Kulturarv under belägring i Palestina av Gunnar Olofsson

Den historiska staden Sebastia, belägen mellan Nablus och Jenin på den norra delen av det ockuperade palestinska Västbanken, har genom tiderna sett en rad härskare och erövrare passera förbi. En gång sannolikt grundad av kanaanéer på 800-talet f.Kr finns staden - och området "Kanaans land" - i Gamla Testamentet hänvisade till som ”det förlovade landet”, som Gud skall ha givit Abraham och dit Moses förde Israels tolv stammar efter uttåget ur Egypten. Klart är att 3.000 år av historia här, utöver kanaanéer och judar, sett både stenåldersfolk, assyrier, babylonier, perser, greker, romare, bysantiner och osmaner – liksom under en kort period även kristna korsfarare.
 

 

Men nu möter Sebastia en ny typ av erövrare. Bosättare med ambitionen att inte bevara, utan tvärtom eliminera, stadens icke-judiska historia till förmån för den judiska. Konkret handlar det om att beslagta det mesta av stadens landområde för konstruktion av den judiska bosättningen Shavei Shomron, stöld, förskingring och förstörelse av arkeologiska fynd och förbud för palestinierna att etablera någon form av turism till detta historiskt högintressanta område.Israels militär har isolerat platsen. Judiska bosättare förstör palestinsk egendom, och avloppsvatten rinner från Shavei Shomron in på området, ödelägger träd och grödor och hotar invånarnas hälsa.
   Israels okänsliga hantering av annan arkeologi än den judiska har sedan många år oroat omvärlden, inte minst FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO). Redan 1967, när den israeliska ockupationen av Västbanken inleddes, började en kamp mellan Israel och UNESCO som fortfarande pågår. Israel har, trots undertecknandet 1999 av Världsarvskonventionen (1972), upprepade gånger trotsat UNESCO:s olika resolutioner att sluta upp med utgrävningar i syfte att undergräva och förändra den arkeologiska historien. Mest känt är rabaldret kring utgrävningar i och omkring Jerusalem – sedan 1981 på UNESCO:s lista över världsarv – inte minst kring Mughrabi-porten vid tempelområdet. Senast i oktober 2016 varnade UNESCO i en resolution Israel för att förändra Jerusalems kulturella och historiska karaktär – något som lett till att Israel nu avslutat allt samarbete med organisationen.
   Den israeliska högerextremistiska regimens ambitioner att judifiera hela det israeliska kulturarvet omfattar många olika åtgärder: från ödeläggelse av icke-judisk arkeologi och inkorporering av palestinsk kultur i det egna arvet – som till exempel den palestinska deserten knafeh som numera internationellt lanseras som israelisk! – över till fortsatt undanhållande av omkring 70.000 palestinska böcker beslagtagna under den etniska rensningen 1948, undertryckande av arabiskt språk och palestinsk kultur i undervisningen och målmedvetna bildningsresor för skolungdom till valda delar av det ockuperade Palestina för att uppmärksamma det specifikt judiska i områdets historia.
   ”Vi har förberett en lista på 20 arkeologiska platser i Palestina, inklusive staden Sebastia, som vi vill att UNESCO lägger till på världsarvslistan” förklarar Ihab Hajj Daoud på det palestinska Ministeriet för Turism och Antikviteter. Ärendet brådskar. Men när får vi se Sveriges kulturminister Alice Bah Kuhnke, och den svenska regeringen, lyfta ett finger för att aktivt hjälpa det palestinska kulturarvet undan belägring och förstörelse?