2013-02-14

På Olof Palmes tid 5 av Gunnar Stensson

En lärare som utexaminerats från Lärarhögskolan och fått sin första tjänst i Blekinge tog sitt liv sedan partnern insjuknat i HIV.
   Jag slutade förra avsnittet med skandalen då Palme blev utbuad i Storkyrkan. Här något om bakgrunden. 1982 angrep Israel Libanon. En fredsrörelse växte fram i Israel. Yasser Arafat och PLO var beredda att erkänna Israel under förutsättning att man kom fram till en tvåstatslösning med utgångspunkt från 1967 års gränser. Olof Palme engagerade sig starkt. Och blev utbuad av svenska sionister i Storkyrkan.
   Ronald Reagan tillträdde 1981 som amerikansk president. Han inledde en kapprustning och något som kallades Star Wars som skulle skydda USA mot sovjetiska missiler. Längs järnridån placerade han ut hundratals taktiska kärnvapen.
   En stark fredsrörelse växte fram. På Heleneholmsskolan ansvarade jag för en studiedag om krig och fred. Jag fick Rune Liljegren att ställa upp som talare. Eleverna var engagerade. Jag var nöjd att studiedagen fungerade bra.
   Jag firade min 50-årsdag med några kollegor på en restaurang vid Möllevångstorget i Malmö.

Ronald Reagan var angelägen att hämnas på Iran efter den förödmjukande ambassadockupationen. Han tog kontakt med Saddam Hussein och utlovade amerikanskt stöd om Irak anföll Iran. Ett av hans ombud var Dick Cheney, som blev USA:s vicepresident under Irak-kriget 2003. Han medverkade till att Saddam Hussein hängdes. 1980 var han Saddam Husseins vän och såg till att han fick tillgång till den giftgas med vilken han mördade tusentals civila kurder i Halabja.
   Saddams blixtanfall överraskade Iran och hade till att börja med en del framgångar men snart förvandlades kriget till ett ställningskrig. Iran förlorade hundratusentals ungdomar och ayatolla Khomeini befäste sin makt. Kriget varade nästan hela 1980-talet. Olof Palme utsågs till medlare. När han återvalts till statsminister 1982 övertog Jan Eliasson uppgiften.
   1985 förändrades läget i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen genom att Gorbatjov valdes till generalsekreterare i Sovjetunionen och inledde nedrustningsförhandlingar. För sent. Sovjetunionen skulle aldrig hämta sig från den ekonomiska krisen.

Kulturen på Olof Palmes tid måste nämnas. Litteraturen som tog ställning: P O Enqvist, Sara Lidman, Jan Myrdal, Sven Lindkvist, Karl Vennberg, Göran Sonnevi, Peter Weiss. Musik: Bob Dylan, Blå tåget. FNL:s sånggrupper, Grupp 8. Teater: Fria Pro, Flotten, Tältprojektet. Tältprojektet ja. När den stora turnén var över fick VPK LUND överta de långa röda fanorna. Det var en tid då kulturen var en självklar del i samhällsutveckling och politik.
   Vpk tog kulturellt ansvar. I Ny Dag recenserades lyrik, romaner och rapportböcker. Där fördes debatter. Partiets förlag Arbetarkultur gav ut Peter Weiss stora dialogroman om Europa från revolutionsåren i början av 1900-talet till slutet av andra världskriget. Romanens form är ytterst krävande och förutsätter bakgrundskunskaper som man måste tillägna sig på annat håll. Den är lång; tre digra volymer som gavs ut mellan 1975 och 1981. Den är bra att läsa som studiecirkel i grupper av läsare med olika kunskaper under flera sammankomster. Jag vet att CH Hermansson ledde en. Ett kollektivt konstverk som kräver kollektiv läsning för att deltagarna ska kunna tillgodogöra sig det. Förmodligen är den ett av världslitteraturens stora konstverk på samma sätt som Dantes Divina Commedia eller James Joyces Ulysses, inte heller lättillgängliga. Idag läst av få, svår att få tag på. Den skrevs på tyska och översattes av Ulrika Wallenström. Kanske garanteras dess fortlevnad av att den finns på det tyska världsspråket. Men den är lika mycket svensk och utspelar sig till stor del i Sverige. Ny Dag är sedan årtionden nedlagd och förlaget Arbetarkultur finns inte mer.

I första avsnittet av den här historien berättade jag om min glädje över Olof Palmes demokratiska grundskola som öppnat vägar till högre utbildning för alla.
   Jag berättade också om samordningen av låg- och mellanstadium, högstadium och gymnasium på Heleneholm som gjort det möjligt för eleverna att genomföra hela sin tolvåriga skolgång med samma kamrater och med samma lärare de sex åren på högstadium och gymnasium. Det innebar ovärderliga sociala och pedagogiska fördelar. Korsningen Munkhättegatan-Ystadvägen ligger i ett av Malmös fattigaste områden. Trots det lyckades vi slussa flertalet elever fram till studentexamen.
   Nu beslöt regeringen att skilja högstadiet från gymnasiet. Heleneholms högstadium måste läggas ner. En tredjedel av lärarna skickades till andra skolor (flera återvände så småningom). Och värst av allt: eleverna drabbades. Rekryteringen från närområdet till gymnasiet upphörde nästan helt.
   2013 ska Heleneholmsgymnasiet flyttas till Malmö Latin. Munkhätteskolan har förfallit och blivit en av Malmös mest förslummade skolor.
   Nedläggningen av högstadiet innebar en mängd lokala konflikter kring rättvisefrågor. De flesta av oss var eniga om att själva reformen var ett misstag. Gick det att avskaffa den? Naturligtvis inte. Det gjorde mig till skolpolitiker. 1989 efterträdde jag Rolf Nilsson i Lunds skolstyrelse. Jag blev kvar i kommunal skolpolitik i Lund i sjutton år.
   Martin fick en son i början av 80-talet. Dag. Han är lärare nu. Jag blev farfar. Sara fick tack vare Kajsa Theander ett jobb i Malmö efter att ha avslutat sin utbildning på Styr- och regler-programmet på Polhem, där hon haft en bra klassföreståndare, men varit den enda flickan i klassen. Johanna gick i Klostergårdsskolan. 

1986
Teddy Adolfsson på Vårdcentralen i St Lars konstaterade hösten 85 en orimlig ökning av antalet fall med halsinfektioner och lungproblem bland Klostergårdsborna. Cancerfallen var också onormalt många. Utsläppen från Åkerlund och Rausing var orsaken. När vinden låg på, var Klostergården insvept i en sötaktig eterliknande doft. Föräldrar tog sina barn från förskolorna vid Västanväg.
   Byalaget inledde en kampanj med namninsamling och opinionsmöten, Arbetet och Sydsvenskan rapporterade. Det var arbetskrävande och drygt. En stor del av 1985 ägnades åt kampanjen. Men den fick genomslag.
   En tisdag, kanske den 25 mars 86, ringde Elisabet Norborg mig. Sydsvenskan ville intervjua Klostergårdsbor om länsstyrelsens beslut att ålägga Åkerlund och Rausing att begränsa utsläppen. Jag har undrat över att telefonkedjan var just sådan, men det är en detalj jag är säker på. Det var svårt att snabbt nå någon person som var beredd att svara. Jag minns mycket väl att jag ringde Kajsa Theander och att hon ställde upp. Jag kände henne väl, ända sedan något Vietnammöte på Smålands nation på 1970-talet.
   Åkerlund och Rausing minskade utsläppsnivån och inbjöd Byalag och Klostergårdsbor att besöka anläggningen på andra sidan korpfotbollsplanerna. Det var en seger som gav vårdcentralen, byalaget och Klostergårdsborna råg i ryggen.

Fredagskvällen den 27 februari var kall och snöig. Johanna hade namnsdag den tjuguåttonde och jag köpte en present till henne, en leksakspistol att skjuta till måls med, i en butik vid Södra Förstadsgatan medan jag var på väg hem till Lund i skymningen.
   Morgonen den 28 februari planterade vi om krukväxter, Karin och jag. När vi slog på radion fick vi höra att Olof Palme var skjuten.
   Mars var en stressig månad. Under åren 1981 till 86 hade jag och mina kamrater byggt upp en Eritrea-organisation, EGIS, Eritreagrupperna i Sverige. I början av mars skulle Eritreagrupperna i Norden ha ett gemensamt möte i Oslo. Jag reste dit tillsammans med Lars Bondestam, en etnolog som studerade nomadfolken på Afrikas Horn. Något år senare dödades han av en vägbomb vid gränsen mellan Etiopien och Sudan.
   Mötet hölls på Veterinärhögskolan. Under vistelsen i Oslo såg jag Olof Palmes begravning i direktsändning i norsk television. Ett 30-tal personer var samlade framför TVn. Kort tid därefter hade EGIS ett nytt möte, denna gång i Stockholm. Jag reste nattåg som jag brukade på den tiden. Vid sjutiden på morgonen gick jag mot Sveavägen. Det låg fortfarande ett berg av blommor på mordplatsen. Jag stötte på Joakim Lenz som var på väg till Folkets Hus. Ett tredje nordiskt Eritreamöte genomfördes i Köpenhamn.
   I Lund ställde jag mig någon av de där dagarna i kön på Folkets hus för att skriva mitt namn i kondoleansboken. Stämningen var allvarlig. Kön rörde sig långsamt framåt. Tyst. Det var kanske redan 1/3.
   Hur kändes det? Vintern var mörk och kall och grå de där dagarna i Malmö, Lund, Oslo, Köpenhamn – nej., där var det lite sol - och Stockholm. En känsla av overklighet och tomhet dominerade. Olof Palme hade präglat hela 70-talet och 80-talet fram till sin död. Vi hade varit engagerade i samma frågor. Vi läste samma litteratur, vi såg samma filmer. Jag hade förstås också sett ”Bröderna Mozart”. På 60-talet hade jag som han läst Norman Mailers ”De nakna och de döda” om den framväxande fascismen i den amerikanska Stilla Havs-armén. Jag hade vid flera tillfällen tagit hårt avstånd från Olof Palmes handlingar och ståndpunkter (det visste han säkert inte, såvida han inte råkat stöta på någon enstaka tidningsartikel). Jag hade trott att han skulle finnas alltid. Det är så man känner mitt i livet Nu var han borta. En epok var slut. En ny hade inletts. Vad gällde?
   Eritrea kan ha fungerat som en avledning. Resandet. Alla de människor som deltog i organiserandet och opinionsbildningen. Lars Bondestam. Rezene Tesfazion som var med när Eritreagruppen i Lund bildades i ett av bibliotekets studiecirkelrum 1981 och som ledde en demonstration mot militärkuppen i Eritrea 20 år senare och som blev socialdemokratisk riksdagsman.
   Aktiviteten kring Eritrea var intensiv. Vi började ge ut kvartalstidskriften Eritrea-nytt. Jag körde hela upplagan i en barnvagn från tryckeriet vid Kung Oskars bro. Sedan skulle några hundra ex adresseras och skickas. Vi såg till att få tidskriftsstöd.
   Befrielsefronten EPLF, Eritrean Peoples Liberation Front, skulle genomföra en kongress i det befriade området med gäster från hela världen. Lars Bondestam, Philip Gottlieb och jag skulle representera EGIS. Inte förrän vintern 1987 kom vi iväg. Kongressen inleddes 12 mars. Jag höll ett hälsningsanförande från Sverige och framförde den nye svenska statsministern Ingvar Karlssons välgångsönskningar i den stora amfiteatern, sammanfogad av flata lösa stenar, där kongressen genomfördes i det befriade norra Eritrea. Isayas Afeworki valdes till EPLF:s nya generalsekreterare. Etiopiska spaningsplan cirklade över bergen.

Olof Palmes tid är förbi. Medan jag skrivit har minnen dykt upp, flaxat förbi och försvunnit liksom namn, ansikten, episoder och känslor. Det har flimrat för ögonen och susat i öronen. Särskilt på nätterna. Det kunde ha blivit en helt annan berättelse. Sök gärna felen, luckorna, tillför!

Inga kommentarer: