Fredagen den 27 februari 1986 gick
jag längs Södra Förstadsgatan i Malmö efter en lång skoldag. Det var
blött och kallt och började skymma. Min yngsta dotter skulle ha
namnsdag nästa dag. Hon ville ha en pistol. Jag gick in i en liten
skräpbutik – det fanns gott om sådana. Där fanns en liten plastpistol
med vilken man kunde skjuta en gummipil mot en måltavla. Den kostade en
tia.
Tidigt nästa morgon vaknade Karin och jag tidigt och började plantera om blommor. Barnen sov fortfarande. Vi satte på radion. Där pågick en extra nyhetssändning. En grå dag grydde.
En vecka senare reste jag till Stockholm för ett Eritreamöte. Strax före sju steg jag ur tåget i Stockholms Central. Jag gick till mordplatsen vid Sveavägen. En stor hög blommor låg på trottoaren. Joakim Lentz stod och tittade på dem. Han hade tydligen kommit med samma tåg. Annars var det knappt några människor ute. Klockan var ju bara halv åtta på lördagsmorgonen. Vi pratade lite och tittade på de mörka trapporna i Tunnelgatan uppför vilka mördaren flytt.
På kvällen åkte jag tillbaka till Lund och nästa dag gick jag till Folkets hus och skrev mitt namn i en kondoleansbok. Där var en lång kö.
Jag var inte särskilt oroad. Ingvar Carlsson hade tagit över statsministerposten. Jag trodde inte på några stora förändringar. Men på längre sikt var det naturligtvis en historisk brytpunkt.
Åren efter har jag ofta återkommit till händelsen och då påmints om intrycken ovan.
Palmehetsen. Pöbeln i Storkyrkan buade ut Olof Palme för hans engagemang i fredsprocessen Israel-Palestina. Det upprörde mig. Likaså de infama karikatyrerna i borgerlig press och de hatiska affischerna på busshållplatsen i Södervärn. Jag var alltsedan IB-affären drygt tio år tidigare mycket kritisk mot Olof Palme. Just därför upprörde hetsen mig. Jag ville inte vara med i smutskastningen.
Hetsen kom också från vänster. Jan Guillou, som jag på många sätt beundrade, drev strax före riksdagsvalet 1965 den så kallade Harvard-affären i Rekordmagasinet, ett kritiskt tv-program av ungefär samma slag som Uppdrag granskning. Palme hade hållit en föreläsning i det berömda USA-universitetet. Han hade inte mottagit någon ersättning, men hans son fick efteråt gå en kurs på universitetet utan att betala. Guillou fick Palme att småljuga om förmånen och det utvecklade sig till en stor skandal om lögner och skatteflykt.
Jag var kritisk medan drevet pågick, inte bara för att det skymde riksdagsvalets viktiga frågor utan också för att det så uppenbart plågade Palme. Socialdemokraterna vann valet. Palme fortsatte som statsminister. Ett halvår senare blev han mördad. Det finns inget samband, men Harvardaffären ingick i den förgiftade atmosfär som gjorde mordet möjligt.
Tidigt nästa morgon vaknade Karin och jag tidigt och började plantera om blommor. Barnen sov fortfarande. Vi satte på radion. Där pågick en extra nyhetssändning. En grå dag grydde.
En vecka senare reste jag till Stockholm för ett Eritreamöte. Strax före sju steg jag ur tåget i Stockholms Central. Jag gick till mordplatsen vid Sveavägen. En stor hög blommor låg på trottoaren. Joakim Lentz stod och tittade på dem. Han hade tydligen kommit med samma tåg. Annars var det knappt några människor ute. Klockan var ju bara halv åtta på lördagsmorgonen. Vi pratade lite och tittade på de mörka trapporna i Tunnelgatan uppför vilka mördaren flytt.
På kvällen åkte jag tillbaka till Lund och nästa dag gick jag till Folkets hus och skrev mitt namn i en kondoleansbok. Där var en lång kö.
Jag var inte särskilt oroad. Ingvar Carlsson hade tagit över statsministerposten. Jag trodde inte på några stora förändringar. Men på längre sikt var det naturligtvis en historisk brytpunkt.
Åren efter har jag ofta återkommit till händelsen och då påmints om intrycken ovan.
Palmehetsen. Pöbeln i Storkyrkan buade ut Olof Palme för hans engagemang i fredsprocessen Israel-Palestina. Det upprörde mig. Likaså de infama karikatyrerna i borgerlig press och de hatiska affischerna på busshållplatsen i Södervärn. Jag var alltsedan IB-affären drygt tio år tidigare mycket kritisk mot Olof Palme. Just därför upprörde hetsen mig. Jag ville inte vara med i smutskastningen.
Hetsen kom också från vänster. Jan Guillou, som jag på många sätt beundrade, drev strax före riksdagsvalet 1965 den så kallade Harvard-affären i Rekordmagasinet, ett kritiskt tv-program av ungefär samma slag som Uppdrag granskning. Palme hade hållit en föreläsning i det berömda USA-universitetet. Han hade inte mottagit någon ersättning, men hans son fick efteråt gå en kurs på universitetet utan att betala. Guillou fick Palme att småljuga om förmånen och det utvecklade sig till en stor skandal om lögner och skatteflykt.
Jag var kritisk medan drevet pågick, inte bara för att det skymde riksdagsvalets viktiga frågor utan också för att det så uppenbart plågade Palme. Socialdemokraterna vann valet. Palme fortsatte som statsminister. Ett halvår senare blev han mördad. Det finns inget samband, men Harvardaffären ingick i den förgiftade atmosfär som gjorde mordet möjligt.
Den mördade Olof Palme hyllades som ett helgon, inte minst internationellt. Stämningen var underlig. Palme hade många kritiker i det egna partiet. Hur kände de sig? Vad rörde sig i Palme-hatarnas medvetanden i de borgerliga partierna? Alla var förstummade av mordet, men vad tänkte de innanför tystnadens skal? Jan Guillou verkar oberörd. I sin intressanta memoarbok Ordets makt och vanmakt snarast skryter han över sin insats i Harvardaffären.
Även skolarbetet präglades av den undertryckta atmosfären. Palmecitatet om Kunskapens spjut stod ju skrivet på skolgårdens stålmonument.
Hans Holmérs vanvettiga ”kurdspår” ledde till en period av rasistisk hets innan det mynnade ut i intet. Vi antog ett stöduttalande för kurderna på distriktets årsmöte.
Joakim Lenz och jag kallades till partiledningen i Stockholm. Ett antal representanter för svenska solidaritetsorganisationer var samlade. Oswald Söderkvist och Eva Hjelmkvist ville upprätta ett register över vpk-are som arbetade inom organisationerna. Joakim och jag medverkade till att förslaget avvisades. På 1 maj-demonstrationen i Lund talade Ann Schlyter för Afrikagrupperna. I Sydafrika rådde ännu apartheid och Nelson Mandela skulle förbli isolerad på fängelseön Robben Island nästan fyra år till.
Arbetet med EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, fortsatte. Organisationen var nu etablerad i Sverige från Luleå till Lund med Philip Gottlieb som ordförande. Jag blev redaktör för Eritrea-nytt som kom ut med fyra nummer per år och finansierades med statligt tidskriftsstöd. Vi fick 15 tusen per år de tio år Eritrea-nytt existerade.
Också i Internationella utskottet fortsatte Eritrea-arbetet. Boel Berner rapporterade från EPLFs sommarkonferenser i Bologna. Eritrea har starka kulturella och ekonomiska band med Italien och det finns många italienska ord i eritreanernas tigrinja.
Boel Berner medverkade i Eritrea-nytt 2, 1986, med ett referat av en kritisk artikel om Etiopien som den franske filosofen Bernard-Henri Lèvy publicerat i L ´Evenement du jeudi 25/9-1/10 86.
Det visar omfattningen av vår mediebevakning. Men det roar mig också, eftersom Sydsvenskan nu, 30 år senare, börjat publicera artiklar av Levy. 1986 var Levy en betydligt mer progressiv filosof än 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar