Helgeandskyrkan
1 sept kl 17
Siegward Ledel, orgel
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2012-08-30
Mr Bean är folkpartist
När komiska egenskaper i undantagsfall dyker
upp hos folkpartister är de ju oftast helt omedvetna – som i fallet Carl
B Hamilton, politikens svar på Mr Bean.
Per T Ohlsson 26/8
Per T Ohlsson 26/8
Och som i fallet Tove Klette,
kommunalpolitikens svar på Grevinnan i Grevinnan och betjänten. Men vem
är betjänten? Mats Helmfrid?
Red.s anmärkning
Red.s anmärkning
Järnvägar! av Gunnar Stensson
2020 ska de fyra spåren från Malmö till Lund, nej till Höör, vara
färdiga! Och 2012 ska bygget börja! Äntligen rörelse! I fyrsprång.
Gunnar Sandin myser, på sitt stillsamma sätt.
Jag står under järnvägsbron över Höje å klockan åtta den 30 augusti. Åskan dånar, regnet smattrar, åvattnet forsar.
Är det dånet från pålningsmaskinernas som kommer jorden att skaka, som för 160 år sedan? Klingar rallarnas släggor mot rälsens stål? Nej, det är ett öresundståg.
Regnet avtar. Jag går längs Åkerlunds och Rausings väg mot Klostergården. Här ska den nya hållplatsen ligga. En blixt skär sönder molnsäcken. Slagregn överröstar åskan.
Så stal regeringen den bästa delen av S- och MP-politiken. Triumferande lutar de sig ut ur fönstret i det bortilande tåget, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund och Annie, get your gun, Lööf. Enade de stå, söndrade de falla. De två sistnämnda måste få huvudet över spärren för att inte hela gänget ska falla.
Jag står under järnvägsbron över Höje å klockan åtta den 30 augusti. Åskan dånar, regnet smattrar, åvattnet forsar.
Är det dånet från pålningsmaskinernas som kommer jorden att skaka, som för 160 år sedan? Klingar rallarnas släggor mot rälsens stål? Nej, det är ett öresundståg.
Regnet avtar. Jag går längs Åkerlunds och Rausings väg mot Klostergården. Här ska den nya hållplatsen ligga. En blixt skär sönder molnsäcken. Slagregn överröstar åskan.
Så stal regeringen den bästa delen av S- och MP-politiken. Triumferande lutar de sig ut ur fönstret i det bortilande tåget, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund och Annie, get your gun, Lööf. Enade de stå, söndrade de falla. De två sistnämnda måste få huvudet över spärren för att inte hela gänget ska falla.
Neddragningen av vårdplatser dödar
Indragningarna av vårdplatser på sjukhusen kan ha bidragit till fem
dödsfall under 2011, läste jag i Sydsvenskan 28/11. Det är uppenbart
att patientsäkerheten äventyrats.
En av mina nära vänner skulle just genomgå en komplicerad hjärtoperation. Självfallet var – och är - jag mycket oroad och upprörd.
Mer resurser måste tillföras sjukvården.
Girighet har två sidor. Den ena är strävan efter maximal privat vinning, oavsett om det går ut över andra. Den är vanligast på marknaden. Den andra är snålheten. Lägsta möjliga skatt, oavsett om man måste betala med människoliv. Den är vanligast i politiken.
De girigaste medborgarna är de rikaste. Det är deras politiska organisationer som hårdast driver lågskattepolitiken.
Gunnar Stensson
Saima Jönsson Fahoum, V, påpekar:
Sverige har faktiskt lägst antal slutenvårdsplatser av alla OECD-länder och Skåne har bland de allra lägsta i Sverige.
Och nu sparar man in på fler platser. Smärtgränsen är nådd och därför ser det ut som det gör nu.
De här besparingarna är fullkomligt orimliga. Man kan inte handskas så här med vården, det går inte längre.
Det är tragiskt både för patienterna och de anställda. Ekonomerna har fått fullständig makt över vården. Innan var det klinikcheferna. Men det här är förödande.
SDS 29/8
En av mina nära vänner skulle just genomgå en komplicerad hjärtoperation. Självfallet var – och är - jag mycket oroad och upprörd.
Mer resurser måste tillföras sjukvården.
Girighet har två sidor. Den ena är strävan efter maximal privat vinning, oavsett om det går ut över andra. Den är vanligast på marknaden. Den andra är snålheten. Lägsta möjliga skatt, oavsett om man måste betala med människoliv. Den är vanligast i politiken.
De girigaste medborgarna är de rikaste. Det är deras politiska organisationer som hårdast driver lågskattepolitiken.
Gunnar Stensson
Saima Jönsson Fahoum, V, påpekar:
Sverige har faktiskt lägst antal slutenvårdsplatser av alla OECD-länder och Skåne har bland de allra lägsta i Sverige.
Och nu sparar man in på fler platser. Smärtgränsen är nådd och därför ser det ut som det gör nu.
De här besparingarna är fullkomligt orimliga. Man kan inte handskas så här med vården, det går inte längre.
Det är tragiskt både för patienterna och de anställda. Ekonomerna har fått fullständig makt över vården. Innan var det klinikcheferna. Men det här är förödande.
SDS 29/8
Till minnet av Gunnar – en kommentar av Ulf Nymark
I det sista numret av VB före sommaruppehållet, dvs nr 20/2012,
berättade Sten H att en bibliografi över Gunnar Sandins skriftställeri
ska sammanställas. Detta är verkligen en kulturell insats av högsta
rang!
Som ett smakprov återger Sten av Gunnar år 1975 författad sångtext, ”Det är praktiskt med teori”, en text som Gunnar skrev under signaturen ”Melvin”. Texten skulle sjungas på melodin ”Vaxholm Ettan”.
Flammangänget
Det kan finnas anledning att komplettera Stens artikel med lite bakgrundsinformation till Gunnars sångtext. Det var ingalunda enbart ett ”Semestervykort från skärgården” som lovprisade nyttan av teori i största allmänhet. Texten är i själva verket ett inlägg i de vid den här tiden häftigt böljande inre partistriderna i Vpk. Striden stod å ena sidan mellan den moskvatrogna s k Flammanlinjen, dvs den falang som senare, år 1977, bröt sig ur Vpk och bildade Arbetarpartiet Kommunisterna; å den andra sidan de medlemmar i Vpk som i större eller mindre utsträckning ville göra upp med bindningarna till Sovjetunionen och dess satelliter.
Malvin Enoksen
Flammangänget var starkt i Vpks skånedistrikt och kontrollerade av och till distriktsstyrelsen. En ledande personlighet inom denna falang var Malvin Enoksen, som av och till var ombudsman eller motsvarande i partidistriktet. Malvin försummade aldrig ett tillfälle att angripa ”akademikerna” i Lund, dvs partiorganisationen i Lunds majoritet, som bestod av förnyare och partilinjelojala. Malvin, liksom Flammangänget i stort, ansåg att man i Lund sysslade enbart med teori och inte med praktisk politik.
Texten ”Det är praktiskt med teori” är alltså en direkt polemik mot Malvin Enoksen och hans anhängare. Detta förklarar också Gunnars val av signatur, ”Melvin”.
Stasiagent?
Tilläggas kan att Gunnar så sent som i oktober 2011 hade anledning att i VB återkomma till nämnde Malvin Enoksen. Gunnar refererar där (VB nr 33/2011) ett möte i Smålands Gille i Lund. Vid det aktuella mötet diskuterades Smålands nations vänstersväng på 70-talet. I denna diskussion framkom uppgifter från Anna Alsmark (som bland annat arbetat på Författarcentrum Syd och tidigare redaktör för Lundagård) att Malvins son, Lars Magnus Enoksen, vid ett tillfälle för henne avslöjat att Lars Magnus far, Malvin Enoksen, varit Stasiagent. Jag kan förstås inte garantera att Alsmarks uppgift stämmer. Vad jag vet är att många av oss dåvarande Vpk-are som i Skåne var med och bekämpade Flammangänget närde starka misstankar om vem som egentligen var Malvins uppdragsgivare.
Som ett smakprov återger Sten av Gunnar år 1975 författad sångtext, ”Det är praktiskt med teori”, en text som Gunnar skrev under signaturen ”Melvin”. Texten skulle sjungas på melodin ”Vaxholm Ettan”.
Flammangänget
Det kan finnas anledning att komplettera Stens artikel med lite bakgrundsinformation till Gunnars sångtext. Det var ingalunda enbart ett ”Semestervykort från skärgården” som lovprisade nyttan av teori i största allmänhet. Texten är i själva verket ett inlägg i de vid den här tiden häftigt böljande inre partistriderna i Vpk. Striden stod å ena sidan mellan den moskvatrogna s k Flammanlinjen, dvs den falang som senare, år 1977, bröt sig ur Vpk och bildade Arbetarpartiet Kommunisterna; å den andra sidan de medlemmar i Vpk som i större eller mindre utsträckning ville göra upp med bindningarna till Sovjetunionen och dess satelliter.
Malvin Enoksen
Flammangänget var starkt i Vpks skånedistrikt och kontrollerade av och till distriktsstyrelsen. En ledande personlighet inom denna falang var Malvin Enoksen, som av och till var ombudsman eller motsvarande i partidistriktet. Malvin försummade aldrig ett tillfälle att angripa ”akademikerna” i Lund, dvs partiorganisationen i Lunds majoritet, som bestod av förnyare och partilinjelojala. Malvin, liksom Flammangänget i stort, ansåg att man i Lund sysslade enbart med teori och inte med praktisk politik.
Texten ”Det är praktiskt med teori” är alltså en direkt polemik mot Malvin Enoksen och hans anhängare. Detta förklarar också Gunnars val av signatur, ”Melvin”.
Stasiagent?
Tilläggas kan att Gunnar så sent som i oktober 2011 hade anledning att i VB återkomma till nämnde Malvin Enoksen. Gunnar refererar där (VB nr 33/2011) ett möte i Smålands Gille i Lund. Vid det aktuella mötet diskuterades Smålands nations vänstersväng på 70-talet. I denna diskussion framkom uppgifter från Anna Alsmark (som bland annat arbetat på Författarcentrum Syd och tidigare redaktör för Lundagård) att Malvins son, Lars Magnus Enoksen, vid ett tillfälle för henne avslöjat att Lars Magnus far, Malvin Enoksen, varit Stasiagent. Jag kan förstås inte garantera att Alsmarks uppgift stämmer. Vad jag vet är att många av oss dåvarande Vpk-are som i Skåne var med och bekämpade Flammangänget närde starka misstankar om vem som egentligen var Malvins uppdragsgivare.
Bondpojkarna festar av Gunnar Stensson
I sin yrkesutövning påminner de mer om kommissarie Clouseau än om James
Bond när de nattetid med höjda automatvapen stormar privata hem och
beordrar de skrikande barnen att lägga sig på golvet. För att dagen
efter tvingas inse att de stormat fel lägenhet. Vi kan skratta. Det gör
inte de drabbade.
Men våra agenter kan i alla fall festa, som James Bond. Kasino, galamiddag, storbandsorkester, komiker, tusen inbjudna agenter med rätt att döda i en festlokal vid Nackastrandsmässan - det hela organiserat under täcknamnet ”Åland” och inspirerat av grönsaken Albert R Broccoli med möteskonsult Blick, med blick för profit, som festfixare.
5,3 miljoner fördes upp på representationskontot och de listiga agenterna försökte få tillbaka 973 688 kronor i momsavdrag, nästan 1000 kronor per agent.
Beslutet fattades av dåvarande general- direktör Anders Danielsson, som nu avancerat till posten som generaldirektör för Migrationsverket.
PS. Nu ska 10 procent av pojkarna bort. I fortsättningen får de leka med plastvapen.
Men våra agenter kan i alla fall festa, som James Bond. Kasino, galamiddag, storbandsorkester, komiker, tusen inbjudna agenter med rätt att döda i en festlokal vid Nackastrandsmässan - det hela organiserat under täcknamnet ”Åland” och inspirerat av grönsaken Albert R Broccoli med möteskonsult Blick, med blick för profit, som festfixare.
5,3 miljoner fördes upp på representationskontot och de listiga agenterna försökte få tillbaka 973 688 kronor i momsavdrag, nästan 1000 kronor per agent.
Beslutet fattades av dåvarande general- direktör Anders Danielsson, som nu avancerat till posten som generaldirektör för Migrationsverket.
PS. Nu ska 10 procent av pojkarna bort. I fortsättningen får de leka med plastvapen.
S stöder super-JAS - men är svarslöst när det gäller privat profit i skola och vård av Gunnar Stensson
26 augusti höll Löven sitt sommartal.
Huvudpunkten var löftet att avskaffa företagarnas ansvar för
löntagarnas andra sjukvecka. Kanske bra för arbetsgivarna och jobben,
men knappast vad löntagarna efterfrågar.
Samma dag publicerade Sifo en opinionsmätning som visar att S minskat med 3,5 procent. V hade ökat med 1,6, tycker jag mig minnas.
Senare samma dag intervjuades Löven i Agenda. Beträffande privat vinning i vård och skola kom inget besked, trots att många S-väljare kräver ett stopp för den destruktiva girigheten.
Så kom regeringsbeslutet om storsatsningen på super-JAS. Det militärindustriella komplexet slog till med full kraft för att säkra sin ställning minst 30 år framåt.
Samma dag publicerade Sifo en opinionsmätning som visar att S minskat med 3,5 procent. V hade ökat med 1,6, tycker jag mig minnas.
Senare samma dag intervjuades Löven i Agenda. Beträffande privat vinning i vård och skola kom inget besked, trots att många S-väljare kräver ett stopp för den destruktiva girigheten.
Så kom regeringsbeslutet om storsatsningen på super-JAS. Det militärindustriella komplexet slog till med full kraft för att säkra sin ställning minst 30 år framåt.
S ställde upp på JAS-affären direkt. Så småningom fick man kalla fötter och krävde mer information om ekonomin. Ett så ödesdigert utspel som detta ställde Juholt aldrig upp på.
Kanske kan S knipa några borgerliga röster. Men väljarströmmarna till V och MP blir stridare.
I Jonas Sjöstedt har V en kompetent ledare som både kan hantera det politiska spelet och kanske förhindra det katastrofala beslutet att utveckla super-JAS. Frågan lär återkomma.
Liksom Katrina drabbar Isaac främst fattiga, svarta människor av Gunnar Stensson
”Collateral damage.
Social ojämlikhet i en global tidsålder” är en samling essayer av
Zygmunt Bauman som nyligen utgavs på Daidalos förlag. Översättning
Annika Ruth Persson.
”När en elektrisk krets blir överbelastad är säkringen det första som går sönder”, skriver Bauman. ” ”Den energi som kan utvinnas ur kretsen kan aldrig bli större än säkringens motståndskraft.”
På samma sätt är ett samhälle aldrig starkare än sina svagaste medlemmar. Ojämlikhet är ett samhällshot.
Idag sveper Isaac in över New Orleans. Det är exakt samma dag i slutet av augusti som när Katrina gjorde det för sju år sedan. Bauman använder Katrina som exempel på hur naturkatastrofer drabbar ”ojämlikt”. Han citerar New York Times korrespondent David Gonzales:
”Under dagarna som gått sedan bostadsområden och småstäder längs Golfkusten sveptes bort av vind och vatten, har man märkt en tilltagande medvetenhet om att ras och klass är de outtalade skiljemärkena för vem som hann undan och vem som blev kvar... Den federala politiken har gjort några av USA:s fattigaste städer ytterst sårbara.”
Bauman citerar också Martin Espada, professor i engelska vid University of Massachusetts: ”Vi vill gärna tänka oss att naturkatastrofer är opartiska, på något vis slumpmässiga. Ändå har det alltid varit så: fattiga människor lever farligt. Det är vad det betyder att vara fattig. Det är farligt att vara fattig. Det är farligt att vara svart. Det är farligt att vara latino.”
Lower Ninth Ward i New Orleans jämnades med marken av flodvågen. Där var 98 procent av invånarna svarta och mer än en tredjedel levde i fattigdom. De stod längst ner på prioriteringslistan hos de myndigheter som ansvarade för människors säkerhet. Sannolikheten för att man ska bli ett ”oavsiktligt offer” för en naturkatastrof, hur blind den än må vara, är en av de mest framträdande dimensionerna av social ojämlikhet.
Som Joseph E Stiglitz påpekar: ”USA uppvisar störst ojämlikhet bland världens utvecklade länder.” I Tampa, Florida, inte långt från New Orleans. samlas denna vecka det republikanska parti som består av världens rikaste, mäktigaste, mest egoistiska och fördomsfulla jämlikhetsfiender för att övertyga okunniga väljare och planera ett maktövertagande så de kan göra den amerikanska ojämlikheten än mer allmän och brutal.
Andra uppsatser i Baumans essay-samling har titlar som ”Konsumism och moral” och ”Ondskans naturhistoria”. Boken är en praktisk handbok för den som vill upptäcka ojämlikhet och bekämpa dess konsekvenser.
Social ojämlikhet i en global tidsålder” är en samling essayer av
Zygmunt Bauman som nyligen utgavs på Daidalos förlag. Översättning
Annika Ruth Persson.”När en elektrisk krets blir överbelastad är säkringen det första som går sönder”, skriver Bauman. ” ”Den energi som kan utvinnas ur kretsen kan aldrig bli större än säkringens motståndskraft.”
På samma sätt är ett samhälle aldrig starkare än sina svagaste medlemmar. Ojämlikhet är ett samhällshot.
Idag sveper Isaac in över New Orleans. Det är exakt samma dag i slutet av augusti som när Katrina gjorde det för sju år sedan. Bauman använder Katrina som exempel på hur naturkatastrofer drabbar ”ojämlikt”. Han citerar New York Times korrespondent David Gonzales:
”Under dagarna som gått sedan bostadsområden och småstäder längs Golfkusten sveptes bort av vind och vatten, har man märkt en tilltagande medvetenhet om att ras och klass är de outtalade skiljemärkena för vem som hann undan och vem som blev kvar... Den federala politiken har gjort några av USA:s fattigaste städer ytterst sårbara.”
Bauman citerar också Martin Espada, professor i engelska vid University of Massachusetts: ”Vi vill gärna tänka oss att naturkatastrofer är opartiska, på något vis slumpmässiga. Ändå har det alltid varit så: fattiga människor lever farligt. Det är vad det betyder att vara fattig. Det är farligt att vara fattig. Det är farligt att vara svart. Det är farligt att vara latino.”
Lower Ninth Ward i New Orleans jämnades med marken av flodvågen. Där var 98 procent av invånarna svarta och mer än en tredjedel levde i fattigdom. De stod längst ner på prioriteringslistan hos de myndigheter som ansvarade för människors säkerhet. Sannolikheten för att man ska bli ett ”oavsiktligt offer” för en naturkatastrof, hur blind den än må vara, är en av de mest framträdande dimensionerna av social ojämlikhet.
Som Joseph E Stiglitz påpekar: ”USA uppvisar störst ojämlikhet bland världens utvecklade länder.” I Tampa, Florida, inte långt från New Orleans. samlas denna vecka det republikanska parti som består av världens rikaste, mäktigaste, mest egoistiska och fördomsfulla jämlikhetsfiender för att övertyga okunniga väljare och planera ett maktövertagande så de kan göra den amerikanska ojämlikheten än mer allmän och brutal.
Andra uppsatser i Baumans essay-samling har titlar som ”Konsumism och moral” och ”Ondskans naturhistoria”. Boken är en praktisk handbok för den som vill upptäcka ojämlikhet och bekämpa dess konsekvenser.
Borgerlig skolpolitik skadar demokratin
av Gunnar Stensson
En av fyra unga tycker att demokrati är dåligt. Det har vi vetat sedan i
juni, då World Value Survey publicerade en undersökning av
värderingarna hos ungdomar mellan 18 och 29 år. Studien kommenterades
med stor oro i bl a DN, som konstaterade att en försämring skett på
kort tid och att det var katastrofalt för demokratin.
För sex år sedan tyckte bara 6 procent av ungdomarna att demokrati är dåligt. Nu gör 23 procent det.
För sex år sedan ville 15 procent att Sverige skulle styras av en stark man. Nu är det 30 procent. Varför?
Forskarna gick igenom en rad möjliga orsaker: arbetslöshet, etniskt ursprung, religiös övertygelse, kön, inkomst – nej, där fanns inte svaret.
Orsaken var skolsegregationen! Emma Leijnse citerar Staffan i Lindberg, docent i statsvetenskap i Göteborgs universitet, i artikeln ”En av fyra tycker att demokrati är dåligt” (SDS 28/8). Staffan Lindberg påpekade:
”Förr fanns ett starkt budskap om att alla är lika mycket värda och alla har samma rätt till utbildning. Men idag bygger marknadslogiken på att skolorna är olika. Det finns barn som känner att de går i fel skola och känner att de är körda från början...
Det är politikerna som har skapat ett system som bygger på att de och deras kompisar slås ut. Så vad spelar demokrati då för roll för dem?”
Förr låg grundskolor och gymnasier där eleverna bodde. De hade samma kvalitet och utvärderades med ett gemensamt betygssystem. Vi var stolta över våra egna skolor. Ibland organiserades fotbollsmatcher och andra tävlingar där skolorna möttes.
Så upphävdes närhetsprincipen. För att göra det fria valet möjligt gjordes skolorna olika. Den ena specialiserade sig på nagelskulptur och den andra på sminkning. Skolpengen infördes och skolorna tävlade om eleverna genom att sätta höga betyg utan täckning. Eleverna pendlade om varandra på järnväg, bussar och i privatbilar, som ofta äventyrade säkerheten vid skolorna genom att köra för fort. Det hela motiverades med valfrihet och betecknades som demokrati.
Så varför skulle inte eleverna betacka sig för demokrati?
PS. Vi konstaterar att ett flertal tidningar presenterat samma fakta och gjort liknande bedömningar som vi. Men VBs röst får inte saknas i denna mäktigt dånande kör.
För sex år sedan tyckte bara 6 procent av ungdomarna att demokrati är dåligt. Nu gör 23 procent det.
För sex år sedan ville 15 procent att Sverige skulle styras av en stark man. Nu är det 30 procent. Varför?
Forskarna gick igenom en rad möjliga orsaker: arbetslöshet, etniskt ursprung, religiös övertygelse, kön, inkomst – nej, där fanns inte svaret.
Orsaken var skolsegregationen! Emma Leijnse citerar Staffan i Lindberg, docent i statsvetenskap i Göteborgs universitet, i artikeln ”En av fyra tycker att demokrati är dåligt” (SDS 28/8). Staffan Lindberg påpekade:
”Förr fanns ett starkt budskap om att alla är lika mycket värda och alla har samma rätt till utbildning. Men idag bygger marknadslogiken på att skolorna är olika. Det finns barn som känner att de går i fel skola och känner att de är körda från början...
Det är politikerna som har skapat ett system som bygger på att de och deras kompisar slås ut. Så vad spelar demokrati då för roll för dem?”
Förr låg grundskolor och gymnasier där eleverna bodde. De hade samma kvalitet och utvärderades med ett gemensamt betygssystem. Vi var stolta över våra egna skolor. Ibland organiserades fotbollsmatcher och andra tävlingar där skolorna möttes.
Så upphävdes närhetsprincipen. För att göra det fria valet möjligt gjordes skolorna olika. Den ena specialiserade sig på nagelskulptur och den andra på sminkning. Skolpengen infördes och skolorna tävlade om eleverna genom att sätta höga betyg utan täckning. Eleverna pendlade om varandra på järnväg, bussar och i privatbilar, som ofta äventyrade säkerheten vid skolorna genom att köra för fort. Det hela motiverades med valfrihet och betecknades som demokrati.
Så varför skulle inte eleverna betacka sig för demokrati?
PS. Vi konstaterar att ett flertal tidningar presenterat samma fakta och gjort liknande bedömningar som vi. Men VBs röst får inte saknas i denna mäktigt dånande kör.
Sockerbruksområdet: Herr Arnes penningar kontra demokratin av Ulf Nymark
Den nya stadsdelen Sockerbruksområdet
väster om järnvägen och söder om Kung Oskars väg är under uppbyggnad.
Stadsdelen ska rymma bostäder, olika slags arbetsplatser, butiker,
skola, rekreation och idrott. Ett framträdande inslag i stadsdelen blir
Kristallen, den nya förvaltningsbyggnaden för Lunds kommun. Den
bärande stadsbyggnadsidén för området fastslogs under politisk
enhällighet i ett planprogram år 2005: ”…stenstaden /ska/ ta språnget
över järnvägen och att även på den västra sidan bygga stad i klassisk
mening, med dess variation i form och innehåll. Stadskärnan kan utvidgas
… Stenstadens täthet, skala och varierande utbud ska eftersträvas.”
Enhälligt antagen plan
De olika detaljplanerna som finns för området har hittills följt denna stadsbyggnadsidé. Så även detaljplanen för Postterminalen 4, det område som ligger norr om det planerade torget. Söder om torget byggs Kristallen, som blir en s k profilbyggnad i stadsdelen. Denna detaljplan antogs 2009 i fullständig politisk enighet. Planen följde mönstret från de andra delarna av området: inga hus fick byggas högre än 7-8 våningar, stadsdelen skulle ändå få den högsta tätheten i kommun. Byggföretaget Wihlborgs som då ägde marken ville bygga ett 16-våningshus, men fick backa och nöja sig med samma höjd som gällde för stadsdelen i övrigt, alltså högst 8 våningar.
Paulsson vill bygga dubbelt så högt
Efter att planen antagits hände det sig att den österrikiske byggmästaren Arne Paulsson, med gällande detaljplan som grund, köpt det aktuella kvarteret från Wihlborgs. Paulsson gillar inte den beslutade och gällande detaljplan. Han vill bygga en skyskrapa på 15 våningar vid torget. Kristallen skall ”matchas av en byggnad med hög klass och dignitet”, säjer han. Och det är möjligt inom ramen för gällande plan, enligt Paulssons uppfattning. En begäran om planändring har nu Paulsson framfört i en skrivelse till Byggnadsnämnden (BN).
Enhälligt antagen plan
De olika detaljplanerna som finns för området har hittills följt denna stadsbyggnadsidé. Så även detaljplanen för Postterminalen 4, det område som ligger norr om det planerade torget. Söder om torget byggs Kristallen, som blir en s k profilbyggnad i stadsdelen. Denna detaljplan antogs 2009 i fullständig politisk enighet. Planen följde mönstret från de andra delarna av området: inga hus fick byggas högre än 7-8 våningar, stadsdelen skulle ändå få den högsta tätheten i kommun. Byggföretaget Wihlborgs som då ägde marken ville bygga ett 16-våningshus, men fick backa och nöja sig med samma höjd som gällde för stadsdelen i övrigt, alltså högst 8 våningar.
Paulsson vill bygga dubbelt så högt
Efter att planen antagits hände det sig att den österrikiske byggmästaren Arne Paulsson, med gällande detaljplan som grund, köpt det aktuella kvarteret från Wihlborgs. Paulsson gillar inte den beslutade och gällande detaljplan. Han vill bygga en skyskrapa på 15 våningar vid torget. Kristallen skall ”matchas av en byggnad med hög klass och dignitet”, säjer han. Och det är möjligt inom ramen för gällande plan, enligt Paulssons uppfattning. En begäran om planändring har nu Paulsson framfört i en skrivelse till Byggnadsnämnden (BN).
Volymskisser på Brotorget enligt gällande detaljplan, respektive enligt Paulssons förslag. Brotorgets skala förrycks med en byggnad i femton våningar i kvarter 5. Modellbild: SBK. Modell av Paulssons förslag till bebyggelse är framtagen av SYDARK/Konstruera.
Hur högt är ett 15-våningshus?
För att få en uppfattning om hur hög en byggnad med 15 våningar är kan man jämföra med den färgskiftande skyskrapan på Ideonområdet. Den är bara tre våningar högre än Paulssonskrapan. Vi kan också bege oss till grannstaden Malmö och titta på skyskrapan vid Värnhemstorgets sydöstra sida (huset där Coop Extra nu huserar i bottenplanet). Paulssons skrapa skulle bli betydligt högre. Och när vi ändå står på Värnhemstorget och studerar hushöjd kan vi ju samtidigt fundera över vilka extra värden som Värnhemsskrapan - jämfört med en lägre och med omgivande bebyggelse mera samspelt huskropp - skänker åt torget som mötesplats.
Förryckt skala
Skrivelsen från Paulsson var uppe till behandling vid BN-sammanträdet i förra veckan. Stadsbyggnadskontoret (SBK) hade i en väl underbyggd skrivelse presenterat en rad argument för att nämnden inte skulle bifalla byggmästarens begäran.
Mycket kortfattat kan SBK:s argument sammanfattas som följer:
SBK vill stå fast vid gällande plan därför att en skyskrapa enligt Paulssons önskemål
– förrycker stadsdelens skala och motverkar den samlade stadsgestaltningen i området
– försämrar genom skuggning boendekvaliteten i kringliggande kvarter
– förvärrar bullerproblemen från järnvägen
– ökar inte torgets attraktivitet
Borgarna och socialdemokraterna säjer ja
Att ett och annat borgerligt parti skulle gå Paulsson till mötes var väl väntat. Lite förvånande var det ändå att samtliga borgerliga partier röstade för Paulsson. Mycket förvånande var det att socialdemokraterna också stödde Paulsson. Emot gick DV (som inte har rösträtt), V och MP.
Varför gjorde vi det? Är det inte bra att det blir fler bostäder (vilket är vad Paulsson antyder att han vill bygga)? Jovisst, det behövs mer bostäder och allra helst i kollektivtrafiknära lägen. Men man ska notera att gällande plan medger både bostäder och kontor och det kommer säkert en ny plan också att göra. Så hur mycket av skyskrapan som blir bostäder och hur stor del som blir kontor kan ingen mer än Paulsson veta i förväg. Dessutom vet vi att Paulsson inte bygger bostäder för vem som helst. Det är svindyra bostadsrätter som gäller, och det är kanske inte den upplåtelseform som de flesta i bostadskön ropar efter. Dessa omständigheter, tillsammans med en rakt igenom övertygande argumentation från SBK är mer än tillräckligt för att gå emot Paulssons begäran.
Vem styr stadsplaneringen?
BN-majoritetens beslut är sålunda djupt olyckligt. En skyskrapa enligt Paulssons beställning trasar sönder stadsbilden och stadsbyggnadsidén. Men frågan rymmer självklart också en annan och ännu allvarligare aspekt: Hur är det möjligt att fem partier, tillsammans representerande en stor majoritet i BN och i Kommunfullmäktige utan någon som helst tvekan och synbarligen utan att skämmas, är beredd att riva upp en plan som det tidigare rått fullständig politisk enighet om att den varit en bra plan. Med ett klubbslag har planen plötsligt blivit dålig. Visst, beslutet togs formellt sett helt i demokratisk ordning. Ingen ska dock tro att de fem partierna samtidigt och samstämt skulle ha fått en uppenbarelse om att planen, tvärtemot vad de tidigare tyckt, var dålig om det inte varit för att byggmästare Paulsson nu kommit in med sin begäran. Så frågan är: vem styr egentligen stadsplaneringen i Lunds kommun? Dessvärre finns det mycket som tyder på att det i varje fall inte är de demokratiskt valda företrädarna för lundaborna som gör det.
Herr Arnes penningar
Det är, tror i varje fall jag, just detta förhållande som Paulsson vill manifestera genom sitt skyskrapebygge. Det handlar inte om att som han själv skriver, ”matcha” kommunens förvaltningsbyggnad Kristallen på andra sidan torget, det handlar om att överflygla, ja att förminska och helst, bildligt talat, krossa den byggnad som befolkas av förtroendevalda och deras tjänstemän. Därmed manifesteras konkret att det inte är demokratin som har makten. Det är själva verket herr Arnes penningar som styr och ställer til syvende og sidst. Det är detta herr Arnes skyskrapa ska symbolisera.
NOT: Vad händer framöver? Beslutet i BN är endast ett uppdrag till SBK att utarbeta detaljplaneförslag. Detta ska i vanlig ordning ut på samråd, sedan bearbetas och ställas ut innan det är dags för antagande. Fram till antagandefasen är det en lång väg, antagligen en mycket lång väg, eftersom överklaganden av planen är att vänta. Det finns alltså gott om tid för lundaborna att protestera mot Paulssons skrapa. Och vill det sig väl kommer staten, i form av Länsstyrelsen, att stoppa detaljplanen eftersom Paulssons skrapa får svårt att klara gränsvärdena för buller.
SBK vill stå fast vid gällande plan därför att en skyskrapa enligt Paulssons önskemål
– förrycker stadsdelens skala och motverkar den samlade stadsgestaltningen i området
– försämrar genom skuggning boendekvaliteten i kringliggande kvarter
– förvärrar bullerproblemen från järnvägen
– ökar inte torgets attraktivitet
Borgarna och socialdemokraterna säjer ja
Att ett och annat borgerligt parti skulle gå Paulsson till mötes var väl väntat. Lite förvånande var det ändå att samtliga borgerliga partier röstade för Paulsson. Mycket förvånande var det att socialdemokraterna också stödde Paulsson. Emot gick DV (som inte har rösträtt), V och MP.
Varför gjorde vi det? Är det inte bra att det blir fler bostäder (vilket är vad Paulsson antyder att han vill bygga)? Jovisst, det behövs mer bostäder och allra helst i kollektivtrafiknära lägen. Men man ska notera att gällande plan medger både bostäder och kontor och det kommer säkert en ny plan också att göra. Så hur mycket av skyskrapan som blir bostäder och hur stor del som blir kontor kan ingen mer än Paulsson veta i förväg. Dessutom vet vi att Paulsson inte bygger bostäder för vem som helst. Det är svindyra bostadsrätter som gäller, och det är kanske inte den upplåtelseform som de flesta i bostadskön ropar efter. Dessa omständigheter, tillsammans med en rakt igenom övertygande argumentation från SBK är mer än tillräckligt för att gå emot Paulssons begäran.
Vem styr stadsplaneringen?
BN-majoritetens beslut är sålunda djupt olyckligt. En skyskrapa enligt Paulssons beställning trasar sönder stadsbilden och stadsbyggnadsidén. Men frågan rymmer självklart också en annan och ännu allvarligare aspekt: Hur är det möjligt att fem partier, tillsammans representerande en stor majoritet i BN och i Kommunfullmäktige utan någon som helst tvekan och synbarligen utan att skämmas, är beredd att riva upp en plan som det tidigare rått fullständig politisk enighet om att den varit en bra plan. Med ett klubbslag har planen plötsligt blivit dålig. Visst, beslutet togs formellt sett helt i demokratisk ordning. Ingen ska dock tro att de fem partierna samtidigt och samstämt skulle ha fått en uppenbarelse om att planen, tvärtemot vad de tidigare tyckt, var dålig om det inte varit för att byggmästare Paulsson nu kommit in med sin begäran. Så frågan är: vem styr egentligen stadsplaneringen i Lunds kommun? Dessvärre finns det mycket som tyder på att det i varje fall inte är de demokratiskt valda företrädarna för lundaborna som gör det.
Herr Arnes penningar
Det är, tror i varje fall jag, just detta förhållande som Paulsson vill manifestera genom sitt skyskrapebygge. Det handlar inte om att som han själv skriver, ”matcha” kommunens förvaltningsbyggnad Kristallen på andra sidan torget, det handlar om att överflygla, ja att förminska och helst, bildligt talat, krossa den byggnad som befolkas av förtroendevalda och deras tjänstemän. Därmed manifesteras konkret att det inte är demokratin som har makten. Det är själva verket herr Arnes penningar som styr och ställer til syvende og sidst. Det är detta herr Arnes skyskrapa ska symbolisera.
NOT: Vad händer framöver? Beslutet i BN är endast ett uppdrag till SBK att utarbeta detaljplaneförslag. Detta ska i vanlig ordning ut på samråd, sedan bearbetas och ställas ut innan det är dags för antagande. Fram till antagandefasen är det en lång väg, antagligen en mycket lång väg, eftersom överklaganden av planen är att vänta. Det finns alltså gott om tid för lundaborna att protestera mot Paulssons skrapa. Och vill det sig väl kommer staten, i form av Länsstyrelsen, att stoppa detaljplanen eftersom Paulssons skrapa får svårt att klara gränsvärdena för buller.
Kulturtips
Filmvisning - Beat Street
Beat Street är en amerikansk dramafilm från 1984 om New York City's Hip Hop kultur under det tidiga 1980-talet. På Palladium 1 september kl 18:00. Läs mer »
Beat Street är en amerikansk dramafilm från 1984 om New York City's Hip Hop kultur under det tidiga 1980-talet. På Palladium 1 september kl 18:00. Läs mer »
Kryddvandring i Rosengård
Hur smakar sumak? Till vad används zaatar? Hur många smaker finns i kafta? Följ med Kryddor från Rosengård på en kryddprovning i Malmös Rosengård. Besök grönskande koloniträdgårdar och träffa boende som odlar. Gör en resa runt om i världen - mitt i Malmö. Sön 02 sep kl. 14:00
Läs mer »
Hur smakar sumak? Till vad används zaatar? Hur många smaker finns i kafta? Följ med Kryddor från Rosengård på en kryddprovning i Malmös Rosengård. Besök grönskande koloniträdgårdar och träffa boende som odlar. Gör en resa runt om i världen - mitt i Malmö. Sön 02 sep kl. 14:00
Läs mer »
Vilda Malmö - Trädguidning i Kungsparken
Guidad tur bland träden i Kungsparken med Vilda Malmö 3, 27 maj och 2 september.
Sön 02 sep kl. 11:00 Läs mer »
Guidad tur bland träden i Kungsparken med Vilda Malmö 3, 27 maj och 2 september.
Sön 02 sep kl. 11:00 Läs mer »
MACK 4/9 Shazia Mirza, Ron Josol & Yoshi Obayashi
Stand-up på Ribban 4 september kl 20:00.
Läs mer »
Stand-up på Ribban 4 september kl 20:00.
Läs mer »
Matkaravan
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 04 sep kl. 16:00 Läs mer »
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 04 sep kl. 16:00 Läs mer »
Andrea Valeri & Casper Esmann
Australiens gitarrbyggargeni, Matons Europastjärnor och framtidens hopp Andrea Valeri & Casper Esmann kommer till oss för att framföra en unik Sverigespelning. På Moriska Paviljongen 5 september kl 19:00.
Läs mer »
Australiens gitarrbyggargeni, Matons Europastjärnor och framtidens hopp Andrea Valeri & Casper Esmann kommer till oss för att framföra en unik Sverigespelning. På Moriska Paviljongen 5 september kl 19:00.
Läs mer »
NEXT THING - Urban Connection on Tour
Urban Connection är festivalen där Sveriges hiphop-elit samlas varje år och den urbana danskulturen tar plats på scenen på Dansens Hus i Stockholm. Nu kommer för första gången delar av festivalen till Malmö. Dansstationen på Palladium 5 september kl 19:30. Läs mer »
Urban Connection är festivalen där Sveriges hiphop-elit samlas varje år och den urbana danskulturen tar plats på scenen på Dansens Hus i Stockholm. Nu kommer för första gången delar av festivalen till Malmö. Dansstationen på Palladium 5 september kl 19:30. Läs mer »
Hela kulturcentralens program »
2012-08-23
Kulturtips
GUIDAD VISNING TORUPS SLOTT
Guidad visning av Torups slott med Eva Roos Davidsson. Kom till Torup och upplev historien, människorna och borgen under en initierad och engagerad visning. Börja eller avsluta med fika i Slottskaféet. En kopp riktigt gott kaffe ingår i biljettpriset!
Lör 25 aug kl. 15:00
Läs mer »
Guidad visning av Torups slott med Eva Roos Davidsson. Kom till Torup och upplev historien, människorna och borgen under en initierad och engagerad visning. Börja eller avsluta med fika i Slottskaféet. En kopp riktigt gott kaffe ingår i biljettpriset!
Lör 25 aug kl. 15:00
Läs mer »
Klubb Living: Million Stylez
"Miss Fatty" hitmakaren Million Stylez a.k.a Kenshin Iryo gästar höstens första Living med sin mash av roots, dancehall, hiphop och R'n'B. På Inkonst 25 augusti kl 22:30.
Läs mer »
"Miss Fatty" hitmakaren Million Stylez a.k.a Kenshin Iryo gästar höstens första Living med sin mash av roots, dancehall, hiphop och R'n'B. På Inkonst 25 augusti kl 22:30.
Läs mer »
Malmö By Foot - Historisk vandring
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid.
Lör 25 aug kl. 15:00
Läs mer »
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid.
Lör 25 aug kl. 15:00
Läs mer »
Flyttfåglarna som skall till Afrika
Samling kl. 08.00 26 augusti vid korsningen Tältängsvägen/Strandgatan, Sibbarp.
Läs mer »
Samling kl. 08.00 26 augusti vid korsningen Tältängsvägen/Strandgatan, Sibbarp.
Läs mer »
Kryddvandring i Rosengård
Hur smakar sumak? Till vad används zaatar? Hur många smaker finns i kafta? Följ med Kryddor från Rosengård på en kryddprovning i Malmös Rosengård. Besök grönskande koloniträdgårdar och träffa boende som odlar. Gör en resa runt om i världen - mitt i Malmö. Sön 26 aug kl. 14:00
Läs mer »
Hur smakar sumak? Till vad används zaatar? Hur många smaker finns i kafta? Följ med Kryddor från Rosengård på en kryddprovning i Malmös Rosengård. Besök grönskande koloniträdgårdar och träffa boende som odlar. Gör en resa runt om i världen - mitt i Malmö. Sön 26 aug kl. 14:00
Läs mer »
Hela kulturcentralens program »
En kommentar till Sonybeskedet av Sten H.
Telekombranschen är inget för nervösa själar, särskilt inte den del av
den som sysslar med konsumentnära produkter som telefoner. De är
utsatta såväl för snabb teknikutveckling som modebetingade svängningar.
Sony har inte haft riktig hand med sådant liksom heller inte Nokia –
det var en tidsfråga när de skulle bli tvungna att skära ner. Och då
var det klart att perifera platser som Lund skulle drabbas. Betydande
delar av mobiltelefonin har utvecklats i Lund, men när nu banden till
Ericsson är borta visas ingen sentimentalitet i koncernledningarna.
Nerläggningen av Astra-Zeneca i Lund var såvitt jag förstod en dumhet
som borde ha kunnat hejdas, men de här nerskärningarna finns det inte
mycket att säga om.
Konsekvenser? Tja, bostadrätts- och villapriser bör väl stanna upp ett tag och planerna uppe på Brunnshög kanske modifieras. Men styrkan i Lund består: en stark statlig och landstingssektor (om inte borgarna ytterligare schabblar bort Lunds universitetssjukhus), en varierad och ganska konsjunkturokänslig blandning av industrier (Tetra, Alfa-Laval, Axis mfl). Den våldsamma tillväxten i telekomsektorn i Lund var en tidsinställd bomb och nu har den till delar briserat. Men det kan nog bli mer.
Konsekvenser? Tja, bostadrätts- och villapriser bör väl stanna upp ett tag och planerna uppe på Brunnshög kanske modifieras. Men styrkan i Lund består: en stark statlig och landstingssektor (om inte borgarna ytterligare schabblar bort Lunds universitetssjukhus), en varierad och ganska konsjunkturokänslig blandning av industrier (Tetra, Alfa-Laval, Axis mfl). Den våldsamma tillväxten i telekomsektorn i Lund var en tidsinställd bomb och nu har den till delar briserat. Men det kan nog bli mer.
Luciferkontring! av Stig Henriksson
Halvtid i Almedalen och inte ett endaste glas rosevin!
Men många intressanta seminarier i viktiga samhällsfrågor att lyssna på.
Några att medverka i och göra PR för kommunen på och mängder av intressanta och trevliga möten både med beslutsfattare av olika kaliber, men också med vänner och kamrater jag inte träffat på lång tid.
För mig är det obegripligt varför inte fler kollegor, särskilt utifrån landet utanför tullarna, utnyttjar möjligheten till massiv fortbildning och många chanser till att knyta kontakter. Men det har nästan blivit fint att fnysa åt Almedalen och avföra det som osunt rosevinsminglande; osunt mer än vad gäller promillehalten. Särskilt kritiska verkar de vara som aldrig varit här.
Några motargument då! Det är ett oöverträffat sommaruniversitet i viktiga samhällsfrågor. Har man, som i Fagersta, utmaningar i form av ungdomsarbetslöshet och integration finns massor av seminarier i dessa ämnen där man kan få veta mer om praktiska framgångsexempel såväl som teoretiska ingångar. Men därutöver kan man slinka in på övningar om säkerhets- eller biståndspolitik. Det är kunskapstillfällen som kan vara mer eller mindre kommunnyttiga. Poängen är att det kan man aldrig säkert veta i förväg och därför aldrig skulle offra en hel arbetsdag för att på chans åka till Stockholm för. Och plötsligt har man via en slags sidobelysning lärt sig något nytt och nyttigt för vardagsarbetet i kommunen.
Att det också ger möjlighet till att marknadsföra kommunen där man själv ingår i diverse paneler och därigenom knyta kontakter som kan bli värdefulla på kort eller längre sikt. Och så är det dessutom så väldigt roligt att vista i det vackra Visby!
Så till dem som avfärdar Almedalsveckan som politikens Kiviks marknad, till dem vill jag bara ställa en motfråga.
Vad är det för fel på Kiviks marknad?!
Men många intressanta seminarier i viktiga samhällsfrågor att lyssna på.
Några att medverka i och göra PR för kommunen på och mängder av intressanta och trevliga möten både med beslutsfattare av olika kaliber, men också med vänner och kamrater jag inte träffat på lång tid.
För mig är det obegripligt varför inte fler kollegor, särskilt utifrån landet utanför tullarna, utnyttjar möjligheten till massiv fortbildning och många chanser till att knyta kontakter. Men det har nästan blivit fint att fnysa åt Almedalen och avföra det som osunt rosevinsminglande; osunt mer än vad gäller promillehalten. Särskilt kritiska verkar de vara som aldrig varit här.
Några motargument då! Det är ett oöverträffat sommaruniversitet i viktiga samhällsfrågor. Har man, som i Fagersta, utmaningar i form av ungdomsarbetslöshet och integration finns massor av seminarier i dessa ämnen där man kan få veta mer om praktiska framgångsexempel såväl som teoretiska ingångar. Men därutöver kan man slinka in på övningar om säkerhets- eller biståndspolitik. Det är kunskapstillfällen som kan vara mer eller mindre kommunnyttiga. Poängen är att det kan man aldrig säkert veta i förväg och därför aldrig skulle offra en hel arbetsdag för att på chans åka till Stockholm för. Och plötsligt har man via en slags sidobelysning lärt sig något nytt och nyttigt för vardagsarbetet i kommunen.
Att det också ger möjlighet till att marknadsföra kommunen där man själv ingår i diverse paneler och därigenom knyta kontakter som kan bli värdefulla på kort eller längre sikt. Och så är det dessutom så väldigt roligt att vista i det vackra Visby!
Så till dem som avfärdar Almedalsveckan som politikens Kiviks marknad, till dem vill jag bara ställa en motfråga.
Vad är det för fel på Kiviks marknad?!
Skit flyter 2
”Nu känner vi väl till stiftelsepersonalens orimligt förmånliga
lönevillkor och smusslandet med fakturor. .. De 9,3 miljoner som
Stiftelsen för Strategisk Forskning har betalat Bindefeld kunde ha
blivit ett par forskningsår för en handfull universitetslärare.”
Henrik Berggren, DN 22/8
”Har trafikverket också festat på skattepengar? De ansvarar ju för tågnätet.”
BMW DN 22/8
Henrik Berggren, DN 22/8
”Har trafikverket också festat på skattepengar? De ansvarar ju för tågnätet.”
BMW DN 22/8
Skolan som marknad av Gunnar Stensson
Gymnasieskolornas reklamkostnader har fördubblats på tre år. Enligt
TNS-Sifo köpte gymnasieskolorna reklam för 42 miljoner under 2011. Det
motsvarar 83 lärartjänster.
Men den största kostnaden är den tid skolans egen personal lägger ner på marknadsföring, menar Lisbeth Lundahl, professor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap på Umeå universitet. Detta tar tveklöst resurser som skulle kunnat fokuseras på utbildning.
”Det är ganska självklart”, säger hon. ”Det är skattemedel det handlar om och väldigt mycket tid och pengar som går till marknadsföring.”
Fristående skolkoncerner lägger ut störst summor på marknadsföring, men också kommunala skolor är konkurrensutsatta och många av dem satsar stort på reklam.
Elever lockas med en tusenlapp extra i månaden i studiebonus. Det som återstår av skolpengen kan ändå ge vinst om man drar ner på undervisningen. Det knepet har Mälardalens Tekniska gymnasium i Södertälje kommit på. Andra bedragare lockar med att eleverna slipper gå i skolan hela dagarna. De kan i stället bli lediga och ägna sig åt annat. Vinstskojarna agerar som katten och räven i sagan om Pinocchio. Och så handlar det förstås om gratis utdelning av datorer och Ipad, berättar Lisbeth Lundahl, forskningsledare för projektet ”Gymnasiet som marknad”.
Jättarna tar över. Mellan 2011 och 2017 beräknas antalet gymnasieelever minska med 90 000. Då är det dags för jättarna att ta över.
Academia, Praktiska, Lärande i Östergötland, JB Education (tidigare John Bauer), Jensen och Kunskapsskolan har lockat hälften av alla de gymnasister som går i privatgymnasium.
Störst är Academia med 7000 anställda och 20 000 elever. Varje elev representerar en kommunal skolpeng. Jättarna konsoliderar sig.
Flera mindre friskolor har tvingats stänga. I många fall har eleverna kommit i kläm. I andra har kommunen tvingats städa upp.
Nedgångsperioder gynnar alltid de starka och slår ut de svaga. Som på andra marknader övergår ”fri” konkurrens i oligopol och monopol på många orter.
Även lagstiftningen kan komma att gynna de starka genom nya regler med större krav på ekonomisk uthållighet.
Lund då? Katte, Spyken och Polhem har i höstens intagning fyllt alla program, liksom också Vipan. 60 procent av eleverna kommer från orter utanför Lund. Inga behöriga sökande från Lund har behövt avvisas på grund av konkurrensen utifrån.
Det finns en trend att eleverna söker sig från friskolorna till de kommunala gymnasierna, som ju i Lund har mycket starka varumärken. Trots detta satsas en hel del på marknadsföring ”för säkerhets skull”, som intagningssekreterare Ingela Arheden uttrycker det.
Trenden är att eleverna söker sig från friskolorna till de kommunala. Men det finns friskolor som går bra som Ljud och Bild-gymnasiet, Jensen- och Agardh-gymnasierna.
Humanus har däremot drabbats av omfattande elevflykt. Mikael Elias teoretiska gymnasium tar inte längre in några nya elever i årskurs 1.
Det som kallas ”fritt sök” gagnar Lund på bekostnad av andra skånska kommuner. I viss mån gagnar det också friskolorna i Lund eftersom staden Lund har stor attraktionskraft. Så länge nuvarande regler för gymnasieansökan gäller är Lunds kommunala gymnasieskolor garanterat fyllda med de ekonomiska och administrativa fördelar det innebär.
Ur ett större perspektiv kan centraliseringen till Lund starkt ifrågasättas. Det sker en utarmning av väl fungerande gymnasier i städer som Trelleborg, Ystad och Landskrona. Den omfattande pendlingen anstränger i onödan kommunikationerna.
Antalet grundskoleelever ökar. Men trenden i Lund är densamma. Eleverna söker sig från friskolor till de kommunala skolorna. Klostergårdsskolan har till exempel utökat sitt elevantal med 30 elever, från 220 till 250. Trenden innebär att de kommunala skolorna tillförs större resurser genom skolpengssystemet.
Men den största kostnaden är den tid skolans egen personal lägger ner på marknadsföring, menar Lisbeth Lundahl, professor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap på Umeå universitet. Detta tar tveklöst resurser som skulle kunnat fokuseras på utbildning.
”Det är ganska självklart”, säger hon. ”Det är skattemedel det handlar om och väldigt mycket tid och pengar som går till marknadsföring.”
Fristående skolkoncerner lägger ut störst summor på marknadsföring, men också kommunala skolor är konkurrensutsatta och många av dem satsar stort på reklam.
Elever lockas med en tusenlapp extra i månaden i studiebonus. Det som återstår av skolpengen kan ändå ge vinst om man drar ner på undervisningen. Det knepet har Mälardalens Tekniska gymnasium i Södertälje kommit på. Andra bedragare lockar med att eleverna slipper gå i skolan hela dagarna. De kan i stället bli lediga och ägna sig åt annat. Vinstskojarna agerar som katten och räven i sagan om Pinocchio. Och så handlar det förstås om gratis utdelning av datorer och Ipad, berättar Lisbeth Lundahl, forskningsledare för projektet ”Gymnasiet som marknad”.
Jättarna tar över. Mellan 2011 och 2017 beräknas antalet gymnasieelever minska med 90 000. Då är det dags för jättarna att ta över.
Academia, Praktiska, Lärande i Östergötland, JB Education (tidigare John Bauer), Jensen och Kunskapsskolan har lockat hälften av alla de gymnasister som går i privatgymnasium.
Störst är Academia med 7000 anställda och 20 000 elever. Varje elev representerar en kommunal skolpeng. Jättarna konsoliderar sig.
Flera mindre friskolor har tvingats stänga. I många fall har eleverna kommit i kläm. I andra har kommunen tvingats städa upp.
Nedgångsperioder gynnar alltid de starka och slår ut de svaga. Som på andra marknader övergår ”fri” konkurrens i oligopol och monopol på många orter.
Även lagstiftningen kan komma att gynna de starka genom nya regler med större krav på ekonomisk uthållighet.
Lund då? Katte, Spyken och Polhem har i höstens intagning fyllt alla program, liksom också Vipan. 60 procent av eleverna kommer från orter utanför Lund. Inga behöriga sökande från Lund har behövt avvisas på grund av konkurrensen utifrån.
Det finns en trend att eleverna söker sig från friskolorna till de kommunala gymnasierna, som ju i Lund har mycket starka varumärken. Trots detta satsas en hel del på marknadsföring ”för säkerhets skull”, som intagningssekreterare Ingela Arheden uttrycker det.
Trenden är att eleverna söker sig från friskolorna till de kommunala. Men det finns friskolor som går bra som Ljud och Bild-gymnasiet, Jensen- och Agardh-gymnasierna.
Humanus har däremot drabbats av omfattande elevflykt. Mikael Elias teoretiska gymnasium tar inte längre in några nya elever i årskurs 1.
Det som kallas ”fritt sök” gagnar Lund på bekostnad av andra skånska kommuner. I viss mån gagnar det också friskolorna i Lund eftersom staden Lund har stor attraktionskraft. Så länge nuvarande regler för gymnasieansökan gäller är Lunds kommunala gymnasieskolor garanterat fyllda med de ekonomiska och administrativa fördelar det innebär.
Ur ett större perspektiv kan centraliseringen till Lund starkt ifrågasättas. Det sker en utarmning av väl fungerande gymnasier i städer som Trelleborg, Ystad och Landskrona. Den omfattande pendlingen anstränger i onödan kommunikationerna.
Antalet grundskoleelever ökar. Men trenden i Lund är densamma. Eleverna söker sig från friskolor till de kommunala skolorna. Klostergårdsskolan har till exempel utökat sitt elevantal med 30 elever, från 220 till 250. Trenden innebär att de kommunala skolorna tillförs större resurser genom skolpengssystemet.
Finns det vägar ur globali- seringens tvångsgrepp på nationell politik? av Bertil Egerö
På min vägg sitter ett dagstidningsfoto,
troligen från 2008. Där syns en gravsten över nyliberalismen, född den
dag Pinochet tog makten i Chile och död när Dow Jones, det amerikanska
börsindexet, föll 900 punkter. Det inträffade den 29 september 2008.
Förr i världen hade regeringar ett viktigt redskap för att skydda ett lands egen ekonomi, protektionism. WTO kräver att gränserna alltid halls öppna i den globala konkurrensen. Vad kan man då göra som regering i ett Europa där arbetarrörelsens framgångar gör att allt fler jobb flyttas till låglöneländer?
I Hollandes regering ingår en riktig fritänkare, Arnaud Montebourg. Han har som minister den speciella uppgiften att stimulera fransk export. En passande utmaning för en person som tidigare gjort sig känd med en programskrift kallad Votez pour la Démondialisation! – Rösta mot globaliseringen! Som presidentkandidat (han kom trea) skrev han ett valmanifest om “en grön, europeisk och modern protektionism” – men är en sådan linje möjlig för ett EU-land som är WTO-medlem och accepterat globaliseringens regler?
Montebourg verkar ha hittat ett kryphål, en paragraph från det fördrag från 1994 som ligger till grund för WTO. Där sägs att en enskild nation har rätt att föra en protektionistisk politik om den kan åberopa miljöskäl.
USA har en “Buy American Act” som stipulerar att staten främst ska gynna inhemska leverantörer. Kina följer inte frihandelns regler i sin politik. Undantag finns alltså åtminstone I form av dessa två stora ekonomiers agerande.
Frankrike, liksom EU i stort, har genom globaliseringen kommit att
uppleva ett slags avindustrialisering. Nu behövs en satsning på att
bygga upp en ny och miljövänlig industri, genom en “mjuk protektionism
som skall skapa arbetstillfällen och spara naturresurser.”Det låter som ett passande recept inte minst för Sverige, och en perfekt politik att driva för socialdemokrater, miljöpartister och vänsterfolk.
Mycket av det ovanstående har jag hämtat ur en understreckare i Svenska Dagbladet den 5 juli i år, skriven av Ruth Lötmarker. Där tipsar hon också om Montebourgs senaste bok, Antimanuel de politique, där han utvecklar detta spännande tema och även bjuder på olika konkreta förslag till hur “det nya Frankrike” kan skapas. Det låter som om boken verkligen är värd en svensk översättning.
Meles Zenawis död och de fängslade svenska journalisterna av Gunnar Stensson
Etiopiens Meles Zenawi var en av de
diktatorer som genom opportunism och fingerfärdighet kommit i
åtnjutande av politiskt och ekonomiskt stöd från Väst. Så här beskriver
Carl Bildt honom på twitter: ”Afrika har förlorat en stark och viktig
ledare i Meles Zenawi. Vi vill alla hjälpa Etiopien att möta sina
framtida utmaningar.”
Uttalandet måste ses i perspektivet att de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye sitter i etiopiskt fängelse och hoppas på nåd efter att ha dömts för terrorism på grund av att sina försök att avslöja regimens övergrepp i samband med oljeprospektering i Ogaden. Genom sitt nära förhållande till Lundin Oil är Carl Bildt på många sätt djupt inblandad i den situation som uppstått genom Meles Zenawis död.
För att förstå framtidsutsikterna i Etiopien är det nödvändigt att se landet och dess bortgångne diktator Meles Zenawi ur ett bredare historiskt perspektiv. Det moderna Etiopien är ett imperium som grundades under 1800-talet genom att Abessiniens kejsare lade under sig nya stora landområden som Oromo- och Ogaden-provinserna. Alla imperier som härskar över stora minoriteter har problem.
I Etiopien tillspetsas problemen genom rivalitet mellan de etiopiska makteliterna. Meles Zenawi kommer från den östliga provinsen Tigray, medan överste Mengistu liksom Haile Selassie representerade Shewa-provinsen i centrala Etiopien.
Kejsar Haile Selassie avsattes under en hungerkatastrof 1974 och ersattes av ett militärråd, ur vars led diktatorn Mengistu framträdde. Han införde en brutal form av kommunism genom att bland annat nationalisera all jord och erhöll massivt ekonomiskt och militärt stöd från Sovjetunionen.
Eritrea hade som tidigare italiensk koloni en särställning. FN tillerkände landet nationell suveränitet efter andra världskriget, men Etiopiens vägran att acceptera oberoendet ledde till det långa befrielsekriget som slutade med eritreansk seger 1991.
Samtidigt hade missnöjet i Tigray ökat. Dess befolkning delade språk och kultur med de kristna eritreanerna i EPLFs ledning. Ledare som Meles Zenawi organiserade TPLF, Tigrays befrielsefront efter eritreanskt mönster. Eritreanerna bistod med vapen och militär träning.
Inför EPLFs och TPLFs gemensamma slutoffensiv i maj 1991 leddes de båda rörelserna av respektive Issayas Afewerki och Meles Zenawi. De två ledarna var avlägset släkt, talade samma språk och var bittra konkurrenter. Asmara och Addis Abeba befriades ungefär samtidigt. Etiopiens tidigare diktator överste Mengistu flydde till Zimbabwe.
Förutsättningarna för samexistens mellan Etiopien och Eritrea borde ha varit goda, men i stället växte de politiska och ekonomiska motsättningarna. Gränsdragningen mellan länderna var omstridd.
För Meles Zenawi gällde det att vinna politisk legitimitet i Etiopien. Ett sätt att göra det var att föra en hård linje i förhållande till Eritrea.
I Eritrea pågick en process för att skapa en demokratisk flerpartidemokrati. Mycket tyder på att Isayas Afewerki systematiskt verkade för att bromsa processen och tillvälla sig så mycket makt som möjligt.
I maj 1998 bombade etiopiskt stridsflyg Asmaras flygplats. Inom några timmar svarade Eritrea med att bomba en gränsstad i Tigray. I det tvååriga krig som följde beräknas 70 000 människoliv ha offrats.
Genom FN förmedlades ett stillestånd. En gränskommission inrättades för att lösa konflikterna kring gränsdragningen mellan de båda länderna. Kommissionens experter tilldömde Eritrea den omstridda staden Badme, men Etiopien accepterade aldrig FN-beslutet. Trupperna på båda sidor gränsen blev kvar.
Den militära och politiska konflikten utnyttjades av Eritreas president Isayas Afewerki. Några dagar efter attentatet mot World Trade Center 2001 slog han till och arresterade sina politiska rivaler. Flera av dem var ledare som under årtionden deltagit i befrielsekampen. Han meddelade president Bush att han ställde upp på USAs sida i kampen mot terror.
Vid samma tillfälle arresterades den svenske journalisten Dawit Isaak. Svenska medier inledde en kampanj för hans frigivande, men den har hittills inte lett till något resultat och tycks nu vara på väg att ebba ut.
Meles Zenawi befäste sin makt i Etiopien och vann internationellt erkännande, trots återkommande kritik för brott mot de mänskliga rättigheterna. Han gjorde Etiopien till samarbetspartner med USA. De amerikanska drönare som då och då skickas till Somalia eller Jemen har säkra baser i Etiopien. Han drar största tänkbara nytta av att Addis Abeba är säte för OAU och ett traditionellt centrum för afrikansk politik. Hans kontakter med makthavare både i Khartoum och Juba har gett honom möjlighet att medla i konflikten i Sudan.
Samtidigt samarbetade Isaias Afewerki med somaliska islamister enligt principen din fiendes fiende är din vän. Han stödde Somalia i samband med den etiopiska invasion i Somalia som 2006 bidrog till att krossa den positiva utveckling som de islamiska domstolarna lyckats skapa.
Den etiopiska ekonomin tillväxte snabbt, men blev alltmer beroende av omvärlden.
Meles Zenawis mål var att göra Etiopien till en stormakt med regional hegemoni. Han brukade ofta citera Stalin: ”När du har slagit fast målet är alla medel tillåtna.”
Det svenska perspektivet domineras av den svenske journalisten Dawit Isaacs fångenskap i Eritrea och Johan Perssons och Anders Schibbyes i Etiopien.
I båda fallen har så kallad tyst diplomati blandats med omfattande mediala kampanjer. Den nye etiopiske premiärministern Hailemariam Desalegns främsta kvalifikationer ur svensk synpunkt tycks vara att han flera gånger samtalat med ambassadör Jens Odlander om benådning av de båda svenska journalisterna och att han i somras besökte Finland.
Efter Meles Zenawis död väntar världen på reaktionen i Etiopien. Sedan 1991 domineras landets regering av den tigrayanska minoriteten.
Meles Zenawi kontrollerade med hårda metoder oppositionen. Fängelserna är fulla med politiska motståndare och Zenawis anhängare dominerar parlamentet.
I Ogaden liksom i Oromo fortsätter den väpnade kampen. Stora delar av befolkningen i såväl Somalia som Ogaden betraktar Etiopien som en fiendenation.
Isayas Afewerki i Eritrea kan förväntas göra ett nytt utspel i gränskonflikten om Badme. Han kan också tänkas öka samarbetet med motståndsrörelserna i Ogaden och Oromo.
Uttalandet måste ses i perspektivet att de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye sitter i etiopiskt fängelse och hoppas på nåd efter att ha dömts för terrorism på grund av att sina försök att avslöja regimens övergrepp i samband med oljeprospektering i Ogaden. Genom sitt nära förhållande till Lundin Oil är Carl Bildt på många sätt djupt inblandad i den situation som uppstått genom Meles Zenawis död.
För att förstå framtidsutsikterna i Etiopien är det nödvändigt att se landet och dess bortgångne diktator Meles Zenawi ur ett bredare historiskt perspektiv. Det moderna Etiopien är ett imperium som grundades under 1800-talet genom att Abessiniens kejsare lade under sig nya stora landområden som Oromo- och Ogaden-provinserna. Alla imperier som härskar över stora minoriteter har problem.
I Etiopien tillspetsas problemen genom rivalitet mellan de etiopiska makteliterna. Meles Zenawi kommer från den östliga provinsen Tigray, medan överste Mengistu liksom Haile Selassie representerade Shewa-provinsen i centrala Etiopien.
Kejsar Haile Selassie avsattes under en hungerkatastrof 1974 och ersattes av ett militärråd, ur vars led diktatorn Mengistu framträdde. Han införde en brutal form av kommunism genom att bland annat nationalisera all jord och erhöll massivt ekonomiskt och militärt stöd från Sovjetunionen.
Eritrea hade som tidigare italiensk koloni en särställning. FN tillerkände landet nationell suveränitet efter andra världskriget, men Etiopiens vägran att acceptera oberoendet ledde till det långa befrielsekriget som slutade med eritreansk seger 1991.
Samtidigt hade missnöjet i Tigray ökat. Dess befolkning delade språk och kultur med de kristna eritreanerna i EPLFs ledning. Ledare som Meles Zenawi organiserade TPLF, Tigrays befrielsefront efter eritreanskt mönster. Eritreanerna bistod med vapen och militär träning.
Inför EPLFs och TPLFs gemensamma slutoffensiv i maj 1991 leddes de båda rörelserna av respektive Issayas Afewerki och Meles Zenawi. De två ledarna var avlägset släkt, talade samma språk och var bittra konkurrenter. Asmara och Addis Abeba befriades ungefär samtidigt. Etiopiens tidigare diktator överste Mengistu flydde till Zimbabwe.
Förutsättningarna för samexistens mellan Etiopien och Eritrea borde ha varit goda, men i stället växte de politiska och ekonomiska motsättningarna. Gränsdragningen mellan länderna var omstridd.
För Meles Zenawi gällde det att vinna politisk legitimitet i Etiopien. Ett sätt att göra det var att föra en hård linje i förhållande till Eritrea.
I Eritrea pågick en process för att skapa en demokratisk flerpartidemokrati. Mycket tyder på att Isayas Afewerki systematiskt verkade för att bromsa processen och tillvälla sig så mycket makt som möjligt.
I maj 1998 bombade etiopiskt stridsflyg Asmaras flygplats. Inom några timmar svarade Eritrea med att bomba en gränsstad i Tigray. I det tvååriga krig som följde beräknas 70 000 människoliv ha offrats.
Genom FN förmedlades ett stillestånd. En gränskommission inrättades för att lösa konflikterna kring gränsdragningen mellan de båda länderna. Kommissionens experter tilldömde Eritrea den omstridda staden Badme, men Etiopien accepterade aldrig FN-beslutet. Trupperna på båda sidor gränsen blev kvar.
Den militära och politiska konflikten utnyttjades av Eritreas president Isayas Afewerki. Några dagar efter attentatet mot World Trade Center 2001 slog han till och arresterade sina politiska rivaler. Flera av dem var ledare som under årtionden deltagit i befrielsekampen. Han meddelade president Bush att han ställde upp på USAs sida i kampen mot terror.
Vid samma tillfälle arresterades den svenske journalisten Dawit Isaak. Svenska medier inledde en kampanj för hans frigivande, men den har hittills inte lett till något resultat och tycks nu vara på väg att ebba ut.
Meles Zenawi befäste sin makt i Etiopien och vann internationellt erkännande, trots återkommande kritik för brott mot de mänskliga rättigheterna. Han gjorde Etiopien till samarbetspartner med USA. De amerikanska drönare som då och då skickas till Somalia eller Jemen har säkra baser i Etiopien. Han drar största tänkbara nytta av att Addis Abeba är säte för OAU och ett traditionellt centrum för afrikansk politik. Hans kontakter med makthavare både i Khartoum och Juba har gett honom möjlighet att medla i konflikten i Sudan.
Samtidigt samarbetade Isaias Afewerki med somaliska islamister enligt principen din fiendes fiende är din vän. Han stödde Somalia i samband med den etiopiska invasion i Somalia som 2006 bidrog till att krossa den positiva utveckling som de islamiska domstolarna lyckats skapa.
Den etiopiska ekonomin tillväxte snabbt, men blev alltmer beroende av omvärlden.
Meles Zenawis mål var att göra Etiopien till en stormakt med regional hegemoni. Han brukade ofta citera Stalin: ”När du har slagit fast målet är alla medel tillåtna.”
Det svenska perspektivet domineras av den svenske journalisten Dawit Isaacs fångenskap i Eritrea och Johan Perssons och Anders Schibbyes i Etiopien.
I båda fallen har så kallad tyst diplomati blandats med omfattande mediala kampanjer. Den nye etiopiske premiärministern Hailemariam Desalegns främsta kvalifikationer ur svensk synpunkt tycks vara att han flera gånger samtalat med ambassadör Jens Odlander om benådning av de båda svenska journalisterna och att han i somras besökte Finland.
Efter Meles Zenawis död väntar världen på reaktionen i Etiopien. Sedan 1991 domineras landets regering av den tigrayanska minoriteten.
Meles Zenawi kontrollerade med hårda metoder oppositionen. Fängelserna är fulla med politiska motståndare och Zenawis anhängare dominerar parlamentet.
I Ogaden liksom i Oromo fortsätter den väpnade kampen. Stora delar av befolkningen i såväl Somalia som Ogaden betraktar Etiopien som en fiendenation.
Isayas Afewerki i Eritrea kan förväntas göra ett nytt utspel i gränskonflikten om Badme. Han kan också tänkas öka samarbetet med motståndsrörelserna i Ogaden och Oromo.
”Innan floden tar oss” – läsvärt om svenskt bistånd och Bangladesh av Bertil Egerö
”Jag ger det fem år, om fem år har han [hon] lyckats lägga ner SwedeAid [Sida] och dragit in biståndet.”
Helena Thorfinn har utnyttjat sina tre år på svenska ambassaden i Dhaka väl. 
Hennes bok, Innan floden tar oss,
utgiven i år, är bräddfylld med exempel på hur svenskt bistånd
förvanskats under senare år. Jag läser den som en bitande kritik av
Reinfeldt-regeringens politik kring svenskt bistånd, sedan 2006
genomförd med hårda nypor av revisor-ekonomen och biståndsministern
Gunilla Carlsson.
Carlsson har nu under sex år i stort sett ostört rivit ner det mesta av vad som varit bra i svenskt bistånd; utan att ha lagt fram några hållbara nya perspektiv på vad slags utrikespolitik som ska påverka de ohyggliga skillnaderna mellan en allt större välnärd global medelklass och miljonerna djupt fattiga i fattiga länder.
Bangladesh är ett ”omöjligt” land: långt över 100 miljoner fattiga i ett bördigt men ofta översvämmat deltaland, stort som en tredjedel av Sverige. Trots att biståndsfolket är koncentrerat till ett slags Dhakas Östermalm tvingas de även där ständigt frottera sig mot gatans absolut fattiga samtidigt som de lever ett lyxliv långt från den svenska vardagens realiteter. Sådana villkor är en bra grogrund för rasism.
Ambassadören, som genom statligt sparnit numera är chef för biståndet, kan i diplomatins värld inte reagera mot den avancerade korruption med biståndsmedel som måste ligga bakom ministrars och andra höga chefers flotta leverne. Samtidigt kan han/hon ha svårt att bortse från direktiven från UD, oavsett vad de kan betyda för biståndssamarbetet i Bangladesh.
Gunilla Carlssons (minister-)styre verkar ledas av mycket enkla principer: kortsiktigt mätbara resultat, nolltolerans mot korruption. Inte mot hur medel försvinner högt uppe i mottagarlandets statsapparat, inte heller mot hur medlen används av den svenska institution, Swedfund, som ska stimulera svenskt näringsliv att delta i fattigdomsbekämpningen. Nej, i första hand gentemot de organisationer och verksamheter som förekommer utanför den statliga sfären.
Thorfinns beskrivning av de villkor en framgångsrik NGO i Bangladesh måste kunna hantera verkar hämtade bland annat ur lundensiska sociologers noggranna detaljstudier: förbättras kvinnornas möjligheter att delta i samhällslivet känner sig muslimska ledare och andra konservativa
Hennes bok, Innan floden tar oss,
utgiven i år, är bräddfylld med exempel på hur svenskt bistånd
förvanskats under senare år. Jag läser den som en bitande kritik av
Reinfeldt-regeringens politik kring svenskt bistånd, sedan 2006
genomförd med hårda nypor av revisor-ekonomen och biståndsministern
Gunilla Carlsson. Carlsson har nu under sex år i stort sett ostört rivit ner det mesta av vad som varit bra i svenskt bistånd; utan att ha lagt fram några hållbara nya perspektiv på vad slags utrikespolitik som ska påverka de ohyggliga skillnaderna mellan en allt större välnärd global medelklass och miljonerna djupt fattiga i fattiga länder.
Bangladesh är ett ”omöjligt” land: långt över 100 miljoner fattiga i ett bördigt men ofta översvämmat deltaland, stort som en tredjedel av Sverige. Trots att biståndsfolket är koncentrerat till ett slags Dhakas Östermalm tvingas de även där ständigt frottera sig mot gatans absolut fattiga samtidigt som de lever ett lyxliv långt från den svenska vardagens realiteter. Sådana villkor är en bra grogrund för rasism.
Ambassadören, som genom statligt sparnit numera är chef för biståndet, kan i diplomatins värld inte reagera mot den avancerade korruption med biståndsmedel som måste ligga bakom ministrars och andra höga chefers flotta leverne. Samtidigt kan han/hon ha svårt att bortse från direktiven från UD, oavsett vad de kan betyda för biståndssamarbetet i Bangladesh.
Gunilla Carlssons (minister-)styre verkar ledas av mycket enkla principer: kortsiktigt mätbara resultat, nolltolerans mot korruption. Inte mot hur medel försvinner högt uppe i mottagarlandets statsapparat, inte heller mot hur medlen används av den svenska institution, Swedfund, som ska stimulera svenskt näringsliv att delta i fattigdomsbekämpningen. Nej, i första hand gentemot de organisationer och verksamheter som förekommer utanför den statliga sfären.
Thorfinns beskrivning av de villkor en framgångsrik NGO i Bangladesh måste kunna hantera verkar hämtade bland annat ur lundensiska sociologers noggranna detaljstudier: förbättras kvinnornas möjligheter att delta i samhällslivet känner sig muslimska ledare och andra konservativa
grupper hotade. Att sprida rykten om korruption är ett bara ett
av deras vapen, men i dagens Sverige kan det fungera utmärkt: Sida/UD
skickar ut Ernst & Young, vars revisorer nagelfar detaljer i
bokföringen och sväljer de falska vittnesbörd och andra beten som läggs
i deras väg. Några översiktliga perspektiv är de inte intresserade av.
Med deras rapporter och Carlssons direktiv kan stöd dras in helt utan
någon analys av konsekvenserna i bredare mening.
Thorfinn är både en feminist och en motståndare till fattigdomsbekämpning genom näringslivet. I båda fallen driver hon sina teser hårt, kanske lite väl enkelspårigt. En riktigt bufflig dansk får representera profitens länkar till biståndet – med stöd av biståndet driver han klädfabriker med avancerad utsugning av den kvinnliga arbetskraften och katastrofala resultat. I en parallell historia lyckas några unga kvinnor hotade av giftermål att rymma hemifrån, etablera sig på marknaden i Dhaka och göra pengar som mellanhänder. Biståndsfolket möter båda sidorna, påverkas, radikaliseras.
Jag har under flera år regelbundet besökt Bangladesh. Thorfinns nästan övertydliga skildring av biståndssvenskarnas snäva liv känns helt autentisk. Livet centreras kring den s.k. Nordiska klubben, som ska skyddas från allt som har med Bangladesh att göra och där tennis och enkla sociala lekar får stor betydelse. Alla från Väst accepteras utan frågor, affärsmän lika väl som konsulter och biståndare. ’För svenskhetens bevarande’ kunde vara dess devis om nu klubben inte faktiskt var öppen även för danskar och norrmän.
Hårt drabbar bokens kritik både politiker och tjänstemän i biståndets Sverige av idag. Den borde kunna vara ett vapen för dem som vill motverka urartningen under Reinfeldt och Carlsson. Ändå verkar Sidafolket märkligt tyst om dess budskap – har den alls lästs? Jag har hört sägas att Thorfinn inte var väl sedd av alla på svenska ambassaden i Dhaka. Kan det bero på hennes ovilja att acceptera den föreliggande verkligheten? I boken utmålas ambassadören som en oansvarig språknörd och den administrativa chefen som en maktmänniska och rasist på ett sätt som mera stör än lyfter storyn.
Att Helena Thorfinn är ute för att förändra det som idag går under namnet biståndssamarbete är helt klart. Hennes problematisering av biståndsministerns främsta hatobjekt, ’korruption’, är ett bra steg i den riktningen. Jag ser fram mot att få höra de överlevare inom Sida som vill försvara biståndet mot Carlssons attacker lyfta fram och debattera Thorfinns bok. Den bör vara ett användbart medel i den kampen.
Bertil Egerö, utvecklingsforskare, tidigare konsult åt Sida, FN mfl.
Thorfinn är både en feminist och en motståndare till fattigdomsbekämpning genom näringslivet. I båda fallen driver hon sina teser hårt, kanske lite väl enkelspårigt. En riktigt bufflig dansk får representera profitens länkar till biståndet – med stöd av biståndet driver han klädfabriker med avancerad utsugning av den kvinnliga arbetskraften och katastrofala resultat. I en parallell historia lyckas några unga kvinnor hotade av giftermål att rymma hemifrån, etablera sig på marknaden i Dhaka och göra pengar som mellanhänder. Biståndsfolket möter båda sidorna, påverkas, radikaliseras.
Jag har under flera år regelbundet besökt Bangladesh. Thorfinns nästan övertydliga skildring av biståndssvenskarnas snäva liv känns helt autentisk. Livet centreras kring den s.k. Nordiska klubben, som ska skyddas från allt som har med Bangladesh att göra och där tennis och enkla sociala lekar får stor betydelse. Alla från Väst accepteras utan frågor, affärsmän lika väl som konsulter och biståndare. ’För svenskhetens bevarande’ kunde vara dess devis om nu klubben inte faktiskt var öppen även för danskar och norrmän.
Hårt drabbar bokens kritik både politiker och tjänstemän i biståndets Sverige av idag. Den borde kunna vara ett vapen för dem som vill motverka urartningen under Reinfeldt och Carlsson. Ändå verkar Sidafolket märkligt tyst om dess budskap – har den alls lästs? Jag har hört sägas att Thorfinn inte var väl sedd av alla på svenska ambassaden i Dhaka. Kan det bero på hennes ovilja att acceptera den föreliggande verkligheten? I boken utmålas ambassadören som en oansvarig språknörd och den administrativa chefen som en maktmänniska och rasist på ett sätt som mera stör än lyfter storyn.
Att Helena Thorfinn är ute för att förändra det som idag går under namnet biståndssamarbete är helt klart. Hennes problematisering av biståndsministerns främsta hatobjekt, ’korruption’, är ett bra steg i den riktningen. Jag ser fram mot att få höra de överlevare inom Sida som vill försvara biståndet mot Carlssons attacker lyfta fram och debattera Thorfinns bok. Den bör vara ett användbart medel i den kampen.
Bertil Egerö, utvecklingsforskare, tidigare konsult åt Sida, FN mfl.
2012-08-16
Välkomna tillbaka!
Dags igen, sommaren är kort. Men visst har det känts som om nåt fattats
den senaste veckan. Glädjande nog är flera skribenter på hugget direkt
så det blir ett välmatat första höstnummer. Hoppas ni läsare också är
redo!
red
red
Kultturtips
Kryddvandring i Rosengård
Hur smakar sumak? Till vad används zaatar? Hur många smaker finns i kafta? Följ med Kryddor från Rosengård på en kryddprovning i Malmös Rosengård. Besök grönskande koloniträdgårdar och träffa boende som odlar. Gör en resa runt om i världen - mitt i Malmö.
Sön 19 aug kl. 14:00
Läs mer »
Hur smakar sumak? Till vad används zaatar? Hur många smaker finns i kafta? Följ med Kryddor från Rosengård på en kryddprovning i Malmös Rosengård. Besök grönskande koloniträdgårdar och träffa boende som odlar. Gör en resa runt om i världen - mitt i Malmö.
Sön 19 aug kl. 14:00
Läs mer »
Fladdermusvandringar i Malmö
15 maj - 18 september i Hammars Park/Pildammsparken
Tis 21 aug kl. 20:00
Läs mer »
15 maj - 18 september i Hammars Park/Pildammsparken
Tis 21 aug kl. 20:00
Läs mer »
Matkaravan
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 21 aug kl. 15:00
Läs mer »
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 21 aug kl. 15:00
Läs mer »
Marshall Jefferson
Housens gudfader öppnar höstsäsongen på Inkonst med en fet konsert supportad av Johanna Knutsson och Rome & Sune vid skivspelarna. På Inkonst 24 augusti kl 23:00.
Läs mer »
Housens gudfader öppnar höstsäsongen på Inkonst med en fet konsert supportad av Johanna Knutsson och Rome & Sune vid skivspelarna. På Inkonst 24 augusti kl 23:00.
Läs mer »
Hela kulturcentralens program »
Skit flyter av Gunnar Stensson
Exempel är Tillväxtverkets, Annie Lööfs och 
Stiftelsen
för strategisk forsknings festande. Festfixaren Micael Bindefeld med
sin slemmiga blanka kostym har enligt uppgift erhållit en kvarts miljon
i månaden, långt mer än något forskningsprojekt. Iakttagelsen om skits
egenskaper gjordes av den polske filmregissören Vajda.
Stiftelsen
för strategisk forsknings festande. Festfixaren Micael Bindefeld med
sin slemmiga blanka kostym har enligt uppgift erhållit en kvarts miljon
i månaden, långt mer än något forskningsprojekt. Iakttagelsen om skits
egenskaper gjordes av den polske filmregissören Vajda.
Återströmningen till kommunala skolor av
Gunnar Stensson
Ett Köpenhamnsbesök, som blev helt annorlunda än planerat, ledde till
att jag läste Politiken på ett näringsställe vid Israels Plads. På
tidningens förstasida önskades de 600 000 eleverna i den danska
folkskolan lycka till inför det nya läsåret. De danska folkskolorna är
bättre än sitt rykte, påpekar tidningen och en återströmning av elever
från friskolorna, där endast 3 % av eleverna går, är tydlig.
Samtidigt börjar det svenska läsåret. En liknande återströmning till de kommunala skolorna har inletts här, inte minst i Lund, fast få uppmärksammar det.
Samtidigt börjar det svenska läsåret. En liknande återströmning till de kommunala skolorna har inletts här, inte minst i Lund, fast få uppmärksammar det.
Free Bradley Manning av Gunnar Stensson
Det var han som avslöjade de amerikanska helikoptersoldaternas lustmord på civila Bagdad-bor.
Sedan dess är han fängslad och utsatt för grym och förnedrande behandling, påpekar Olle Lönnaeus apropå den sensationella vändningen i Assange-affären.
”Kalla mig gubbjävel” skriver Niclas Ericsson i ett fräsande angrepp på niandet. ”Finns det några skäl alls att införa ett artighetsniande som aldrig varit brukligt i vårt språk?” frågar han.
Marknadens man är rubriken på en artikel där Kenneth Hermele synar Assar Lindbeck, den man som avreglerade Sverige och bidrog till att Milton Friedman och ett par finansspekulanter fick ekonomipriset i Nobels namn. Milt i ord men hårt i sak avslöjar han Assar Lindbeck som ”förblindad av sina teorier om en väl fungerande marknad”
Alla tre exemplen är hämtade från Sydsvenskan 16/9. Läs gärna Sydsvenskan, men läs med urskillning.
Sedan dess är han fängslad och utsatt för grym och förnedrande behandling, påpekar Olle Lönnaeus apropå den sensationella vändningen i Assange-affären.
”Kalla mig gubbjävel” skriver Niclas Ericsson i ett fräsande angrepp på niandet. ”Finns det några skäl alls att införa ett artighetsniande som aldrig varit brukligt i vårt språk?” frågar han.
Marknadens man är rubriken på en artikel där Kenneth Hermele synar Assar Lindbeck, den man som avreglerade Sverige och bidrog till att Milton Friedman och ett par finansspekulanter fick ekonomipriset i Nobels namn. Milt i ord men hårt i sak avslöjar han Assar Lindbeck som ”förblindad av sina teorier om en väl fungerande marknad”
Alla tre exemplen är hämtade från Sydsvenskan 16/9. Läs gärna Sydsvenskan, men läs med urskillning.
Några framtider av Ulf Nymark
Atomkraft – framtidens energi?
Mer atomkraft vill statliga Vattenfall och flera borgerliga partier ha. Bra om dessa atomkraftskramare ville ta sig en funderare på vad en nordamerikansk man vid namn Jeff Immelt säjer: ”Atomkraft är så dyr i jämförelse med andra former av energi att den är verkligt svår att motivera.” Herr Immelt är inte mister vem som helst: han är VD för ett av världens största företag inom elbranschen - General Electric.
Emporia – framtidens handel?
Ett nytt externt köptempel ska öppna utanför Malmö. Emporia ska det heta. Kring Emporia är det nu euphoria. 7000 nya jobb kommer att skapas. Säjs det. Detta med nya köptempels jobbskapande kapacitet tillhör borgerlighetens och marknadsnissarnas mest omhuldade myter. För en myt är det förstås. Inom handel skapas i princip bara nya jobbtillfällen som i den utsträckning som handelns samlade omsättning ökar. Fast rationaliseringar som t ex självbetjäningskassor motverkar förstås den eventuella ökning av jobbtillfällen som tillväxten av omsättningen kan skapa. Blir det 7000 arbetstillfällen vid Emporia försvinner i princip 7000 jobb någon annanstans i Malmö och Skåne. För min del önskar jag att detta köptempel går samma öde till mötes som drabbade den iberiska staden med samma namn omkring år i slutet av 200-talet efter vår tideräkning. Staden raserades då av frankerna. Givetvis menar jag inte att frankerna ska förgöra Malmös Emporia – men jag hoppas innerligt att Marknadskrafternas ”kreativa förstörelse” så snart som möjligt ska drabba köptemplet.
Elbilar – framtidens motorfordon?
När nu etanol, raps, palmolja med flera ickefossila motorfordonsbränslen visat sig vara föga miljö- och klimatvänliga ser många elbilen som en biltrafikanternas frälsare. Men hur ser det egentligen ut på elbilsmarknaden? Den globala konsultfirman Roland Berger Strategy Consultants har enlig Svenska Dagbladet kartlagt marknaden. Knappt en promille av världens totala bilförsäljning utgörs av elbilar. Den försäljning som sker är extremt beroende av statliga subventioner. ”I princip är det så att om man inte har stora subventioner för elbilarna, så säljer man inte några”, säjer, Per M. Nilsson, talesperson för företaget. Det krävs ”stora subventioner, i storleksordningen 100 000 kronor, för att elbilen ska få någon spridning”, enligt konsultföretaget. För min del tror jag inte att ens de mest bilvurmande borgare skulle vara beredda till så stora subventioner till bilägarna. Men man kan inte vara säker … Hur som helst fastslår Riksrevisionen i en rapport att elbilarna år 2020 kommer att ha minskat personbilsflottans koldioxidutsläpp med mindre än en procent! Men biogas och andra klimatvänliga biodrivmedel då? Riksrevisonen räknar med att biodrivmedel kan minska utsläppen av växthusgaser med mellan 6 och 12 procent år 2020 – men då har inte hänsyn tagits till förändrad markanvändning. Dessa minimala utsläppsminskningar är givetvis långt ifrån vad som behövs för att nå klimatmålen. Rapporten är ytterligare ett tungt vägande dokument som visar att det finns ett enda verkligt effektivt sätt att reducera utsläppen från transportsektorn och det är förstås att bilresandet minskar.
Mer atomkraft vill statliga Vattenfall och flera borgerliga partier ha. Bra om dessa atomkraftskramare ville ta sig en funderare på vad en nordamerikansk man vid namn Jeff Immelt säjer: ”Atomkraft är så dyr i jämförelse med andra former av energi att den är verkligt svår att motivera.” Herr Immelt är inte mister vem som helst: han är VD för ett av världens största företag inom elbranschen - General Electric.
Emporia – framtidens handel?
Ett nytt externt köptempel ska öppna utanför Malmö. Emporia ska det heta. Kring Emporia är det nu euphoria. 7000 nya jobb kommer att skapas. Säjs det. Detta med nya köptempels jobbskapande kapacitet tillhör borgerlighetens och marknadsnissarnas mest omhuldade myter. För en myt är det förstås. Inom handel skapas i princip bara nya jobbtillfällen som i den utsträckning som handelns samlade omsättning ökar. Fast rationaliseringar som t ex självbetjäningskassor motverkar förstås den eventuella ökning av jobbtillfällen som tillväxten av omsättningen kan skapa. Blir det 7000 arbetstillfällen vid Emporia försvinner i princip 7000 jobb någon annanstans i Malmö och Skåne. För min del önskar jag att detta köptempel går samma öde till mötes som drabbade den iberiska staden med samma namn omkring år i slutet av 200-talet efter vår tideräkning. Staden raserades då av frankerna. Givetvis menar jag inte att frankerna ska förgöra Malmös Emporia – men jag hoppas innerligt att Marknadskrafternas ”kreativa förstörelse” så snart som möjligt ska drabba köptemplet.
Elbilar – framtidens motorfordon?
När nu etanol, raps, palmolja med flera ickefossila motorfordonsbränslen visat sig vara föga miljö- och klimatvänliga ser många elbilen som en biltrafikanternas frälsare. Men hur ser det egentligen ut på elbilsmarknaden? Den globala konsultfirman Roland Berger Strategy Consultants har enlig Svenska Dagbladet kartlagt marknaden. Knappt en promille av världens totala bilförsäljning utgörs av elbilar. Den försäljning som sker är extremt beroende av statliga subventioner. ”I princip är det så att om man inte har stora subventioner för elbilarna, så säljer man inte några”, säjer, Per M. Nilsson, talesperson för företaget. Det krävs ”stora subventioner, i storleksordningen 100 000 kronor, för att elbilen ska få någon spridning”, enligt konsultföretaget. För min del tror jag inte att ens de mest bilvurmande borgare skulle vara beredda till så stora subventioner till bilägarna. Men man kan inte vara säker … Hur som helst fastslår Riksrevisionen i en rapport att elbilarna år 2020 kommer att ha minskat personbilsflottans koldioxidutsläpp med mindre än en procent! Men biogas och andra klimatvänliga biodrivmedel då? Riksrevisonen räknar med att biodrivmedel kan minska utsläppen av växthusgaser med mellan 6 och 12 procent år 2020 – men då har inte hänsyn tagits till förändrad markanvändning. Dessa minimala utsläppsminskningar är givetvis långt ifrån vad som behövs för att nå klimatmålen. Rapporten är ytterligare ett tungt vägande dokument som visar att det finns ett enda verkligt effektivt sätt att reducera utsläppen från transportsektorn och det är förstås att bilresandet minskar.
Grönt, gult, blått, vitt av Gunnar Stensson
Vita malvor slingrar elegant uppför nässlornas och kardborrarnas
stjälkar. De smidiga revorna skjuter skott: tunga bladknippen som
tynger och kväver värdväxterna.
Ett bestånd balsaminer vidgar sedan några år sitt territorium. Den dyiga dälden längs ån lyser mättat rödlila. Man hör knäppandet när balsaminernas kapslar skjuter ut sina frön och erövrar ny mark för nästa säsong.
Dammens blanka vatten klyvs av en välvd glänsande karprygg. Den massiva kroppen glider värdigt mot ett hörn där flera andra fiskar rör sig.
Tre svarta fåglar speglas när de svävar över vattnet. De slår sig ned på betongbalken bland änderna. Tre storskarvar. Nu blickstilla, Deras spjutnäbbar pekar snett uppåt. En av dem fäller ut vingarna.
Mitt i dammen flyter smådoppingens bo som en liten flotte. Honan ligger där med ett par ungar. I juni förstördes ett bo av blåst och regn, men det nya försöket har alltså lyckats.
Ett enda svanpar har lyckats rädda en enda unge genom de farliga sommar- månaderna. Från början var ungarna två. Räven eller minken har nog tagit den ena. Man har kunnat se färska tömda svanägg på stigen.
Hägrarna syns inte till, men det myllrar av knäppande sothöns och änder.
Klasar av björnbär mognar hastigt i det varma solskenet. Buskarna är extremt taggiga och taggarna har hullingar som biter sig fast i hud och kläder.
Jag tittar upp genom en glugg i den branta brinkens lövmassor. Grönt, gult, blått, vitt. Naivt och enkelt: gröna löv, gul kornåker, blå himmel, vita molntussar. Som en barnteckning.
På hemväg råkar jag möta några studenter från SLU i Alnarp vid åbron. De har satt ut en ålafälla. Syftet är att räkna ål, men de tror inte att de kommer att fånga någon. Ålarna håller på att ta slut, men jag berättar att jag såg en för fyra fem år sedan, i en av dammarna.
Ett bestånd balsaminer vidgar sedan några år sitt territorium. Den dyiga dälden längs ån lyser mättat rödlila. Man hör knäppandet när balsaminernas kapslar skjuter ut sina frön och erövrar ny mark för nästa säsong.
Dammens blanka vatten klyvs av en välvd glänsande karprygg. Den massiva kroppen glider värdigt mot ett hörn där flera andra fiskar rör sig.
Tre svarta fåglar speglas när de svävar över vattnet. De slår sig ned på betongbalken bland änderna. Tre storskarvar. Nu blickstilla, Deras spjutnäbbar pekar snett uppåt. En av dem fäller ut vingarna.
Mitt i dammen flyter smådoppingens bo som en liten flotte. Honan ligger där med ett par ungar. I juni förstördes ett bo av blåst och regn, men det nya försöket har alltså lyckats.
Ett enda svanpar har lyckats rädda en enda unge genom de farliga sommar- månaderna. Från början var ungarna två. Räven eller minken har nog tagit den ena. Man har kunnat se färska tömda svanägg på stigen.
Hägrarna syns inte till, men det myllrar av knäppande sothöns och änder.
Klasar av björnbär mognar hastigt i det varma solskenet. Buskarna är extremt taggiga och taggarna har hullingar som biter sig fast i hud och kläder.
Jag tittar upp genom en glugg i den branta brinkens lövmassor. Grönt, gult, blått, vitt. Naivt och enkelt: gröna löv, gul kornåker, blå himmel, vita molntussar. Som en barnteckning.
På hemväg råkar jag möta några studenter från SLU i Alnarp vid åbron. De har satt ut en ålafälla. Syftet är att räkna ål, men de tror inte att de kommer att fånga någon. Ålarna håller på att ta slut, men jag berättar att jag såg en för fyra fem år sedan, i en av dammarna.
”Personlig vinning undergräver USA:s ekonomi”
av Gunnar Stensson
Joseph E Stiglitz, nobelpristagaren i ekonomi, definierar de senaste
årens ekonomiska utveckling i USA så här: ”inkomst och förmögenhet
koncentreras till toppen medan urholkningen finns i mitten och den
tilltagande fattigdomen i botten.” Marx gjorde samma iakttagelse redan i
sitt kommunistiska manifest.
Stiglitz skiljer mellan vinst och ”personlig vinning”. Han konstaterar att bankirer ”som fört såväl den globala ekonomin som sina egna företag till ruinens brant fick extra stora bonusar.”
”Personlig vinning” har varit drivkraften bakom en oproportionerligt stor del av förmögenheterna.
Verkställande direktörer tillskansar sig ”en orimligt stor andel av företagens intäkter.”
Annan personlig vinning har tillkommit genom toppens politiska monopol: man säljer dyrt till staten och köper till exempel mineralrättigheter till ”omåttligt låga priser”.
Stiglitz angriper den ”befängda föreställningen att det gagnar alla när toppskiktet berikas”.
”Personlig vinning” förvrider ekonomin. Genom ett ”halvt korrupt finansieringssystem för valkampanjer och svängdörrar mellan stat och näringsliv” har de som äger makten över pengarna också monopol över den politiska makten. Det demokratiska genombrottet för hundra år sedan skapade en motvikt till det vinningslystna toppskiktet i samhället. Nu har det tillvällat sig också den politiska makten.
USA ”favoriserar rika och erbjuder rättvisa åt dem som har råd”.
Grundläggande för Stiglitz resonemang är distinktionen mellan vinst och ”personlig vinning”. Den ”personliga vinningen” är uteslutande parasitär och skadlig. Parasiterna är verkställande direktörer, bankirer som inkasserar bonus och politiker som suger ut staten.
Deras agerande hämmar tillväxten, och alltså den verkliga
vinsten. I länder som Grekland, Italien och Spanien har de försatt
staten i en situation på gränsen till bankrutt.
I svensk debatt förekommer inte distinktionen mellan vinst i bemärkelsen företags sunda vinst och den personliga girighetens excesser. De tärande bankirerna, direktörerna och politikerna beundras som om de bidrog till vinst och tillväxt när de i själva verket underminerar landets ekonomi.
Joseph Stiglitz publicerade nyligen boken ”The Price of Inequality: How today’s Divided Society Endangers our Future”. Sydsvenskan publicerade 21/7 hans artikel ”Den amerikanska drömmen har blivit en myt. USA uppvisar störst ojämlikhet bland världens utvecklade länder.”
Stiglitz skiljer mellan vinst och ”personlig vinning”. Han konstaterar att bankirer ”som fört såväl den globala ekonomin som sina egna företag till ruinens brant fick extra stora bonusar.”
”Personlig vinning” har varit drivkraften bakom en oproportionerligt stor del av förmögenheterna.
Verkställande direktörer tillskansar sig ”en orimligt stor andel av företagens intäkter.”
Annan personlig vinning har tillkommit genom toppens politiska monopol: man säljer dyrt till staten och köper till exempel mineralrättigheter till ”omåttligt låga priser”.
Stiglitz angriper den ”befängda föreställningen att det gagnar alla när toppskiktet berikas”.
”Personlig vinning” förvrider ekonomin. Genom ett ”halvt korrupt finansieringssystem för valkampanjer och svängdörrar mellan stat och näringsliv” har de som äger makten över pengarna också monopol över den politiska makten. Det demokratiska genombrottet för hundra år sedan skapade en motvikt till det vinningslystna toppskiktet i samhället. Nu har det tillvällat sig också den politiska makten.
USA ”favoriserar rika och erbjuder rättvisa åt dem som har råd”.
Grundläggande för Stiglitz resonemang är distinktionen mellan vinst och ”personlig vinning”. Den ”personliga vinningen” är uteslutande parasitär och skadlig. Parasiterna är verkställande direktörer, bankirer som inkasserar bonus och politiker som suger ut staten.
Deras agerande hämmar tillväxten, och alltså den verkliga
vinsten. I länder som Grekland, Italien och Spanien har de försatt
staten i en situation på gränsen till bankrutt.I svensk debatt förekommer inte distinktionen mellan vinst i bemärkelsen företags sunda vinst och den personliga girighetens excesser. De tärande bankirerna, direktörerna och politikerna beundras som om de bidrog till vinst och tillväxt när de i själva verket underminerar landets ekonomi.
Joseph Stiglitz publicerade nyligen boken ”The Price of Inequality: How today’s Divided Society Endangers our Future”. Sydsvenskan publicerade 21/7 hans artikel ”Den amerikanska drömmen har blivit en myt. USA uppvisar störst ojämlikhet bland världens utvecklade länder.”
Krigshot i Mellanöstern av Gunnar Stensson
Blodbadet i Syrien fortsätter. Omvärlden är passiv. Ett skäl till detta
kan vara den hotande större konflikten mellan å ena sidan USA och
Israel och å den andra Iran.
Israeliska politiker hotar åter att anfalla Iran. New York Times varnar 14/8 Israel för konsekvenserna. Förhandlingar med Iran har nyligen inletts. Ett israeliskt anfall skulle kunna leda till en oöverskådlig katastrof.
VB publicerade i våras en översättning av Günter Weiss varning för ett möjligt israeliskt kärnvapenanfall. Tidskriften Der Spiegel följde upp nobelpristagarens dikt med ett stort reportage om Tysklands försäljning av kärnvapenbestyckade ubåtar till Israel, avsedda att placeras utanför den iranska kusten.
Den amerikanska tidskriften Foreign Affairs
fortsätter debatten i juli-augusti-numret 2012 under rubriken ”Why Iran should get the bomb”.
Tidskriften samman- fattar artikeln som skrivits av professor Kenneth N. Waltz vid Columbia-universitetet så här:
”Ledare i USA och Israel har deklarerat att ett kärnvapenbeväpnat Iran utgör ett unikt skrämmande framtidsscenario och rentav skulle innebära ett existentiellt hot. I själva verket skulle det vara den bästa möjliga lösningen av den aktuella konflikten mellan Väst och den Islamiska republiken. Ett kärnvapenbeväpnat Iran skulle innebära en mer varaktig maktbalans i Mellanöstern och leda till större stabilitet, inte mindre.”
Professor Waltz ser tre möjliga utgångar av krisen kring Irans kärnenergiprogram.
Den första möjligheten innebär att sanktionerna skulle tvinga Iran att ge upp sina planer. Det är ytterst osannolikt, vilket bland annat exemplet Nordkorea visar. Sannolikt blir effekten att Iran ser större skäl att skaffa sig skyddet från det ultimata avskräckningsvapnet.
Den andra möjligheten är att Iran avbryter utvecklingen alldeles före ett kärnvapentest, men bevarar möjligheten att skapa ett kärnvapen på kort tid. Det är så Japan agerat. Kanske skulle USA och Israel acceptera en sådan utgång.
Den tredje möjligheten är att Iran fortsätter som hittills och avslutar med att inför världen genomföra ett kärnvapentest. Enligt USA och Israel är en sådan utgång oacceptabel och innebär ett existentiellt hot. Ett sådant språk är typiskt för stormakter. Men varje gång ett nytt land har lyckats ta sig in i kärnvapenklubben har de andra medlemmarna ändrat sig och valt att leva med det.
Israels kärnvapenmonopol har i fyra decennier underblåst instabiliteten i Mellanöstern. Ingen annanstans förekommer ett sådant monopol. Militär makt kräver att balanseras. Det förvånande med Israel är att det har dröjt så lång tid innan en balans börjar framträda.
Genom att bomba anläggningar i Iran och Syrien har Israel på kort sikt fördröjt uppkomsten av en kärnvapenbalans.
Kanske ska den uppkomna krisen ses som en relativt ny kärnvapenkris utan snarare som slutstadiet i en kris som pågått i fyra decennier som kommer att upphöra när den militära balansen är återupprättad.
Professor Waltz hävdar att de iranska ledarna agerar rationellt och att påståendet att de är galna är felaktigt. Det är inte troligt att Iran skulle använda sitt kärnvapen till att angripa Israel med de konsekvenser det skulle innebära. Historien visar att makter som fått tillgång till kärnvapen inte blir mer aggressiva utan mindre. Historien visar att innehavet av kärnvapen leder till ökad stabilitet.
Foreign Affairs innehåller ytterligare två artiklar om Iran-krisen med ett något annorlunda perspektiv. Graham Allison undersöker vilka förhandlingsslutsatser man kan dra av den kubanska missilkrisen och Amatzia Baram undersöker hur president Saddam påverkades av Västs avskräckningspolitik.
Israeliska politiker hotar åter att anfalla Iran. New York Times varnar 14/8 Israel för konsekvenserna. Förhandlingar med Iran har nyligen inletts. Ett israeliskt anfall skulle kunna leda till en oöverskådlig katastrof.
VB publicerade i våras en översättning av Günter Weiss varning för ett möjligt israeliskt kärnvapenanfall. Tidskriften Der Spiegel följde upp nobelpristagarens dikt med ett stort reportage om Tysklands försäljning av kärnvapenbestyckade ubåtar till Israel, avsedda att placeras utanför den iranska kusten.
Den amerikanska tidskriften Foreign Affairs
fortsätter debatten i juli-augusti-numret 2012 under rubriken ”Why Iran should get the bomb”.Tidskriften samman- fattar artikeln som skrivits av professor Kenneth N. Waltz vid Columbia-universitetet så här:
”Ledare i USA och Israel har deklarerat att ett kärnvapenbeväpnat Iran utgör ett unikt skrämmande framtidsscenario och rentav skulle innebära ett existentiellt hot. I själva verket skulle det vara den bästa möjliga lösningen av den aktuella konflikten mellan Väst och den Islamiska republiken. Ett kärnvapenbeväpnat Iran skulle innebära en mer varaktig maktbalans i Mellanöstern och leda till större stabilitet, inte mindre.”
Professor Waltz ser tre möjliga utgångar av krisen kring Irans kärnenergiprogram.
Den första möjligheten innebär att sanktionerna skulle tvinga Iran att ge upp sina planer. Det är ytterst osannolikt, vilket bland annat exemplet Nordkorea visar. Sannolikt blir effekten att Iran ser större skäl att skaffa sig skyddet från det ultimata avskräckningsvapnet.
Den andra möjligheten är att Iran avbryter utvecklingen alldeles före ett kärnvapentest, men bevarar möjligheten att skapa ett kärnvapen på kort tid. Det är så Japan agerat. Kanske skulle USA och Israel acceptera en sådan utgång.
Den tredje möjligheten är att Iran fortsätter som hittills och avslutar med att inför världen genomföra ett kärnvapentest. Enligt USA och Israel är en sådan utgång oacceptabel och innebär ett existentiellt hot. Ett sådant språk är typiskt för stormakter. Men varje gång ett nytt land har lyckats ta sig in i kärnvapenklubben har de andra medlemmarna ändrat sig och valt att leva med det.
Israels kärnvapenmonopol har i fyra decennier underblåst instabiliteten i Mellanöstern. Ingen annanstans förekommer ett sådant monopol. Militär makt kräver att balanseras. Det förvånande med Israel är att det har dröjt så lång tid innan en balans börjar framträda.
Genom att bomba anläggningar i Iran och Syrien har Israel på kort sikt fördröjt uppkomsten av en kärnvapenbalans.
Kanske ska den uppkomna krisen ses som en relativt ny kärnvapenkris utan snarare som slutstadiet i en kris som pågått i fyra decennier som kommer att upphöra när den militära balansen är återupprättad.
Professor Waltz hävdar att de iranska ledarna agerar rationellt och att påståendet att de är galna är felaktigt. Det är inte troligt att Iran skulle använda sitt kärnvapen till att angripa Israel med de konsekvenser det skulle innebära. Historien visar att makter som fått tillgång till kärnvapen inte blir mer aggressiva utan mindre. Historien visar att innehavet av kärnvapen leder till ökad stabilitet.
Foreign Affairs innehåller ytterligare två artiklar om Iran-krisen med ett något annorlunda perspektiv. Graham Allison undersöker vilka förhandlingsslutsatser man kan dra av den kubanska missilkrisen och Amatzia Baram undersöker hur president Saddam påverkades av Västs avskräckningspolitik.
Rapport från Almedalen
Från Lucifer, vår utsände medarbetare.
Ja det gick naturligtvis inte att
motstå i längden. Här läser man år efter år hur Sveriges politiska
centrum under en vecka i juli förflyttas till Visby. Veckobladet är
visserligen strikt inriktat på Lund med omnejd, men nu satsade Lunds
kommunstyrelse bortåt en halv miljon för att vara där och representeras
av sina ledande politiker, dvs Mats Helmfrid, Tove Klette m.fl. Det är
klart att det måste bevakas.
Det blev alltså en billighetsbiljett till Stockholm, och pendeltåget till Nynäshamn och en båtbiljett till Visby och jag förstod återigen varför Gotlandsbolaget är så illa omtyckt. Jag kom till själva Almedalen i lagom tid för att få en glimt av Reinfeldt i talarstolen. Jag tror inte precis han sa något intressant. Sen sov jag hos en semestrande son ute i Tofta, två mil söder om Visby.
Den arbetande pressen
Nästa morgon gick jag till Presscentrum för att fixa min ackreditering, dvs. en liten plastbricka där det stod PRESS. Det gick bra med hjälp av ett papper från VB:s ansvarige utgivare. Men vinsten var måttlig: man fick använda deras datorer, men nuförtiden har ju alla laptoppar och smarta telefoner som fixar allt, så där var inte precis någon rusning.
Ja, och sen var jag igång ett och ett halvt dygn framöver. Jag tänker inte beskriva det i detalj – alla har säkert läst sådana rundmålningar till leda. Jag deltog inte heller så intensivt i festligheterna – Veckobladets traktamentsregler tillåter inte några sådana, utan när det blev kväll sökte jag mig till Busstorget och tog Regionbussen ut till Tofta. Jag missade nog en del där, men hann snika mig till några glas på de öppna mottagningar som startar på alla håll vid 18-tiden. Jag hade fel på en punkt: jag hade tagit för givet att det var vitt vin som bjöds, men det var rosé som helt dominerade. Utskänkningen var emellertid generös: ingen räknade glasen som hämtades och det var fritt fram för den intresserade allmänheten. Ja, det är ju skattebetalarna som bjuder.
Stockholmsmedia möter Stockholmspolitiker
Men vad är då Almedalen.
motstå i längden. Här läser man år efter år hur Sveriges politiska
centrum under en vecka i juli förflyttas till Visby. Veckobladet är
visserligen strikt inriktat på Lund med omnejd, men nu satsade Lunds
kommunstyrelse bortåt en halv miljon för att vara där och representeras
av sina ledande politiker, dvs Mats Helmfrid, Tove Klette m.fl. Det är
klart att det måste bevakas.Det blev alltså en billighetsbiljett till Stockholm, och pendeltåget till Nynäshamn och en båtbiljett till Visby och jag förstod återigen varför Gotlandsbolaget är så illa omtyckt. Jag kom till själva Almedalen i lagom tid för att få en glimt av Reinfeldt i talarstolen. Jag tror inte precis han sa något intressant. Sen sov jag hos en semestrande son ute i Tofta, två mil söder om Visby.
Den arbetande pressen
Nästa morgon gick jag till Presscentrum för att fixa min ackreditering, dvs. en liten plastbricka där det stod PRESS. Det gick bra med hjälp av ett papper från VB:s ansvarige utgivare. Men vinsten var måttlig: man fick använda deras datorer, men nuförtiden har ju alla laptoppar och smarta telefoner som fixar allt, så där var inte precis någon rusning.
Ja, och sen var jag igång ett och ett halvt dygn framöver. Jag tänker inte beskriva det i detalj – alla har säkert läst sådana rundmålningar till leda. Jag deltog inte heller så intensivt i festligheterna – Veckobladets traktamentsregler tillåter inte några sådana, utan när det blev kväll sökte jag mig till Busstorget och tog Regionbussen ut till Tofta. Jag missade nog en del där, men hann snika mig till några glas på de öppna mottagningar som startar på alla håll vid 18-tiden. Jag hade fel på en punkt: jag hade tagit för givet att det var vitt vin som bjöds, men det var rosé som helt dominerade. Utskänkningen var emellertid generös: ingen räknade glasen som hämtades och det var fritt fram för den intresserade allmänheten. Ja, det är ju skattebetalarna som bjuder.
Stockholmsmedia möter Stockholmspolitiker
Men vad är då Almedalen.
Verksamheten, seminarierna, finns överallt i stan med koncentration till Hästgatan, Donners plats och hamnen. Expressen hade 50 man på plats i Viby och gav ut en daglig 32-sidig tidning med bara Almedalsnytt. I deras stuga fanns Niklas Svensson, tidigare verksam med Politikerbloggen, sen politisk reporter på TV4 och Expressen. Svensson var ett tag avstängd eftersom han blev bötfälld i härvan med dataintrång hos S vid valet 3006 (lustigt att det alltid är folkpartister inblandade i sådant?). Förbi Svensson i Expressens valstuga passerade alla politiker revy, en varje halvtimme. Han var självklart Almedalens enskilt mäktigaste person i år.
Nåväl, hur ska man se på Almedalens politiska ekonomi, dess historia och framtid? Ständigt större, fler människor och evenemang? Jag lyssnade på ett seminarium om det, ordnat av samtidshistorikerna vid Södertörns universitet, med Kjell Östberg som ordförande. Först framträdde Klas Eklund, som har varit med längst – han var med Palme där på 60-talet och kunde berätta om det stillsamma och seriösa ekonomiska seminarium som ordnades av S. Sen berättade Jan-Erik Larsson, sexliberal i Lund på 60-talet, sedan politik redaktör på Sydsvenskan, direktör på Svenskt Näringsliv och nu konsult på Prime Konsult och en av landets mest framgångsrika propagandister (han var ledande i kampen mot löntagarfonderna och i den valkampanj som fick oss med i EU). Så kom VPK, med Lars Werner badande från bryggan utanför. I slutet av 80-talet blandade sig SAF i leken som ett led i sin allmänna offensiv och efter hand dök det upp den ena efter den andra näringslivsorganisationen. Då kom också folkpartiet med ett seminarium – de borgerliga partierna betraktade länge Almedalsverksamheten som i första hand ett socialdemokratiskt jippo och det ville man inte stödja.
Sen expansion
Men nu var alla riksdagspartierna med och 2001 var man uppe i ca 50 evenemang. Lena Mellin, Aftonbladet, hade inget särskilt att berätta men hon var med ibland och då var det inte så många som brydde sig om Almedalen, Mona Sahlin berättade att när hon blev socialdemokratisk partiledare så var det första gången hon var i Almedalen. År 2005 var man uppe i 250 och 2009 i 1041 evenemang. Och i år var det 1818 – den stora expansionen är sen, bara fem år gammal.
Hur blir det framöver? Ja, det troliga är att nu planar det ut eller rent av krymper. Ett hotellrum i Visby måste beställas år i förväg och kostar sådär 2000-3000 per natt. Lokaler att hålla seminarier i har på samma sätt hög hyra. Jan-Erik Larsson berättade att han ofta fick frågor från företagsledare om det var lönt att ordna något evenemang och han avrådde oftast. Det är helt enkelt inte värt pengarna. Ville man träffa någon särskild politiker eller journalist är det billigare och bättre att åka hit över dan och bjuda på en lunch. Visby tål inte fler evenemang och kostnaderna håller på att bli för höga för vad man får i utbyte.
Väl använda pengar?
Ja, vad är utbytet? Skånelandstinget och några skånska kommuner hade hyrt ett stort gammalt bankhus, för tillfället kallat Öresundshuset, som måste ha varit med de absolut dyraste och mest centrala lokalerna. Lunds kommunstyrelse som skär ner på alla sociala och kulturella utgifter hade råd att bidra med 300,000 till det hela och beviljade sug därutöver själva 150,000 för kommunstyrelseledamöternas resor och uppehälle. Jag gick dit, drack några öl och åt några läckra smörrebröd för att i någon mån få återbäring på kommunalskatten. Ja, där kunde man alltså möta Mats Helmfrid, Tove Klette och Christer Wallin för att inte tala om Vilmer Andersson (v) och Vellinges Göran Holm. Det var gott om chips och salta jordnötter och det fanns travar av broschyrer om Öresundsregionens förträfflighet. Väl använda pengar? Nej, jag tror inte det. Men i Sydsvenskan berättar den utsände journalisten vilken succé Öresundshuset var. Verkligen? Hanna G, (v) var f.ö. också i Almedalen men hade omdöme nog att betala själv.
Jag var på ett av seminarierna där, arrangerat av Jernhusen som ju äger våra stationshus och vi var väl så där tio åhörare. Jernhusen presenterade sig som ett fastighetsbolag som ytterst marginellt och bara i det fjärran förgångna hade med järnvägar att göra. Att det finns någonstans att köpa biljetter i deras hus, t.ex. i Lund, brydde de sig inte om, det var SJ:s ensak. Moderatorn, Jan Wifstrand, tycke det var roligast att prata mest själv och släppte endast med tvekan in två frågor efter två timmars snack.
En uppskattad fringis
Vad tycker jag då om Almedalen? Ja man ser ju en del uttalanden om att det här är politikens Kiviks marknad, i regel uttalat av människor som inte tycker om Kiviks marknad.
Sjöbo, Kivik eller Almedalen?
Politisk diversehandel av Ulf Nymark
Debatt om Byahuset inställd på grund av feghet
I början av juli fick samtliga partier i Lund från Föreningen Byahusets vänner i Södra Sandby en inbjudan till debatt om förslaget om indraget kommunalt ekonomiskt stöd till Byahuset. Debatten skulle äga rum den 23 augusti. Givetvis tackade Demokratisk Vänster ja till denna inbjudan. Nu har vi i dagarna fått ett e-brev med följande lydelse från föreningen: ”Vi har tacksamt mottagit anmälan från ert parti men tyvärr har alla partier som sagt sig inte stödja Byahuset trots påminnelse underlåtit att svara på inbjudan till vår debatt. Eftersom det inte blir mycket debatt om endast ena sidan ställer upp har vi tagit beslutet att ställa in debatten!” Det är naturligtvis höjden av feghet av de borgerliga partier som vill slopa stödet till Byahuset. Och det är förstås också att svika sina demokratiska plikter, men den räkningen får väl de borgerliga väljarna göra upp med partierna om i nästa val. Sanningen att säja är jag oklar över om något av de rödgröna partierna förespråkar indraget stöd, jag hoppas verkligen att så inte är fallet.
LKF och Brinck
Göran Brinck är namnet på den moderate ordföranden i LKF, kommunens fastighetsbolag. I ett par artiklar i Sydsvenskan i början av denna månad har han beklagat sig över att LKF inte får köpa mark av kommunen och att de privata bostadsbolagen kommer i första hand. I sanning ett märkligt uttalande: det är ju Brinck och hans partikamrater som tillsammans med de andra borgerliga partierna styr över kommunens mark. Av ideologiska skäl prioriterar borgarna alltid de privata byggherrarna (som för det mesta bygger svindyra bostadsrätter eller villor). De tusenden som står i bostadskön tvingas stå där extra länge på grund av borgerliga dogmer. Jag kan inte erinra mej ett enda tidigare tillfälle då Brinck fronderat mot denna borgerliga linje och krävt att LKF ska få tillgång mera mark. Fast nu vår vi förstås förvänta oss att Brinck ryter till mot i första hand den borgerliga majoriteten i Tekniska nämnden – den nämnd som råder över den kommunala marken. Eller?
Romney – rasistisk presidentkandidat i USA
Mitt Romney, republikansk presidentkandidat i USA, har varit och flörtat med ockupationsregeringen i Israel. Därvid har han förklarat för omvärlden att skillnader i ekonomisk utveckling mellan Israel och det ockuperade Palestina beror på kulturella olikheter. Palestinierna har med rätta beskyllt Romney för rasism. Eller kanske har Romney missuppfattats? Måhända menade han att ockupation och förtryck av ett folk är en del av den judiska kulturen? I så fall är detta givetvis också rasism.
I början av juli fick samtliga partier i Lund från Föreningen Byahusets vänner i Södra Sandby en inbjudan till debatt om förslaget om indraget kommunalt ekonomiskt stöd till Byahuset. Debatten skulle äga rum den 23 augusti. Givetvis tackade Demokratisk Vänster ja till denna inbjudan. Nu har vi i dagarna fått ett e-brev med följande lydelse från föreningen: ”Vi har tacksamt mottagit anmälan från ert parti men tyvärr har alla partier som sagt sig inte stödja Byahuset trots påminnelse underlåtit att svara på inbjudan till vår debatt. Eftersom det inte blir mycket debatt om endast ena sidan ställer upp har vi tagit beslutet att ställa in debatten!” Det är naturligtvis höjden av feghet av de borgerliga partier som vill slopa stödet till Byahuset. Och det är förstås också att svika sina demokratiska plikter, men den räkningen får väl de borgerliga väljarna göra upp med partierna om i nästa val. Sanningen att säja är jag oklar över om något av de rödgröna partierna förespråkar indraget stöd, jag hoppas verkligen att så inte är fallet.
LKF och Brinck
Göran Brinck är namnet på den moderate ordföranden i LKF, kommunens fastighetsbolag. I ett par artiklar i Sydsvenskan i början av denna månad har han beklagat sig över att LKF inte får köpa mark av kommunen och att de privata bostadsbolagen kommer i första hand. I sanning ett märkligt uttalande: det är ju Brinck och hans partikamrater som tillsammans med de andra borgerliga partierna styr över kommunens mark. Av ideologiska skäl prioriterar borgarna alltid de privata byggherrarna (som för det mesta bygger svindyra bostadsrätter eller villor). De tusenden som står i bostadskön tvingas stå där extra länge på grund av borgerliga dogmer. Jag kan inte erinra mej ett enda tidigare tillfälle då Brinck fronderat mot denna borgerliga linje och krävt att LKF ska få tillgång mera mark. Fast nu vår vi förstås förvänta oss att Brinck ryter till mot i första hand den borgerliga majoriteten i Tekniska nämnden – den nämnd som råder över den kommunala marken. Eller?
Romney – rasistisk presidentkandidat i USA
Mitt Romney, republikansk presidentkandidat i USA, har varit och flörtat med ockupationsregeringen i Israel. Därvid har han förklarat för omvärlden att skillnader i ekonomisk utveckling mellan Israel och det ockuperade Palestina beror på kulturella olikheter. Palestinierna har med rätta beskyllt Romney för rasism. Eller kanske har Romney missuppfattats? Måhända menade han att ockupation och förtryck av ett folk är en del av den judiska kulturen? I så fall är detta givetvis också rasism.
Förhudar
Och apropå judisk tradition och kultur. En debatt om manlig omskärelse har i sommar dykt upp på bland annat Sydsvenskans sidor. Jag tänker inte lägga mej i den debatten. Men vill ändå konstatera att manlig omskärelse, liksom för övrigt allt annat som rör underlivet hos män såväl som kvinnor, har en framträdande plats i den judisk-kristna mytologin, liksom också i islam. En portalfigur i det för judendom och kristendom gemensamma religionsdokumentet Gamla Testamentet är det forntida Israels stora hero David - han som dödade Goliat och så småningom blev kung. Innan han erövrade kungakronan fick han i uppdrag att till Israels dåvarande härskare Saul leverera in etthundra förhudar från filistéerna (ett folkslag som då levde i nuvarande Palestina). David fullföljde sin uppgift med beröm godkänt: han levererade in inte mindre än dubbelt så många förhudar som begärts. Detta enligt Första Samuelsboken. Den religiösa innebörden av denna förhudsjakt är höljd i dunkel, men den bibliska förhudshistorien kan kanske vara bra att ha som bakgrund till den aktuella debatten.
Krigsminister Enström
Mats Skogskär heter en ledarskribent på Sydsvenskan. För VB:s läsare torde han vara mest bekant som hängiven försvarare av Israels användande av fosforgranater vid bekrigande av civila och militära palestinier. Stundtals glimmar klarsynen till hos herr Skogskär och ibland är han till och med riktig rolig. Som i Sydsvenskan den 14 augusti apropå krigsminister Enströms uttalande om att Saudiarabien inte är en diktatur, utan snarare en icke-demokrati. Skogskär avslutar där sin ledarkommentar med förslag på en definition av icke-demokratier – det är ”diktaturer som svenska ministrar vill hålla sig väl med.”
Idiotisk frågeställning om cyklister
Varje år i september ordnar MHF, Motorförarnas Helnykterhetsförbund, ett trafiksäkerhetsseminarium i Tylösand. Här samlas trafikforskare, trafikplanerare, trafikpolitiker, poliser från hela landet. Seminariet är något av ett måste för alla som sysslar med trafiksäkerhet. I år har MHF haft den dåliga smaken att genomföra seminariet under rubriken ”Cyklister – ett hot mot nollvisionen?”. Jag vet förstås inte hur seminariet kommer att besvara den frågan, men bara det att den formulera en så idiotisk frågeställning visar hur bilfixerad en stor del av trafiksäkerhetsdebatten är. För inte är det cyklister som kör ihjäl de ca 300 personer som dödas i vägtrafiken varje år. I Trafikverkets olycksstatistik redovisas för åren 2006 till 2011 inget fall där en cyklist dödat en medtrafikant i en trafikolycka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)