2011-11-17

Som det kan bli! av Roland Andersson

Jag fortsatte lyssna på Maria Wetterstrands sommarprogram trots hennes egenartade musiksmak. Hon visade ett tydligt personligt engagemang för en skola som respekterar eleverna. Hon är den rikspolitiker tydligast stått emot den backlash som initierats av Jan Björklund men som otäckt snabbt utvecklas mot ett slags konsensus om en återgång till den gamla auktoritära sorteringsskolan.

I programmet berättade Maria Wetterstrand om den värme som mött Mona Sahlin under deras gemensamma politiska appellmöten i invandrartäta Stockholmsförorter. Det är inte märkligt att Mona Sahlin är den politiker som Sverigedemokraterna hatar mest intensivt – det beror på hennes tidiga och tydliga ställningstagande för mångfald.

Vi kunde haft en regering med Mona Sahlin som statsminister och Maria Wetterstrand som utbildningsminister och vice statsminister. Först verkade det så lovande. Mona Sahlin meddelade att socialdemokratin hade brutit med sin storebrorsmentalitet och på allvar skulle samverka med ett annat parti. Samverkan med miljöpartiet var väl förberedd och jag är fullständigt övertygad om att man hade kunnat formulera en gemensam politik till vänster om mitten och på frihetlig grund. Lika övertygad är jag om att en sådan politik hade vunnit valet .

Så blev det inte. Starka krafter inom socialdemokratin ville något annat. Vänsterpartiet utnyttjades som bromskloss. Den politik som fördes fram i valrörelsen var i princip samma som socialdemokratin förlorat föregående val på. Inte märkligt att också detta val förlorades. Istället för Maria Wetterstrand fick vi Jan Björklund och istället för Mona Sahlin Fredrik Reinfeldt.

Efter valet gjorde Mona Sahlin ett desperat utspel om behovet av en öppen och genomgripande diskussion om socialdemokratins politik. Den intellektuella nivån på det som sedan följde kan illustreras av Morgan Johansson som meddelade Sydsvenskan att han analyserat valet och funnit att förlusten berodde på att Tomas Östros varit svag i förhandlingarna med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Sedan valdes Håkan Juholt till partiordförande. Han förklarade att han var förbannat trött på allt tal om förnyelse. Därmed hade man vänt på alla stenar och den politiska diskussionen var avslutad. Tidningarna förklarade att valet av en kärnkraftsvän var en seger för ”vänstern”. Efter valet skapade Håkan Juholt snabbt sitt ”eget lag” vilket bl a betydde att många med utländskt efternamn som fått viktiga uppdrag under Mona Sahlins tid som ordförande rensades ut. Numera finns det inte någon sådan person i partiordförandens nära omgivning.

Morgan Johansson utsågs till juridisk talesperson.  Från denna plattform har han på olika sätt försökt mejsla ut den nya ”vänsterpolitiken”; först genom att erbjuda borgarna samarbete kring FRA-lagen och senare genom att stödja tanken på olika medborgarskap – ett för ”riktiga” svenskar och ett villkorat för ”de andra”.

En lång rad ideologiska tal av Juholt har refererats i tidningarna. Mest har det handla om tacktal till den ”vänster” som valt honom. De verkar fulla av längtan tillbaka till ett folkhem som aldrig funnits – ett homogent samhälle med Posten och Konsum tryggt lokaliserade till bruksorternas centrumtorg. Juholts nostalgi har emellertid drunknat i det tidningsdrev som skapats kring hans hantering av riksdagens bidrag till boende och studieresor.

Tidningsdrev har ofta ett inslag av mobbing som bekommer mig illa. Det gjorde även detta drev. Kvar finns emellertid en känsla som säger att jag inte vill sitta i en valstuga och försvara Juholts moral.

Sådana problem har inte representanter för den socialdemokratiska ”vänstern”. Daniel Suhonen, Dag Josefsson och Göran Greider står modigt upp för sin partiledare. De angriper pressen för att hetsa och partikamrater för att skvallra. Det får mig att undra hur de ställde sig till andra drev. Vad sa de om ”Tobleroneaffären” om jakten på Lars Danielsson eller på Laila Freivalds? Hur agerade de i början på förra valrörelsen när Expressen, utan att riktigt lyckas, försökte få igång drev mot Mona Sahlin?

Jag söker på nätet utan att hitta något tillfälle när de gått mot dreven. Vad gäller Göran Greider får jag emellertid napp av motsatt slag. När Expressen hetsade mot Mona Sahlin för att hon visat sig offentligt med en handväska av märket Vuitton anmäler han sig som drevkarl. På Newsmill den 22 januari 2010 finns en artikel av Greider med rubriken ”Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin” Nej, det är inte ironi. Greider är dödsalvarlig. Hans efterforskningar visar att Sahlins väska kostat 7 000 kr. Den motsäger socialdemokratins kamp för social jämlikhet och uppmuntrar till en konsumism som hotar planetens fortbestånd osv, osv

Vi kan alltså konstatera att den socialdemokratiska ”vänstern” har svårare att acceptera en partiordförande med snygg handväska än en med tveksam moral. Det är en olycka att inte Voltaire, Karl Marx eller Rosa Luxemburg begärde något slags skydd för begreppet ”vänster”.

Inga kommentarer: