Fidel Castros gärning präglades av våld, diktatur och det djupaste
förakt för demokrati och mänskliga rättigheter. Så inleddes Dagens
Nyheters ledare den 27 november i tidningens första kommentar till
Castros bortgång. Det är ord med en styrka tidningen normalt inte
brukar, det låter mer som Per T. Ohlsson. Om man tror att tidningens
engagemang gäller demokrati och yttrandefrihet bör man fråga sig om
tidningen skulle formulera sig så om en politisk ledare i t.ex.
Saudiarabien, Thailand eller Marocko. Svaret är nej.
Cuba ett farligt exempel
Vad DN gör är att visa likgiltighet eller rent av politisk
avsky för vad Castros Cuba har gjort i världen. Det är i första hand
som exempel Cuba har varit viktigt. Det var kanske dumdristigt men det
var möjligt att sätta sig upp mot grannen, världens starkaste
militärmakt. Det har kostat en del: invasionshot, mordhot, ekonomisk
blockad. Men det har varit möjligt. Därtill kommer vad Cuba gjort i
Afrika för att stoppa apartheidregimens expansion i Angola. USA och
Kissinger och Dagens Nyheter talade om de 50,000 soldaterna som Sovjets
legoknektar medan det för Cuba, ANC och Mandela var en
solidaritetsaktion som knäckte apartheidregimen.
Men för DN är Castros Cuba ett land som formligen ropar efter en
intervention som skulle göra landet ”safe for democracy”, den sortens
demokrati som till de yttre formerna liknar USA och som har varit
gängse i Latinamerika under många år. Gudarna ska veta att det är mycket
som brister på Cuba, men det är väldigt tydligt att det är knappast
bristerna i yttrandefriheten som fått människor på Cuba att vilja lämna
landet. Nej, det är varubristen och lusten at se mer av världen. Jag
märkte aldrig 1973 att det var någon som var rädd att säga sin mening.
Så fanns det också hela skalan av ställningstaganden: politiskt
ointresserade, folk som tyckte om Fidel men var mot kommunismen, folk
som var närmast socialdemokrater, folk som var partimedlemmar
Ett ekonomiskt misslyckande
Det är som ekonomiskt system landet har misslyckats. Ingen
svälter – ransoneringarna och låga priser på baslivsmedel garanterar
det. Utbildning och hälsovård är väl utbyggda och Cuba slår vad gäller
barnadödlighet sedan länge USA. Landet utbildar läkare för hela världen
och har varit ledande i epidemibekämpning i Afrika och Caribien.
Men ekonomin och livsmedelsproduktionen är dålig och detta i ett
land som borde var långt mer än självförsörjande. Det är samma gamla
historia: de kollektiva jordbruken och distributionssystemen är
lågproduktiva under kommunismen. De reformer som gjorts har varit
otillräckliga.
Fidel själv har en stor skuld i detta. Han har gripits av den ena
vurmen efter den andra och i bristen på demokrati och en fri press har
inte reformer kunnat ske. Demokrati är en mer effektiv styrelseform.
Fidel var urtypen för en studentrevolutionär som utan djupare kunskaper
eller ödmjukhet inför uppgiften försökte omdana ett litet land under
hård ekonomisk och politisk press utifrån. Han kunde åstadkomma vissa
mirakel men inte alla. Hans yngre bror Raul Castro var till skillnad
från Fidel tidigt kommunist och det har säkert haft sin inverkan.
En folkbildare
Jag har lyssnat på Fidel på Plaza de la Revolucion några
gånger och vi var väl en halv miljon där. Det var lugna
familjetillställningar där barnen lekte och de vuxna samtalade och
drack kaffekask med rom. En gång talade också Salvador Allende. Han var
en latinamerikansk intellektuell med fulländad retorik och
blomsterspråk. Kontrasten mot Fidel var slående – Fidel var
folkbildaren, folkskolläraren. som bara gick upp i tonläge när det
gällde att fördöma USA. Hans förstamajtal var stora genomgångar av
ekonomi och försörjning, väl späckade med statistik och ganska tråkiga.
Och för att exemplifiera med fler latinamerikanska talare: Hugo Chavez
(Venezuela) och Eve Morales (Bolivia) som jag båda hörde i Valbyhallen i
samband med Köpenhamnsmötet om klimatet 2009. Chavez var bombastisk
och allmänt stor i käften som anstår en gammal underofficer, Morales
lugn och sansad och radikalt reforminriktad. Fidel var ovanlig.
Egna intryck
Jag jobbade under 1973 på Havanna-universitetet som FN-expert
inom datavetenskap. Jag var en välbetald utlänning utanför
ransoneringar och bostadsproblem och hade inte sökt jobbet av politiska
skäl. Men jag fylldes efter hand med sympati för vad Cuba försökte
göra: att bygga en solidarisk latinamerikansk välfärdsstat. Det var ett
ganska lyckligt år för Cuba, ekonomin var på uppgång och relationerna
var goda, t.ex. även med Sverige som gav visst bistånd, Vid ett
tillfälle gästades landet av dåvarande utbildningsminister Sven Moberg.
Den lilla svenskkolonin (Alfa-Laval höll då på att bygga ett mejeri)
blev bjudna på en mottagning i det svenska sändebudets residens. Vi
stod där i trädgården i våra guayaberas med glas i handen när Fidel med
några säkerhetskillar körde in i sina gröna jeepar. Min hustru som var
mera handlingskraftig än jag sa: – Kom så går vi och hälsar på Fidel.
Så det gjorde vi och det är enda gången jag träffat honom personligen.
Ulla påstod att hon drömde om honom flera nätter sen. Jag hoppades
länge at han skulle komma till Lund med ett tal på Mårtenstorget för att
återgälda Palmes Cubabesök. Men borgarna grep makten 1976 och då var
det slut på den svensk-cubanska vänskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar