Ekebybussarna av Lucifer

Ibland får man lämna de politiska kannstöperierna och ägna sig åt det lokala. Det här är ett sådant tillfälle. Ämnet för dagen är Ekeby Trafikförening. Samma namn har en nyutkommen diktsamling av Landskronas utomordentlige poet och akademiledamot, Jesper Svenbro. För att rätt kunna bedöma den måste man ha en gedigen klassisk bildning, vilket jag dessvärre saknar.
 

 

Vad jag har är starka minnen av Ekebybussarna. Trafikföreningen var ett lokalt initiativ på 1920- eller 30-talen som bildades i syfte arr ”uppehålla automobiltrafik Ekeby-Hälsingborg m.fl. ställen till ett pris, som motsvarar kostnaderna för densamma”.
   Ekeby är en ort som ligger ett par mil öster om Helsingborg och det här var ett framgångsrikt kooperativt försök att ge orten god och billig kollektivtrafik in till stan – föreningen fanns till 1995. Det man minns var de smutsgröna bussarna med gul bård som utgick från Hamntorget. Och de var verkligen billiga att åka med. Som liten åkte jag ibland med dem på väg till Kågeröd. Då gick man av i Truedstorp för att sen gå sista biten på landsvägen via Simmelsberga – vi sparade säkert flera kronor jämfört med att ta SJ-bussen via Vallåkra och Halmstadby. Dock löpte man risken att få en loppa från bussinredningen eller från medföljande lantbefolkning vilket min mor brukade varna för.
   Bussarna spelade säkert också roll för kommunikationerna inom dåvarande Ekeby kommun (numera inom Bjuv).  Till ytan inte var den inte stor, men hade utspridd befolkning längs vägarna. Det fanns två centra, gamla Ekeby kyrkby och den industriella uppkomlingen Skromberga. I den senare låg Höganäsbolagets mäktiga anläggning, Skrombergaverken, som tillverkade keramiskt gods – plattor, rör, tegel, klinker – för industrier och byggverksamhet. Lera och kol för förbränningen togs från ett dagbrott i närheten. Inne i huvudbyggnaden fanns de 140 m långa tunnelugnarna som drevs med gas genererad av den lågvärdiga kolen. Lukten är oförglömlig, lite stickande men fullt uthärdlig, en klassisk industrilukt.
   I anläggningen jobbade flera hundra man, de flesta bosatta i det intilliggande samhället, många i bolagets arbetarbostäder. Ekeby hade järnvägsstation på linjen Landskrona Billesholm, senare ett industrispår. Anläggningen står i dag i huvudsak tom sedan nedläggningen 2005, som jag tror sedan Höganäsbolaget splittrades upp och lämnade in. I dag säljs där lite keramiska plattor av italiensk tillverkning av det bolag som övertog boet. När jag pratade med en av ortens veteraner talade han med uppenbart förakt om kvalitén på de italienska produkterna. De gamla tunga saltglaserade avloppsrören som såldes med en garanti på 80 år har ersatts på marknaden med lätthanterliga plaströr. I samhället fanns ett vackert badhus som ännu står kvar och kvar finns också Skromberga musikkår, en klassisk bruksorkester. Bion Saga i stilren funkis revs 1970.
   Detta om det materiella. Poeten har alltså lånat namnet till ett filosofiskt sällskap som på 60-talet sägs ha mötts på herrgården Boserup norr om Ekeby. Filosofin ger jag mig inte in på, men här möter man också lite tidstypisk smågruppspolitik och låt oss citera ett diktfragment:
 Under Solons samtal med Gösta Pythagoras
blir det klart att enighet råder om den politiska ståndpunkten som kommer till uttryck i jamberna:
att klokt navigera mittemellan (h) och (k).
Lundensarna tar till orda, sedan det framgått
att några av kamraterna ’börjat jobba på Findus’.
Thomas av Aquino säger ju att tiden är en Guds gåva
och att människan därför
inte kan sälja sin arbetstid;
framför allt kan Findus inte med profit köpa den.

Man blir glad och mellankolisk av att läsa Svenbro, ungefär som av Göran Printz-Påhlson (”Gläd dig du skåning”). Tyvärr kostar boken 229.-vilket blir 3 kr/sida. Nyutgiven lyrik ska väl inte behöva löna sig?