2012-08-23

”Innan floden tar oss” – läsvärt om svenskt bistånd och Bangladesh av Bertil Egerö

”Jag ger det fem år, om fem år har han [hon] lyckats lägga ner SwedeAid [Sida] och dragit in biståndet.”
Helena Thorfinn har utnyttjat sina tre år på svenska ambassaden i Dhaka väl. Hennes bok, Innan floden tar oss, utgiven i år, är bräddfylld med exempel på hur svenskt bistånd förvanskats under senare år. Jag läser den som en bitande kritik av Reinfeldt-regeringens politik kring svenskt bistånd, sedan 2006 genomförd med hårda nypor av revisor-ekonomen och biståndsministern Gunilla Carlsson.
   Carlsson har nu under sex år i stort sett ostört rivit ner det mesta av vad som varit bra i svenskt bistånd; utan att ha lagt fram några hållbara nya perspektiv på vad slags utrikespolitik som ska påverka de ohyggliga skillnaderna mellan en allt större välnärd global medelklass och miljonerna djupt fattiga i fattiga länder.
   Bangladesh är ett ”omöjligt” land: långt över 100 miljoner fattiga i ett bördigt men ofta översvämmat deltaland, stort som en tredjedel av Sverige. Trots att biståndsfolket är koncentrerat till ett slags Dhakas Östermalm tvingas de även där ständigt frottera sig mot gatans absolut fattiga samtidigt som de lever ett lyxliv långt från den svenska vardagens realiteter. Sådana villkor är en bra grogrund för rasism.
   Ambassadören, som genom statligt sparnit numera är chef för biståndet, kan i diplomatins värld inte reagera mot den avancerade korruption med biståndsmedel som måste ligga bakom ministrars och andra höga chefers flotta leverne. Samtidigt kan han/hon ha svårt att bortse från direktiven från UD, oavsett vad de kan betyda för biståndssamarbetet i Bangladesh.
   Gunilla Carlssons (minister-)styre verkar ledas av mycket enkla principer: kortsiktigt mätbara resultat, nolltolerans mot korruption. Inte mot hur medel försvinner högt uppe i mottagarlandets statsapparat, inte heller mot hur medlen används av den svenska institution, Swedfund, som ska stimulera svenskt näringsliv att delta i fattigdomsbekämpningen. Nej, i första hand gentemot de organisationer och verksamheter som förekommer utanför den statliga sfären.
   Thorfinns beskrivning av de villkor en framgångsrik NGO i Bangladesh måste kunna hantera verkar hämtade bland annat ur lundensiska sociologers noggranna detaljstudier: förbättras kvinnornas möjligheter att delta i samhällslivet känner sig muslimska ledare och andra konservativa
grupper hotade. Att sprida rykten om korruption är ett bara ett av deras vapen, men i dagens Sverige kan det fungera utmärkt: Sida/UD skickar ut Ernst & Young, vars revisorer nagelfar detaljer i bokföringen och sväljer de falska vittnesbörd och andra beten som läggs i deras väg. Några översiktliga perspektiv är de inte intresserade av. Med deras rapporter och Carlssons direktiv kan stöd dras in helt utan någon analys av konsekvenserna i bredare mening.
   Thorfinn är både en feminist och en motståndare till fattigdomsbekämpning genom näringslivet. I båda fallen driver hon sina teser hårt, kanske lite väl enkelspårigt. En riktigt bufflig dansk får representera profitens länkar till biståndet – med stöd av biståndet driver han klädfabriker med avancerad utsugning av den kvinnliga arbetskraften och katastrofala resultat. I en parallell historia lyckas några unga kvinnor hotade av giftermål att rymma hemifrån, etablera sig på marknaden i Dhaka och göra pengar som mellanhänder. Biståndsfolket möter båda sidorna, påverkas, radikaliseras.
   Jag har under flera år regelbundet besökt Bangladesh. Thorfinns nästan övertydliga skildring av biståndssvenskarnas snäva liv känns helt autentisk. Livet centreras kring den s.k. Nordiska klubben, som ska skyddas från allt som har med Bangladesh att göra och där tennis och enkla sociala lekar får stor betydelse. Alla från Väst accepteras utan frågor, affärsmän lika väl som konsulter och biståndare. ’För svenskhetens bevarande’ kunde vara dess devis om nu klubben inte faktiskt var öppen även för danskar och norrmän.
   Hårt drabbar bokens kritik både politiker och tjänstemän i biståndets Sverige av idag. Den borde kunna vara ett vapen för dem som vill motverka urartningen under Reinfeldt och Carlsson. Ändå verkar Sidafolket märkligt tyst om dess budskap – har den alls lästs? Jag har hört sägas att Thorfinn inte var väl sedd av alla på svenska ambassaden i Dhaka. Kan det bero på hennes ovilja att acceptera den föreliggande verkligheten? I boken utmålas ambassadören som en oansvarig språknörd och den administrativa chefen som en maktmänniska och rasist på ett sätt som mera stör än lyfter storyn.
   Att Helena Thorfinn är ute för att förändra det som idag går under namnet biståndssamarbete är helt klart. Hennes problematisering av biståndsministerns främsta hatobjekt, ’korruption’, är ett bra steg i den riktningen. Jag ser fram mot att få höra de överlevare inom Sida som vill försvara biståndet mot Carlssons attacker lyfta fram och debattera Thorfinns bok. Den bör vara ett användbart medel i den kampen.
Bertil Egerö, utvecklingsforskare, tidigare konsult åt Sida, FN mfl.

Inga kommentarer: