Svarta, med långa, gula näbbar sitter
de på plattformen mitt i dammen. Två sträcker ut vingarna och skakar
dem lite, för att de ska torka. De liknar hotfulla svarta kors.
Plötsligt flyger de, snabbt, nära vattenytan, spanande efter fisk. I vattnet ligger deras kroppar djupt. De dyker långt och länge. Sedan återvänder de till plattformen. En har en blänkande fisk i näbben, att svälja med huvudet före genom den smala fågelhalsen.
Jag har sett dem hela vintern. Först var de bara några få och jag trodde att de snart skulle flyga vidare som storskarvarna gjort andra år. Men de stannade kvar och blev fler. Nu brukar jag se tio, femton stycken varje gång jag går förbi.
De är beryktade, ja avskydda. Alla har sett naturfilmer där skarvar har förgiftat all grönska med svart avföring. Fiskare klagar över att de utrotar fisken. Storskarvar är fågelvärldens vargar. Många fotvandrare vid Höje å tycker illa om dem.
Jag vet ett ställe där det finns ett fiskstim. Då och då snappar en silvrig fisk efter något i vattenytan. En annan gör ett hopp och blänker till. Jag besöker stimmet någon gång i veckan för att se om det finns kvar.
Ja, där är det. På samma ställe, hela vintern. Jag hade förväntat mig att fiskarna skulle gå i någon sorts vinterdvala, djupt under ytan, men icke. Vintern har förstås varit ovanligt mild.
De grå molnen blir ljusare när solen går upp och jag urskiljer alla de andra tydligare: hägern på halmhögen, de många bläsänderna som snart ska flyga norrut, sothönsen, någon enstaka skata med en kvist i näbben och ett par duvor.
Men det är storskarvarna som fascinerar mig.
Plötsligt flyger de, snabbt, nära vattenytan, spanande efter fisk. I vattnet ligger deras kroppar djupt. De dyker långt och länge. Sedan återvänder de till plattformen. En har en blänkande fisk i näbben, att svälja med huvudet före genom den smala fågelhalsen.
Jag har sett dem hela vintern. Först var de bara några få och jag trodde att de snart skulle flyga vidare som storskarvarna gjort andra år. Men de stannade kvar och blev fler. Nu brukar jag se tio, femton stycken varje gång jag går förbi.
De är beryktade, ja avskydda. Alla har sett naturfilmer där skarvar har förgiftat all grönska med svart avföring. Fiskare klagar över att de utrotar fisken. Storskarvar är fågelvärldens vargar. Många fotvandrare vid Höje å tycker illa om dem.
Jag vet ett ställe där det finns ett fiskstim. Då och då snappar en silvrig fisk efter något i vattenytan. En annan gör ett hopp och blänker till. Jag besöker stimmet någon gång i veckan för att se om det finns kvar.
Ja, där är det. På samma ställe, hela vintern. Jag hade förväntat mig att fiskarna skulle gå i någon sorts vinterdvala, djupt under ytan, men icke. Vintern har förstås varit ovanligt mild.
De grå molnen blir ljusare när solen går upp och jag urskiljer alla de andra tydligare: hägern på halmhögen, de många bläsänderna som snart ska flyga norrut, sothönsen, någon enstaka skata med en kvist i näbben och ett par duvor.
Men det är storskarvarna som fascinerar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar