Sanderisterna av Lucifer

Jag har hittills undvikit att skriva om Bernard Sanders, men nu såg jag att Ralph Nader, vår gamle hjälte och sanningssägare skrev positivt om honom, myntande namnet ”sanderister” på hans anhängare. Visst är han värd att reflektera över.
 

 

Först några ord om Vermont, ett vackert böljande landskap som känns som en uppskalad version av Romeleåsen. Jodå, det är en populär skidterräng för Bostonborna, bara två timmar bort med buss och bil. Här finns en landsbygd med småsamhällen där jag för första gången upplevde en General Store, en stor betjänad lanthandel som samtidigt är både järnhandel, livsmedelsaffär, pappershandel och drugstore. Välsorterad och mycket trivsam.  Allt påminde om den bild av USA man fick när man läste gamla nummer av Det Bästa från 1940-talet. Här finns också ett utmärkt universitet i Burlington, staden där Sanders vann sina första framgångar som kommunalpolitiker. Och visst, här finns också en stor militär flygbas.
 

 

Det anmärkningsvärda är att Sanders, som i alla år har förklarat sig vara socialist: som borgmästarkandidat, som kandidat till senaten och nu inför presidentposten, kan locka väljare från så olika stater som Nevada och Iowa och Michigan. I Sverige vågar knappt någon numera förklara sig vara socialist. Men i USA., världens mäktigaste militärmakt och främsta företrädare för både kapitalismen och imperialismen, är det miljontals människor som nu ställer upp för en man som ständigt förklarar sig vara demokratisk socialist! Det är häpnadsväckande och en fantastisk källa till glädje i en annars dyster tid.
   OK, det finns där som här renlevnadsmän som förklarar att han inte alls är socialist. Nej, han uppfyller väl inte så många av kriterierna vilka de nu är, men det är inte det viktiga, Det handlar i stället om i vilken riktning det finns hopp om en bättre värld. Vad gäller utrikespolitiken så lär väl Sanders inte starta några nya krig, och på den punkten är jag inte så säker på hans medtävlare Hillary Clinton.
   Det viktiga för mig med Sanders är inte vad exakt han står för. Hans chanser att bli vald är uppriktigt sagt mycket små. Men han väcker och samlar en opinion som man inte trodde fanns. Man hoppas förstås att också USA skulle rymma en organiserad folklig vänster, en förhoppning som aldrig brukar infrias. Drömmar behövs, inte minst just nu när Europas vänster är i sämre kondition än någonsin.