Solidaritetsarbete: Personliga minnen från Lunds Afrikagrupp av Ann Schlyter

Denna text var ursprungligen ett föredrag för studenter vid Malmö konsthögskola som handlade om lokalt solidaritetsarbete.
 

När jag flyttade till Lund 1965 fanns här en anti-apartheidkommitte som publicerades en enkel men innehållsrik stencilerad skrift, ”Syd-och Sydvästafrika bulletinen". Jag blev efter ett tag granne med Billy och Yulissa Modise, sydafrikaner i exil, och genom dem träffade jag några av de tidiga aktivisterna i kommittén, som då inte var särkilt aktiva utöver skrivandet. 1968 var jag och min man, Thomas, med och demonstrerade mot Davis Cup matchen i Båstad mot Rhodesia. Matchen ställdes in och det blev mycket publicitet.

Ett halvår senare fick jag och Thomas berätta om detta på ett stort offentligt möte med befrielserörelser i exil i Lusaka, Zambia, där vi gjorde en studie om kåkstäder. Det gensvar vi fick var starkare än vi tyckte vi förtjänade, vi hade ju bara hängt med på demonstrationen. Men upplevelsen lade grunden för en känsla av delaktighet i kampen, som sen låg till grund för mitt solidaritetsarbete. Amilcar Cabral, ledare för befrielserörelsen PAIGC i Guinea-Bissau hade pekat på skillnaden mellan solidaritet och välgörenhet. Solidaritet var just detta att man stödjer varandra i kampen mot samma mål, i detta fall mot orättvisor i form av kolonialism och apartheid.

Bildandet av Afrikagrupper
Så bildade vi Lunds Afrikagrupp, LAG, som tillsammans med Malmö Afrikagrupp var ansvarig för av tidskriften, som nu hette Södra Afrika informationsbulletin. Jag skrev knappast något, men hjälpte till med tryckning och distribution på Acupress på Amiralsgatan i Malmö.
 

 

1969 deltog vi i aktionerna mot Cabora Bassa, en stor kraftverksdam i Moçambique, som skulle förse Sydafrika med el, och där ASEA medverkade. Ett helt nummer av bulletinen ägnades åt detta. Då hade vi kontakter i den lokala fackklubben på Asea i Ludvika, men annars var förhållandet till fackföreningen inte det bästa. Metall påstod att 300 svenska jobb skulle gå förlorade, vilket inte hände när ASEA faktiskt drog sig ur projektet.
   1970 bodde jag i Stockholm och var med och startade Stockholms Afrikagrupp, där fanns en Sydafrikakommitte och en Angolakommitte, vilka utgjorde kärnan i gruppen.  Afrikagrupperna jobbade mest dessa år mot krigen i de portugisiska kolonierna, även om vi också hade viss bevakning av Sydafrika. Ett halvdussin Afrikagrupper jobbade lokalt och hade informella men täta kontakter med varandra. Det första nationella mötet med alla existerande grupper var i Arvika 1971. Det minns jag för jag hade med mig min första dotter, Sara, som bara var något halvår gammal. Årliga nationella möten hölls sedan och 1975 bildades AGIS, Afrikagrupperna i Sverige.
1973 tror jag det var, som LAG var värdar för en konferens med ledare för de befrielserörelser vi stödde i de portugisiska kolonierna, MPLA, Frelimo och PAIGC. Dessutom deltog representanter för solidaritets-organisationer i England och flera andra länder. Vi hyrde lokaler på Smålands nation för mötena.  Övernattningen ordnades hemma hos LAG:s medlemmar. Jag konfronterades för första gången med behovet av säkerhetsarrangemang. Vi fick möblera om så att ingen av ledarna satt med ryggen mot ett fönster.

Kolonialtidens slut
Med fascismens fall i Portugal 1974 fortsatte solidaritetsarbetet med de nya självständiga länderna, så småningom i den fristående biståndsorganisationen ARO (Afrikagruppernas Rekryteringsorganisation). Fokus för Afrikagrupperna blev återigen Sydafrika. Efter Soweto-upproret 1976 var det inte svårt att få gehör för solidaritetsarbete. Jag jobbade i Moçambique året efter och träffade då en kille på 17 år som varit med. Hans berättelse var väldigt stark. Han menade att han inte haft någon framträdande roll i upproret, men deltagit i protester mot afrikaans som undervisningsspråk och för undervisning i matte och fysik. Några dagar efter upproret blev han hämtad i sin säng mitt i natten, och det följdes av månader av isolering och tortyr (hindrades att sova, fick stå på knä länge, länge). Vakterna låtsades ofta slarva, som för att ge flyktmöjligheter, men han visste att om han skulle försöka blev han skjuten i ryggen. Han hade sett det hända. Efter att ha släppts lyckades han ta sig ut ur landet. Han kunde då av säkerhetsskäl inte säga hur. Men han antydde att utan hjälp av vita inom statsförvaltningen hade det inte gått.
 
Bojkottdebattens tid
Från den första anti-apartheidrörelsen i början av 60-talet fram till apartheids fall pågick debatten för och emot bojkott med i stort sett samma argument. Nordvästra Skånes tidningar stödde apartheid och fascistregimerna i södra Europa, Liberala tidningar argumenterade att handel och investeringar stödde demokratisering, medan bojkott skulle drabba folket. Vårt huvudsakliga motargument var att befrielserörelserna efterfrågade bojkott, men också att de svenska företagens produkter användes av polis och militär.  Solidaritetsarbetet fick alltmer mer stöd hos allmänheten. Olof Palme hade ett personligt engagemang och socialdemokratiska partiet hade ett aktivt och tydligt avståndstagande från apartheid. Men isoleringsstrategin hade inget tydligt stöd. LO och TCO förespråkade svensk industrietablering i Sydafrika. De hade kontakt med de legala fackföreningarna vid de svenska industrierna. Det fanns också fackföreningar som tvingats under jorden och i exil och dem hade vi i Afrikagrupperna kontakt med (och säkert socialdemokraterna också fast utan vår vetskap).
 

 

Själv var jag TCO ansluten och jobbade i motvind för isolering. TCO hade en insamling till de legala fackföreningarna, och även om vi ansåg att detta var mot isoleringsstrategin, så gav det mig och andra aktivister många möjligheter att tala på fackmöten här runtom i Sverige. Afrikagrupperna jobbade under alla apartheidåren mycket mot svenska företagsetableringar. Men förtrycket i Sydafrika var tuffare än någonsin och det var svårt att få ut tillförlitligt material om motståndet.
   Den Svarta Medvetenhetsrörelsen engagerade unga och de arbetade mer öppet än ANC. Men efter mordet på dess ledare Steve Biko (1977) fick även de gå under jorden. Detta var ju före internet och de möjligheter som det mediet ger. Jag jobbade periodvis i Zambia och för mig var det de personliga kontakterna med flyktingar och befrielserörelser som höll mitt engagemang vid liv. Jag intervjuade exilledare för ZANU, ZAPU SWANU, SWAPO, ANC och Unity Movement, och försåg kamraterna därhemma med utskrifter. Upprepade massakrer gav publicitet om förtrycket i Sydafrika.

Aktivistarbete: Information, loppis och studier
Afrikagrupperna definierade sig som en anti-imperialistisk aktivistorganisation med individuellt medlemskap. Som aktivister stod vi ofta på torget, delade ut flygblad och samlade in pengar. För varje gång var man tvungen att söka polistillstånd. Många av oss var studenter, men många av oss, som höll på år efter år, var förvärvsarbetande. Vi hade universitetsanställda, sjukvårdspersonal, lärare och hantverkare som medlemmar, och en fotograf och en sjöman kommer jag nu också väl ihåg. En rätt stor grupp av afrikanska studenter i Lund hade vi sporadisk kontakt med, och kunde få stöd vid vissa aktioner. Vitor Batista, som lämnat Portugal för att undgå att bli uttagen till krigstjänstgöring i kolonierna hörde under flera år till de mycket aktiva.
   Själv jobbade jag heltid och hade två barn. Mitt engagemang underlättades av att gruppen hade en lokal i källaren till huset där jag bor. Vi träffades varje tisdagskväll, till det kom studiecirklar för ickemedlemmar och aktioner på stan. Mitt specialintresse var afrikansk skönlitteratur, som jag hade cirklar i under många år, och med dem fick kontakt med afrikaintresserade människor utanför kretsen av vänsteraktivister. Ibland ordnade vi loppmarknader. Vi delade ut flygblad i stadsledarna, hämtade lopporna, sorterade och sålde i tillfälligt hyrda centrala lokaler. Det gav mycket pengar till skillnad från bösskramlandet på stan. De kläder vi inte sålde gick via Emmaus till flyktinglägren i Afrika.
   Vi studerade mycket.  Framstående medlemmar, de flesta i Stockholmstrakten, skrev en bok som användes i studiecirklar. Den första kom ut 1972 och en ordentligt utarbetad utgiva kom 1977. Studierna var inriktade på att kunna ta ställning till de olika organisationer i Sydafrika som verkade mot apartheid och deras verksamhet. Vi byggde upp ett imponerande kontaktnät. Exilsydafrikaner försåg oss med material, liksom holländska och brittiska solidaritetsorganisationer. De var välunderrättade och delade regelbundet med sig av vad de visste. Även danska, holländska och italienska grupper bidrog. På den tiden var det brevledes. Flygpost från Zambia tog över en vecka. Anti-apartheidrörelsen troligen den första globala solidaritetsrörelsen.
   Afrikagrupperna landade så småningom i ställningstagandet att ANC var den ledande befrielserörelsen. Det var inte så enkelt som det nu efteråt kan förefalla. Verksamheten i Sydafrika var ju underjordisk, det fanns flera konkurrerande organisationer, framförallt konkurrerade exilorganisationerna, och vi konfronterades av mängder med motsägelsefull information och desinformation. I Lunds Afrikagrupp togs ställningstagandena i stor enighet, i vissa andra grupper blev konflikterna mellan de som stödde PAC eller Unity Movement (främst trotskistiska grupperingar) jobbiga. I LAG fanns aktivister som var medlemmar i olika vänstergrupper, i vänsterpartiet (då VPK), i socialdemokraterna och under en period var faktiskt en av våra mest aktiva medlemmar folkpartist. De flesta var partilösa medan flera var aktiva i kyrkliga organisationer.

Centralorganisationer bildas
Med bildandet av Afrikagrupperna i Sverige, AGIS, och etablerandet av ett centralt kontor i Stockholm blev vårt material mer professionellt. Men centraliseringen innebar också att lokalgrupperna tappade initiativ och entusiasm. Organisationen blev dominerad av Stockholm, Uppsala och Mälardalen. Lunds Afrikagrupp hade inte ens någon i styrelsen, det var för dyrt och tröttsamt att åka på möten. Det pågick en hel del kontakter mellan Afrikagrupperna och socialdemokratin, ABF och SIDA, även om vi alltid hölls på armlängds avstånd. Afrikagrupperna ansågs för långt till vänster.  ANC hade kontakter med Moskva, vilket misstänkliggjorde organisationen i mångas ögon. Detta var ju under det kalla kriget. Frågor om våld, väpnad kamp och förhållande till Sovjet, hörde till de vi aktivister ständigt konfronterades med.
   I syfte att bredda rörelsen och mildra vänsterstämpeln bildades på centralt initiativ Isolera Sydfrikakommitten, ISAK 1979. I hela riket blev ca 70 organisationer medlemmar och genom dem blev uppemot 800 000 personer indirekt medlemmar i ISAK. I Lund bildade ett tjugotal politiska och kyrkliga organisationer en lokal kommitté, varav fem blev aktiva i styrelsen. Jag satt för Afrikagruppen och Greta Hofsten för en kyrklig organisation.  Vi inhandlade Sydafrikanska varor som vi radade upp på ett bord på torget för att folk skulle känna igen vad de INTE skulle köpa. Bland annat en flaska Cap Constantia, ett populärt starkvin. Den öppnade vi Nelson Mandela frigavs. Då var vinet brunt och hade grus i botten, men det var gott. Till detta åt vi kex med Koo-marmelad. Möjligen utan officiell sanktion av ISAK, tillverkade vi små röda klisterkapper med texten Köp inte sydafrikanska varor, och klistrade inne i butikerna på Koo marmelad, apelsiner och annat.  Senare hade vi en bojkottkampanj riktad mot Shells verksamhet i Sydafrika.
   Amandla var en dans och sånggrupp bestående av sydafrikanska 30 ungdomar från flyktingläger i Tanzania. De var på turné 1983 under lednings av Yulissa Modise. De kom till Lund tack vare ändringar programmet, det var inte planerat från början. Trots mycket kort varsel lyckades vi ordna några fullsatta och bejublade föreställningar i Svaneskolans stora aula. Gruppen skulle sen flyga vidare till Nordafrika men deras framträdande där blev inställt och de blev fast här i en vecka innan de kom iväg. Tjugo av dem var inkvarterade på vinden och i olika rum i den stora villa där jag bodde i kollektiv. Det blev oerhört jobbigt med att få fram mat och att hålla ordning på ungdomarna, men det gick bra.
   På åttiotalet jobbade jag periodvis i Zimbabwe och bodde då hos mina vänner Jaja och Premi Appalraju, som bott i Lund och jobbat med oss för att ta emot Amandla-gruppen. Periodvis var det för farligt att bo hos dem i Harare. De använde bara sitt hus på dagarna. De sov på olika platser varje natt. Några ANC aktivister hade blivit likviderade av apartheidregimens utsända mördarpatruller. För mig var det en upplevelse att få sitta i Appalrajus vardagsrum och lyssna till många av Sydafrikas exilledare, som mellanlandade där under sina resor. Jag kunde prata med dem, inte i intervjuform, utan i långa avslappnade samtal.
 

 

Efter apartheid
Med Mandelas frigivande 1990 började förändringen av en befrielserörelse till ett lagligt demokratiskt parti. I oktober det året blev jag bjuden av ANC att komma till en konferens om kommunal demokrati, fysisk planering och bostadsbyggande. Jag fick delta i diskussionerna, som till stor del handlade om vilken roll civics (en sorts medborgarorganisationer eller gatukommitteer som trotsat apartheid och upprättat zoner där de styrde) skulle ha i relation till valda företrädare inom den kommunala demokratin. Jag var ombedd att hålla ett anförande om hur det går till i svenska kommuner, speciellt med hänsyn till stadsplanering och bostadsbyggande, men det fick jag förenkla ganska mycket för att anpassa till den pågående diskussionen.  De sydafrikanska aktivisterna förväntade sig en mycket snabb förändring. Jag såg risken för djup besvikelse och försökte visa på hur rättvisa städer kan byggas, men att det inte kan ske över en natt. Något man bittert har fått erfara, trots ett ambitiöst miljonprogram.
   Jag hade också förmånen att få vara med på ANC:s första legala kongress i Durban året efter. Där visade kvinnorna tydligt att de ville ha stora förändringar mot jämställdhet, både i samhället och i partiet. När Mandela sedan mötte oss utländska gäster för en frågestund, erkände han att han inte tidigare hade förstått vidden av missnöje bland Sydafrikas kvinnor, men att han inte tvivlade på att det var berättigat. Med detta kan man säga att mitt solidaritetsarbete för södra Afrika förändrades till att bli helt integrerat med mitt professionella liv. Jag fortsatte med undervisning och forskningssamarbete vid universitet i regionen och drev olika projekt kring jämställdhet inom bostads- och stadsbyggnadsfrågor.