Jordhögen av Gunnar Stensson

Mellan Klostergården och byggplatsen i Källby har det i sju år legat en kolossal, enorm jordhög, en väldig vikingagravhög, ett riktigt Kullaberg, som har skymt de allt fler färdiga husen i Källby-staden. 
   Först var den svart som den feta skånejorden, men allteftersom åren gick blev den täckt av gräs, nässlor, blåhallonrevor, tistlar och småbuskar. När grävmaskiner och lastbilar då och då forslade bort några hundra ton jord uppstod svarta, blänkande sår i den gröna ytan, men jordhögens monumentalitet snarast förhöjdes. Den tycktes ha kommit för att stanna.
   Och nu, plötsligt, i dag, när jag skulle gå till St Lars vårdcentral, var den borta. Kvar fanns bara en barskrapad jordyta där ett par stora fyravåningshus med hyresrätter kommer att ligga om ett par år.
   Sikten var fri över den tätbebyggda Källbystaden, St Larsparkens träd med sina täta volymer av löv som börjar skifta i gult och rött, slätten och de åtta betande hästarna, Höje å med de nya vallarna av muddermassa, de blänkande växthusen uppe i Flackarp, kastanjeallén till järnvägen och de upptornade, snabbt farande ovädersmolnen.
   Landskapet förvandlas. Varför fotograferade jag inte jordhögen medan den ännu fanns? Jag får väl fotografera den platta ytan som snart försvinner den med, tillsammans med allt annat jag inte kommer att minnas.