 och 28 november.
Sön 27 nov kl. 13:00. Läs mer
Himmel och Pannkaka
En fantasifull och humoristisk berättelse om att försöka förstå och att bli lite stor (6-11 år). På Teater Sagohuset i Lund 2 och 3 november och på Gamla Tvätteriet i Malmö 28 november - 11 december.
Mån 28 nov kl. 10:30. Läs mer
En fantasifull och humoristisk berättelse om att försöka förstå och att bli lite stor (6-11 år). På Teater Sagohuset i Lund 2 och 3 november och på Gamla Tvätteriet i Malmö 28 november - 11 december.
Mån 28 nov kl. 10:30. Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 29 nov & Ons 30 nov kl. 16:00
Läs mer
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 29 nov & Ons 30 nov kl. 16:00
Läs mer
Middag med Amanda Svensson
Författaren Amanda Svensson kommer på besök till Moriska Paviljongen för att samtala med Jonas Jarl. Hon komponerar även en måltid som vi äter tillsammans. Denna gången blir det är krämig polenta med höstsvampar. På Moriska Paviljongen den 29 november kl 18:45 & 19:30.
Läs mer
Författaren Amanda Svensson kommer på besök till Moriska Paviljongen för att samtala med Jonas Jarl. Hon komponerar även en måltid som vi äter tillsammans. Denna gången blir det är krämig polenta med höstsvampar. På Moriska Paviljongen den 29 november kl 18:45 & 19:30.
Läs mer
Kung Lear
1 2 3 Schtunk tillbaka i Malmö med en sanslös version av Shakespeares Kung Lear. Varje kväll är unik. Missa inte!!! Spelas på Teater 23 30 november - 4 december.
Ons 30 nov kl. 19:00. Läs mer
1 2 3 Schtunk tillbaka i Malmö med en sanslös version av Shakespeares Kung Lear. Varje kväll är unik. Missa inte!!! Spelas på Teater 23 30 november - 4 december.
Ons 30 nov kl. 19:00. Läs mer
Hela kulturcentralens program
2011-11-17
Opinionsmöte
Nu på lördag ordnar Vänsterpartiet ett opinionsmöte om äldreomsorgen. Vi kommer att vara på Mårtenstorget mellan klockan 11 och 12.30.
Ju fler vi är som är med och visar att vi inte accepterar att äldre vanvårdas för att riskkapitalbolag ska tjäna pengar desto bättre, så kom till mötet på lördag!
Ju fler vi är som är med och visar att vi inte accepterar att äldre vanvårdas för att riskkapitalbolag ska tjäna pengar desto bättre, så kom till mötet på lördag!
Äntligen!!! av Ulf Nymark
Äntligen har den politiska majoriteten släppt det verklighetsfrämmande kravet på ett Yttre Godsspår. Nu verkar det som om det lossnar så att det går att förmå Trafikverket att planera för och förverkliga fyra spår fram till Högevallsbadet. Fast det vore förstås lika bra att bygga fyra spår ända fram till Lund C på en gång.
Så är det bara att hoppas att majoriteten (inklusive partier i en eventuell ny majoritet) också tänker om i en annan järnvägsfråga: planerna på att gräva ner Lund C under jord. Den idé borde snarast begravas.
Så är det bara att hoppas att majoriteten (inklusive partier i en eventuell ny majoritet) också tänker om i en annan järnvägsfråga: planerna på att gräva ner Lund C under jord. Den idé borde snarast begravas.
Vårdbolagen inför Domsöndagen 20/11 av Gunnar Stensson
Till VB:s kristna läsekrets.
Evangelium enligt Matteus, 25.
Evangelium enligt Matteus, 25.
Då skall Jesus säga till vårdbolagen: ”Sannerligen säger jag eder: Gå bort ifrån mig I förbannade! Ty jag var nödig och ni lät min blöja flöda över; jag var smutsig och ni tvättade mig icke; jag var sjuk och ni vårdade mig icke; bostadslös och ni gav mig ingenstans att bo; frusen och ni gav mig inga kläder: tvångsomhändertagen och ni besökte mig icke.”
Då skola vårdbolagen svara: ”Herre, när såg vi dig nödig eller smutsig eller sjuk eller bostadslös eller tvångsomhändertagen och tjänade dig icke?
Då skall han svara dem och säga: ”Sannerligen säger jag eder: Vad helst I icke haven gjort mot en av dessa mina äldsta syskon, det haven I ej heller gjort mot mig.”
Då skola vårdbolagen svara: ”Herre, när såg vi dig nödig eller smutsig eller sjuk eller bostadslös eller tvångsomhändertagen och tjänade dig icke?
Då skall han svara dem och säga: ”Sannerligen säger jag eder: Vad helst I icke haven gjort mot en av dessa mina äldsta syskon, det haven I ej heller gjort mot mig.”
Genmäle om Smålands nation av Anna Alsmark
Mitt föredrag om Smålands nation imponerade inte på Veckobladets utsände (artikel av sign Gr i VB i nr 33 111028). Du skriver att min inledning var dålig, det mesta vara dåligt, att det som hände på den tiden kan bara ni som var med förstå etc. Nåväl, det verkar i alla fall som om ämnet väckte upp en del gamla minnen hos en vänsterman som tappat sin tidning och får nöja sig med en blogg.
Av någon anledning utelämnade du i din artikel att jag var med i styrelsen för Smålands och i Dackekurirens redaktion från 1983. När jag slutade fyra år senare hade jag varit både ordförande för nationen och redaktör för Dackekuriren, som första kvinna på båda posterna. Jag blev sedan redaktör för Lundagård. Ganska unika erfarenheter för den som ska hålla ett föredrag om Smålands nation, inte sant.
Tyvärr är det ingen unik erfarenhet för mig att den patriarkaliska kvinnosynen inom den gamla vänstern ofta varit nedsättande mot kvinnor som utmärker sig, om man överhuvudtaget släppt fram någon. Det är därför kvinnorna fått lägga tid på alla dessa feministiska grupper genom åren. Betänk att ingen kvinna figurerat på en framskjuten post i Smålands nation under vänsterns storhetstid under 1970-talet. Ingen jag hört talas om efteråt i alla fall. Vi minns några tjejer som sjöng, Röda bönor.
Vad som heller inte framgick i din artikel var att jag 1990 gav ut en skrift ”Röd lyser stugan. Berättelser från Smålands nation”. Det var denna skrift som var utgångspunkten i mitt föredrag på Smålands gille. ”Röd lyser stugan” är förövrigt första strofen i Smålandsvisan, en vacker hyllning till landskapet med sina röda stugor och björkar.
Det dubbeltydiga med att stugan blivit politiskt röd i Lund var givetvis avgörande för valet av titeln på skriften.
Vad beträffar mina spekulationer om Alf Brevik, så finner jag det märkligt att en man född 1918, dvs 53 år gammal går in och styr och ställer på Smålands bland 20-åriga studenter. Tar initiativ, nominerar folk till poster, driver på. Ju äldre jag själv blir desto märkligare tycker jag det är. Fanns det en dubbel agenda?
Det finns idag intressant forskning om skandinaviska kommunister som mycket unga, i likhet med Alf Brevik, deltog i spanska inbördeskriget, stred mot Tyskland i andra världskriget och senare blev sovjettrogna. Där finns fler svar att söka efter. Först när Stasiarkiven öppnas kan vi ta reda hur det förhöll sig, om det fanns en koppling till DDR.
Av någon anledning utelämnade du i din artikel att jag var med i styrelsen för Smålands och i Dackekurirens redaktion från 1983. När jag slutade fyra år senare hade jag varit både ordförande för nationen och redaktör för Dackekuriren, som första kvinna på båda posterna. Jag blev sedan redaktör för Lundagård. Ganska unika erfarenheter för den som ska hålla ett föredrag om Smålands nation, inte sant.
Tyvärr är det ingen unik erfarenhet för mig att den patriarkaliska kvinnosynen inom den gamla vänstern ofta varit nedsättande mot kvinnor som utmärker sig, om man överhuvudtaget släppt fram någon. Det är därför kvinnorna fått lägga tid på alla dessa feministiska grupper genom åren. Betänk att ingen kvinna figurerat på en framskjuten post i Smålands nation under vänsterns storhetstid under 1970-talet. Ingen jag hört talas om efteråt i alla fall. Vi minns några tjejer som sjöng, Röda bönor.
Vad som heller inte framgick i din artikel var att jag 1990 gav ut en skrift ”Röd lyser stugan. Berättelser från Smålands nation”. Det var denna skrift som var utgångspunkten i mitt föredrag på Smålands gille. ”Röd lyser stugan” är förövrigt första strofen i Smålandsvisan, en vacker hyllning till landskapet med sina röda stugor och björkar.
Det dubbeltydiga med att stugan blivit politiskt röd i Lund var givetvis avgörande för valet av titeln på skriften.
Vad beträffar mina spekulationer om Alf Brevik, så finner jag det märkligt att en man född 1918, dvs 53 år gammal går in och styr och ställer på Smålands bland 20-åriga studenter. Tar initiativ, nominerar folk till poster, driver på. Ju äldre jag själv blir desto märkligare tycker jag det är. Fanns det en dubbel agenda?
Det finns idag intressant forskning om skandinaviska kommunister som mycket unga, i likhet med Alf Brevik, deltog i spanska inbördeskriget, stred mot Tyskland i andra världskriget och senare blev sovjettrogna. Där finns fler svar att söka efter. Först när Stasiarkiven öppnas kan vi ta reda hur det förhöll sig, om det fanns en koppling till DDR.
När motståndarna retirerar, förfölj dem! av Lucifer
Det som härom dan var osakligt vänstersnack blev på en vecka ett centralt politikområde 
där alla goda krafter kan enas om hur viktigt det är med kvalitet i vården, Reinfeldt såväl som Björklund och Hägglund. Nästa torsdag är det kommunfullmäktge i Lund och där kommer vi att få höra de borgerliga kommunalråden och vårdpolitikerna andtrutet och i panik försvara Lunds satsning på riskvården i Carema.
Att vänsterpartiet har talat om vårdbolagen år efter år är det tyst om. Det enda undantaget jag har sett är KG Bergström, den gamla bitske politiske TV-reportern, numera i Expressen. Där skriver han: ”Håkan Juholt har försökt profilera sig och sitt parti på kritik av privatiseringarna. Men det är egentligen bara Vänsterpartiet som med gott samvete kan säga, Vad var det vi sa?”
Dags för offensiv om privatskolorna
Jag hoppas bara nu att Vänsterpartiet när nu motståndaren är på reträtt inte bara sätter sig ner. Ett parti som har så få tillfällen att nå en större allmänhet får bara inte missa tillfället att ösa på och peka ut de borgare som har genomdrivit privatiseringarna. Och då måste man självklart också ta upp skolan där skattebetalarnas miljarder rullar iväg till skatteparadisen. Inom några veckor kommer naturligtvis det också att komma fram i rubrikerna. Och där är V ensam om att stå för en tydlig linje. Mp älskar friskolorna och tycks tro att det handlar om ideell verksamhet. Stora delar av S avskyr friskolorna men vågar inte stöta sig med mittenväljare som man inbillar sig skulle ha kvar sympatier för partiet. Men ingen annanstans i världen låter man vinstdrivande företag driva skolor och låtsas att det är en marknad. Montessori och kooperativ, OK, men detta är rövarkapitalism – skolföretagen har vinstmarginaler på upp till trettio procent!
Kommentariatet
Det är högkonjunktur för politiska kommentatorer och då må det vara tillåtet att säga några ord om dem. Sanningen är att de flesta av dem uppträder med borgerlig bias och därutöver är illa underrättade och undermåliga i sin analys. Ta t.ex. Mats Knutsson och Margit Silberstein.på TV och deras sätt att kommentera Juholt. Det som om de deltar i kampanjen mot honom och det är samma med Lena Mellin i Aftonbladet. Och det är häpnadsväckande att någon kan ta ”vänsterkolumnisten” Lotta Gröning i Expressen på allvar. Om man tvekar om sin hållning i någon fråga, kolla in vad Lotta Gröning säger och ta sedan motsatt ställning.
Vad gäller analysförmågan: lyssna på vad kommentariatet säger om partiledarkandidaterna i Vänsterpartiet. De tycks oförmögna att se att det handlar inte om kvinnorepresentation eller en eller två i ledningen. Det är väl uppenbart att det är nytraditionalisterna som slåss för att rädda vad man kan av Ohlylinjen. Och Ohly beskrivs som den som har enat partiet! Det är politiska motsättningar det handlar om och det borde väl inte vara en överraskning för politiska kommentatorer.
där alla goda krafter kan enas om hur viktigt det är med kvalitet i vården, Reinfeldt såväl som Björklund och Hägglund. Nästa torsdag är det kommunfullmäktge i Lund och där kommer vi att få höra de borgerliga kommunalråden och vårdpolitikerna andtrutet och i panik försvara Lunds satsning på riskvården i Carema.Att vänsterpartiet har talat om vårdbolagen år efter år är det tyst om. Det enda undantaget jag har sett är KG Bergström, den gamla bitske politiske TV-reportern, numera i Expressen. Där skriver han: ”Håkan Juholt har försökt profilera sig och sitt parti på kritik av privatiseringarna. Men det är egentligen bara Vänsterpartiet som med gott samvete kan säga, Vad var det vi sa?”
Dags för offensiv om privatskolorna
Jag hoppas bara nu att Vänsterpartiet när nu motståndaren är på reträtt inte bara sätter sig ner. Ett parti som har så få tillfällen att nå en större allmänhet får bara inte missa tillfället att ösa på och peka ut de borgare som har genomdrivit privatiseringarna. Och då måste man självklart också ta upp skolan där skattebetalarnas miljarder rullar iväg till skatteparadisen. Inom några veckor kommer naturligtvis det också att komma fram i rubrikerna. Och där är V ensam om att stå för en tydlig linje. Mp älskar friskolorna och tycks tro att det handlar om ideell verksamhet. Stora delar av S avskyr friskolorna men vågar inte stöta sig med mittenväljare som man inbillar sig skulle ha kvar sympatier för partiet. Men ingen annanstans i världen låter man vinstdrivande företag driva skolor och låtsas att det är en marknad. Montessori och kooperativ, OK, men detta är rövarkapitalism – skolföretagen har vinstmarginaler på upp till trettio procent!
Kommentariatet
Det är högkonjunktur för politiska kommentatorer och då må det vara tillåtet att säga några ord om dem. Sanningen är att de flesta av dem uppträder med borgerlig bias och därutöver är illa underrättade och undermåliga i sin analys. Ta t.ex. Mats Knutsson och Margit Silberstein.på TV och deras sätt att kommentera Juholt. Det som om de deltar i kampanjen mot honom och det är samma med Lena Mellin i Aftonbladet. Och det är häpnadsväckande att någon kan ta ”vänsterkolumnisten” Lotta Gröning i Expressen på allvar. Om man tvekar om sin hållning i någon fråga, kolla in vad Lotta Gröning säger och ta sedan motsatt ställning.
Vad gäller analysförmågan: lyssna på vad kommentariatet säger om partiledarkandidaterna i Vänsterpartiet. De tycks oförmögna att se att det handlar inte om kvinnorepresentation eller en eller två i ledningen. Det är väl uppenbart att det är nytraditionalisterna som slåss för att rädda vad man kan av Ohlylinjen. Och Ohly beskrivs som den som har enat partiet! Det är politiska motsättningar det handlar om och det borde väl inte vara en överraskning för politiska kommentatorer.
Ökenmuren av Gunnar Stensson
Israel bygger en 240 km lång stålmur genom öknen från Kerem Shalit till Eilat längs den egyptiska gränsen. Den är fem meter hög, dvs dubbelt så hög som muren på Västbanken, och försedd med övervakningskameror och radar. Den är effektivare än muren mot Syrien vid Golanhöjderna.
Behovet av muren blev akut efter Hosni Mubarak fall. Beduinernas angrepp från Sinai på en israelisk buss den18 augusti intensifierade arbetet. Det var ett islamistiskt angrepp som var mer välorganiserat än de palestinska attackerna brukar vara.
Muren går exakt längs gränsen, ibland rentav på den israeliska sidan. 15 procent av Israels stålkonsumtion går åt till byggandet.
Muren som är större än USA:s avspärrningar längs den mexikanska gränsen byggs inte bara till försvar utan också för att stoppa invandringen från Afrika.
Källa Haaretz
Behovet av muren blev akut efter Hosni Mubarak fall. Beduinernas angrepp från Sinai på en israelisk buss den18 augusti intensifierade arbetet. Det var ett islamistiskt angrepp som var mer välorganiserat än de palestinska attackerna brukar vara.
Muren går exakt längs gränsen, ibland rentav på den israeliska sidan. 15 procent av Israels stålkonsumtion går åt till byggandet.
Muren som är större än USA:s avspärrningar längs den mexikanska gränsen byggs inte bara till försvar utan också för att stoppa invandringen från Afrika.
Källa Haaretz
Som det kan bli! av Roland Andersson
Jag fortsatte lyssna på Maria Wetterstrands sommarprogram trots hennes egenartade musiksmak. Hon visade ett tydligt personligt engagemang för en skola som respekterar eleverna. Hon är den rikspolitiker tydligast stått emot den backlash som initierats av Jan Björklund men som otäckt snabbt utvecklas mot ett slags konsensus om en återgång till den gamla auktoritära sorteringsskolan.
I programmet berättade Maria Wetterstrand om den värme som mött Mona Sahlin under deras gemensamma politiska appellmöten i invandrartäta Stockholmsförorter. Det är inte märkligt att Mona Sahlin är den politiker som Sverigedemokraterna hatar mest intensivt – det beror på hennes tidiga och tydliga ställningstagande för mångfald.
Vi kunde haft en regering med Mona Sahlin som statsminister och Maria Wetterstrand som utbildningsminister och vice statsminister. Först verkade det så lovande. Mona Sahlin meddelade att socialdemokratin hade brutit med sin storebrorsmentalitet och på allvar skulle samverka med ett annat parti. Samverkan med miljöpartiet var väl förberedd och jag är fullständigt övertygad om att man hade kunnat formulera en gemensam politik till vänster om mitten och på frihetlig grund. Lika övertygad är jag om att en sådan politik hade vunnit valet .
Så blev det inte. Starka krafter inom socialdemokratin ville något annat. Vänsterpartiet utnyttjades som bromskloss. Den politik som fördes fram i valrörelsen var i princip samma som socialdemokratin förlorat föregående val på. Inte märkligt att också detta val förlorades. Istället för Maria Wetterstrand fick vi Jan Björklund och istället för Mona Sahlin Fredrik Reinfeldt.
Efter valet gjorde Mona Sahlin ett desperat utspel om behovet av en öppen och genomgripande diskussion om socialdemokratins politik. Den intellektuella nivån på det som sedan följde kan illustreras av Morgan Johansson som meddelade Sydsvenskan att han analyserat valet och funnit att förlusten berodde på att Tomas Östros varit svag i förhandlingarna med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Sedan valdes Håkan Juholt till partiordförande. Han förklarade att han var förbannat trött på allt tal om förnyelse. Därmed hade man vänt på alla stenar och den politiska diskussionen var avslutad. Tidningarna förklarade att valet av en kärnkraftsvän var en seger för ”vänstern”. Efter valet skapade Håkan Juholt snabbt sitt ”eget lag” vilket bl a betydde att många med utländskt efternamn som fått viktiga uppdrag under Mona Sahlins tid som ordförande rensades ut. Numera finns det inte någon sådan person i partiordförandens nära omgivning.
I programmet berättade Maria Wetterstrand om den värme som mött Mona Sahlin under deras gemensamma politiska appellmöten i invandrartäta Stockholmsförorter. Det är inte märkligt att Mona Sahlin är den politiker som Sverigedemokraterna hatar mest intensivt – det beror på hennes tidiga och tydliga ställningstagande för mångfald.
Vi kunde haft en regering med Mona Sahlin som statsminister och Maria Wetterstrand som utbildningsminister och vice statsminister. Först verkade det så lovande. Mona Sahlin meddelade att socialdemokratin hade brutit med sin storebrorsmentalitet och på allvar skulle samverka med ett annat parti. Samverkan med miljöpartiet var väl förberedd och jag är fullständigt övertygad om att man hade kunnat formulera en gemensam politik till vänster om mitten och på frihetlig grund. Lika övertygad är jag om att en sådan politik hade vunnit valet .
Så blev det inte. Starka krafter inom socialdemokratin ville något annat. Vänsterpartiet utnyttjades som bromskloss. Den politik som fördes fram i valrörelsen var i princip samma som socialdemokratin förlorat föregående val på. Inte märkligt att också detta val förlorades. Istället för Maria Wetterstrand fick vi Jan Björklund och istället för Mona Sahlin Fredrik Reinfeldt.
Efter valet gjorde Mona Sahlin ett desperat utspel om behovet av en öppen och genomgripande diskussion om socialdemokratins politik. Den intellektuella nivån på det som sedan följde kan illustreras av Morgan Johansson som meddelade Sydsvenskan att han analyserat valet och funnit att förlusten berodde på att Tomas Östros varit svag i förhandlingarna med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Sedan valdes Håkan Juholt till partiordförande. Han förklarade att han var förbannat trött på allt tal om förnyelse. Därmed hade man vänt på alla stenar och den politiska diskussionen var avslutad. Tidningarna förklarade att valet av en kärnkraftsvän var en seger för ”vänstern”. Efter valet skapade Håkan Juholt snabbt sitt ”eget lag” vilket bl a betydde att många med utländskt efternamn som fått viktiga uppdrag under Mona Sahlins tid som ordförande rensades ut. Numera finns det inte någon sådan person i partiordförandens nära omgivning.
Morgan Johansson utsågs till juridisk talesperson. Från denna plattform har han på olika sätt försökt mejsla ut den nya ”vänsterpolitiken”; först genom att erbjuda borgarna samarbete kring FRA-lagen och senare genom att stödja tanken på olika medborgarskap – ett för ”riktiga” svenskar och ett villkorat för ”de andra”.
En lång rad ideologiska tal av Juholt har refererats i tidningarna. Mest har det handla om tacktal till den ”vänster” som valt honom. De verkar fulla av längtan tillbaka till ett folkhem som aldrig funnits – ett homogent samhälle med Posten och Konsum tryggt lokaliserade till bruksorternas centrumtorg. Juholts nostalgi har emellertid drunknat i det tidningsdrev som skapats kring hans hantering av riksdagens bidrag till boende och studieresor.
Tidningsdrev har ofta ett inslag av mobbing som bekommer mig illa. Det gjorde även detta drev. Kvar finns emellertid en känsla som säger att jag inte vill sitta i en valstuga och försvara Juholts moral.
Sådana problem har inte representanter för den socialdemokratiska ”vänstern”. Daniel Suhonen, Dag Josefsson och Göran Greider står modigt upp för sin partiledare. De angriper pressen för att hetsa och partikamrater för att skvallra. Det får mig att undra hur de ställde sig till andra drev. Vad sa de om ”Tobleroneaffären” om jakten på Lars Danielsson eller på Laila Freivalds? Hur agerade de i början på förra valrörelsen när Expressen, utan att riktigt lyckas, försökte få igång drev mot Mona Sahlin?
Jag söker på nätet utan att hitta något tillfälle när de gått mot dreven. Vad gäller Göran Greider får jag emellertid napp av motsatt slag. När Expressen hetsade mot Mona Sahlin för att hon visat sig offentligt med en handväska av märket Vuitton anmäler han sig som drevkarl. På Newsmill den 22 januari 2010 finns en artikel av Greider med rubriken ”Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin” Nej, det är inte ironi. Greider är dödsalvarlig. Hans efterforskningar visar att Sahlins väska kostat 7 000 kr. Den motsäger socialdemokratins kamp för social jämlikhet och uppmuntrar till en konsumism som hotar planetens fortbestånd osv, osv
Vi kan alltså konstatera att den socialdemokratiska ”vänstern” har svårare att acceptera en partiordförande med snygg handväska än en med tveksam moral. Det är en olycka att inte Voltaire, Karl Marx eller Rosa Luxemburg begärde något slags skydd för begreppet ”vänster”.
Inför gymnasiemässan på Arenan 18 och 19 november
Betygssättning - exemplet Mikael Elias Teoretiska Gymnasium av Gunnar Stensson
Skolverkets aktuella undersökning av betygssättningen på de centrala proven visar att varannan elev fått för höga betyg och att var nionde elev med betyget Mycket Väl Godkänd borde ha underkänts.
Mikael Elias Teoretiska Gymnasium i Göteborg har stärkt konkurrenskraften genom att ge 59 av 84 elever för höga betyg på det nationella delprovet i svenska.
Skolbolaget finns representerat i hela landet, också i Lund. Mikael Elias Teoretiska Gymnasium riktar sig till en exklusiv skara av studieinriktade elever - vilket ju är kommersiellt förmånligt. Så här ser informationen ut: ”Vår grund vilar på traditionella värderingar och den som börjar här måste vara motiverad. Vår roll är inte bara att lära ut, utan också att ge dig verktyg för att själv hitta det du behöver. Därför utgår vår pedagogik från lust.”
Men det är inte lätt att konkurrera med de kommunala gymnasierna i Lund. Utbildningsförvaltningens rapport om antagningen visar att endast 6 elever antagits till samhällsprogrammet och 8 till naturvetenskapsprogrammet i Mikael Elias Teoretiska Gymnasium läsåret 2011/12.
14 elever, varav endast 3 bosatta i Lund, har alltså antagits till skolans 48 platser. Det blir ingen vinst i Lund.
Med argumenten konkurrens och valfrihet sålde de borgerliga partierna in friskolesystemet i den svenska välfärden. När elevpengen kom insåg riskkapitalisterna genast att de kunde göra säker vinst genom att tillskansa sig den. De såg till att välja motiverade elever utan funktionshinder eftersom det minimerade kostnaden. Av samma skäl snyltade de på kommunernas gymnastiksalar, bibliotek mm. Skattemedlen de stal gömde de i skatteparadis. Skatt gjorde dem rika. Själva betalade de ingen. Så blev de elevernas, föräldrarnas och kommunernas parasiter.
Valfriheten bestod av reklamkampanjer (reklam är det enda område där friskolorna verkligen satsar, upp till 1 procent av sina årliga utgifter) som gjorde rationella val omöjliga.
Konkurrensen fick formen av betygsinflation, lögner om elevernas kunskapsnivå. Var femte lärare pressas av rektorerna att sätta för höga betyg. Många faller till föga. Rektorerna saknar ofta all skolerfarenhet och sitter bara korta tider, ibland mindre än ett år. Tänk Kävlinge. Värst lögnare vinner. Höga betyg har visat sig vara ett effektivt konkurrensmedel.
Vi vet nu att vartannat betyg på de nationella proven är för högt och att var nionde elev som fått betyget Mycket väl Godkänd egentligen borde ha blivit underkänd. Aldrig har svenska elever varit så okunniga. Aldrig har de haft så höga betyg.
På mindre än ett årtionde har skolbolag som John Bauer och Kunskapsskolan korrumperat det svenska skolsystemet. Till dem sällar sig Mikael Elias Teoretiska Gymnasium.
Efter framgången med friskolorna blev det dags för riskkapitalisterna att med hjälp av sina borgerliga tillskyndare ge sig in på vårdområdet.
Där tog Carema Care ledningen, i Lund liksom i landet. Med falska avtal och osann, men påkostad, ”marknadsföring” lurade bolaget kommuner och anhöriga. Personal som klagade avskedades. Cheferna blev delägare. Ju hänsynslösare de plundrade sina offer desto större blev deras bonusar. Till toppen nådde de girigaste.
Det är den globala finansvärldens röta som trängt in i svensk välfärd och skola.
Men ett system som motiveras av girighet är ohållbart i längden. När utplundringen av människorna och jordens resurser överskridit en viss gräns kommer upproren. Då försvinner det monster som på orwellska kallas Economic Man.
PS. Miljöpartiet delar med borgarna ansvaret för att vinsttänkandet brett ut sig i skola och vård. I debatten mellan Gustav Fridolin, MP, och en moderat om Carema Care i måndagens morgonprogram i tv gjorde Fridolin ett blekt intryck. Han framstod som nästan lika tvetydig som Maria Larsson, KD, i söndagskvällens Agenda. Efter en oengagerad debatt inbjöds han mycket riktigt att ansluta sig till de borgerligas kamp för valfrihet och konkurrens inom vården.
Mikael Elias Teoretiska Gymnasium i Göteborg har stärkt konkurrenskraften genom att ge 59 av 84 elever för höga betyg på det nationella delprovet i svenska.
Skolbolaget finns representerat i hela landet, också i Lund. Mikael Elias Teoretiska Gymnasium riktar sig till en exklusiv skara av studieinriktade elever - vilket ju är kommersiellt förmånligt. Så här ser informationen ut: ”Vår grund vilar på traditionella värderingar och den som börjar här måste vara motiverad. Vår roll är inte bara att lära ut, utan också att ge dig verktyg för att själv hitta det du behöver. Därför utgår vår pedagogik från lust.”
Men det är inte lätt att konkurrera med de kommunala gymnasierna i Lund. Utbildningsförvaltningens rapport om antagningen visar att endast 6 elever antagits till samhällsprogrammet och 8 till naturvetenskapsprogrammet i Mikael Elias Teoretiska Gymnasium läsåret 2011/12.
14 elever, varav endast 3 bosatta i Lund, har alltså antagits till skolans 48 platser. Det blir ingen vinst i Lund.
Med argumenten konkurrens och valfrihet sålde de borgerliga partierna in friskolesystemet i den svenska välfärden. När elevpengen kom insåg riskkapitalisterna genast att de kunde göra säker vinst genom att tillskansa sig den. De såg till att välja motiverade elever utan funktionshinder eftersom det minimerade kostnaden. Av samma skäl snyltade de på kommunernas gymnastiksalar, bibliotek mm. Skattemedlen de stal gömde de i skatteparadis. Skatt gjorde dem rika. Själva betalade de ingen. Så blev de elevernas, föräldrarnas och kommunernas parasiter.
Valfriheten bestod av reklamkampanjer (reklam är det enda område där friskolorna verkligen satsar, upp till 1 procent av sina årliga utgifter) som gjorde rationella val omöjliga.
Konkurrensen fick formen av betygsinflation, lögner om elevernas kunskapsnivå. Var femte lärare pressas av rektorerna att sätta för höga betyg. Många faller till föga. Rektorerna saknar ofta all skolerfarenhet och sitter bara korta tider, ibland mindre än ett år. Tänk Kävlinge. Värst lögnare vinner. Höga betyg har visat sig vara ett effektivt konkurrensmedel.
Vi vet nu att vartannat betyg på de nationella proven är för högt och att var nionde elev som fått betyget Mycket väl Godkänd egentligen borde ha blivit underkänd. Aldrig har svenska elever varit så okunniga. Aldrig har de haft så höga betyg.
På mindre än ett årtionde har skolbolag som John Bauer och Kunskapsskolan korrumperat det svenska skolsystemet. Till dem sällar sig Mikael Elias Teoretiska Gymnasium.
Efter framgången med friskolorna blev det dags för riskkapitalisterna att med hjälp av sina borgerliga tillskyndare ge sig in på vårdområdet.
Där tog Carema Care ledningen, i Lund liksom i landet. Med falska avtal och osann, men påkostad, ”marknadsföring” lurade bolaget kommuner och anhöriga. Personal som klagade avskedades. Cheferna blev delägare. Ju hänsynslösare de plundrade sina offer desto större blev deras bonusar. Till toppen nådde de girigaste.
Det är den globala finansvärldens röta som trängt in i svensk välfärd och skola.
Men ett system som motiveras av girighet är ohållbart i längden. När utplundringen av människorna och jordens resurser överskridit en viss gräns kommer upproren. Då försvinner det monster som på orwellska kallas Economic Man.
PS. Miljöpartiet delar med borgarna ansvaret för att vinsttänkandet brett ut sig i skola och vård. I debatten mellan Gustav Fridolin, MP, och en moderat om Carema Care i måndagens morgonprogram i tv gjorde Fridolin ett blekt intryck. Han framstod som nästan lika tvetydig som Maria Larsson, KD, i söndagskvällens Agenda. Efter en oengagerad debatt inbjöds han mycket riktigt att ansluta sig till de borgerligas kamp för valfrihet och konkurrens inom vården.
Freedom av Gunnar Stensson
Förra veckan presenterade jag ”Tornet”, romanen som om DDR:s sista decennium som slutade med att landet blev ”svunnet”1989.
När Sovjetimperiet bröt samman och det kalla kriget upphörde, tycktes det ”exceptionella” USA stå på toppen av sin makt. Det återstod bara att sprida liberalism och demokrati. Francis Fukuyama hävdade att mänskligheten nått det lyckliga slutet på historien.
Två decennier senare är samma USA försvagat efter två förlorade krig och en utdragen ekonomisk kris vars slut inte kan skönjas.
Det är den epoken som utgör bakgrunden till Jonathan Franzens roman ”Freedom”.
Berglunds är en liberal medelklassfamilj i St Paul, Minnesota. De är begåvade och aktiva, politiskt och socialt medvetna. Deras beslut och handlingar leder ofta till katastrof och skuld.
I centrum står miljökämpen Walter, hans fru Patty, vacker fd basketstjärna och deras vän Richard en anarkistisk sångare med drag av Bob Dylan. Till det yttre sägs han dock likna Moammar Kaddafi, som ju blev populär i väst så där 2004. De tre älskar varandra och försöker vara lojala och bistå varandra i nöd.
Författaren låter Patty läsa ”Krig och Fred” när hon befinner sig i en konflikt. En kärlekshistoria utgör navet i Tolstojs väldiga roman. Kärleksdramat i ”Freedom” liknar triangeldramat mellan Natasja, Andrej och Pierre. Den ryska ”Krig och Fred” fungerar som en sorts nyckel till den amerikanska berättelsen.
Attentatet mot World Trade Center inträffar när sonen Joey är i 20-årsåldern. Han befinner sig i konflikt med sin far och kommer genom en rumskamrat på universitetet i kontakt med en inflytelserik judisk-amerikansk familj, där fadern är en reaktionär republikansk radiopratare av den typ som är vanlig i USA.
Joey får chansen till ett sommarjobb på en thinktank. Jobbet består i att sammanställa nyhetsnotiser så de fungerar som politisk propaganda för Irak-kriget och de neokonservativa.
När Sovjetimperiet bröt samman och det kalla kriget upphörde, tycktes det ”exceptionella” USA stå på toppen av sin makt. Det återstod bara att sprida liberalism och demokrati. Francis Fukuyama hävdade att mänskligheten nått det lyckliga slutet på historien.
Två decennier senare är samma USA försvagat efter två förlorade krig och en utdragen ekonomisk kris vars slut inte kan skönjas.
Det är den epoken som utgör bakgrunden till Jonathan Franzens roman ”Freedom”.
Berglunds är en liberal medelklassfamilj i St Paul, Minnesota. De är begåvade och aktiva, politiskt och socialt medvetna. Deras beslut och handlingar leder ofta till katastrof och skuld.I centrum står miljökämpen Walter, hans fru Patty, vacker fd basketstjärna och deras vän Richard en anarkistisk sångare med drag av Bob Dylan. Till det yttre sägs han dock likna Moammar Kaddafi, som ju blev populär i väst så där 2004. De tre älskar varandra och försöker vara lojala och bistå varandra i nöd.
Författaren låter Patty läsa ”Krig och Fred” när hon befinner sig i en konflikt. En kärlekshistoria utgör navet i Tolstojs väldiga roman. Kärleksdramat i ”Freedom” liknar triangeldramat mellan Natasja, Andrej och Pierre. Den ryska ”Krig och Fred” fungerar som en sorts nyckel till den amerikanska berättelsen.
Attentatet mot World Trade Center inträffar när sonen Joey är i 20-årsåldern. Han befinner sig i konflikt med sin far och kommer genom en rumskamrat på universitetet i kontakt med en inflytelserik judisk-amerikansk familj, där fadern är en reaktionär republikansk radiopratare av den typ som är vanlig i USA.
Joey får chansen till ett sommarjobb på en thinktank. Jobbet består i att sammanställa nyhetsnotiser så de fungerar som politisk propaganda för Irak-kriget och de neokonservativa.
Joey känner först angreppet mot Irak som en lättnad efter 9/11. Äntligen gör USA något för att förverkliga Fukuyamas vision, sprida demokrati och liberalism.
Men Joeys tvivel växer, både beträffande verksamheten på thinktanken och själva kriget. Det börjar som en gnagande oro. Han får erbjudande att delta i ett projekt som handlar om försäljning av lastbilar till den amerikanska armén i Irak. Det gäller att sälja gamla polska lastbilar av en typ som använts i Östeuropa före sammanbrottet. Han faller för frestelsen att tjäna stora pengar och lånar till insatsen av sin flickvän. Armén köper bilarna som snart visar sig odugliga.
Joey har fått inblick i hur företagen profiterar på kriget. Han försöker dra sig ur affären men riskerar då att inte bara förlora insatsen utan också ställas inför rätta. Så han faller till föga - och blir rik. Han kommer aldrig att sluta att känna skuld. Hans syn på kriget och den förda politiken är fundamentalt förändrad. Han försonas med sin familj.
Walter går i en liknande fälla. Han försöker rädda naturområden som utgör en tillflykt för en utrotningshotad fågelart genom att samarbeta med profitinriktat gruvföretag. Det går åt helvete och slutar med skandal. Walter förlorar för alltid sitt anseende som miljöaktivist.
Några föraningar om finanskrisen har ingen, utom möjligen Joey.
Berättelsen känns samtida. Det är lätt identifiera sig med alla personerna. De talar som folk i min omgivning och mina barn. Sex och relationer tar stor plats, som i verkligheten. Aktörernas handlingar och beslut är riskfyllda, såväl personligt som politiskt och moraliskt. Som läsare är man djupt delaktig i deras oro, spänning och tvivel.
Familjen Berglund och deras krets överlever och värmen emellan dem består, men det är en sorgsen, desillusionerad och luggsliten grupp närmar sig depressionen 2008. Stråken av sorg och maktlöshet ligger hela tiden som en dov underton i berättelsen. Titeln ”Freedom” är ironisk och mångbottnad.
Det understryks av bokens motto, ett citat från Shakespeares En Vintersaga:
”Gå samman, fräcka vinnare, och skryt
för hela världen. Jag, en gammal duva,
ska flyga till en vissen gren och sörja
min maka, som jag aldrig återfinner”
Men Joeys tvivel växer, både beträffande verksamheten på thinktanken och själva kriget. Det börjar som en gnagande oro. Han får erbjudande att delta i ett projekt som handlar om försäljning av lastbilar till den amerikanska armén i Irak. Det gäller att sälja gamla polska lastbilar av en typ som använts i Östeuropa före sammanbrottet. Han faller för frestelsen att tjäna stora pengar och lånar till insatsen av sin flickvän. Armén köper bilarna som snart visar sig odugliga.
Joey har fått inblick i hur företagen profiterar på kriget. Han försöker dra sig ur affären men riskerar då att inte bara förlora insatsen utan också ställas inför rätta. Så han faller till föga - och blir rik. Han kommer aldrig att sluta att känna skuld. Hans syn på kriget och den förda politiken är fundamentalt förändrad. Han försonas med sin familj.
Walter går i en liknande fälla. Han försöker rädda naturområden som utgör en tillflykt för en utrotningshotad fågelart genom att samarbeta med profitinriktat gruvföretag. Det går åt helvete och slutar med skandal. Walter förlorar för alltid sitt anseende som miljöaktivist.
Några föraningar om finanskrisen har ingen, utom möjligen Joey.
Berättelsen känns samtida. Det är lätt identifiera sig med alla personerna. De talar som folk i min omgivning och mina barn. Sex och relationer tar stor plats, som i verkligheten. Aktörernas handlingar och beslut är riskfyllda, såväl personligt som politiskt och moraliskt. Som läsare är man djupt delaktig i deras oro, spänning och tvivel.
Familjen Berglund och deras krets överlever och värmen emellan dem består, men det är en sorgsen, desillusionerad och luggsliten grupp närmar sig depressionen 2008. Stråken av sorg och maktlöshet ligger hela tiden som en dov underton i berättelsen. Titeln ”Freedom” är ironisk och mångbottnad.
Det understryks av bokens motto, ett citat från Shakespeares En Vintersaga:
”Gå samman, fräcka vinnare, och skryt
för hela världen. Jag, en gammal duva,
ska flyga till en vissen gren och sörja
min maka, som jag aldrig återfinner”
Mats – idag en skröplig fattigpensionär av Ulf Nymark
Den här texten handlar inte om kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid eller någon annan känd lundapolitiker med detta namn. Nej, den handlar om LundaMaTs – Lunds kommuns strategi och åtgärder för ett miljöanpassat transportsystem.
LundaMaTs drogs igång i slutet av 1990-talet. Det var den dåvarande rödgröna majoriteten som drev på och det var konsultföretaget Trivector som tog fram de huvudsakliga underlagen för beslut.
Med tämligen rika bidrag från staten drogs sålunda ett tämligen omfattande program igång för att minska bilismens skadliga miljö- och klimatpåverkan. Framför allt satsades dels på ”mjuka” åtgärder, information och försök till attitydförändringar, dels på åtgärder för att främja kollektiv- och gång- och cykeltrafiken. År 2006 togs nya beslut (också på grundval av en utredning av Trivector) om mål – men inte om åtgärder eller finansiering! – för vägtrafiken. LundaMaTs II såg dagens ljus.
Mats är tillräcklig för borgarna
När den rödgröna oppositionen idag kritiserar den styrande borgerligheten för passivitet i miljö- och klimatfrågor hänvisar borgarna regelmässigt till LundaMaTs. (I fortsättningen här förkortat till Mats rätt och slätt). Mats är för dem lösningen på de trafikalstrade klimatutsläppen. ”Vi har Mats – det behövs inget mer!”, sjunger borgarna i korus.
Denna inställning var alltför tydlig vid fullmäktiges behandling av en motion från Demokratisk Vänster om trafikplaneringen. Vi föreslog att fullmäktige skulle bifalla det fullt rimliga förslaget att kommunen i sin planering alltid skulle ange vilka framtida biltrafikmängder man planerar för. Planerar man för en framskrivning av dagens situation, eller planerar man utifrån det faktum att bilresandet per lundabo måste minska med minst 50% fram till 2050, vilket är förutsättningen för att klimatmålet ska nås? (För övrigt yrkade motionen också på att varje beslut om utbyggnad av biltrafiksystemet skulle åtföljas av en beräkning av hur mycket bilkörningen ökade på grund av kapacitetsökningen i vägsystemet). Den borgerliga majoriteten avslog motionen bland annat med hänvisning just till Mats.
Vad gör Mats?
Nåväl vad görs då inom ramen för Mats och vad är resultatet? I en redovisning från Tekniska nämnden för fjolårets Matsverksamhet (”LundaMaTs II – verksamhet & resultat 2010”) kan bland annat följande inhämtas:
På samhällsplaneringens område framhåller nämnden att en ny översiktsplan har antagits, ÖP 2010. Denna plan innefattar spårväg till Brunnshög. Problemet med spårvägen är som bekant att det inte finns ett enda beslut om byggande fattat och inte heller är finansieringen löst. Vad man i övrigt kan säja om ÖP 2010 är att den uttryckligen bäddar för en kraftig ökning av biltrafiken i kommunen. Den bidrar alltså inte alls till minskad klimatpåverkan, vilket inte heller enbart en förhoppning om spårväg gör.
Gång-, cykel- och kollektivtrafik
Ökning av cykeltrafiken är en annan viktig Matsstrategi. Här anförs som främsta åtgärd att cykelvägnätet byggts ut – framför allt genom cykelvägar till nya bostadsområden (!). Den andra ”stora” åtgärden på cykeltrafikområdet är att man grävt ner cyklisterna i en ny tunnel vid Pilsåker. Magert med insatser med andra ord.
Hur ser det då ut med Matsåtgärder inom kollektivtrafiken? Jo, där har man faktiskt åstadkommit en del. T ex ett busskörfält på Tornavägen för regionbussarna. Man säjer också att biljettsystemet har förbättrats och att detta tillsammans med bussprioriteringar i trafiksignaler har förbättrat tidshållningen.
Underlättar för bilkörning
Så har vi då biltrafiken, det område där givetvis huvuddelen av åtgärder borde sättas in. Här framhåller Tekniska nämnden som främsta insats att man ökat kapaciteten för bilar i trafiksystemet vid Pilsåkerområdet och i Gunnesbo handelsområde! (Ja, man uttrycker det inte så men det är det man menar). Detta är allt vad man åstadkommit under 2010 (plus en utredning om nya fartgränser)!
LundaMaTs drogs igång i slutet av 1990-talet. Det var den dåvarande rödgröna majoriteten som drev på och det var konsultföretaget Trivector som tog fram de huvudsakliga underlagen för beslut.
Med tämligen rika bidrag från staten drogs sålunda ett tämligen omfattande program igång för att minska bilismens skadliga miljö- och klimatpåverkan. Framför allt satsades dels på ”mjuka” åtgärder, information och försök till attitydförändringar, dels på åtgärder för att främja kollektiv- och gång- och cykeltrafiken. År 2006 togs nya beslut (också på grundval av en utredning av Trivector) om mål – men inte om åtgärder eller finansiering! – för vägtrafiken. LundaMaTs II såg dagens ljus.
Mats är tillräcklig för borgarna
När den rödgröna oppositionen idag kritiserar den styrande borgerligheten för passivitet i miljö- och klimatfrågor hänvisar borgarna regelmässigt till LundaMaTs. (I fortsättningen här förkortat till Mats rätt och slätt). Mats är för dem lösningen på de trafikalstrade klimatutsläppen. ”Vi har Mats – det behövs inget mer!”, sjunger borgarna i korus.
Denna inställning var alltför tydlig vid fullmäktiges behandling av en motion från Demokratisk Vänster om trafikplaneringen. Vi föreslog att fullmäktige skulle bifalla det fullt rimliga förslaget att kommunen i sin planering alltid skulle ange vilka framtida biltrafikmängder man planerar för. Planerar man för en framskrivning av dagens situation, eller planerar man utifrån det faktum att bilresandet per lundabo måste minska med minst 50% fram till 2050, vilket är förutsättningen för att klimatmålet ska nås? (För övrigt yrkade motionen också på att varje beslut om utbyggnad av biltrafiksystemet skulle åtföljas av en beräkning av hur mycket bilkörningen ökade på grund av kapacitetsökningen i vägsystemet). Den borgerliga majoriteten avslog motionen bland annat med hänvisning just till Mats.
Vad gör Mats?
Nåväl vad görs då inom ramen för Mats och vad är resultatet? I en redovisning från Tekniska nämnden för fjolårets Matsverksamhet (”LundaMaTs II – verksamhet & resultat 2010”) kan bland annat följande inhämtas:
På samhällsplaneringens område framhåller nämnden att en ny översiktsplan har antagits, ÖP 2010. Denna plan innefattar spårväg till Brunnshög. Problemet med spårvägen är som bekant att det inte finns ett enda beslut om byggande fattat och inte heller är finansieringen löst. Vad man i övrigt kan säja om ÖP 2010 är att den uttryckligen bäddar för en kraftig ökning av biltrafiken i kommunen. Den bidrar alltså inte alls till minskad klimatpåverkan, vilket inte heller enbart en förhoppning om spårväg gör.
Gång-, cykel- och kollektivtrafik
Ökning av cykeltrafiken är en annan viktig Matsstrategi. Här anförs som främsta åtgärd att cykelvägnätet byggts ut – framför allt genom cykelvägar till nya bostadsområden (!). Den andra ”stora” åtgärden på cykeltrafikområdet är att man grävt ner cyklisterna i en ny tunnel vid Pilsåker. Magert med insatser med andra ord.
Hur ser det då ut med Matsåtgärder inom kollektivtrafiken? Jo, där har man faktiskt åstadkommit en del. T ex ett busskörfält på Tornavägen för regionbussarna. Man säjer också att biljettsystemet har förbättrats och att detta tillsammans med bussprioriteringar i trafiksignaler har förbättrat tidshållningen.
Underlättar för bilkörning
Så har vi då biltrafiken, det område där givetvis huvuddelen av åtgärder borde sättas in. Här framhåller Tekniska nämnden som främsta insats att man ökat kapaciteten för bilar i trafiksystemet vid Pilsåkerområdet och i Gunnesbo handelsområde! (Ja, man uttrycker det inte så men det är det man menar). Detta är allt vad man åstadkommit under 2010 (plus en utredning om nya fartgränser)!
Dessa blygsamma åtgärder vad borgarna själva redovisar som konkreta insatser enligt Matsstrategin. Flera av dem har en oviss effekt på koldioxidutsläppen, och några har som direkt syfte att främja biltrafiken.
Nås målen?
Hur är då utfallet av Mats II-åtgärder? Jo, kollekttrafikresandet har faktiskt ökat. Men om kollektivtrafiken tagit ”marknadsandelar” från biltrafiken redovisas inte och det är (mycket) tveksamt om den verkligen har gjort det. Cykeltrafiken per lundabo har minskat, medan bilresandet per invånare på det kommunala vägnätet har ökat. Eftersom antalet lundabor har stigit kraftigt sedan 2006 så innebär detta en kraftig ökning av biltrafiken totalt sett. Utsläppen av koldioxid från biltrafiken per invånare påstås ha minskat, men då redovisar man siffran för det ekonomiska krisåret 2008. Men som sagt: antalet invånare har ökat påtagligt och det innebär i praktiken att utsläppen från motortrafiken i dag i bästa fall ligger på oförändrad nivå i förhållande till Mats II:s basår 2004.
”Matsåtgärder” som ökar utsläppen
Som framgår av ovanstående genomgång räknas praktiskt allt som görs på trafikområdet in bland Matsåtgärderna. Detta även om åtgärden faktiskt leder till ökade utsläpp, eller endast på marginalen har positiva effekter. Vi ser också att resultaten inom viktiga delar av Matsstrategin inte har avsedd effekt. Vad värre är: de mål för utsläppen av koldioxid som finns i Mats är givetvis inte samordnade med de nya och hårdare klimatmål som kommunen antog i fjol (minskning med 50% av utsläppen till 2020, nära noll år 2050). Så inte nog med att de åtgärder man har vidtagit är otillräckliga för att nå de mål man satt upp, målen är därtill för lågt satta i förhållande till det övergripande klimatmålet för Lunds kommun.
Bilsamhället som norm
Varför går kommunen inte åt rätt håll när det gäller klimatmålen? Är Mats förslag på åtgärder otillräckliga? Nej, så var det inte när den antogs år 2006. Att man inte når målen beror helt enkelt på att den borgerliga majoriteten inte velat sätta in tillräckliga anslag för miljöanpassningen, att man har fortsatt att bygga ut kapaciteten för biltrafiken, att nya bostads- och verksamhetsområden fortfarande i första hand planeras för biltrafikens behov samt att man vägrat ta till de kraftfullaste åtgärderna: trafikreglering och ekonomiska styrmedel (som t ex påtagligt höjda p-avgifter och vägtullar). Eller som Trivector Traffics vd Christer Ljungberg uttrycker det i redovisningen från Tekniska nämnden: ”… är man villig att ständigt anpassa vägnätet för att ge plats åt fler bilar eller minska trängseln, stödjer man bilsamhället som norm”. (Ljungberg påstår inte uttryckligen att det är just detta som Lunds kommun håller på med utan han talar här i allmänna ordalag om trafikplanering).
Matsfetischism
Mats II hade verksamt kunnat bidra till ett miljöanpassat transportsystem om den politiska majoriteten velat sätta in de mest verksamma åtgärderna och ändrat inriktning på samhällsplaneringen. I stället används Mats nu av de borgerliga som ett slags fetisch som genom dolda magiska krafter ska fixa ett miljöanpassat trafiksystem.
Mats barnbarn
Men vad som behövs är förstås att det anslås pengar för att miljöanpassa transportsystemet, nya och kraftfullare åtgärder måste till, samhällsplaneringen skifta inriktning och nya mål för trafiksystemet sättas – mål som är i samklang med det övergripande klimatmålet. Den gamle Mats är som visats en skröplig och tandlös fattigpensionär. Det är dags för Mats barnbarn att ta över.
Nås målen?
Hur är då utfallet av Mats II-åtgärder? Jo, kollekttrafikresandet har faktiskt ökat. Men om kollektivtrafiken tagit ”marknadsandelar” från biltrafiken redovisas inte och det är (mycket) tveksamt om den verkligen har gjort det. Cykeltrafiken per lundabo har minskat, medan bilresandet per invånare på det kommunala vägnätet har ökat. Eftersom antalet lundabor har stigit kraftigt sedan 2006 så innebär detta en kraftig ökning av biltrafiken totalt sett. Utsläppen av koldioxid från biltrafiken per invånare påstås ha minskat, men då redovisar man siffran för det ekonomiska krisåret 2008. Men som sagt: antalet invånare har ökat påtagligt och det innebär i praktiken att utsläppen från motortrafiken i dag i bästa fall ligger på oförändrad nivå i förhållande till Mats II:s basår 2004.
”Matsåtgärder” som ökar utsläppen
Som framgår av ovanstående genomgång räknas praktiskt allt som görs på trafikområdet in bland Matsåtgärderna. Detta även om åtgärden faktiskt leder till ökade utsläpp, eller endast på marginalen har positiva effekter. Vi ser också att resultaten inom viktiga delar av Matsstrategin inte har avsedd effekt. Vad värre är: de mål för utsläppen av koldioxid som finns i Mats är givetvis inte samordnade med de nya och hårdare klimatmål som kommunen antog i fjol (minskning med 50% av utsläppen till 2020, nära noll år 2050). Så inte nog med att de åtgärder man har vidtagit är otillräckliga för att nå de mål man satt upp, målen är därtill för lågt satta i förhållande till det övergripande klimatmålet för Lunds kommun.
Bilsamhället som norm
Varför går kommunen inte åt rätt håll när det gäller klimatmålen? Är Mats förslag på åtgärder otillräckliga? Nej, så var det inte när den antogs år 2006. Att man inte når målen beror helt enkelt på att den borgerliga majoriteten inte velat sätta in tillräckliga anslag för miljöanpassningen, att man har fortsatt att bygga ut kapaciteten för biltrafiken, att nya bostads- och verksamhetsområden fortfarande i första hand planeras för biltrafikens behov samt att man vägrat ta till de kraftfullaste åtgärderna: trafikreglering och ekonomiska styrmedel (som t ex påtagligt höjda p-avgifter och vägtullar). Eller som Trivector Traffics vd Christer Ljungberg uttrycker det i redovisningen från Tekniska nämnden: ”… är man villig att ständigt anpassa vägnätet för att ge plats åt fler bilar eller minska trängseln, stödjer man bilsamhället som norm”. (Ljungberg påstår inte uttryckligen att det är just detta som Lunds kommun håller på med utan han talar här i allmänna ordalag om trafikplanering).
Matsfetischism
Mats II hade verksamt kunnat bidra till ett miljöanpassat transportsystem om den politiska majoriteten velat sätta in de mest verksamma åtgärderna och ändrat inriktning på samhällsplaneringen. I stället används Mats nu av de borgerliga som ett slags fetisch som genom dolda magiska krafter ska fixa ett miljöanpassat trafiksystem.
Mats barnbarn
Men vad som behövs är förstås att det anslås pengar för att miljöanpassa transportsystemet, nya och kraftfullare åtgärder måste till, samhällsplaneringen skifta inriktning och nya mål för trafiksystemet sättas – mål som är i samklang med det övergripande klimatmålet. Den gamle Mats är som visats en skröplig och tandlös fattigpensionär. Det är dags för Mats barnbarn att ta över.
Det nya samhället av Erik Kågström
1. Den tredje industriella revolutionen
I maj 2007 beslutade EU-parlamentet att en ”Third Industrial Revolution” skall ingå i organisationens energimålsättning tillsammans med det tidigare antagna 20-20-20 projektet fram till 2020. Beslutet hade föregåtts av intensiv lobbying av framför allt den amerikanske ekonomen och samhällsdebattören Jeremy Rifkin.
Jeremy Rifkin har en hypotes att stora ekonomiska omvälvningar historiskt inträffar när en ny kommunikationsteknologi sammanträffar med ett nytt energisystem. Sålunda gav kolbaserad ångkraft och boktryckarkonsten upphov till den första industriella revolutionen. I början av 1900-talet möjliggjorde kombinationen av elektronisk kommunikation och den oljebaserade förbränningsmotorn den andra industriella revolutionen.
I dag står vi inför ytterligare en kombination. Internetteknologi och alternativa energiformer bereder mark för en tredje industriell revolution. Rifkin insåg att för att vi människor ska inse vilka möjligheter detta innebär så måste han skapa en berättelse – ”a narrative” – som skildrar ett framtida möjligt samhälle. Det har han gjort i ett antal böcker. Den senaste, och nyss utkomna, har titeln ”The Third Industrial Revolution. How lateral power is transforming energy, the economy, and the world”.
Jeremy Rifkins “Third Industrial Revolution” (TIR) vilar på fem fundament:
1. Övergång till förnyelsebar energi
2. Förvandling av alla byggnader till minikraftverk som samlar förnyelsebar energi på plats.
3. Placering av vätebaserad och annan energilagringsteknik i byggnader och infrastrukturer för lagring av intermittent energi.
4. Anpassning av internetteknologi till ett interaktivt smart elnät där var och en kan köpa el eller sälja av eget överskott.
5. Transportsektorns flottor består av plug-in eller bränslecelldrivna fordon.
Även om energin är central I Rifkins project så är de politiska konsekvenserna av den omvälvning han väntar sig lika viktiga. När han talar om ”lateral power.transforming.the world” handlar det om hans övertygelse att den nuvarande hierarkiska maktstrukturen i världen bygger på att energikällorna är lokaliserade till vissa ställen i världen. När varje hem och varje byggnad i hans vision blir ett kraftverk kommer det att innebära en radikal omfördelning av makt till förmån för de enskilda individerna. Han tror att den uppväxande internet- och twittergenerationen kommer att välja samarbete i stället för konkurrens, delande i stället för ägande. Rifkins optimistiska syn på framtidsmänniskan blev tydlig i titeln på en av hans tidigare böcker – ”The Empathic Revolution”.
I den aktuella Occupy-rörelsen kan nog Rifkin skönja bevis för sin optimism. Och nästan som en kommentar till Rifkins idéer skriver Thomas Friedman i NYT 16.11: ”Yes, it’s true that in the hyperconnected world, in the age of Facebook and Twitter, the people are more empowered and a lot more innovation and ideas will come from the bottom up, not just the top down”. I DN stod häromdagen att läsa att de elektroniska kommunikationssätten lett till att nya folkkategorier fått vana och förmåga att uttrycka sig skriftligt.
Undervisningens betydelse försummas inte. Barn skall skolas till biosfärtänkande. Vördnad för och delaktighet i naturen skall bli lika självklart som det kanske en gång var för våra anfäder.
När Jeremy Rifkins försöker sprida sitt budskap rör han sig på en hög internationell nivå. Han har etablerat samarbete med transnationella företag som IBM, Google, General Electric, AEG. Experter från deras företag ingår i hans team. Han har långa samtal med presidenter och statsministrar. Han får Angela Merkel att stå som värdinna för en middag med honom själv och toppar inom tysk energi- och kommunikationsindustri. Han har förmått de lokala myndigheterna på fyra orter att göra långsiktiga generalplaner för implementering av TIR.
I staden San Antonio i Texas har det lokala kommunägda energibolaget gått i spetsen och avvecklar sitt engagemang i kärnenergi till förmån för alternativa energiformer.
Borgmästaren i Rom Gianni Allemanno leder ett TIR-projekt som skall förvandla Italiens huvudstad till en grön oas.
Prins Albert II i Monaco har också tänt på idén men måste nog hyra mark av grannländerna för att kunna samla solenergi eller vindkraft. Havsbaserad vindkraft är också en möjlighet.
Vilket land i Europa är bäst på långtidsplanering? Enligt Rifkin bör det vara Holland som under århundraden fått planera för att inte översköljas av tidvattenvågor. Vice guvernören Wouter de Jong i Utrecht är eldsjälen bakom ett TIR-projekt som skall göra distriktet till ledande inom EU när det gäller att snabbt ställa om till alternativ energi och nollutsläpp av växthusgaser.
Jeremy Rifkin har en hypotes att stora ekonomiska omvälvningar historiskt inträffar när en ny kommunikationsteknologi sammanträffar med ett nytt energisystem. Sålunda gav kolbaserad ångkraft och boktryckarkonsten upphov till den första industriella revolutionen. I början av 1900-talet möjliggjorde kombinationen av elektronisk kommunikation och den oljebaserade förbränningsmotorn den andra industriella revolutionen.
I dag står vi inför ytterligare en kombination. Internetteknologi och alternativa energiformer bereder mark för en tredje industriell revolution. Rifkin insåg att för att vi människor ska inse vilka möjligheter detta innebär så måste han skapa en berättelse – ”a narrative” – som skildrar ett framtida möjligt samhälle. Det har han gjort i ett antal böcker. Den senaste, och nyss utkomna, har titeln ”The Third Industrial Revolution. How lateral power is transforming energy, the economy, and the world”.
Jeremy Rifkins “Third Industrial Revolution” (TIR) vilar på fem fundament:
1. Övergång till förnyelsebar energi
2. Förvandling av alla byggnader till minikraftverk som samlar förnyelsebar energi på plats.
3. Placering av vätebaserad och annan energilagringsteknik i byggnader och infrastrukturer för lagring av intermittent energi.
4. Anpassning av internetteknologi till ett interaktivt smart elnät där var och en kan köpa el eller sälja av eget överskott.
5. Transportsektorns flottor består av plug-in eller bränslecelldrivna fordon.
Även om energin är central I Rifkins project så är de politiska konsekvenserna av den omvälvning han väntar sig lika viktiga. När han talar om ”lateral power.transforming.the world” handlar det om hans övertygelse att den nuvarande hierarkiska maktstrukturen i världen bygger på att energikällorna är lokaliserade till vissa ställen i världen. När varje hem och varje byggnad i hans vision blir ett kraftverk kommer det att innebära en radikal omfördelning av makt till förmån för de enskilda individerna. Han tror att den uppväxande internet- och twittergenerationen kommer att välja samarbete i stället för konkurrens, delande i stället för ägande. Rifkins optimistiska syn på framtidsmänniskan blev tydlig i titeln på en av hans tidigare böcker – ”The Empathic Revolution”.
I den aktuella Occupy-rörelsen kan nog Rifkin skönja bevis för sin optimism. Och nästan som en kommentar till Rifkins idéer skriver Thomas Friedman i NYT 16.11: ”Yes, it’s true that in the hyperconnected world, in the age of Facebook and Twitter, the people are more empowered and a lot more innovation and ideas will come from the bottom up, not just the top down”. I DN stod häromdagen att läsa att de elektroniska kommunikationssätten lett till att nya folkkategorier fått vana och förmåga att uttrycka sig skriftligt.
Undervisningens betydelse försummas inte. Barn skall skolas till biosfärtänkande. Vördnad för och delaktighet i naturen skall bli lika självklart som det kanske en gång var för våra anfäder.
När Jeremy Rifkins försöker sprida sitt budskap rör han sig på en hög internationell nivå. Han har etablerat samarbete med transnationella företag som IBM, Google, General Electric, AEG. Experter från deras företag ingår i hans team. Han har långa samtal med presidenter och statsministrar. Han får Angela Merkel att stå som värdinna för en middag med honom själv och toppar inom tysk energi- och kommunikationsindustri. Han har förmått de lokala myndigheterna på fyra orter att göra långsiktiga generalplaner för implementering av TIR.
I staden San Antonio i Texas har det lokala kommunägda energibolaget gått i spetsen och avvecklar sitt engagemang i kärnenergi till förmån för alternativa energiformer.
Borgmästaren i Rom Gianni Allemanno leder ett TIR-projekt som skall förvandla Italiens huvudstad till en grön oas.
Prins Albert II i Monaco har också tänt på idén men måste nog hyra mark av grannländerna för att kunna samla solenergi eller vindkraft. Havsbaserad vindkraft är också en möjlighet.
Vilket land i Europa är bäst på långtidsplanering? Enligt Rifkin bör det vara Holland som under århundraden fått planera för att inte översköljas av tidvattenvågor. Vice guvernören Wouter de Jong i Utrecht är eldsjälen bakom ett TIR-projekt som skall göra distriktet till ledande inom EU när det gäller att snabbt ställa om till alternativ energi och nollutsläpp av växthusgaser.
Sedan EU-parlamentet uttalade sitt stöd för TIR i maj 2007 har Rifkin fortsatt att bearbeta Bryssel. Han har fått stöd från bland annat Europeiska föreningen för små och medelstora företag och Europeiska kooperationen. Men EU-kommissionen är svårflörtad. När dess energikommissarie sammanfattar unionens energiplanering finns bara en TIR-punkt med – satsning på alternativa energiformer.
Det är lätt att bli entusiastisk när man läser Jeremy Rifkin och han har förmodligen en otrolig övertalningsförmåga. Men det finns uppenbara brister i hans koncept. Visserligen framgår det av hans sista bok att han är medveten om att fossil energi, och då framför allt billig olja, snart kommer att vara en bristvara. Generalplanerna för TIR sträcker sig fram till 2050. Och det kommer att behövas fossil energi för att bygga den infrastruktur som projektet bygger på. Kommer den energin att finnas till ett överkomligt pris? I TIR finns inget recept för hur 9 miljarder människor år 2050 skall kunna försörjas med mat utan tillgång på diesel.
Jeremy Rifkin pläderar för ett nytt samhälle med ”collateral power” i motsats till det nuvarande hierarkiska. Men det är uppenbart att han i sin egen aktivitet tillämpar den gamla top-down metoden. I det avseendet kontrasterar TIR mot en annan rörelse nämligen Transition Movement som baseras på enskilda individers arbete på lokalplanet för att skapa ett mera ”recilient” samhälle. Närmare bestämt ett samhälle som klarar av de påfrestningar det kommer att innebära när vi inte längre kan räkna med billig fossil energi. Det finns anledning att återkomma till ”The transition movement”. I Sverige heter rörelsen ”Omställning Sverige” som har en lokalavdelning i Lund med ett femtiotal medlemmar.
Det är förmodligen en fördel med de alternativa energierna att de aldrig kan få samma kvantitet som vi vant oss vid med den fossila. Det betyder att vi måste begränsa utarmningen av naturresurserna.
Många ekonomer tycks anse att mänsklig uppfinningsförmåga och marknadens mekanismer kommer att lösa alla resursproblem. Men vad händer om denna uppfinningsförmåga plötsligt ger upphov till ren, billig energi i oändliga mängder. Kan homo sapiens då låta bli att totalt utarma planeten i sin jakt efter prylar och status på bekostnad av övriga levande varelser och organismer? Och det otänkbara har kanske redan hänt. Den 28 oktober i år demonstrerade den italienska ingenjören och uppfinnaren Mario Rossi vid universitet i Bologna en konstruktion där små mängder nickelpulver tillsammans med en liten mängd väte och någon katalysator under fem timmar kunde leverera 470 kW på ett sätt som bara tycks kunna förklaras av att en kärnreaktion ägt rum – med andra ord en kall fusion. Det är ungefär vad en 3 mW vindturbin levererar i snitt. Vetenskapsjournalister (bl.a. Mats Lewan från Ny Teknik) och en anonym potentiell köpare var närvarande vid demonstrationen. Apparaten kallas eCat (Energy catalyzer). Köparen förklarade sig vara nöjd med resultatet och köpte produkten. Det ryktas att köparen kan vara en militär enhet i USA, eventuellt SPAWAR - US Navy's Space and Naval Warfare Systems Command eller DARPA – Defense Advanced Research Project Agency.
Fig.1 Andrea Rossi framför 1 megaW eCat
Vid en tidigare demonstration av en mindre modell av eCat den 29 mars 2011 var två svenska fysikprofessorer närvarande – Hanno Essén och Sven Kullander. De har sedan skrivit en rapport om sina iakttagelser i Ny Teknik. Deras slutsats blev att den värmeutveckling som skett i den demonstrerade apparaten endast kan förklaras av att en kärnreaktion ägt rum, en kall fusion m.a.o.
Fig. 2. Mario Rossi demonstrerar en liten modell av eCat för Hanno Essén och
Sven Kullander
Om eCat inte är en bluff, vilket många skeptiker tror, så är det naturligtvis en stor händelse med konsekvenser som är svåra att överblicka. Enligt Rossi kan eCat i sin nuvarande form endast utvinna energi i form av värme. För elektricitet krävs högre temperaturer men det är ett problem som kan lösas. Eftersom eCat kan tillverkas i små modeller med kapacitet för 5-10 kW skulle principen passa bra i Rifkins modell för distribuerad energiproduktion. Jag skall hålla VB:s läsare informerade om vad som händer med eCat-projektet.
Det är lätt att bli entusiastisk när man läser Jeremy Rifkin och han har förmodligen en otrolig övertalningsförmåga. Men det finns uppenbara brister i hans koncept. Visserligen framgår det av hans sista bok att han är medveten om att fossil energi, och då framför allt billig olja, snart kommer att vara en bristvara. Generalplanerna för TIR sträcker sig fram till 2050. Och det kommer att behövas fossil energi för att bygga den infrastruktur som projektet bygger på. Kommer den energin att finnas till ett överkomligt pris? I TIR finns inget recept för hur 9 miljarder människor år 2050 skall kunna försörjas med mat utan tillgång på diesel.
Jeremy Rifkin pläderar för ett nytt samhälle med ”collateral power” i motsats till det nuvarande hierarkiska. Men det är uppenbart att han i sin egen aktivitet tillämpar den gamla top-down metoden. I det avseendet kontrasterar TIR mot en annan rörelse nämligen Transition Movement som baseras på enskilda individers arbete på lokalplanet för att skapa ett mera ”recilient” samhälle. Närmare bestämt ett samhälle som klarar av de påfrestningar det kommer att innebära när vi inte längre kan räkna med billig fossil energi. Det finns anledning att återkomma till ”The transition movement”. I Sverige heter rörelsen ”Omställning Sverige” som har en lokalavdelning i Lund med ett femtiotal medlemmar.
Det är förmodligen en fördel med de alternativa energierna att de aldrig kan få samma kvantitet som vi vant oss vid med den fossila. Det betyder att vi måste begränsa utarmningen av naturresurserna.
Många ekonomer tycks anse att mänsklig uppfinningsförmåga och marknadens mekanismer kommer att lösa alla resursproblem. Men vad händer om denna uppfinningsförmåga plötsligt ger upphov till ren, billig energi i oändliga mängder. Kan homo sapiens då låta bli att totalt utarma planeten i sin jakt efter prylar och status på bekostnad av övriga levande varelser och organismer? Och det otänkbara har kanske redan hänt. Den 28 oktober i år demonstrerade den italienska ingenjören och uppfinnaren Mario Rossi vid universitet i Bologna en konstruktion där små mängder nickelpulver tillsammans med en liten mängd väte och någon katalysator under fem timmar kunde leverera 470 kW på ett sätt som bara tycks kunna förklaras av att en kärnreaktion ägt rum – med andra ord en kall fusion. Det är ungefär vad en 3 mW vindturbin levererar i snitt. Vetenskapsjournalister (bl.a. Mats Lewan från Ny Teknik) och en anonym potentiell köpare var närvarande vid demonstrationen. Apparaten kallas eCat (Energy catalyzer). Köparen förklarade sig vara nöjd med resultatet och köpte produkten. Det ryktas att köparen kan vara en militär enhet i USA, eventuellt SPAWAR - US Navy's Space and Naval Warfare Systems Command eller DARPA – Defense Advanced Research Project Agency.
Fig.1 Andrea Rossi framför 1 megaW eCat
Vid en tidigare demonstration av en mindre modell av eCat den 29 mars 2011 var två svenska fysikprofessorer närvarande – Hanno Essén och Sven Kullander. De har sedan skrivit en rapport om sina iakttagelser i Ny Teknik. Deras slutsats blev att den värmeutveckling som skett i den demonstrerade apparaten endast kan förklaras av att en kärnreaktion ägt rum, en kall fusion m.a.o.
Fig. 2. Mario Rossi demonstrerar en liten modell av eCat för Hanno Essén och
Sven Kullander
Om eCat inte är en bluff, vilket många skeptiker tror, så är det naturligtvis en stor händelse med konsekvenser som är svåra att överblicka. Enligt Rossi kan eCat i sin nuvarande form endast utvinna energi i form av värme. För elektricitet krävs högre temperaturer men det är ett problem som kan lösas. Eftersom eCat kan tillverkas i små modeller med kapacitet för 5-10 kW skulle principen passa bra i Rifkins modell för distribuerad energiproduktion. Jag skall hålla VB:s läsare informerade om vad som händer med eCat-projektet.
Kulturtips
Days of War - Nights of love
En postapokalyptisk cirkusföreställning. På Karavan 18 november - 4 december.
Fre 18 nov kl. 20:00. Läs mer
En postapokalyptisk cirkusföreställning. På Karavan 18 november - 4 december.
Fre 18 nov kl. 20:00. Läs mer
En makroekonomisk kärlekshistoria
En romantisk komedi om bankväsendet och den långa räntan. På Teaterrepubliken 29 oktober - 14 december.
Fre 18 nov kl. 19:30. Läs mer
En romantisk komedi om bankväsendet och den långa räntan. På Teaterrepubliken 29 oktober - 14 december.
Fre 18 nov kl. 19:30. Läs mer
Historia A
POTATOPOTATO GÖR UPP MED DEN EXKLUDERANDE HISTORIESKRIVNINGEN OCH SKAPAR SIN EGEN. På Inkonst 11 november - 5 december.
Fre 18 nov kl. 19:00. Läs mer
POTATOPOTATO GÖR UPP MED DEN EXKLUDERANDE HISTORIESKRIVNINGEN OCH SKAPAR SIN EGEN. På Inkonst 11 november - 5 december.
Fre 18 nov kl. 19:00. Läs mer
MDT presenterar - Lisa Östberg, Ludvig Daae och Sudermann & Söderberg
Tre olika koreografer med högintressanta verk delar kvällen. På Dansstationen Palladium 17 - 18 november kl 19.30.
Läs mer
Tre olika koreografer med högintressanta verk delar kvällen. På Dansstationen Palladium 17 - 18 november kl 19.30.
Läs mer
Midnattsdopp med Bastu Extrem -arombastu varvat med olika relaxupplevelser. På Ribersborgskallbadhus 18 november kl 19:30. Läs mer
Armen
Statsteatern fullföljer sin tradition av vinterteater i Slottsträdgården med den nyskrivna rysaren Armen där medborgaren bygger monstret.
Lör 19 nov kl. 13:00. Läs mer
Statsteatern fullföljer sin tradition av vinterteater i Slottsträdgården med den nyskrivna rysaren Armen där medborgaren bygger monstret.
Lör 19 nov kl. 13:00. Läs mer
Satyagraha
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino 19 november. Repris 20 november.
Lör 19 nov kl. 19:00. Läs mer
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino 19 november. Repris 20 november.
Lör 19 nov kl. 19:00. Läs mer
TÖRNROSA
Törnrosa, en av baletthistoriens klassiker visas direkt från Bolsjoj i Moskva till Spegeln och KINO, den 20 november kl 16:00. Läs mer
Törnrosa, en av baletthistoriens klassiker visas direkt från Bolsjoj i Moskva till Spegeln och KINO, den 20 november kl 16:00. Läs mer
Malmö förr och nu - En underhållande och intressant föreläsning
Föreläsning om Malmös historia med Andreas Wennick. På Malmö Brygghus i oktober och november.
Sön 20 nov kl. 15:00. Läs mer
Föreläsning om Malmös historia med Andreas Wennick. På Malmö Brygghus i oktober och november.
Sön 20 nov kl. 15:00. Läs mer
Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 30 november.
Sön 20 nov kl. 10:30. Läs mer
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 30 november.
Sön 20 nov kl. 10:30. Läs mer
CECILIA PERSSON KVINTETT och THE OPPOSITE (Pulsslag)
på Victoriateatern 22 november kl 19:30.
Läs mer
på Victoriateatern 22 november kl 19:30.
Läs mer
Middag med Gudrun Schyman
Möt den ständigt debatterande och diskuterande - numera - frilansfeministen Gudrun Schyman. Under samtalet går det bra att äta en måltid som vår gäst komponerat. Denna gång simrishamnstorsk eksi. På Moriska Paviljongen den 22 november kl 18:45 & 19:30. Läs mer
Möt den ständigt debatterande och diskuterande - numera - frilansfeministen Gudrun Schyman. Under samtalet går det bra att äta en måltid som vår gäst komponerat. Denna gång simrishamnstorsk eksi. På Moriska Paviljongen den 22 november kl 18:45 & 19:30. Läs mer
Oslipat, med bl a Zinat Pirzadeh
Humor som gör att du gillar livet lite mer. Med bl a Zinat Pirzadeh och Jonatan Unge, på Babel 23 november kl 20:00.
Läs mer
Humor som gör att du gillar livet lite mer. Med bl a Zinat Pirzadeh och Jonatan Unge, på Babel 23 november kl 20:00.
Läs mer
RÖRELSENS SCENKONSTFESTIVAL 23 - 25 NOV
I årets festival fokuserar Rörelsen på konstnärers arbete med unga och förvandlar Inkonsts scen till en battlande arena, ett spretigt, sprakande forum där kroppen tar plats.
Ons 23 nov kl. 10:00. Läs mer
I årets festival fokuserar Rörelsen på konstnärers arbete med unga och förvandlar Inkonsts scen till en battlande arena, ett spretigt, sprakande forum där kroppen tar plats.
Ons 23 nov kl. 10:00. Läs mer
Classic Lounge: La Tempesta di Mare
Rasande höststormar och spegelblank stilltje gestaltat i musik av Antonio Vivaldi och andra barockkompositörer. Ribersborgs Kallbadhus den 24 november, kl 19.00. Läs mer
Rasande höststormar och spegelblank stilltje gestaltat i musik av Antonio Vivaldi och andra barockkompositörer. Ribersborgs Kallbadhus den 24 november, kl 19.00. Läs mer
MACK 24/11 Kristoffer Appelquist, Anders Celin
stand-up på La Couronne Tor 24 nov kl. 20:00. Läs mer
stand-up på La Couronne Tor 24 nov kl. 20:00. Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tor 24 nov kl. 16:00. Läs mer
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tor 24 nov kl. 16:00. Läs mer
Hela kulturcentralens program
2011-11-10
Konsert med övertonssång och improvisationer
Skissernas museum, Finngatan 2 Lund
Fredag 11 November kl 19
Skye Löfvander
Almaz Yebio
Gösta Petersen
Kenth Edmark & Iver Livendahl
Sånggruppen Volare
Medlemmar i SONG
Entréavgift: 100 kr, Stud. 60 kr
SONG, Skånes Övertonssångförening i samarbete med Folkuniversitetet
Fredag 11 November kl 19
Skye Löfvander
Almaz Yebio
Gösta Petersen
Kenth Edmark & Iver Livendahl
Sånggruppen Volare
Medlemmar i SONG
Entréavgift: 100 kr, Stud. 60 kr
SONG, Skånes Övertonssångförening i samarbete med Folkuniversitetet
Höstvandring
Den 13 november klockan 14. Samling vid församlingshemmet framför kyrkan i Klostergården.
Vi vandrar en liten bit av vattnets väg från Bolmen till Öresund. Detta är höstens tredje vandring. Den tar cirka två timmar. Vi går runt dammarna och samtalar om kranvatten, avloppsvatten och dagvatten, om mekanisk, kemisk och biologisk rening.
Vi kollar in viggar, bläsänder, gräsänder, sothöns, storskarvar, hägrar, svanar, gäss, glador, fasaner och måsar.
Klostergårdens byalag
Vi vandrar en liten bit av vattnets väg från Bolmen till Öresund. Detta är höstens tredje vandring. Den tar cirka två timmar. Vi går runt dammarna och samtalar om kranvatten, avloppsvatten och dagvatten, om mekanisk, kemisk och biologisk rening.
Vi kollar in viggar, bläsänder, gräsänder, sothöns, storskarvar, hägrar, svanar, gäss, glador, fasaner och måsar.
Klostergårdens byalag
Vinst av Gunnar Stensson
Vinst är att stjäla
den gamle mannens blöja
Vinst är att att nattetid
låsa in åldringarna
och på dagtid
tvinga dem kvar i sängen
Vinst är att låta dem falla
och ligga där de fallit
Vinst är att svälta dem
och aldrig släppa dem
ut i det fria
Vinst är att vansköta liggsåren
Vinst är att låta de döende dö
ensamma på gummimattor
Vinst är att skicka
fortbildningspengar
till Luxemburg
Vinst är att avskeda personal
och stjäla lönen
Vinst är att bedra anhöriga
och svindla kommuner
Carema Care
couldn´t care less
i den avreglerade
vinstfrihetens rike
den gamle mannens blöja
Vinst är att att nattetid
låsa in åldringarna
och på dagtid
tvinga dem kvar i sängen
Vinst är att låta dem falla
och ligga där de fallit
Vinst är att svälta dem
och aldrig släppa dem
ut i det fria
Vinst är att vansköta liggsåren
Vinst är att låta de döende dö
ensamma på gummimattor
Vinst är att skicka
fortbildningspengar
till Luxemburg
Vinst är att avskeda personal
och stjäla lönen
Vinst är att bedra anhöriga
och svindla kommuner
Carema Care
couldn´t care less
i den avreglerade
vinstfrihetens rike
Vad är det för skillnad på bonussvinn, korruption och nepotism? av Lars-Åke Henningsson
I länderna runt Medelhavet och på många andra håll har man problem med korruption och nepotism. Korruption innebär att människor med makt tar privat betalt för att använda offentlig makt för privata tjänster. Nepotism innebär att man gynnar sina närmaste släktingar på andras bekostnad.
Problemen är ändå inte bara de direkta kostnaderna. För medelhavsländerna handlar det om stagnation, att den ekonomiska maktapparaten är så pass tung och kvävande att den hindrar all utveckling som hotar den.
Hos oss är det ändå annorlunda. Bonus- svinnet hindrar ju inte den ekonomiska utvecklingen. Det verkar snarare vara det pris vi får betala för sådan utveckling! Att vi får en del korruption i och med denna privilegiekultur, i gränslandet mellan privat och offentlig sektor, är kanske också en ofrånkomlig extrakostnad.
Frågan är ändå, om inte den ekonomiska utveckling som vi kanske fortfarande har, och som drivs framåt av stora ekonomiska uttag i toppen, också är en stagnation. Att fortsätta att maximera det kortsiktiga resursuttaget helt oavsett de långsiktiga konsekvenserna, att köra på i gamla hjuspår som om finanskrisen inte hade inträffat, det håller inte.
Bonussvinnet befinner sej absolut på en högre ekonomisk utvecklingsnivå än korruption och nepotism, men bortsett från det, är det lika destruktivt för en vettig samhällsutveckling som dess mindre utvecklade släktingar.
Halkbekämpning – inte bara en angelägenhet på vintern! av Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster
Interpellation ställd till Tekniska nämndens ordförande
Lunds kommun gör, med varierande resultat, omfattande insatser för att bekämpa vinterhalka, alltså halka som vållas av snö och is. Som styrdokument har kommunen utarbetat principer som reglerar entreprenörernas halkbekämpning. I denna så kallade policy behandlas endast snö- och ishalka. Om lövhalka, som just vid den här tiden på året är ett högaktuellt problem, har dokumentet ingenting att säga.
Inte heller i andra sammanhang tycks Lunds kommun ha uppmärksammat de olycksrisker och olägenheter som är förknippade med lövhalka. De våta och hala löven ligger kvar som mattor eller drivor, vecka efter vecka och utgör en trafikfara, inte minst för fotgängare och cyklister eftersom det är gång- och cykelbanor som drabbas hårdast.
Med hänvisning till ovan sagda vill jag ställa följande frågor till Tekniska nämndens ordförande:
1. Delar du min uppfattning att halka och därav framkallade olycksrisker är lika allvarlig oavsett vad som orsakar halkan?
2. Om så är fallet: är du beredd att verka för att även lövhalka ska ingå i kommunens policy för halkbekämpning och att också lövhalka blir föremål för halkbekämpningsinsatser så snart som möjligt vid lövfällning?
Inte heller i andra sammanhang tycks Lunds kommun ha uppmärksammat de olycksrisker och olägenheter som är förknippade med lövhalka. De våta och hala löven ligger kvar som mattor eller drivor, vecka efter vecka och utgör en trafikfara, inte minst för fotgängare och cyklister eftersom det är gång- och cykelbanor som drabbas hårdast.
Med hänvisning till ovan sagda vill jag ställa följande frågor till Tekniska nämndens ordförande:
1. Delar du min uppfattning att halka och därav framkallade olycksrisker är lika allvarlig oavsett vad som orsakar halkan?
2. Om så är fallet: är du beredd att verka för att även lövhalka ska ingå i kommunens policy för halkbekämpning och att också lövhalka blir föremål för halkbekämpningsinsatser så snart som möjligt vid lövfällning?
Lummiga slummiga Lund av Gunnar Stensson
Lunds kommun är fattig och lite slummig. Medborgarna hör till förmögnaste men också snålaste i landet. I stället för att satsa på det gemensamma sänker de skatten. Med feta plånböcker och handsydda skor trippar de försiktigt runt försumpade fotbollsplaner i vanskötta parker vars dammar och fontäner torrlagts sedan åratal och nu vittrar sönder och samlar skräp.
En av Lunds vackraste parker, det lummiga Klostergårdsfältet, vanpryds av en damm som stått utan vatten sedan 2006. Det var då den skattesänkande alliansen vann snåljåparnas röster genom att lova sänkta skatter och nedskärningar av vård, skola, omsorg – och parker. Pengarna privatiserades.
Om en vecka kommer medborgarförslaget ”Plaskdammar inklusive vatten” upp på Tekniska nämndens sammanträde 16/11. Det handlar om restaurering av dammarna - det finns en som är lika vanskött som Klostergårdens i S:t Jörgens park.
Så här står det i förvaltningens skrivelse: ”Park- och naturkontoret ser det som ytterst angeläget att åtgärder vidtas betr. plaskdammarna på såväl Klostergårdsfältet som S:t Jörgens park, men ser det f.n. inte möjligt att genomföra dessa åtgärder som kräver full kompensation för tillkommande kapital- och driftkostnader.”
Valet står mellan det gemensamma och det privata, mellan miljön och plånboken.
I Klostergårdsskolans fotbollsplan som ingår i rastområdet intill skolan är det däremot gott om vatten. Efter år av vanskötsel tvingas man sparka fotboll med stövlar. Planen har förvandlats till ett träsk, nämligen. När det ringer in stövlar blöta lerfigurer in i klassrummen.
Medborgarförslaget ”Klostergårdens fotbollsplan måste renoveras”, stött av en namninsamling, har fört upp frågan om en renovering av fotbollsplanen på dagordningen 16/11.
I tjänsteskrivelsen heter det: ”Park och naturkontoret är mycket väl medvetna om att aktuell plan används mycket av Klostergårdsskolan och behöver förnyas. Med den underhållsskuld som finns på övrig parkmark i kommunen så kan vi för närvarande inte prioritera förnyelse av aktuell yta.”
”Underhållsskuld”. Ordet innebär att park- och naturområden vansköts i hela Lund. Kontorets resurser räcker inte till trots att man gör sitt yttersta för att åtgärda det värsta. Det finns värre träsk än Klostergårdens fotbollsplan. Och stadsparken hade man bara råd att göra halvfärdig.
Men det är inte tjänstemännens fel. De sliter med otillräckliga resurser. Politikerna bestämmer.
Vi får se hur det går på onsdag. De som säger nej till vatten i dammarna och renovering av fotbollsplanen kan trösta sig med den gamla romerska devisen: ”Folket visslar ut mig men jag applåderar mig själv hemma hos mig när jag betraktar pengarna i min kassakista.”
En av Lunds vackraste parker, det lummiga Klostergårdsfältet, vanpryds av en damm som stått utan vatten sedan 2006. Det var då den skattesänkande alliansen vann snåljåparnas röster genom att lova sänkta skatter och nedskärningar av vård, skola, omsorg – och parker. Pengarna privatiserades.
Om en vecka kommer medborgarförslaget ”Plaskdammar inklusive vatten” upp på Tekniska nämndens sammanträde 16/11. Det handlar om restaurering av dammarna - det finns en som är lika vanskött som Klostergårdens i S:t Jörgens park.
Så här står det i förvaltningens skrivelse: ”Park- och naturkontoret ser det som ytterst angeläget att åtgärder vidtas betr. plaskdammarna på såväl Klostergårdsfältet som S:t Jörgens park, men ser det f.n. inte möjligt att genomföra dessa åtgärder som kräver full kompensation för tillkommande kapital- och driftkostnader.”
Valet står mellan det gemensamma och det privata, mellan miljön och plånboken.
I Klostergårdsskolans fotbollsplan som ingår i rastområdet intill skolan är det däremot gott om vatten. Efter år av vanskötsel tvingas man sparka fotboll med stövlar. Planen har förvandlats till ett träsk, nämligen. När det ringer in stövlar blöta lerfigurer in i klassrummen.
Medborgarförslaget ”Klostergårdens fotbollsplan måste renoveras”, stött av en namninsamling, har fört upp frågan om en renovering av fotbollsplanen på dagordningen 16/11.
I tjänsteskrivelsen heter det: ”Park och naturkontoret är mycket väl medvetna om att aktuell plan används mycket av Klostergårdsskolan och behöver förnyas. Med den underhållsskuld som finns på övrig parkmark i kommunen så kan vi för närvarande inte prioritera förnyelse av aktuell yta.”
”Underhållsskuld”. Ordet innebär att park- och naturområden vansköts i hela Lund. Kontorets resurser räcker inte till trots att man gör sitt yttersta för att åtgärda det värsta. Det finns värre träsk än Klostergårdens fotbollsplan. Och stadsparken hade man bara råd att göra halvfärdig.
Men det är inte tjänstemännens fel. De sliter med otillräckliga resurser. Politikerna bestämmer.
Vi får se hur det går på onsdag. De som säger nej till vatten i dammarna och renovering av fotbollsplanen kan trösta sig med den gamla romerska devisen: ”Folket visslar ut mig men jag applåderar mig själv hemma hos mig när jag betraktar pengarna i min kassakista.”
Öppenhet, eller… av Roland Andersson
Det verkar nu finnas en majoritet i riksdagen för att öppna Säpos arkiv över personer som misstänkts för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet på uppdrag av Stasi. Det låter bestickande med öppenhet. Men det handlar ytterst om frågor om personlig integritet.
Birgitta Almgren har haft tillgång till akterna och redogör i boken
”inte bara spioner..” för innehållet i akterna. Av de 57 personer hon undersökt har 2 dömts för brott. I några fall har den misstänkte dött och utredningen har lagts ner i ytterligare några fall har undersökningen lagts ner därför att det eventuella brottet är preskriberat. I de allra flesta fallen har Säpos undersökning visat att den misstänkte är oskyldig.
Låt oss ta fall nr 34 i boken som exempel . Kvinnan i fråga var från februari 1987 till februari 1988 utsatt för en förundersökning av SÄPO för spioneri. Man avlyssnade hennes telefon och öppnade hennes brev. Enligt Birgitta Almgren berodde SÄPOS intresse på att man ”iakttagit en ovanlighet i hennes utresa från DDR” (citat från akten) ”likheter i modus för IM” (informell medarbetare) ansågs föreligga. Förfrågningar på hennes arbetsplats, ett dataföretag visade att hon var ”ovanligt ambitiös”
2001 nar Säpo fick tillgång till uppgifter ur Stasi-arkiven förhördes hon. Fallet avskrevs eftersom hon på ett övertygande sätt kunnat förklara såväl anledningen till sin ankomst som till att hon var ambitiös på sitt jobb.
Birgitta Almgrens arkivstudier tillför inga misstankar utöver ambitionen på jobbet och ovanligheten vid ankomsten. Trots det menar hon att Säpo inte borde lagt ner fallet. Det visar ju tydliga tecken på ”Julia strategi”: ”Östtysk kvinna får ett uppdrag av MfS , förför svensk man, gifter sig och flyttar till Sverige för att fortsätta uppdraget.” (citat från boken). Längre fram i samma stycke ändras motivet: ”Var fall 34 kanske ett typiskt fall av utpressning? Hade hon träffat svensken, förälskar sig och MfS ställde som villkor för utresetillstånd att hon skulle utföra uppdrag i Sverige.” För Birgitta Almgren kan motiven växla men spioneriet består. Dock finns det inte någon information om vad spioneriet skull bestå i.
I debatten beklagar Birgitta Almgren att hon inte fått ställa frågor till nr 34 och inte heller offentliggöra hennes namn. Det har jag utomordentligt svårt att förstå. Varför ska kvinnan tvingas svara på Birgitta Almgrens frågor: ”Varför öppnade Säpo din post och avlyssnade din telefon?” Var du förälskad i din man eller förförde du honom för att kunna spionera i Sverige?” Varför var du ambitiös på jobbet?”
Om akterna offentliggörs kommer vi att få fler privatspanare än Birgitta Almgren. Det visar fallet med Marianne Ersson, en 63 årig språklärare. Klockan 11 den 14 september ringde det på hennes dörr i Hudiksvall. En fotograf och en reporter från tidningen Expressen, som har identifierat henne som fall nr 6 i Birgitta Almgrens bok, vill ha kommentarer till hennes spioneri. Den 3 nov känner hon sig tvingad att försvara sig och låter sig intervjuas i Svenska Dagbladet. Hon förnekar alla anklagelser i boken och känner sig djupt kränkt.
Jag letar upp fall nr 6 i Birgitta Almgrens bok. Det har rubriken. ”Nr 6, erkänner uppdrag – Romeo-strategi?”. Jag måste medge att jag föll för texten första gången jag läste den. Det var ett av de få fall som jag tyckte hade någon substans. Vid andra genomläsningen upptäcker jag glidningarna i Birgitta Almgrens språk. Det är fyllt av ”skäligen misstänkt” och allmänna funderingar kring spion- och agentverksamhet - Birgitta Almgren är särskilt förtjust i ”Romeo-strategin” och utvecklar den med illa dold förtjusning. I texten finns inte någon som helst information om vad det ”uppdrag” som Ersson misstänktes för skulle innebära.
Det framgår att Säpo gjort en mycket noggrann undersökning – Marianne Ersson arbetade som flyglotta och undervisade samtidigt i DDR. Undersökningen innehäll bl a hemlig telefonavlyssning och brevöppning. Slutsatsen av undersökningen blev att Marianne Ersson var oskyldig. Men erkännandet då? Nej, rubrikens påstående har inte någon täckning i Birgitta Almgrens text och hon vägrar att kommentera i efterhand.
”Hur kan du påstå att mitt barn har kommit till på order från myndigheterna i DDR?”, frågar Marianne Ersson. Inte heller den frågan har fått något svar.
Säkert är någon eller några av de 55 misstänkta men frikända personer Birgitta Almgren anklagar skyldiga till något annat än brott. Frågan är om ansvaret för det ska utkrävas av kvällspressen.
Birgitta Almgren har haft tillgång till akterna och redogör i boken
”inte bara spioner..” för innehållet i akterna. Av de 57 personer hon undersökt har 2 dömts för brott. I några fall har den misstänkte dött och utredningen har lagts ner i ytterligare några fall har undersökningen lagts ner därför att det eventuella brottet är preskriberat. I de allra flesta fallen har Säpos undersökning visat att den misstänkte är oskyldig.Låt oss ta fall nr 34 i boken som exempel . Kvinnan i fråga var från februari 1987 till februari 1988 utsatt för en förundersökning av SÄPO för spioneri. Man avlyssnade hennes telefon och öppnade hennes brev. Enligt Birgitta Almgren berodde SÄPOS intresse på att man ”iakttagit en ovanlighet i hennes utresa från DDR” (citat från akten) ”likheter i modus för IM” (informell medarbetare) ansågs föreligga. Förfrågningar på hennes arbetsplats, ett dataföretag visade att hon var ”ovanligt ambitiös”
2001 nar Säpo fick tillgång till uppgifter ur Stasi-arkiven förhördes hon. Fallet avskrevs eftersom hon på ett övertygande sätt kunnat förklara såväl anledningen till sin ankomst som till att hon var ambitiös på sitt jobb.
Birgitta Almgrens arkivstudier tillför inga misstankar utöver ambitionen på jobbet och ovanligheten vid ankomsten. Trots det menar hon att Säpo inte borde lagt ner fallet. Det visar ju tydliga tecken på ”Julia strategi”: ”Östtysk kvinna får ett uppdrag av MfS , förför svensk man, gifter sig och flyttar till Sverige för att fortsätta uppdraget.” (citat från boken). Längre fram i samma stycke ändras motivet: ”Var fall 34 kanske ett typiskt fall av utpressning? Hade hon träffat svensken, förälskar sig och MfS ställde som villkor för utresetillstånd att hon skulle utföra uppdrag i Sverige.” För Birgitta Almgren kan motiven växla men spioneriet består. Dock finns det inte någon information om vad spioneriet skull bestå i.
I debatten beklagar Birgitta Almgren att hon inte fått ställa frågor till nr 34 och inte heller offentliggöra hennes namn. Det har jag utomordentligt svårt att förstå. Varför ska kvinnan tvingas svara på Birgitta Almgrens frågor: ”Varför öppnade Säpo din post och avlyssnade din telefon?” Var du förälskad i din man eller förförde du honom för att kunna spionera i Sverige?” Varför var du ambitiös på jobbet?”
Om akterna offentliggörs kommer vi att få fler privatspanare än Birgitta Almgren. Det visar fallet med Marianne Ersson, en 63 årig språklärare. Klockan 11 den 14 september ringde det på hennes dörr i Hudiksvall. En fotograf och en reporter från tidningen Expressen, som har identifierat henne som fall nr 6 i Birgitta Almgrens bok, vill ha kommentarer till hennes spioneri. Den 3 nov känner hon sig tvingad att försvara sig och låter sig intervjuas i Svenska Dagbladet. Hon förnekar alla anklagelser i boken och känner sig djupt kränkt.
Jag letar upp fall nr 6 i Birgitta Almgrens bok. Det har rubriken. ”Nr 6, erkänner uppdrag – Romeo-strategi?”. Jag måste medge att jag föll för texten första gången jag läste den. Det var ett av de få fall som jag tyckte hade någon substans. Vid andra genomläsningen upptäcker jag glidningarna i Birgitta Almgrens språk. Det är fyllt av ”skäligen misstänkt” och allmänna funderingar kring spion- och agentverksamhet - Birgitta Almgren är särskilt förtjust i ”Romeo-strategin” och utvecklar den med illa dold förtjusning. I texten finns inte någon som helst information om vad det ”uppdrag” som Ersson misstänktes för skulle innebära.
Det framgår att Säpo gjort en mycket noggrann undersökning – Marianne Ersson arbetade som flyglotta och undervisade samtidigt i DDR. Undersökningen innehäll bl a hemlig telefonavlyssning och brevöppning. Slutsatsen av undersökningen blev att Marianne Ersson var oskyldig. Men erkännandet då? Nej, rubrikens påstående har inte någon täckning i Birgitta Almgrens text och hon vägrar att kommentera i efterhand.
”Hur kan du påstå att mitt barn har kommit till på order från myndigheterna i DDR?”, frågar Marianne Ersson. Inte heller den frågan har fått något svar.
Säkert är någon eller några av de 55 misstänkta men frikända personer Birgitta Almgren anklagar skyldiga till något annat än brott. Frågan är om ansvaret för det ska utkrävas av kvällspressen.
DDR, det sjunkna landet - Litteratur som världsförståelse av Gunnar Stensson
Vi lever i en revolutionär period. I vad mån revolutioner sker återstår att se. Förra veckan presenterade jag Paul Krugmans och Jonas Sjöstedts tankar om Island som revolutionärt exempel inom ekonomisk politik.
Vad är en revolution? Världssystemets sammanbrott? En genomgripande förändring av livsvillkor och regelsystem?
Revolutioner behöver inte vara våldsamma. De sker aldrig enligt plan. Vad ska vi säga om Sovjetunionens sammanbrott 1991?
Gorbatjov genomförde reformer. De fick oanade konsekvenser. Utvecklingen gick inte att bromsa eller styra. Det hela utmynnade i att det kommunistiska partiet förlorade makten och imperiet föll sönder i en rad nationalstater. Detta skedde fredligt (frånsett Balkanområdet). Demonstrationer och fredliga manifestationer drev fram utvecklingen.
Samtidigt befäste regimen i Kina sin makt med ett blodbad på Himmelska Fridens torg.
DDR, Tyska Demokratiska Republiken, försvann utan spår den 9 november 1989. Det enade Tyskland blev Europas mäktigaste nation, så småningom styrt av en prästdotter från Östtyskland.
Uwe Tellkamps stora (inte minst till omfånget) roman ”Tornet.
En historia från ett sjunket land” kom ut på svenska för något halvår sedan. Den skildrar DDR under 1980-talet, inifrån – och ur ett tillbakablickande perspektiv. I Tyskland har romanen haft stor framgång. I Sverige har inte så värst många ex sålts. Vi diskuterar Stasi mer än det östtyska samhället.
1980-talet är det årtionde då den östtyska versionen av ”den reellt existerande socialismen” vittrade bort.
Det var en period av stora spänningar i Europa – och i Sovjetunionen. I Sverige byggde Bildt sin karriär på ubåtshysterin. Under nästan hela årtiondet pågick kriget i Afghanistan – ett krig som Sovjet förlorade till följd av talibanernas (och USA:s) motstånd. Nu förlorar USA ännu ett krig i Afghanistan.
USA utplacerade under 1980-talet hundratals taktiska kärnvapen i Europa. Sovjetunionen lär ha förfogat över 20 000 stridsberedda stridsvagnar som vid ett blixtanfall kunde nå ända till Paris på någon vecka.
Kapprustning – och som det dialektiska svaret – fredsvilja. 1987 besökte Honecker Berlin. Det tycktes vara en bekräftelse på att ordningen med två tyska stater skulle bli bestående.
Som vi vet besökte Lars Werner och stora delar av det ledande skiktet inom Vänsterpartiet Kommunisterna regelbundet Östtyskland, vilket vi protesterade intensivt mot i Lund.
Om allt detta finner man mycket lite i Tellkamps roman, det bara nämns i tillfälliga dialoger.
”Tornet” är ett privilegierat villaområde på en höjd utanför Dresden. Personerna som lever där är läkare, förläggare, författare, vetenskapsmän. Tänk professorsstaden i Lund och lasarettet.
Visst är de kritiska mot systemet. Visst drabbas de av byråkratiskt krångel och brist på till exempel den medicinska utrustning som behövs i lasarettet. Byggnader, gator och elsystem är vanskötta sedan decennier och befinner sig i olika stadier av sönderfall. Luften är tjock av brunkolsrök
Stasi förgiftar relationerna mellan människorna, men fruktas mest för att en Stasi-rapport kan stoppa en efterlängtad utlandsresa eller en befordran.
Människorna lever i en sorts trist trygghet, en konservativ trivsel, eller vantrivsel. Och de gör sin plikt. Läkarna är angelägna om sina patienter och anstränger sig att få fram de medicinska resurser som är nödvändiga. Skolorna är auktoritära och ibland orättvisa på ideologiska grunder, men håller i princip hög standard. Det vilar en 50-talsatmosfär över samhället.
Vad är en revolution? Världssystemets sammanbrott? En genomgripande förändring av livsvillkor och regelsystem?
Revolutioner behöver inte vara våldsamma. De sker aldrig enligt plan. Vad ska vi säga om Sovjetunionens sammanbrott 1991?
Gorbatjov genomförde reformer. De fick oanade konsekvenser. Utvecklingen gick inte att bromsa eller styra. Det hela utmynnade i att det kommunistiska partiet förlorade makten och imperiet föll sönder i en rad nationalstater. Detta skedde fredligt (frånsett Balkanområdet). Demonstrationer och fredliga manifestationer drev fram utvecklingen.
Samtidigt befäste regimen i Kina sin makt med ett blodbad på Himmelska Fridens torg.
DDR, Tyska Demokratiska Republiken, försvann utan spår den 9 november 1989. Det enade Tyskland blev Europas mäktigaste nation, så småningom styrt av en prästdotter från Östtyskland.
Uwe Tellkamps stora (inte minst till omfånget) roman ”Tornet.
En historia från ett sjunket land” kom ut på svenska för något halvår sedan. Den skildrar DDR under 1980-talet, inifrån – och ur ett tillbakablickande perspektiv. I Tyskland har romanen haft stor framgång. I Sverige har inte så värst många ex sålts. Vi diskuterar Stasi mer än det östtyska samhället.1980-talet är det årtionde då den östtyska versionen av ”den reellt existerande socialismen” vittrade bort.
Det var en period av stora spänningar i Europa – och i Sovjetunionen. I Sverige byggde Bildt sin karriär på ubåtshysterin. Under nästan hela årtiondet pågick kriget i Afghanistan – ett krig som Sovjet förlorade till följd av talibanernas (och USA:s) motstånd. Nu förlorar USA ännu ett krig i Afghanistan.
USA utplacerade under 1980-talet hundratals taktiska kärnvapen i Europa. Sovjetunionen lär ha förfogat över 20 000 stridsberedda stridsvagnar som vid ett blixtanfall kunde nå ända till Paris på någon vecka.
Kapprustning – och som det dialektiska svaret – fredsvilja. 1987 besökte Honecker Berlin. Det tycktes vara en bekräftelse på att ordningen med två tyska stater skulle bli bestående.
Som vi vet besökte Lars Werner och stora delar av det ledande skiktet inom Vänsterpartiet Kommunisterna regelbundet Östtyskland, vilket vi protesterade intensivt mot i Lund.
Om allt detta finner man mycket lite i Tellkamps roman, det bara nämns i tillfälliga dialoger.
”Tornet” är ett privilegierat villaområde på en höjd utanför Dresden. Personerna som lever där är läkare, förläggare, författare, vetenskapsmän. Tänk professorsstaden i Lund och lasarettet.
Visst är de kritiska mot systemet. Visst drabbas de av byråkratiskt krångel och brist på till exempel den medicinska utrustning som behövs i lasarettet. Byggnader, gator och elsystem är vanskötta sedan decennier och befinner sig i olika stadier av sönderfall. Luften är tjock av brunkolsrök
Stasi förgiftar relationerna mellan människorna, men fruktas mest för att en Stasi-rapport kan stoppa en efterlängtad utlandsresa eller en befordran.
Människorna lever i en sorts trist trygghet, en konservativ trivsel, eller vantrivsel. Och de gör sin plikt. Läkarna är angelägna om sina patienter och anstränger sig att få fram de medicinska resurser som är nödvändiga. Skolorna är auktoritära och ibland orättvisa på ideologiska grunder, men håller i princip hög standard. Det vilar en 50-talsatmosfär över samhället.
DDR-medborgarna är protestanter, de går i kyrkan då och då, de firar entusiastiskt jul med alla tänkbara tillbehör i form av musik, prydnader, kakor och konfekt.
En av bokens dråpligaste episoder skildrar hur ett par läkare klär ut sig till tomtar och i den kostymeringen smyger ut i en förbjuden granplantering en stjärnklar natt för att lägga beslag på vacker stor gran till lasarettet.
I skogen stöter de på kyrkoherden som är där i samma ärende. Kyrkan måste ha en vacker gran i koret. Ömsesidig irritation. Så blir de överraskade av skogvaktaren. Det hela löser sig diskret och korrumperat. Kyrkan och lasarettet får var sin gran.
Den främsta orsaken till vantrivseln är stagnationen. Utanför muren utvecklas Europa och världen, men folket innanför får inte vara med.
Där finns skuggor ur det förflutna, överlevande åldringar som varit mäktiga i Hitlerstaten, män med erfarenheter från ubåtskriget på Nordatlanten eller från fronten vid Stalingrad. Och självfallet staden Dresdens enorma trauma, bombningen och eldstormen som utplånade den centrala staden och stora delar av befolkningen. Man talar inte om det, men det finns där – 35 år senare.
Texten är socialrealistisk i skildringen av den östtyska militarismen. Värnplikten är brutal. Där lever onda traditioner från de två världskrigen kvar. Christian, en av huvudpersonerna, genomlider först den treåriga värnplikt som gäller för alla och därefter ytterligare två års strafftjänstgöring som tar slut – 9 november 1989.
Efter att ha läst boken vet jag exakt, med många tekniska detaljer, hur det var att köra stridsvagn genom och under floden Elbes strömmande vatten.
1989 kommer förebuden tätt. Polen vinner oberoende. Ungern öppnar sina gränser och östtyskarna strömmar ut. Tjeckoslovakiens folk demonstrerar månad efter månad. Massakern i Kina väcker oro.
Det är långt till Berlin men alla vet genast när folket tränger ut genom muren den 9 november.
I Dresden försöker värnpliktiga soldater och plikttrogna poliser halvhjärtat stoppa demonstrationerna. Christers mamma får ansiktet sönderslaget av en batong. Människor bekänner färg – och det är som ofta i den sortens situationer överraskande vilka de är och vad de gör.
22 år har gått sedan dess.
Därmed är historien om det sjunkna landet slut. 1990 sker återföreningen.
Hur läser man en så omfångsrik volym som ”Tornet”?
I småportioner. Jag höll på tre månader. Då och då besökte jag i denna trista men sagolika östtyska miljö en halvtimme eller så. Ibland blev jag engagerad, indignerad eller fick en aha-upplevelse. Ibland tyckte jag att vissa ”litterära” avsnitt var pretentiösa och tråkiga. Jag drog mig inte för att kursivläsa eller till och med hoppa över stycken.
Efter tio års halvt undermedvetna förberedelser skedde en oblodig revolution i DDR Vilka genomförde den? Hur? Varför? Vilka blev konsekvenserna?
Och nu. Ingen vet vad som kommer att ske i Tunisien, Egypten, Palestina, Israel, Grekland, Italien, Europeiska Unionen?
Och i USA, Tea Party och Occupy Wall Street?
Och hur dessa skeenden sammantvinnas.
Nästa vecka kommer funderingar om romanen ”Freedom” av Jonathan Franzen. Den skildrar 2000-talets första decennium i USA, från 9/11 till de förväntade nederlagen i Irak och Afghanistan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)