Sommarlov

Så var ännu en VB-termin till ända. Troligtvis den 85:e får jag det till när jag räknar. Vet inte hur många som krävdes för att man skulle räknas som överliggare enligt studenttraditionen. Fast vi som kämpar på med VB ser oss nog hellre som överlevare än som överiliggare om vi får välja själv.
   Vill bara instämma i budskapet i bilden nedan.
 

 

En grupp som kanske förtjänar detta lite extra är alla kommunalpolitiker som just nu kämpar sig igenom ett tvådagarsmöte om Lunds budget.
   Här nedan publiceras en artkel från mötet från Hanna Gunnarsson. Vi publicerar ockå hennes inledningsanförande för den som liksom red inte följer mötets alla detaljer. Texten har VB lånat från Hannas blogg.
   Eventuella analyser och granskningar får för VB:s del vänta till hösten som för oss startar den 18 augusti.
red

Fortsätt rösta på förslaget att asylsökande ska få bo kvar!

Medverka till en humanitär folkstorm! Fram till den 26 juni går det att rösta för Bertil Egerös förslag att asylsökande ska få bo kvar i sina boenden även om deras ålder utreds. Hittills har fler än 600 stött förslaget. Antalet kan säkert mångdubblas under de tre veckor som röstningen fortsätter.
Gör din röst hörd i asylpolitiken! »

6-dagarskriget och ockupationens brott av Gunnar Stensson

”NO GREATER LIE
To cover up the crimes the occupation has needed propaganda-driven media that betrays its role, an engaged education system that violates its mission, a duplicious security establishment, politicians lacking  a conscience and a civil society that doesn´t have a clue.”
Gideon Levy, Haaretz 2/6.
 

En representant för dessa israeliska politiker utan samvete och det israeliska civilsamhälle som inte har en susning försökte i Sydsvenskan 12/6 dölja ockupationens brott i en artikel med rubriken ”Det är absurt att göra Israel ansvarigt för den bristande jämställdheten och emancipationen i det palestinska samhället”.
   Det var den israeliska regeringens ambassadör i Sverige, Isaac Bachman.
   Sydsvenskan har upprepade gånger gett honom utrymme på sina opinionssidor och sällar sig alltså till de propagandadrivna media som försöker dölja ockupationens brott.
   Lyckligtvis finns Haaretz, en liberal tidning i Israel, som avslöjar lögnerna om brotten.

Årliga budgetdebatten - en historia om nedskärningar av Hanna Gunnarsson

När Veckobladets läsare läser detta är kommunfullmäktige förmodligen på upploppet av årets tvådagars-kommunfullmäktigemöte (eller kanske rent av redan klara!). Det årliga budgetmötet är som vanligt två dagar långt och hålls som vanligt mitt i studentveckan. När försommaren är som finast sitter fullmäktige inomhus och debatterar (tjaffsar om) siffror.
   Precis som tidigare år fanns ett stort antal budgetförslag på bordet, totalt sju stycken. S och Mp la fram en gemensam budget som kommunens styrande partier och M, C och KD samarbetar. Övriga partier la helt egna förslag.

Budgetarna kan tyvärr sammanfattas med ett enda ord: “nedskärningar”. Det var bara Vänsterpartiets och Feministiskt initiativs budget som innehåller satsningar på välfärden, men även de borgerliga partierna har en del specifika satsningar på olika hjärtefrågor. Den socialdemokratiska och miljöpartistiska budgeten är tyvärr en besvikelse. Från början fanns inte en enda satsning, de enda ökningarna var kostnader som vi redan visste att vi skulle ha (ett dyrare färdtjänstavtal, till exempel). S och Mp la under debatten in en satsning på fortbildning på skolan, men gjorde samtidigt en nedskärning på nästan 40 miljoner i skolbudgeten. För det är just nedskärningar som är det genomgående temat hos S och Mp. Varje nämnd ska göra besparingar. S-Mp-budgeten är väldigt lik de budgetar som borgarna la under sin senaste mandatperiod: Nedskärningar på en eller två procent, och inga särskilda satsningar. En passiv, tråkig och sorglig budget.

Vänsterpartiets budget innehåller däremot stora satsningar på välfärden: 40 miljoner extra till vård och omsorg (äldreomsorgen m.m.) och 35 miljoner extra till skolan, från förskolan till vuxenutbildningen. I vänsterpartiets budget finns dessutom viktiga feministiska satsningar på jämställda löner, avskaffa delade turer och prova 6 timmars arbetsdag i äldreomsorgen. Vi stryker kommunens deltagande på Almedalen och fastighetsmässan Mipim, avskaffar kommunens kostnader för alla internfakturor, ger extra resurser till byggnadsnämnden och tekniska nämnden för planering och underhåll samt lägger nästan 15 miljoner på kultur- och fritid för att sänka avgifter och ge fler ungdomar möjlighet att utöva kultur och idrott. V:s budget finns att läsa här i sin helhet, och i sammanfattning,

I hänryckningens tid av Lucifer

Jag har blivit Pingstvän på gamla dagar. Nej, inget religiöst eller så, jag sörjer bara Annan Dag Pingst, som våra beskäftiga lagstiftare har plockat bort. Annandag Pingst var ju en kravlös extra helgdag som markerade den blomstrande försommaren. Nu har det blivit en ordinär veckända utan den minsta festkänsla. I stället har vi fått den meningslösa nationaldagen, förr Svenska Flaggans dag, som har kvar sin gamla aura av gymnastikuppvisningar och hemvärnskonserter.

Reaktionär önskan
Ja, se där lite allmän kverulans och populism. Jag är nämligen övertygad om att jag har en klar majoritet av svenska folket bakom mig i min saknad av annandagen. Vi brukar ju säga att med politiken kan man inrätta samhället som man vill ha det. Men tänk er att man på allvar skulle resa kravet på att annandagen skulle återuppstå. Man skulle bli utskrattad och förlöjligad och bli betraktad som reaktionär. Nej, det är nog kört, nu får vi sitta där med denna nya helgdag och längta efter den gamla. Chanslöst. Hur kunde Vänsterpartiet gå med på det här?

Lunds gymnasiebusiness
Veckans intressanta politiska utspel står FNL för när de kräver förtur för Lunds elever till gymnasieplatserna. Som bekant är det utsocknes som tar upp mer än 60 procent av platserna. Lund har ett avtal med ett stort antal kommuner om att vi tar emot deras elever. Det är därför man vill bygga ännu en gymnasieskola. Vad är tanken bakom?
   Allmän välvilja från Lund? Knappast, det handlar nog mer om att få in mer pengar.
V har sedan ett antal år opponerat mot detta och försökt väcka andra kommuner till insikt. Det innebär att man försämrat möjligheterna för andra att bygga egen gymnasieutbildning och därmed utarmat den lokala kulturmiljön. Det har varit svårt att få andra kommuner att tänka så långt. V har fått nöja sig med att säga nej till ytterligare ett gymnasium i Lund.
   Men när FNL nu använder egennyttaargumentet kan situationen förändras. Socialdemokraterna har tidigare varit inne på tanken och oroat sig för lundaeleverna, Det är ett ytterst rimligtargument: Lunds kommun har att i första hand fylla behoven för de egna kommuninnevånarna. I sista hand handlar det här också om det fria skolvalet, man ingen tycks våga göra något.

Nästan en valseger
Jag är ingen vän av valvakor, och valutgångarna under senare år har inte varit så muntra. Men valet i Storbritannien för två veckor sedan: det var länge sedan jag kände mig så upplivad! Visst Labour vann inte, men vilken kampanj och vilken återkomst för socialismen! Här har Corbyn förtalats och odugligförklarats sedan han valdes till ledare för ett par år sen och nu visar han sig kunna entusiasmera en hel generation av nya Labouranhängare. Svenska socialdemokrater tar förstås avstånd – folk av hans sort är det sista S vill kännas vid när man ska närma sig borgarna inför nästa regering. 
   S-politiken efter Juholt är en enda lång kedja av högerjusteringar (senast den exempellösa anknytningen till Trumps USA som i augusti ska manifesteras genom tusen amerikanska soldaters deltagande i kommande Östersjöövning). Juholt manövrerades ju bort av partihögern inom S – vad de gamla Blairanhängarna försökte mot Corbyn i England. Och ingen tycks bry sig om att S håller på att spela bort Sveriges alliansfria utrikespoltik.

Byggnadsnämnden: Fel namn beslutades! av Ulf N

Byggnadsnämnden har som kanske är bekant utmanat lundaborna att ge namnförslag på de nya stadsdelarna som gått under arbetsnamnen Lund Sydväst och Öresundsvägsområdet. Anledningen till detta är att nämnden inte gillade tjänstemannaförslaget gällande det sistnämnda området: Fabriksstaden.
   Många namnförslag lämnades in. Av dessa föreslog tjänstemännen fortsatt Fabriksstaden för området vid Öresundsvägen och Höjedal för sydvästra Lund.

Återremiss
I maj beslutade nämnden i relativt stor enighet att i stället kalla det sistnämnda området för Källby. Kring namngivningen av Öresundsvägsområdet rådde större oenighet. Fast på en punkt var nämnden enig: Fabriksstaden skulle inte väljas. Valet stod i stället mellan Västerbro och Öresundsvången. Nämnden ville då ha argumenten för de två namnförslagen ytterligare belyst och återremitterade ärendet.

   Vid nämndens sammanträde nu i början av juni skulle så namnet definitivt beslutas. I beslutsunderlaget fanns bland annat ett yttrande från Lantmäteriet, Sektionen för ortnamn och sekretess i Gävle.
   Lantmäteriet skriver i sitt yttrande bland annat: ”Lantmäteriet konstaterar att namnförslaget Öresundsvången anknyter till den i området centralt belägna Öresundsvägen. Gatan har fått sitt namn efter det tidigare Sockerraffinaderiet Öresund som hade sin anläggning på platsen. Namnet ansluter i övrigt till de i Lund förekommande namnen på -vången som anger områden i staden: Galjevången, Kyrkovången, Möllevången m. fl. Det föreslagna namnet Öresundsvången kommer även att sekundärt kunna kopplas till den tidigare verksamheten i området, och bidrar därför till att bevara den lokala industrihistorien.”

”Inte genomskinligt”
Vidare säjer Lantmäteriet: ”Namnförslaget Västerbro är härlett ur namnet Kung Oskars bro som avser en bro över det närliggande järnvägsområdet, samt stadsdelsnamnet Väster. Alternativt kan, enligt förslaget, ordet bro även syfta på den gamla vägen som gått genom området, där vägbanan i det då delvis sanka området kunde kallas bro. Namnet Västerbro är enligt Lantmäteriet inte lika tydligt utpekande och genomskinligt som förslaget Öresundsvången, och namn på -bro saknas helt i Centrala Lund.”
   Lantmäteriet konstaterar därför att Öresundsvången bättre passar in i det befintliga ortnamnsskicket och förordar att namnet Öresundsvången ska antas.

Hör inte hemma i Lund
Trots de närmast förödande argumenten mot namnet Västerbro föreslog Stadsbyggnadskontoret att namnet Västerbro skulle väljas. För detta förslag röstade en majoritet bestående av S och M, medan MP, L, C och KD röstade för Öresundsvången. (V var inte närvarande vid mötet). Så nu får Lund dras med ett namn som i stort sett saknar historisk förankring och som inte hör hemma i ortsnamnskicket ti övrigt.

När var ”America great”? av Gunnar Stensson

Jag funderade över vad ordet ”great” betyder under en promenad till Sankt Lars vårdcentral. Make America Great. Great Britain. Inte bara Donald Trump utan också Theresa May är besatt av ordet great.
   Det innebär inget positivt i samband med imperier, erövringar och nationalism, tänkte jag. Kanske finns andra sammanhang där det kan användas.
   Om adjektivet great skulle användas om någon period i USA:s historia, vilken skulle det i så fall vara?
   Jag gjorde en snabbspolning i minnet och fick ihop en lista. (En massa råkor väsnades i ett träd). När jag kom hem skrev jag ner listan. För att få en sorts kronologi utgick jag från några presidenter, alls inte alla. Sedan delade jag upp listan i fyra perioder. Då såg den ut så här:

USA-krönika
1776-1932
Washington: Självständighetsförklaring. Slavhandel och slavekonomi. Södern: bomullsplantager. Nord: industrialism.
Lincoln: Amerikanska inbördeskriget. Slaveriet avskaffas. Västern erövras. Indianutrotning. Invandring.
Wilson: Första världskriget. Det glada 20-talet. Rasism. Segregation. Depression.

1932-1960
Roosevelt: New Deal. Pearl Harbour. Normandie.
Truman: Hiroshima. Marshallhjälp. Kallt krig. Nato. Mc Arthur vill använda kärnvapen i Korea.
Eisenhower. Tja. Han hade gjort sitt som ÖB.

1960-2000
Kennedy: Medborgarrättskamp. Kuba. Mördad 63.
Johnson: Vietnam. Martin Luther King mördad. Robert Kennedy mördad.
Nixon: Black Power. Black Muslims. Watergate. Militärkupp i Chile.
Ford: ut ur Vietnam.
Carter: Ambassadockupation i Iran.
Reagan: Krig Irak-Iran. Berlinmuren rivs. ”Historiens slut”.
Bush d.ä.: Kuwaitkriget
Clinton: Bombning av Belgrad. Avtal Israel-Palestina.

2000-2017
Bush d.y. World Trade Center. Invasion i Afghanistan och Irak.
Obama: Ekonomisk kris. Obama-care. Arabisk vår. Syrien. IS.
Trump:  America First. Make America Great Again. Isolationism. Bryter med klimatavtalet.

Den första perioden är förstås bara en sorts historisk sammanfattning att utgå ifrån. De andra tre har jag bevittnat och engagerat mig i med intensivt intresse.
   Under perioden 1932-60 var jag fylld av ganska okritisk beundran för USA. Inte bara jag. Sådan var den allmänna opinionen efter andra världskriget i Sverige och övriga väst. Många stannade i den attityden resten av livet.
   Perioden 1960-2000 fylldes jag av frustration och vrede, en vrede som förstärktes av mina tidigare förväntningar. USA-imperialismen härskar. Krossa den!
   2000-talets USA utvecklades till en global katastrof, utlöst och underhållen av USA. Obama försökte bromsa. Valet av Donald Trump bekräftar kollapsen.
 

 

Vad kunde motivera ordet great för att karaktärisera USA ungefär mellan 1930 och 1960?
   I första hand det banala konstaterandet att USA blev världens mäktigaste nation genom segern i andra världskriget. Men också Roosevelts sociala politik under 30-talet, sammanfattad i beteckningen New Deal, och Trumans satsning på Europas återuppbyggnad genom Marshall-hjälpen.
   Att Donald Trumps isolationism är raka motsatsen till den som fördes under USA:s stora tid behöver inte ens påpekas.
   Trump är konsekvent inriktad på att göra America small på alla områden. En liten bromskloss, inriktad på vinst.
   Vad händer perioden efter 2020?

Inledningsanförande i budgetdebatten 2017 - om en vänsterbudget i Lunds kommun

Vänsterpartiet inledningsanförande Lunds kommuns budget 2017-06-14
Hanna Gunnarsson, gruppledare
(Hämtad från Hanna Gunnarssons blogg)
 
Kära lundabor och kommunfullmäktige!

Vänsterpartiet kommer idag att lägga fram en budget i Lunds kommun som bygger på att stärka välfärden och att förbättra arbetsmiljön för kommunens anställda, framförallt för alla som jobbar inom omsorgen där arbetsbelastningen idag är väldigt hög. En stor del av de som jobbar inom omsorgen är kvinnor. Vänsterpartiets budget är en stark feministiskt budget som omfördelar resurser och utjämnar klyftor i samhället.

Vänsterpartiets budget innehåller rejäla satsningar på välfärden, på det som är grunden i kommunens arbete. Vår budget ger möjligheten att anställa fler i skolan och omsorgen, ge mer tid för varje enskilt barn och äldre, att höja löner, förbättra arbetsmiljön eller sänka arbetstiden. Sådant som gör att välfärden blir starkare och kommunen anställda får en bättre vardag. Vi vet att det behövs, vi ser det i den lundensiska verkligheten varje dag. I vänsterpartiets budget finns 40 miljoner mer till äldreomsorgen och 35 miljoner mer till Lunds skolor och vuxenutbildning. Det är pengar som vi vet behövs.

I Vänsterpartiets budget finns flera viktiga feministiska satsningar, framförallt att förbättra arbetsmiljön för de anställda, oftast kvinnor, inom äldreomsorgen. Vi går från ord till handling med tre viktiga förbättringar. Den första är att avskaffa de ofrivilliga delade turerna i kommunen. Kommunfullmäktige har redan sagt ja till att avskaffa de delade turerna genom att bifalla en motion från Vänsterpartiet. Att avskaffa de delade turerna är inte bara en förbättring för de som arbetar i Lunds kommun nu utan också en satsning som kommer göra det enklare att rekrytera personal och behålla den personal som vi redan har.

Den andra är att sänka arbetstiden inom delar av äldreomsorgen till 6 timmar. Inom äldreomsorgen är det idag en stor risk att personalen inte orkar arbeta hela arbetsdagar och tvingas gå ner i arbetstid för att orka med sitt jobb. Runt om i landet, i både offentlig och privat verksamhet, har 6 timmars arbetsdag provats med goda resultat, framförallt för arbetsmiljön och i minskning av sjukskrivningar, men också genom mer effektivt arbete under de timmar som man jobbar. Vi tror att detta är framtiden och Vänsterpartiet vill att Lund sällar sig till kommuner som provar detta.

Den tredje satsningen är på att jämställa lönerna. Det finns ett lönegap mellan yrken som domineras av kvinnor respektive män med likartad utbildningsnivå. Vi måste aktivt satsa på löneökningar inom de branscher som har lägst löner idag. Dessa arbetsplatser domineras av kvinnor.

Men det absolut viktigaste i Lunds kommuns budget är att stoppa nedskärningar. I Vänsterpartiets budget finns inga nedskärningar i välfärden. Inga alls. Inte någonstans.

Det är både svårt och lätt att vara ett vänsterparti i Lunds kommunfullmäktige. Det är svårt eftersom vi som står till vänster i kommunpolitiken inte får särskilt mycket draghjälp från det rödgröna styret i arbetet för en starkare välfärd och mer rättvist Lund. Men det är också lätt, eftersom vi nästan helt saknar konkurrens på vänstersidan. Vi som står till vänster kan relativt ohotat visa på vad det faktiskt skulle gå att göra i Lund om det fanns lite större vilja och lite mer mod. Det går att lägga fram förslag på förändringar och, håll i er, det går att göra satsningar på välfärden om man bara vill.

Jag ska erkänna att jag blev lite dyster när jag såg S och Mp-s budgetförslag. Jag vet inte hur jag ska säga det här på ett snällt sätt - S och Mp:s budget är inte bra. Om man lägger den bredvid någon av alliansens budgetar från slutet av förra mandatperioden så ser man knappt några skillnader. I S och Mp:s budgetförslag för Lunds kommun finns nästan inte en enda satsning. Ingenting som gör Lunds välfärd starkare eller vårt lundasamhälle mer rättvist. De enda tilläggen är sådana kostnader vi vet att vi ändå kommer att ha, som färdtjänstavtalet. Istället innehåller S och Mp:s budgetförslag en lång rad av nedskärningar. Varje nämnd ska spara, oavsett om det är på skolan, äldreomsorgen, miljötillsynen eller det sociala arbetet. Nedskärningar överallt.

En tröst för S och Mp är att borgarnas budgetar är sämre. Antalet miljoner som sparas in på välfärden, barnen, de gamla, de som behöver mest stöd av samhället, är hisnande.

Vänsterpartiet protesterar å det bestämdaste mot alla försök att ta ut mer pengar ur våra kommunala bolag. Nu börjar det nästan likna en plundring. De extra vinstutdelningarna ur de kommunala bolagen hindrar bolagen att använda dessa pengar för nödvändiga förbättringar i sin egen verksamhet. Våra bolag är framförallt bra på att arbeta med miljö- och energifrågor.  
Det absolut värsta är när de borgerliga partierna vill ta ut mer pengar ur vårt kommunala bostadsbolag LKF. Detta är pengar som kommer direkt från hyresgästernas hyresinbetalningar, och är pengar som skulle gå till renoveringar och upprustningar i LKFs områden. Att ta ut mer pengar ur vårt kommunala bolag är en dubbelbeskattning av oss som bor i hyresrätt. LKFs överskott ska investeras i LKFs lägenheter, inte tas till någon annan del av kommunen. Ett extra vinstuttag drabbar hyresgästerna och gör kommunen mindre jämlik. Det hedrar S och Mp att de inte har följt de borgerliga i detta.

Kommunpolitiken handlar om det som ligger allra närmast människor. Det är här i kommunfullmäktige vi pratar om skolan och äldreomsorgen, om att motverka utsatthet och hemlöshet, om bättre cykelvägar och ökat bostadsbyggande. Det är i kommunpolitiken som vi kan se de största skillnaderna mellan de politiska partierna och de ideologiska skiljelinjerna i samhället. Det spelar roll vilka partier man röstar på och vilka partier som styr.  Vänsterpartiet är i opposition i Lunds kommunpolitik. Vi lägger en egen budget och vi lägger den budget som har det tydligaste vänsteralternativet i Lunds politik. Vi vill att kommunens verksamheter ska styras av lundaborna tillsammans, utan vinstintressen för privata företag och där resurser fördelas efter behov, inte efter plånbokens storlek eller till den som skriker högst.

Lund är en fantastisk stad. Vår stad ska genomsyras av feminism och antirasism, och till och med socialism. Men detta gör vi inte på en dag och inte heller med en enda kommunal budget. Från vänsterpartiets sida lovar vi att vi i alla sammanhang ska arbeta för en starkare välfärd, mer makt och inflytande för lundaborna och en hållbar politik på alla plan - helt enkelt mer vänsterpolitik, varje dag och överallt.

66 år i skolan 56. 1997-2006: 11 av Den Gamle

Allianspartierna vann valet hösten 2006. Resten av året var en expeditionsperiod i Lunds nämnder och styrelser. Det administrativa system som utbildningschefen Sten-Bertil Olsson – och andra - successivt utvecklat fungerade smidigt, både när det gällde hanteringen av Lunds gymnasier (bortsett från att det fria valet drabbade Vipan) och samverkanskommunernas gymnasieutbildningar.
   Rektorerna på Lunds gymnasieskolor var utomordentligt kompetenta. Särskilt uppskattade jag de kvinnliga rektorer som ledde Katte och Spyken. Alla – skolledare, tjänstemän, lärare och politiker - hade insyn i helheten. Uppstod det problem någonstans i det vidsträckta nätverket uppmärksammades det snabbt och löstes i samförstånd. Eleverna i samverkansområdet hade fri tillgång till ett mycket stort utbud av utbildningar.
   Friskolorna var ännu ganska få och effekterna av det fria valet obetydliga – frånsett Vipan. Men nu förestod förändringar. Fritt val Skåne förbereddes – närhetsprincipen för gymnasieskolan i hela regionen stod på spel. Skolpengen diskuterades.

I november kallades jag som ordförande för utbildningsnämnden till kommunfullmäktige för att svara på en interpellation om hur Lunds skolor skulle påverkas när skolpengssystemet infördes.
   Det var inte självklart att det var jag som skulle göra det. Många menade att det snarare borde vara någon representant för grundskolorna.
   Skolpengen skulle - enligt förespråkarna - i kombination med elevens fria val leda till att resursfördelningen mellan skolorna, inklusive friskolorna, automatiserades. Elevernas val skulle avgöra vart resurserna skulle gå. Marknaden skulle överta politikernas och tjänstemännens funktion. Dåliga skolor skulle slås ut.
   Jag skrev ihop en text på ett par sidor om de administrativa problemen i samband med skolpengen, bland annat att det skulle bli nödvändigt att fastställa en mängd olika skolpengsnivåer eftersom kostnaderna för utbildningarna skilde sig, särskilt inom gymnasieskolan.
   Jag påpekade också problemen som skulle uppstå i skolornas egen planering när resurserna ständigt kunde förändras. En elev kunde byta skola under läsåret. Det innebar att en skola plötsligt förlorade resurser som var nödvändiga, medan en annan skola fick ett tillskott, trots att kostnaderna inte påverkades. (Det tillskottet kunde senare omhändertas som vinst av en riskkapitalist). En skola med stor andel utlandsfödda elever kunde förlora pengar trots att den i själva verket behövde större resurser. Skolpengen kunde alltså leda till att resursfördelningen blev felaktig.
   Jag lämnade in texten till fullmäktigekansliet.

   Svensk skola befann sig 2006 fortfarande på internationell toppnivå och den debatt, som störtdykningen i skolans kvalitet orsakade ett par år senare, hade ännu inte inletts.

Jag gick in i fullmäktigesalen ett par veckor senare, klev fram i talarstolen, såg ut över ledamöterna, som var välbekanta för mig, och började läsa upp mitt manus. Uppläsningen var en ren formalitet. Så skulle det gå till, trots att alla ledamöterna redan fått kopior av texten tillsammans med övriga möteshandlingar. 
   När jag läst färdigt såg jag ut över fullmäktige, frågade om någon undrade över något, tackade för att jag fått tillfälle att framföra mina synpunkter, uppmanade fullmäktige att fortsätta debatten och beredde mig att lämna salen.
   Då hoppade den moderate interpellanten fram, ställde sig mitt emot mig, spände ögonen i mig, lyfte mitt manus med båda händerna, började långsamt riva det i småbitar som singlade ner till golvet och fräste några ord. Det var som i en film. Jag kom att tänka på en scen i ”Mannen som sköt Liberty Valance”.
   När häpnaden efter en stunds tystnad lagt sig, följde några överslätande uttalanden från fullmäktiges ordförande och ett par partiföreträdare. Scenen avslutades med att jag på väg ut ur lokalen passerade interpellanten som då reste sig, sträckte fram sin hand och mumlade en förhoppning om att jag inte var arg på honom. Vi skakade hand varpå han sjönk tillbaka på sin plats.
   Vid årsskiftet upphörde mitt uppdrag i Utbildningsnämnden.

2007 fick Klostergårdsskolan med sin relativt stora andel utlandsfödda elever sina resurser decimerade, eftersom flera föräldrar valde att flytta sina barn till andra skolor. Det oroade skolledningen, lärarna, vars tjänster hotades, och Klostergårdsborna.
   Byalaget, vars ordförande jag sedan några år var, kallade till ett par diskussionsmöten om resursfördelningen och skolpengen i Klostergårdens centrum. Uppslutningen av föräldrar, lärare, elever och skolpolitiker blev stor. Sittplatserna räckte inte. Diskussionen var engagerad, ibland häftig. Lars Hansson, FP, som var skolnämndens ordförande, fick det hett om öronen.
   Ett liknande möte genomfördes i Järnåkraskolan som också berördes av problemen. Som alltid i sådana sammanhang berördes stort som smått, men i centrum stod debatten om skolpengen, hemspråksundervisningen, som blivit en central del i planeringen efter flyktinginflödet under 1990-talet, och resursfördelningen.

Ingen VB nästa vecka (igen!)

Ett pinsamt meddelande i allmänhet och i synnerhet med tanke på detta blads namn. Av privata och tvingande skäl tvingas VB ställa in utgivningen nästa vecka:
   Nästa nummer kommer inte förrän den 16 juni. Detta nummer blir då dessutom det sista innan sommarlovet.
red

PS. Som tröst meddelas att det inte är aktuellt att byta namn på bladet till "Hvar fjortonde dag" även om det kanske var väl så roligt!
 

Till kommande släkten

I sanning, jag lever i dystra tider!
Det troskyldiga ordet är dåraktigt. En slät panna
tyder på okänslighet. Den som skrattar
har ännu inte mottagit
den hemska nyheten.
 
Vad är det för tider då
ett samtal om träd nästan är ett brott
för att det innebär tystnad om så många ogärningar!
Bertolt Brecht, i översättning av Erwin Leiser

Teologiskt Café

Måndag 5 juni avhålls vårens sista Teologiska Café på Allhelgonagården i Lund. Som vanligt inleder vi kl 19.00 med en halvtimmes fika (20:-) och småprat. kl 19.30 sätter vårt samtal om tro och liv igång. Ingen vet vilket tema det blir - vi avgör tillsammans där och då. "Vi" är alla som vill komma, oavsett konfession eller icke-konfession. Ta gärna med en vän! Vi avslutar kl 21. Välkommen!
   Caféet anordnas i samverkan med studieförbundet Sensus.

Seminarium 7/6: 50 år av ockupation

Palestina i kläm mellan stormakterna

För 50 år sedan rasade det så kallade sexdagarskriget i Mellanöstern, det krig som utmynnade i den israeliska ockupationen av de palestinska områdena. Alla försök att skapa fred har misslyckats. Jerusalem har annekterats, Västbanken indelats i zoner med olika nivåer av israelisk kontroll och Gaza har belägrats och utsatts för upprepade militära invasioner med många döda och stor materiell förödelse. Freden förefaller mer avlägsen än någonsin.
   USA:s president Trump påstår sig ha nyckeln till en historisk fredsuppgörelse. Men hur ställer sig egentligen Europa till det pågående diplomatiska spelet? Vad kan faktiskt göras för att säkerställa rättvisa för palestinierna och en seriös process för en hållbar uppgörelse om Israels och Palestinas framtid? Vad bör vi göra?

Välkommen till ett samtal mellan:
Viola Furubjelke, före detta ambassadör för Sverige i Syrien
Thomas Hammarberg, före detta Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.
Evin Incir, handläggare Olof Palmes internationella center
Samtalsledare: Ulf Carmesund, internationell sekreterare i Socialdemokrater för tro och solidaritet

Datum: 7 juni 2017
Tid: Klockan 18.00
Plats: Socialdemokraternas hus, Sveavägen 68, Stockholm
Arrangör: Olof Palmes Internationella Center, ABF Stockholm och Socialdemokrater för tro och solidaritet
Kostnad: Fri entré men förhandsanmälan krävs senast den 6 juni till ulf@trosolidaritet.se

Fortsätt rösta på förslaget att asylsökande ska få bo kvar!

Medverka till en humanitär folkstorm! Fram till den 26 juni går det att rösta för Bertil Egerös förslag att asylsökande ska få bo kvar i sina boenden även om deras ålder utreds. Hittills har fler än 600 stött förslaget. Antalet kan säkert mångdubblas under de tre veckor som röstningen fortsätter.
Gör din röst hörd i asylpolitiken! »

Torghandeln bör kunna ha öppet till klockan 18 av Hanna Gunnarsson (v)

Kommunfullmäktige inledde torsdagens möte starkt med en timme lång debatt om torghandel och parkeringarna på Mårtenstorget. Beslutet blev att torghandelns öppettider förlängs till klockan 16, utifrån ett önskemål från torghandlarna själva. Debatten är inte på något sätt ny, men tidigare har inte torghandlarna själva velat ha öppet längre. Vänsterpartiet föreslog ännu längre öppettider, och möjlighet för torghandlarna att ha öppet till klockan 18. Det räcker inte att ha öppet till klockan 16, då har ju de flesta ännu inte slutat jobba för dagen.
   I sann lundaanda svällde debatten på kommunfullmäktige ut och kom att handla om det mesta utöver just torghandelns öppettider. Framförallt diskuterades parkeringarna i centrum, ett kärt ämne i Lunds kommunpolitik. I centrala Lund finns gott om parkeringsplatser. Flera parkeringshus ligger på en kort gångväg från Mårtenstorget, men ändå ses en förlängd torghandel på torget som ett stort hot mot de konsumenter som av olika anledningar måste köra bil till stan. Till detta bör såklart läggas att Mårtenstorget har ett av stadens bästa kollektivtrafiklägen. För att rädda klimatet måste vi åka kollektivt och äta närproducerat - torghandeln på Mårtenstorget möjliggör båda!
   Torghandeln har alltid haft en naturlig plats i staden, men tyvärr lever torghandeln i Lund idag en tynande tillvaro. Handeln har flyttat inomhus och alltmer bort från stadskärnan. För att stärka torghandeln måste vi göra det enkelt för människor att kunna handla. Ett sätt att förenkla är att ge torghandlarna möjlighet att ha öppet längre på eftermiddagarna så att även de som arbetar har möjlighet att handla på vägen hem.

Hur kan landet regeras? av Lucifer

Vi närmar oss slutet på den politiska säsongen och läget blir bara värre. Politisk verksamhet just nu är att sitta och summera partikonstellationernas procenttal och det vill jag faktiskt inte ägna mitt liv åt.
   Men SD är nu landets näst största parti och kan om de slår sig samman med de andra borgarna bilda regering, Det skulle dock vara rena självmordspolitiken för de borgerliga småpartierna och jag tror inte att de skulle våga göra det. Det andra regeringsalternativet är att de i stället slår sig ihop med S och Mp. Det är vad Löven länge har efterlyst (”bryt blockpolitiken”) och det är så det kommer att bli. Därmed hängs V av från inflytande, vilket alla de borgerliga längtar efter samtidigt som S naturligt kan glida ur löftet om stopp för vinster i välfärden.
   Ja, det är tråkigt att behöva komma till en sådan slutsats. Men vad kan man göra? Invänta nästa val är mitt enda förslag och så hoppas att man lever och har hälsan efter det.

Observatoriet i Lund av Ann Schlyter (V)

 

Den mest centrala delen av Stadsparken - Observatorieparken - är sorgligt outnyttjad. Den skulle kunna utvecklas till en fantastisk mötesplats för Lundaborna. De kulturmärkta byggnaderna omhändertas bäst om de används, och underhållskostnaderna som ändå finns skulle komma till nytta. Det är en skam att observatoriebyggnaden står tom i sexton år! Det behövs lokaler till föreningar inom kulturområdet, ateljéer för gästkonstnärer, och utställningar.
   Någon barack i parken kan tas bort, lokaler för ett café skulle kunna uppföras. Naturskolan skulle kunna kompletteras med en stadsmiljöskola. En permanent dansbana behövs till de populära danskvällarna på sommaren, med ett tak skulle den också kunna användas för mindre musikevent och marknader av olika slag. Parken skulle kunna berikas med skulpturutställningar. Ja, möjligheterna är oändliga.
   Planeringen kompliceras av att många föreningar bör engageras och av att flera förvaltningar och myndigheter är inblandade. I november 2014 föreslog vänsterpartiet i Tekniska nämnden en budgetsatsning för finansiering av en konsult och en nämndöverskridande arbetsgrupp med syfte att utveckla Observatorieparken i linje med förslaget ovan. Vänsterpartiet drog tillbaka förslaget då det hävdades att ett sådant arbete redan påbörjats och att det rymdes inom befintlig budget.
 

 

Men inget hände så året efter lade vänsterpartiet en snarlik skrivelse i de tre berörda nämnderna: tekniska, service samt kultur och fritids. Frågan hänsköts till kommunstyrelsen där man föreslog en idétävling (om observatoriebyggnaden enbart). Idétävlingen basunerades ut på Kulturnatten 2015, men sedan hände inget. Ingen utannonsering, inga tävlingsregler, ingen deadline. Ett år senare lämnade vänsterpartiet in en interpellation i fullmäktige och fick ett intetsägande svar från servicenämndens ordförande om att man hoppades på någon hyresgäst till huset.
   Nu har snart ytterligare ett år gått. Vänsterpartiet ställer nu en enkel fråga riktad till kultur- och fritidsnämndens ordförande Elin Gustafsson med frågan om det finns några tankar om initiativ bland de styrande.

Skolans förlorade själ

Men någon gång i början på 2000-talet förlorade det svenska skolsystemet på något vis sin själ. De svenska skolorna började konkurrera med mer än förstklassiga skolresultat, exempelvis genom att erbjuda elever glassiga skolbyggnader i köpcentrum eller körkort i stället för bättre undervisning.
   Samtidigt som elevernas betyg steg år från år visade OECD:s Pisastudier på en stadig nedgång när det gällde kvaliteten på lärandet. Därutöver visar nya analyser att Sverige, efter Finland och Korea, även är det land som har störst ökning i sociala skillnader. De visar även en ökning i antalet lågpresterande elever och på att växande skillnader mellan skolorna har gjort att Sverige noterat den största minskningen i så kallad akademisk integration efter Israel.
Andreas Schleicher, direktör för OECD:s utbildningsdirektorat och särskild rådgivare till OECD:s generalsekreterare. DN Debatt 23 maj 1917.

Hur länge ska Annie Lööf, AKB, Jan Björklund och Ebba Busch Thor framhärda i sin faktaresistens, senast demonstrerad i samband med Skolkommissionens förslag (”Tombola”)?
   Hur länge ska väljarna tolerera allianspartiernas svek mot deras barns skola?

Palestinska fångar som hungerstrejkat sedan 17 april i ockupationsmakten fängelse fick igenom krav

De hundratals palestinska fångar i israeliska fängelser som hungerstrejkat sedan 17 april har lagt ned sin protest, enligt palestinska och israeliska källor efter fått igenom krav skriver AFP.
   Enligt en organisation för palestinska fångar har en överenskommelse nåtts mellan de strejkande och israeliska myndigheter att villkoren för de fängslade fångarna ska förbättras. Israeliska fängelsemyndigheten bekräftar att hungerstrejken är över, och säger att man gått med på ett av de strejkandes krav: att fångarna ska ha rätt till två besök av familjemedlemmar varje månad i stället för ett.
   Hungerstrejker är inte ovanligt bland de omkring 6 500 palestinier som sitter i israeliska fängelser, men den här var en av de största. Många av fångarna är dömda för attacker eller försök till attacker mot den våldsamma ockupationsmakten Israel.

Vad är det som håller på att hända med vårt tidigare så fredssträvande land?

Vet du att bara i år ska förutom nationella övningar med svenska förband, fyra stora krigsövningar tillsammans med kärnvapenalliansen Nato äga rum i Sverige. Läs och begrunda.
   * 22 maj – 2 juni genomförs ACE 17 över ca 1/3 av norra Sverige med 100 stridsflygplan, marktrupper och luftvärnsenheter från 12 länder.
   * 4 – 16 juni. Övning Baltops hålls över södra och mellersta Östersjön, med ca 5000 deltagare från 14 länder. Ungefär 50 stridsflygplan och 50 krigsfartyg, ubåtar mm.
   * 8 – 24 september. Northern Coast skall ske över södra och mellersta Östersjön med soldater och flygstridskrafter från 12 länder. Största delen av övningen kommer att hållas till sjöss, men den kommer även att hållas på land i Skåne, Blekinge och Kalmar län.
   * 11 – 30 september. Aurora är den största övningen i Sverige på över 20 år med 7 inblandade länder och över 19 000 personer på mark, hav och i luften. Övningen skall äga rum i Mälardalen – Stockholm, Göteborgs skärgård och på Gotland.
(Uppgiften om övningarna är hämtade från försvarsmakten i Sverige och Finlands hemsidor.)
   Dessutom kan nu Nato sätta upp baser och ta in alla typer av vapen på svenskt territorium, inget undantag för kärnvapen. Allt utan öppen debatt med oss väljare.
   Vi kan inte mer än undra över motiven och protestera mot att vårt land deltar i, anordnar och säljer ut sitt territorium till dessa provokativa och miljöförstörande övningar. Vi är rädda för att spänningarna ökar och i värsta fall kan urarta till verkliga krigshandlingar.
   Därför vill vi stoppa den ökande militariseringen av vårt land. Använd alla dessa resurser på aktivt fredsskapande åtgärder och verka för att Sverige förblir verkligt militärt alliansfritt.

Anne Rosberg, Per Abrahamsson, Kvinnor (och män) för fred
Emilia och Elisabeth Mühlhäuser, Svenska freds- och
skiljedomsföreningen

Är regeringen opåverkbar? av Bertil Egerö

Löfvén insisterar. Mot all logik, med en dåres envishet, upprepar han: "De ska utvisas". Inga skäl ges längre. Migrationsverket arbetar för högtryck med att skicka unga människor till ett bombhärjat Kabul, som om de arbetar på ackord. Polisen, som rimligen har många viktigare ärenden att klara av, letar efter ungdomar som tvingats gå under jorden och klara sig på svartjobb.
   Civilsamhället reagerar i alla riktningar, varhelst en möjlighet ges. Hittills utan effekt. Vi tar emot de utsatta unga, försöker hjälpa dem att överleva, hålla modet uppe, tro att det ändå ska finnas en framtid. Vi fyller riksdagens, regeringens, lokala politikers brevlådor med pressmeddelanden och berättelser om den verklighet de inte vill förhålla sig till.
   När MP avslutade sin kongress nu i helgen dök Löfvén upp, och sade helt kort: "De ska åka hem". Inga argument, inga förklaringar. Kanske är han ännu påverkbar? Ett frankerat brev går nu direkt till honom i regeringskansliet. Kanske ska jag leta upp hans bostadsadress och posta det även dit.
   Vi ska fortsätta att kämpa. Vi ska inte lämna våra ledare i fred. Det måste bli en ändring på den politik som i framtiden kommer att beskrivas som "Afghan-utlämningen, ett grymt kapitel i svensk politik".
   Brevet bifogas.

---

Till
statsminister Stefan Löfvén
Regeringskansliet, 10333 Stockholm

Bäste Stefan Löfvén,
Jag hörde Dig häromdagen inför MP-kongressen upprepa ditt mantra: ”De ska återvända”. Inga argument, ingen förklaring, enbart ett ”ska”.
Som vår ledande politiker bör Du känna till:
 1 Att Sverige behöver en förstärkning av unga målmedvetna människor; demografiskt och för att förstärka vårt internationella samarbete;
 2 Att Sverige under den öppna mottagningspolitiken 2015-2016 mobiliserat resurser för att ge tusentals unga duktiga asylsökande (de har lyckats ta sig genom hela Europa) ett gott mottagande, öppnat skolor och boenden, gett dem möjligheter att lära svenska – allt detta en stor investering i humankapital, med god avkastning att vänta i en nära framtid;
 3 Att kommuner, regionala myndigheter och civilsamhället i stort skapat en stor resurs i kunskap, motivation och boenden/skolor som nu väntas gå förlorade.

Det är val nästa år. Din politik undergräver stödet för socialdemokraterna, liksom för miljöpartisterna. MP kommer sannolikt att ligga under 4%. De breda grupperingar i samhället som idag kräver en humanitär migrationspolitik, i de asylsökandes och i Sveriges intressen, kommer att söka sig till andra partier. Den inhumana politik som idag leder till tvångsutvisningar av unga, självmord, försvinnanden inom vårt land, är helt enkelt omöjlig att rösta ja till.
   Jag tvingas se, men kan inte förstå, att Du och Din regering är totalt okänsliga för den folkstorm er politik lett till. Ni har ännu möjlighet att ompröva politiken, ta ett beslut självständigt från det EU som inte kommer att enas om en gemensam migrationspolitik. Ett beslut som handlar om våra nysvenskar: barn och ungdomar från konfliktfyllda asiatiska länder som inget hellre vill än stanna, utbilda sig och bidra till ett bättre Sverige.
   Distansera Dig från högerns, särskilt SD:s politik, visa kurage, stå upp för de mänskliga värden civilsamhället ser som fundamentala. Barnkonventionen och socialtjänstlagens oavvisliga villkor om samhällets ansvar för barn är tunga argument. Det brådskar för Sverige, för Ditt parti, för de utsatta som väntar på avhysning.
Med hälsning,
Bertil Egerö
God man för två asylsökande barn

Korpfotbollen och närodlingen i Klostergården måste bevaras! av Gunnar Stensson

Röda, gula, blå och gröna tröjor virvlar om varandra på Korpvallens gräs denna varma juniafton. Fotbollarna dunsar, heja-ropen stiger – MÅÅL! - åskådarna reser sig, en boll flyger ut från planen, rakt igenom lövverket på en av lindarna längs Västanväg, en bil bromsar in, en spelare springer och hämtar bollen.
   Varje vardagskväll under sommarhalvåret är det fotbollsfest här i Klostergården. Lagen kommer från hela Lund.
   Så har det varit i decennier. Men om några år är kanske Korpvallen borta. På översiktskartan om Lunds framtidsplanering i den aktuella reklambroschyren Lund, utgiven av byggfirmorna och Lunds kommun, är Korpvallen utplånad.
   I stället planeras täta kvarter med flerfamiljshus. Inte heller någon annanstans på kartan syns några korpfotbollsplaner. Ska korpfotbollen försvinna?

Också Klostergårdens välskötta koloniområde Klostertäppan söder om fotbollsplanerna saknas på kartan, liksom området med odlingslotter i Höjebromölla nere vid Höje å med sina potatis- och grönsaksodlingar, sina hallon, smultron och jordgubbar. I stället urbanisering, idel stadskvarter.

Korpvallen är en angelägenhet för hela kommunen. Var ska Lunds korpfotbollslag med sina unga och äldre spelare av båda könen mötas under somrarna i fortsättningen?
   Klostergårdsborna oroar sig. Hur kommer det att gå med deras koloniområde? Vad kommer att hända med odlingslotterna vid Höje å?

Vi vet att översiktskartorna i broschyren Lund bara är skisser och utkast som uttrycker byggfirmornas önsketänkande. Men snart kan skisserna konkretiseras i byggplaner och kommunala beslut. Då måste man ta hänsyn till närodlingarna och korpfotbollen.

Sagan om president Rumpa, 7: Rumpas resa avlyssnat och översatt av Mr. Hyde

9 dagar som förändrade världen

President Rumpa briefar Jared Kushner efter den stora resan: ”Äntligen hemma! Vilken fucking succé för landet Först Störst! Och för mig. Först Störst – det är jag. Alla, som inte är med mig, är terrorister. Det ska jag skriva med guldbokstäver på Rumpatornet. Resan var en stor succé, Hårt jobb men stor vinst.
   Vilket fucking party i Riyadh! Vilket mottagande! Kung Salman – det är min kille! Han köper vapen för 110 miljarder. Vilken eldfest det ska bli. Lockheed och Boeing slår i taket.
   Och som jag rörde om. Skrämde kung Salman för ayatollan i Iran så han sket i byxan. Pang! Pang! Pang! Och när det är slutskjutet måste han köpa nya vapen. Money makes the world go around. Han kan ju bomba lite i Yemen också. Banka skiten ur yemeniten. Och smuggla över några pansarfordon till IS.  Ja jävlar!
   Sisi var där. Kairo-Sisi. Honom gillar jag! Sisi och Salman och jag genomförde en liten ceremoni. Vi höll en lysande jordglob och lovade att utrota alla terrorister i hela världen. Det var nästan högtidligt. Som Hitler med jordgloben i Chaplinfilmen.
   Synd att jag inte fick kolla när dom piskade terrorister och högg huvudet av folk när jag ändå var i Riyadh. Det är så dom ska tas. Men jag fick tillträde till ett harem. Rena rama ormboet! Det var därför jag var trött en eftermiddag.

Sen kuskade jag direkt från Riyadh till Jerusalem. Där väntade lille Netanyahu. Jag stack direkt till klagomuren för att göra honom glad. Klappade lite på den. Det har ingen president gjort förr. Sen blev jag pissnödig. Jag lovade att lösa Palestinafrågan och sen åkte jag till den där Abbas. Han tjatade om bosättningar. Har han inte hört talas om fri företagsamhet? Jag gjorde dem lite yra, både Netanyahu och Abbas. Semiter bägge två. Man är ju german! Ja jävlar!

Sen var det dags för påven. Litar inte på karln. Troligen bög. Jag tror han är nån sorts fucking mexikan. Men jag höll masken så länge. Det finns ju miljarder katoliker. Alltid kan man få nytta av dom på nåt sätt. Rom - trist stad. Kloster och nunnor.
   G7-mötet hölls också i nån avkrok i Italien – eller var det i Schweiz? Taormina? Nej, det var på Sicilien. Trist historia. Nån liten minister trängde sig framför mig när vi skulle fotograferas. Jag blev så jävla arg. Trodde han var nåt. Men jag knuffade undan honom. Jävla fåraktig.
   Dom var på mig alla sex. Tjatade om miljön och om fucking Paris Agreement. Men man är väl inte dum. Jag sa att jag skulle tänka på det till nästa vecka. Dom vet ju lika bra som jag att jag skiter i hela det jävla Parisavtalet. Prat, prat, prat. Tjat, tjat, tjat!
   Tacka vet jag Putin! Det är en tough guy som inte bangar för nånting. Jag känner honom. Du har ju också haft mycket med honom att göra, Jared. Gudfader precis som jag. Med honom kan man göra affärer. Utan allt trams.

Jag var dödstrött redan när jag kom till Bryssel. EU och NATO – skit samma. Fy faen för allt detta tramsande om Ukraina och Krim! Till ingen, ingen nytta! Hela Nato är gammalt mög! US Army ska hem snarast möjligt. Vi skulle kunna erövra Venezuela. Och den där jävla kommunistnazistkärringen Mirkel, markel, merkel eller vad hon heter. En giftig gammal murkla. Putin kan gott dra över henne. Haha!
   Så mopsa sig nån som hette Makaroni. Italienare trodde jag, men han var fransk president. Krossade handen på honom. Men han höll god min. Den enda jag stod ut med var Theresa May. Så har hon också hoppat av EU. Heja brexit! Vi delar upp Europa igen, jag och Putin.
   Sen flög jag över Atlanten. Jävla massa vatten att skita ner!
   Till Europa åker jag aldrig mer, även om där finns gott om rumpnissar. Att dom bara står ut!
   Skit samma, nu ska jag grab me some American pussies.”

GUL CANCER: På morgonpromenad med tant Grön av Gunnar Stensson

Jag går helst ensam, sa tant Grön när jag föreslog att vi skulle följas åt runt dammarna. ”Men okej, det kan vi väl göra.”
   Vi hade inte hunnit längre än till Korpvallen när hon stannade och tog mig i armen. ”Sex harar!” Minsann, sex fältharar lekte på fotbollsplanerna.
   På stigen ner till ån mellan Höjebromöllas odlingslotter stannade hon igen. ”Lunds praktfullaste syrener”, sa hon. ”Titta på dom nu, om en vecka har de blommat över”. Två frodiga syrenbuskar på järnvägsvallen, den ena gredelin, den andra vit, lyste i morgonsolen.
   Och prästkragarna hade slagit ut. Och de knubbiga blå lupinerna. Titta där! En vallmo. Ingen annan blomma har sådana sidennyanser. Äppleträden har blommat över. Det blir många äpplen i år. Hagtornsträd, vita, överallt. Varje liten blomma speciell. Gula eller röda ståndare runt pistillen innerst i blomman. Och doften. Tant Grön andades djupt.
   Jag ville gå vidare. Vi kom ju ingenstans. ”Vi kan titta på de gula rapsfälten på andra sidan Höje å medan vi går” föreslog jag.
 

 

”De gula majsfälten är förgiftade!” röt tant Grön. ”De är besprutade med Butisan top som är förbjudet sedan 2015 men ändå används. Varför? Jo för att utrota vallmo, blåklint och baldersbrå i rapsodlingarna. Och fjärilar, humlor och bin. Sen sprider det cancerframkallande grundämnen i Höje å och i grundvattnet. De gula fälten är lundaslättens cancer. Och den sprider sig.”
  
Hon andades häftigt, gick vidare och stannade igen. Hör du göken! ”Javisst. Koko, koko”, sa jag. ”Tyst med dej!” sa hon. ”Hör du näktergalarna?”
   Sedan spanade hon ut över vattnet. Ett par vita svanar. Hon pekade: ”Titta!! En dvärgdopping.” Den mycket lilla doppingen dök. Sex kycklingar, små som min tumme, undrade vart deras mamma tagit vägen.
   Orrp! Orrp! Prrr!  ”Grodornas parningssång”, sa tant Grön. De sitter i starrgräset och sjunger. Hon började springa och jag var tvungen att följa efter. ”Tyst”, viskade hon. ”Smyg dig in i skuggan på bryggan.”  Rutten vass och grön gegga i vattnet. Hon pekade. Ja, där satt en groda eller padda. Den hade en brun sköld på ryggen med ett smalt grönt band mitt i och gröna framben och bakben. ”Snart är dom miljoner”, sa hon. ”Och sjunger så gräset vajar. Men fiskarna blir inte brunstiga före midsommar.”

   Mellan de breda gröna kaveldunsbladen kämpade ett par blå trollsländor för att bli av med puppornas sista rester.
   Göken gol igen. ”Har du tänkt på att inga gökar vet vilken deras riktiga mamma är”, sa tant Grön. ”Dom tror att deras mamma finns i boet där de växer upp. Och så lägger gökhonan sina ägg i ett likadant bo”. Jag föll i tankar om gökarnas familjeliv.

”Nu ska du få se mina bär”, sa tant Grön. ”Ja dom är inte mogna än men det blir dom snart. Se, svarta vinbär”. Hon stannade framför en stor vinbärsbuske. Och ja, den var full av kart. ”Här ska finnas krusbär också. Svenska. Ja där”. Hon pekade. Och minsann, där växte ganska stora gröna krusbär. En stor maskros lyste i skuggan bredvid. ”Den är god”, sa hon och stoppade den i munnen. Jag gjorde tvekande likadant. Jodå, visst gick den att äta.
    ”Här kommer plommon”, sa hon och böjde ner en gren. ”Och här kommer körsbär”, fortsatte hon och böjde ner en annan. ”Många.”
   Vi gick längs kanten av en gammal åker. ”Nu är vi mitt i framtidens Källby-stad”, sa tant Grön. ”På torget kanske.” Marken var vit av smultronblom. ”Få se om det finns några kart”, sa hon. ”Ja där. Dom mognar om två veckor”.

”Nu ska jag kolla rosorna vid reningsverket.” De var praktfulla. Vita, gula, röda och skära.
   Hon plockade en speciellt skön skär ros. ”Den varar bara en dag”, sa hon. ”En dag var jag vackrast i världen. I början av juni 1959”. Jag tittade på henne. Det kunde kanske stämma. Blänkande svart hår och blek hy. Nu var håret grått och hyn väderbiten. ”I höst blir dom nyttiga nypon”, sa jag.
   Så skildes vi. Jag var trött och satte mig på balkongen när jag kom hem. Jag tittade mot den tomma blå himlen. Plötsligt kom några tornsvalor farande, vände och försvann i det blå.

66 år i skolan 55. 1997-2006: 10. Ingen socialism utan demokrati av Den Gamle

Tre huvudområden har engagerat mig: för det första anti- imperialismen, som gjorde mig till aktivist, för det andra arbetet för en likvärdig skola för alla och för det tredje, sedan jag blivit medlem i VPK, nödvändigheten att demokratisera partiet för att genomföra socialismen.

Vietnamsolidariteten upptog min tid från 1965 till 1985. Fram till segern 1975 handlade det om FNL och kriget mot USA. De följande tio åren gällde det återuppbyggnaden av Vietnam.
   Från 1980 till de första åren av 2000-talet engagerade jag mig för Eritreas befrielsekamp mot den etiopiska ockupationen. Jag var med om att bilda EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, och redaktör för Eritrea-nytt fram till 1995. 1998 bombade etiopiska krigsplan Asmaras flygplats. Det etiopiska angreppet slogs visserligen tillbaka, men kriget militariserade Eritrea och 2001 genomförde Isayas Afeworki en militärkupp. Många av landets demokratiska ledare fängslades och avrättades.  Oppositionen drevs ut ur landet.

Erfarenheterna från läroverket i Växjö hade övertygat mig om nödvändigheten att demokratisera skolan. Det var en övertygelse jag delade med många. Jag fick uppleva genomgripande reformer, först av folkskolan, som utvecklades till en nioårig grundskola för alla, och senare av läroverket och den högre utbildningen. Mellan 1954 och 1968 revolutionerades Lunds universitet. Hela tiden motsatte sig överklassen jämlikheten och längtade tillbaka till det gamla skolsystemet.
   Under 1990-talet upplevde jag hur den demokratiska skola vi skapat började undergrävas genom kommunaliseringen och friskolan. Skolpengen blev det verktyg som åter segregerade skolan. Det var tillfredsställande att få vara en del i försvaret av den demokratiska skolan i Lunds skolstyrelse och senare i utbildningsnämnden mellan 1990 och 2006.
   Allianspartiernas systematiska tillämpning av nyliberala principer raserar skolans kvalitet och har under 2000-tal lett till att skolan förlorat sin själ, som direktören för OECD:s utbildningsdirektorat uttryckte det i DN.

Den viktigaste politiska uppgiften inom VPK och V var för mig demokratifrågan, sammanfattad i formuleringen ”Ingen demokrati utan socialism, ingen socialism utan demokrati”. 
   När jag blivit medlem i partiet 1976 förvånades jag över hur mycket av sovjetberoende, hierarkisk struktur och så kallad demokratisk centralism som fanns kvar. I VPK Lund handlade en stor del av politiken på 1970- och 80-talen om att frigöra partiet från dessa strukturer.

   Först 1990 segrade de demokratiska värderingarna. Ett årtionde med vidgad demokrati och politiska framgångar under Gudrun Schymans och Johan Lönnroths ledning följde.

    Åren omkring millennieskiftet kom en ny generation, präglad av 90-talets ekonomiska kris och reformstopp, in i partiet. Många återföll till den föråldrade föreställningen om att ett centralstyrt elitparti skulle leda arbetarklassen till socialismen. Jag blev chockerad av majoritetens attityder och ställningstaganden under Växjö-kongressen 2000. Det var som att förflyttas 30 år tillbaka i tiden. Särskilt obehagligt var gensvaret på talet av Ung vänsters dåvarande ordförande, en skicklig reklamkonsult från Stockholm. Under de närmaste åren lämnade flera partimedlemmar i Lund partiet. En av dem var Sven-Bertil Persson. Så småningom samlades motståndet i Vägval Vänster. Organisationen, som leddes av Johan Lönnroth, partiets tidigare ekonomiska talesperson, och Karin Svensson Smith, fick ett starkt fäste i Lund. Jag minns sommarsammankomsterna i trädgården på Östervångsvägen 32.
   Jag deltog i Vägval Vänsters rådslag i Årsta den 29 januari 2005. Flera hundra partimedlemmar var där. De flesta av dem kände jag sedan åratal. Jag minns särskilt Stig Henriksson och Lennart Värmby från Växjö. Många förväntade sig att rådslaget skulle rekommendera att ett nytt demokratiskt vänsterparti skulle bildas. De flesta hade under decennier arbetat politiskt inom V. Beslutet blev att avstå. Möjligheten att samlas kring Jonas Sjöstedt som ny partiledare nämndes.
   Motsättningarna i Lund ledde till att medlemsmötena blev välbesökta och flyttades till Vårfruskolans matsal. Styrelsen kallade in medlemmar från Ung Vänster, som var obekanta med sakfrågorna, men stödde styrelsens förslag enligt den demokratiska centralismens princip. Avgörande blev styrelsens beslut att göra sig av med Veckobladet.
   Jag hade varit kritisk till nedläggningen av Ny Dag 1990. Den ersattes av en intern medlemstidning, som var lika ointressant som alla interna blad. I Lund sålde styrelsen VB för en krona för att tysta oppositionen. Tanken var att ingen skulle bry sig om en extern tidning och att den dessutom skulle bli ekonomiskt omöjlig att driva. Men den tekniska utvecklingen hade förändrat förutsättningarna. Göran Persson köpte Veckobladet och utvecklade den till en nättidning som ännu efter tolv år är vid god vigör.
   I Lund aktualiserades tanken att bilda ett nytt parti lokalt och därigenom sända en signal till Vänsterpartiet och hela Sverige. I februari 2006 bildades Demokratisk Vänster och anmälde att partiet tänkte ställa upp i valet.