OECD har bestämt regler för när ett
land kan få bistånd. Den gränsen går idag vid en medelinkomst på 12 400
dollar/år, vilket innebär att länder som Kina, som köpte Volvo och
Brasilien, som är redo att köpa JAS-flygplan, får bistånd. Däremot kan
man inte rikta demokrati- eller jämlikhetsinsatser till t ex Saudi
Arabien, som är ett av de värsta länderna i värden när det gäller
kvinnoförtryck, därför att deras medelinkomst ligger över gränsen. När
Hans Rosling professor i internationell hälsa, påpekar och kritiserar
dessa omständigheter för Carl Bildt svarar han: ”Mja Hans,
intellektuellt har Du 100 % rätt, men politiskt har Du 100 % fel”. Hur i
all världen kan något som är intellektuellt rätt vara politiskt fel?
Jag börjar ana att det finns fog för, om inte politikerförakt, så i
vart fall för ett slags politikförakt.
Jag drar mig till minnes hur vi blev uppmanade att delta på NATO:s sida i kampen mot terrorismen i efterdyningarna till 9/11. Vi skickade soldater till Afghanistan för att bekämpa terrorister och för att leta efter Usama Bin Ladin. Efter en tid hade vi kört fast där, störtat Talibanerna men inte lyckats skapa någon alternativ stabil ledning för landet. Det gick inte att dra sig ur. Många menade att Sverige ändå borde ta hem sina soldater, men fick då veta att man tydligen inte ville stödja Afghanistans kvinnor. Det blev ju svårt att argumentera emot. Vem vill inte stödja kvinnors rättigheter i Afghanistan? Men vänta nu. Var vi inte där för att bekämpa terrorismen och hitta Usama? Politikerna räknade kallt med att folkopinionen hade glömt bort vilket syftet var med operationen och nu när den hade misslyckats, behövde man inte erkänna det utan kunde komma med ett nytt trendigt syfte för operationen. Så klart hade en del kvinnor fått det bättre och en del flickor fått börja skolan efter att Talibanerna blivit bortkörda från makten, men det var absolut inte detta som var syftet med operationen. Det var en bieffekt. Är sådant manipulerande med fakta värt att förakta? Ja, jag tycker det!
Aron Etzler beskriver i sin bok Reinfeldteffekten hur Moderaterna vid valet 2006 lyckades, som med ett illusionstrick, dölja den politik man ville genomföra och fick istället valet att handla om huruvida vi var trötta på den maktfullkomlige pampen Göran Persson. Bara några månader efter valet, när väljarna insåg att de blivit lurade, störtdök Alliansens opinionssiffror och låg kvar där till nästa val då man åter igen lyckades att få det att se ut som om att det inte var någon skillnad i politik mellan de två alternativen i valet och göra det till ett personval där Mona Sahlin diskrediterades bl a genom att kalla hennes politik för tobleronepolitik. Tack Aron Etzler, som uppmärksammar oss på detta nu när Moderaterna för tredje gången använder samma taktik. Det är ingen skillnad på politiken, säger man. Vi vill också höja skatten. Jovisst, vi sänkte skatter förra året, men det ska man ju göra i en lågkonjunktur. Detta är ju klassisk socialdemokratisk politik enligt Keynes och det tycker vi också är bra - numera. Skillnaden är ju bara att Socialdemokraterna brukar stimulerar marknaden med offentlig konsumtion, som kan riktas till nödvändiga åtgärder i samhället som t ex underhåll av järnvägar och stöd till vård, skola och omsorg, medan jobbskatteavdragen, i bästa fall, medför privat konsumtion. Visst finns det en del för vilka jobbskatteavdraget är välkommet när man ska köpa nya kläder till barnen. Andra kanske finner att 40-tummaren behöver bytas mot en 60-tummare (vilket väl främst ger jobb någonstans i Asien). Högre upp i löneskalan, dvs de som i absoluta tal får ut mest av jobbskatteavdraget, kanske i huvudsak sätter in pengarna på banken. Moderaterna förvillar åter begreppen. Ingen skillnad i politiken. Skillnaden mellan offentlig och privat konsumtion är tillräckligt förvirrande suddig. Ska man vara noga infördes väl inte jobbskatteavdragen i första hand för att stimulera marknaden i lågkonjunktur. Krisen kom ju inte förrän 2008. Nej, de infördes för att öka inkomstskillnaden mellan de som jobbar och de som inte jobbar, så att de lata medborgare som är arbetslösa och sjuka ska fatta att de måste skaffa sig ett jobb. Förvillande? Politik värd att förakta? Ja, jag tycker det!
Jag drar mig till minnes hur vi blev uppmanade att delta på NATO:s sida i kampen mot terrorismen i efterdyningarna till 9/11. Vi skickade soldater till Afghanistan för att bekämpa terrorister och för att leta efter Usama Bin Ladin. Efter en tid hade vi kört fast där, störtat Talibanerna men inte lyckats skapa någon alternativ stabil ledning för landet. Det gick inte att dra sig ur. Många menade att Sverige ändå borde ta hem sina soldater, men fick då veta att man tydligen inte ville stödja Afghanistans kvinnor. Det blev ju svårt att argumentera emot. Vem vill inte stödja kvinnors rättigheter i Afghanistan? Men vänta nu. Var vi inte där för att bekämpa terrorismen och hitta Usama? Politikerna räknade kallt med att folkopinionen hade glömt bort vilket syftet var med operationen och nu när den hade misslyckats, behövde man inte erkänna det utan kunde komma med ett nytt trendigt syfte för operationen. Så klart hade en del kvinnor fått det bättre och en del flickor fått börja skolan efter att Talibanerna blivit bortkörda från makten, men det var absolut inte detta som var syftet med operationen. Det var en bieffekt. Är sådant manipulerande med fakta värt att förakta? Ja, jag tycker det!
Aron Etzler beskriver i sin bok Reinfeldteffekten hur Moderaterna vid valet 2006 lyckades, som med ett illusionstrick, dölja den politik man ville genomföra och fick istället valet att handla om huruvida vi var trötta på den maktfullkomlige pampen Göran Persson. Bara några månader efter valet, när väljarna insåg att de blivit lurade, störtdök Alliansens opinionssiffror och låg kvar där till nästa val då man åter igen lyckades att få det att se ut som om att det inte var någon skillnad i politik mellan de två alternativen i valet och göra det till ett personval där Mona Sahlin diskrediterades bl a genom att kalla hennes politik för tobleronepolitik. Tack Aron Etzler, som uppmärksammar oss på detta nu när Moderaterna för tredje gången använder samma taktik. Det är ingen skillnad på politiken, säger man. Vi vill också höja skatten. Jovisst, vi sänkte skatter förra året, men det ska man ju göra i en lågkonjunktur. Detta är ju klassisk socialdemokratisk politik enligt Keynes och det tycker vi också är bra - numera. Skillnaden är ju bara att Socialdemokraterna brukar stimulerar marknaden med offentlig konsumtion, som kan riktas till nödvändiga åtgärder i samhället som t ex underhåll av järnvägar och stöd till vård, skola och omsorg, medan jobbskatteavdragen, i bästa fall, medför privat konsumtion. Visst finns det en del för vilka jobbskatteavdraget är välkommet när man ska köpa nya kläder till barnen. Andra kanske finner att 40-tummaren behöver bytas mot en 60-tummare (vilket väl främst ger jobb någonstans i Asien). Högre upp i löneskalan, dvs de som i absoluta tal får ut mest av jobbskatteavdraget, kanske i huvudsak sätter in pengarna på banken. Moderaterna förvillar åter begreppen. Ingen skillnad i politiken. Skillnaden mellan offentlig och privat konsumtion är tillräckligt förvirrande suddig. Ska man vara noga infördes väl inte jobbskatteavdragen i första hand för att stimulera marknaden i lågkonjunktur. Krisen kom ju inte förrän 2008. Nej, de infördes för att öka inkomstskillnaden mellan de som jobbar och de som inte jobbar, så att de lata medborgare som är arbetslösa och sjuka ska fatta att de måste skaffa sig ett jobb. Förvillande? Politik värd att förakta? Ja, jag tycker det!
Aron Etzler beskriver också hur begreppet utanförskap är värdelöst som vetenskapligt begrepp. Det finns ingen stringent definition, det går inte att avgränsa, det har inget förklaringsvärde. Men just därför, menar han, passar det perfekt i den politiska debatten. Politikens språkbruk är raka motsatsen till vetenskapens. Ord används inte för att reda ut saker utan för att skapa de rätta associationerna. […] Utanförskapet var ett ord som i sin gamla psykologiska betydelse var känslomässigt laddat, gav bilder av ensamhet och alienation. Det beskrev människor i nöd, som väntade på hjälp. Vem kunde strunta i utanförskapet? Bara den som saknade medkänsla. Förvillande? Politik värd att förakta? Ja, jag tycker det!
Demokrati betyder ju folkstyre. Hos oss i Sverige brukar vi tolka det som att vi i en valrörelse får möjlighet att ta ställning till de politiska lösningar på samhällsfrågor, som de olika partierna har. Sedan väljer vi de politiker vi förväntar oss skall genomföra de lösningar vi tycker är bäst. Det är ju då särskilt viktigt att låta frågor som är typiskt partiskiljande komma fram och debatteras under valrörelsen. En sådan typisk partiskiljande fråga just nu handlar om privata utförare i välfärden och speciellt att skattemedel används för vinster till riskkapitalister. I Lunds kommun finns ett antal äldreboenden, som drivs av privata utförare. Den borgerliga majoriteten i Lund vill nu starta en upphandling, där man innan nästa mandatperiod träder i kraft, avser att teckna kontrakt med privata utförare som sträcker sig över hela nästa mandatperiod. Jag som väljare skall alltså inte få tillfälle att med min röst yttra mig om vad jag tycker i denna direkt partiskiljande fråga. Det är tyvärr inte första gången jag ser de här tendenserna från borgerliga politikers sida. För några år sedan försökte man sälja Ängelholms sjukhus på våren innan ett val. Det gick inte den gången av tekniska skäl. Man var för sent ute. En mycket märklig syn på demokrati från den borgerliga majoritetens sida. Politik värd att förakta? Ja, jag tycker det!
Eller är jag bara naiv? Är det normalt att politik förs på det här viset? Ett slags politikens marknad, där den vinner som är bäst på att föra väljarna bakom ljuset. Värt att förakta? Ja, jag tycker det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar