Kulturvandalsering av Ann Schlyter

I veckan revs ett av de sista små fattigmanshusen i Lunds stadskärna. Tänk att det ännu kan pågå en kulturförstöring som man trodde hörde sextiotalet till.
   Byggnadsnämnden fick i december förra året tillbaka ärendet efter att ha återremitterat det till stadsbyggnadskontoret för utredning i förhoppning att finna ett sätt att stoppa rivningen. Huset var rödmarkera i bevarandeprogrammet och var betecknat med ett w i stadsplanen från 1999, så man skulle ju kunna tro att det självklart skulle bevaras.
 

 

Men äganderätten är stark och mot fastighetsägare har en byggnadsnämnd inte mycket att sätta emot. Jag tycker ju att man skulle kunna ålägga en fastighetsägare som (medvetet) vanskött ett kulturhistoriskt värdefullt hus, att återställa det sten för sten och stå för de höga kostnaderna eller tvingas överlämna fastigheten till kommunen.  Men så är det alltså inte.
   Stadsbyggnadskontoret har i omgångar förhandlat med ägarnas advokat (själva lär de bo i Schweiz) om husets skick men ens inte lyckats få dem att leverera en avsiktsförklaring om ersättningshus på platsen. Enligt lagen får man inte villkora rivningslov.  Hade inte byggnadsnämnden givit rivningslov hade huset antagligen fått stå kvar tills det ramlade ihop. Det fanns inte så många val för byggnadsnämnden. Vänsterpartiet reserverade sig mot rivningsbeslutet i alla fall.
   Det behövs ett starkare skydd mot vandalisering av det gemensamma kulturarvet. Jag lade ut en bildserie av rivningen på Faceboksidan, ”Du vet att du är från Lund om…” och på mindre än ett dygn fick jag över 400 gillamarkeringar och massor med kommentarer.  Vi är många som sörjer.

 
 

Foto: Ann Schlyter