Ensam i Berlin
Vi vet mycket om kampen mot nazismen, om de stora slagen, om ockupationen, om förintelsen, om terrorn, om motståndsrörelsen och om det slutliga sönderfallet. Däremot vet vi av begripliga skäl mindre om tyskt vardagsliv 1933 - 45. Vad upplevde tyska män, kvinnor och barn i städer, samhällen och på landsbygden under åren av nazistiskt maktövertagande, upprustning, krig och nederlag? Just deras erfarenheter är viktiga för vår kunskap om vad en nazistiskt regim innebär.
I romanen Ensam i Berlin (Lind&Co, 2013) berättar
Hans Fallada om makarna Quangel på Jablonskistrasse 55, Berlin, som
1940 får ett fältpostbrev som meddelar att deras ende son stupat under
invasionen i Frankrike. Otto Quangel, fadern, är verkmästare i en
möbelfirma, som efter krigsutbrottet tillverkar bombemballage och
senare övergår till massproduktion av likkistor. Som betrodd verkmästare
är han automatiskt medlem i en nazistisk arbetsplatsorganisation,
liksom hans fru Anna är medlem i ett nazistiskt kvinnoförbund. Brevet blir en vändpunkt i deras liv. Först förstummas de av sorg. Sedan inser de att sonens liv offrats i ett krig som de inte önskat, men ingenting gjort för att förhindra. Nu beslutar de att ägna sina liv åt att protestera mot den väldiga nazistiska maktapparaten. Verkmästare Otto Quangel präntar med tryckbokstäver ett på ett vitt kort: ”Moder, Führern kommer att döda också dina söner!” Inte mer. Sedan lägger de ut kortet på ett ställe där mycket folk rör sig. Så fortsätter de vecka efter vecka, år efter år, att protestera, samtidigt som de fortsätter sina vanliga liv bland grannar och arbetskamrater.
Den enkla motståndshandlingen befriar dem. Äntligen släpper den fruktan som förlamat dem, äntligen ser de medvetet den verklighet som de hela tiden känt till, äntligen ser de sina grannar och släktingar på gott och ont, äntligen får deras liv en mening. De har en ståndpunkt och ett perspektiv. Gestapo börjar snart jaga dem.
Omkring dem råder paranoia och terror. Alla mänskliga förhållanden präglas av skräck, förnekande, svek och misstro. Förtryckarna vet att de hatas av många. Efter Stalingrad förlorar miljoner tyskar sina söner på samma sätt som Quangels. Berlin bombas. Svälten tilltar, först i fängelser och läger, sedan för alla.
De blir förstås avslöjade och gripna så småningom, hamnar först hos SS, senare i ett civilt fängelse. Förhörs. Döms. De är obetydliga och ensamma. Korten de smugglar ut innehåller så lite text. Få läser dem. Trots det inger motståndet självförtroende och mod. Det orsakar turbulens i nazistaten, som svarar med en väldig flodvåg av våld.
Romanen bygger på ett verkligt fall. Otto och Elise Hampel avrättades i Berlin Plötzensee den 8 april 1943, faktiskt på dagen 71 år innan detta skrivs, den 8 april 2014. De fick aldrig veta om deras insats betydde något över huvud taget.
Hans Fallada stannade kvar i Nazityskland när hans mer ryktbara kollegor flydde. Han var tvungen att anpassa sig för att överleva. För det har han varit föraktad. Men han visste vad det innebar att leva sitt vardagsliv under nazismen. Det är det hans roman handlar om. Det – och ett motstånd som inte syntes men som fanns under ytan. Romanen kom nyligen ut i sitt ursprungliga skick, utan strykningar och försköningar. Den skrevs omedelbart efter det tyska sammanbrottet.
Peter
Weiss har också skrivit om livet i Tyskland under andra världskriget, framför allt i Motståndets estetik,
och då särskilt i tredje delen. Han bygger på minutiöst samlade
dokument. Hans personer är socialister och kommunister som tillhör
internationella politiska rörelser och har ett medvetet perspektiv
framåt. Makarna Quangel har bara sig själva. Ändå ger de aldrig upp. Stig Dagermans reportage från Tyskland i Tysk höst (1947) handlar om samma slags människor som Falladas roman: de som tvingades leva sina liv i Nazityskland 1933 till 1945.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar