Jag tycker att Kent Wisti är något
grundläggande på spåret. Djupare verklighet? Ytterst handlar det om
relationer, liv och död, trohet och förlitan. Hur man får ihop det
beror på tiden och sammanhanget.
Dagens religiösa gudstjänster har ett sammanhang av församling och tradition, både grundat i bibeln och i en tradition. Gemenskap i form av ord, förkunnelse, bön, musik och sång. Om man är uppvuxen i detta sammanhang kan denna trosgemenskap ha en mening, en poesi och sång för själen.
Men för alla andra? Vad och hur kan det bli en idégemenskap, som inte verkar arkaisk eller mossbelupen för de flesta sekulariserade nutidsmänniskor utan bakgrund i den kristna traditionen? Har Wisti ett svar på detta?
Kent svarade aldrig. Jag la det på Facebook utan svar. Jag hörde honom i radions gudstjänst söndagen efter. Det var fint och poetiskt. Så utan svar fick jag försöka själv svara på frågan.
Mitt uppe i en gemenskap som vi kanske inte kan se och tolka
Jag tror att den viktigaste gemenskapen finns i vårt demokratiska välfärdssamhälle. Från våra traditioner att skapa detta samhälle, våra folkrörelser i går och idag; våra fackföreningar, kvinnorörelser, nykterhetsrörelser, studieförbund, arbetar- och bonderörelser; idag våra miljörörelser, patientföreningar, flyktinghjälpare, förkämpar för mänskliga rättigheter; vår omsorg och barmhärtighet i nära och andra relationer; våra sånger och texter i alla dessa sammanhang; våra modiga föregångare i allt detta.
Det är inte i kyrkorna utan i vardagslivets rum som denna gemenskap hela tiden kommer upp till ytan. Det viktiga är att vi deltar fullt ut i konflikter och problemlösningar som vi ställs inför. Att vi hävdar den sociala demokratins mål och medel med andra: ömsesidig hänsyn, jämlikhet och jämställdhet.
Kristna är en del av denna sociala demokrati, men bär också på ett arv av överhöghet och motstånd mot rörelserna och förändringarna, som brutit ner hierarkier och förtryck. Därför krävs en speciell kristen ödmjukhet inför det demokratiska samhällets behov.
Rent teologiskt handlar det om hur den kristna etiken har gjort oss till subjekt. Demokrati betyder att vi själva är medskapande i frihet, broderskap och jämlikhet. Det står inte längre skrivet i en urkund bara, utan i våra egna kroppar och sinnen.
Man kan se den kristna utvecklingen över tiden, som en slags andlig sekularisering, ett myndigblivande, att vi själva som individer är ansvariga för det goda, så att säga, för det gudomliga inom oss. Om man kombinerar detta med en sociologisk syn på religionen - som det yttersta uttrycket för social gemenskap, som förverkligas genom riter och handlingar - så har vi en historiskt föränderlig religiös tro där vi själva är aktivt medskapande. En tro befriad från ett luddigt övernaturligt.
En sådan tro är både full av lek, musik och poesi.
Dagens religiösa gudstjänster har ett sammanhang av församling och tradition, både grundat i bibeln och i en tradition. Gemenskap i form av ord, förkunnelse, bön, musik och sång. Om man är uppvuxen i detta sammanhang kan denna trosgemenskap ha en mening, en poesi och sång för själen.
Men för alla andra? Vad och hur kan det bli en idégemenskap, som inte verkar arkaisk eller mossbelupen för de flesta sekulariserade nutidsmänniskor utan bakgrund i den kristna traditionen? Har Wisti ett svar på detta?
Kent svarade aldrig. Jag la det på Facebook utan svar. Jag hörde honom i radions gudstjänst söndagen efter. Det var fint och poetiskt. Så utan svar fick jag försöka själv svara på frågan.
Mitt uppe i en gemenskap som vi kanske inte kan se och tolka
Jag tror att den viktigaste gemenskapen finns i vårt demokratiska välfärdssamhälle. Från våra traditioner att skapa detta samhälle, våra folkrörelser i går och idag; våra fackföreningar, kvinnorörelser, nykterhetsrörelser, studieförbund, arbetar- och bonderörelser; idag våra miljörörelser, patientföreningar, flyktinghjälpare, förkämpar för mänskliga rättigheter; vår omsorg och barmhärtighet i nära och andra relationer; våra sånger och texter i alla dessa sammanhang; våra modiga föregångare i allt detta.
Det är inte i kyrkorna utan i vardagslivets rum som denna gemenskap hela tiden kommer upp till ytan. Det viktiga är att vi deltar fullt ut i konflikter och problemlösningar som vi ställs inför. Att vi hävdar den sociala demokratins mål och medel med andra: ömsesidig hänsyn, jämlikhet och jämställdhet.
Kristna är en del av denna sociala demokrati, men bär också på ett arv av överhöghet och motstånd mot rörelserna och förändringarna, som brutit ner hierarkier och förtryck. Därför krävs en speciell kristen ödmjukhet inför det demokratiska samhällets behov.
Rent teologiskt handlar det om hur den kristna etiken har gjort oss till subjekt. Demokrati betyder att vi själva är medskapande i frihet, broderskap och jämlikhet. Det står inte längre skrivet i en urkund bara, utan i våra egna kroppar och sinnen.
Man kan se den kristna utvecklingen över tiden, som en slags andlig sekularisering, ett myndigblivande, att vi själva som individer är ansvariga för det goda, så att säga, för det gudomliga inom oss. Om man kombinerar detta med en sociologisk syn på religionen - som det yttersta uttrycket för social gemenskap, som förverkligas genom riter och handlingar - så har vi en historiskt föränderlig religiös tro där vi själva är aktivt medskapande. En tro befriad från ett luddigt övernaturligt.
En sådan tro är både full av lek, musik och poesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar