Liberalismens osynliga händer av Gunnar Stensson

I VB nr 8 kunde man läsa min artikel om liberalismens dolda agenda: ”Liberalismens osynliga hand”. Samma dag (7/3) publicerade Sydsvenskan under rubriken ”I osynliga händers klubb” Lena Anderssons recension av Per Svenssons bok ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.” Liberal idédebatt Nr 1/2014. Samma dag inledde också Folkpartiet sitt landsmöte.
   Lena Andersson utgår i sin recension från den amerikanske filosofen Robert Nozicks ståndpunkt att ”individens negativa rättigheter, frihet från tvång och våld, faktiskt är oförenliga med välfärdsstatens positiva rättigheter, rätten att erhålla det som andra under tvång måste förse en med.”
   Robert Nozick menar att individens rättigheter förbjuder nästan allt, som välfärdsstaten och dess anhängare vill hitta på. Ifall individen inte äger eller bestämmer över sig själv gör någon annan det.
   Margaret Thatcher sammanfattade Nozicks idéer i satsen: Det finns inget samhälle.
   Milton Friedman diskuterade och stödde dessa idéer och tillämpade dem i sin ekonomiska teori, som låg till grund för den nyliberala politik som har dominerat världen de senaste tre decennierna, men som möjligen är på väg att försvinna efter de senaste årens ekonomiska kriser i USA och EU.

Lena Andersson ställer följande tvivelaktiga diagnos på dagens Sverige: ”I Sverige med sitt 1800-tal av fattigdom och sitt 1900-tal av trygghet genom staten har frihet ingen stark position. Undersåtarna har tytt sig till både kung och stat som till en klok och rättvis förälder.”
   Hon skriver att ”i vår tid råder konsensus i det offentliga samtalet kring föraktet för individualism, marknadsmekanismer och handel med onödiga saker”.
   Intellektuellt ärlig och språkligt exakt uttrycker Lena Andersson det som är liberalismens, eller nyliberalismens, politiska grund. Staten är huvudfienden och uppgiften för liberal politik är att beskära dess makt, och då i synnerhet den makt som utövas via beskattning.
   Vi ser att den liberala tankemodellen utesluter det som i verkligheten utgör det största hotet mot ”individens negativa rättigheter: frihet från tvång och våld”, nämligen det globala (och lokala) kapitalet.
   För visa att hon trots allt är medveten om de argument som visar att liberalismen är grundfalsk, räknar Lena Andersson upp några av dem, men återvänder sedan till påståenden som att antiliberaler har en ”vurm för kollektivism och grupprepresentation i stället för meritokrati”.
   Men trots att hon helhjärtat bekräftar sitt medlemskap ”I osynliga händers klubb” bör man nog avstå från att etikettera henne som anhängare till den typ av liberalism som Ayn Rand och Annie Lööf företräder. Lena Anderssons liberalism har en moralisk kärna.

Lena Andersson riktar följande dag (8/3) i en artikel i DN under rubriken ”Samhällskroppen finns inte” (missa inte associationen till Thatchers ”Det finns inget samhälle”) ett skarpt angrepp mot Anders Borg, som i en radiointervju härom veckan yttrade, att den ugandiska lagstiftningen mot homosexualitet ”ur ett svenskt perspektiv” naturligtvis var oacceptabel.
   Lena Andersson skriver: ”Ett svenskt perspektiv? Lagen är synnerligen oacceptabel ur ett mänskligt, ett afrikanskt och ett ugandiskt perspektiv ifall man är ugandier, homosexuell eller afrikan och förespråkare av individens självägande.”
    ”Individens självägande”, där har vi det nyckelbegrepp som Lena Andersson utgår från i sitt tänkande! Från det begreppet härleds individens rättigheter till frihet från tvång och våld. Ingenting får kränka ”individens självägande”.

Somliga av er har kanske läst Lena Anderssons knivskarpa roman ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”.  Den handlar om ett ojämlikt förhållande där mannen sviker och kvinnan försöker påtvinga honom en kärlek som han inte förmår ta emot. Det är hennes agerande som klandras som ”egenmäktigt förfarande” i boktiteln.
   Det finns en mening i artikeln ”I osynliga händers klubb” som belyser den etiska innebörden i det juridiska begreppet ”egenmäktigt förfarande”. Lena Andersson skriver: (man har) ”inte rätt att påtvinga någon sin dröm”. Den principen gäller i kärlek, men också i ideologiernas kamp.