Öresundsspärren och Sveriges sviktande neutralitet under andra världskriget av Bengt Hall

Det finns fortfarande händelser och företeelser från andra världskriget som är värda att lyftas fram. Jag undrar om någon av Veckobladets läsare hört talas om Öresundsspärren. Inte undertecknad i varje fall. Men nu finns en bok i ämnet med undertiteln ”Den svensk-tyska ubåtsspärren i Öresund 1940 -1945”. Det är Veckobladet mångårige krönikör Sten Henriksson (”Lucifer”) som beskrivit hur Sverige i samarbete med den i Danmark sedan 9 april 1940 befintliga tyska ockupationsmakten lade ut kraftiga avspärrningsnät i norra delen av Öresund för att hindra utländska, läs brittiska, ubåtar att ta sig in i Östersjön. Det ”neutrala” Sverige hjälpte nazityskland att förvandla Östersjön till ett tyskt innanhav. Sveriges agerande handlade inte om nödtvång. Tyska marinofficerare berömde sina svenska kolleger för att Sverige så tjänstvilligt och snabbt gick de tyska önskemålen till mötes.

Sten som själv är bördig från Helsingborg och före detta kustartillerist gör en noggrann studie baserad på mångåriga och gedigna arkivstudier. Hela förloppet, minering av sundet och uppbyggnaden av kustartilleribatterier på kusten och nätet som inhandlas i Tyskland och läggs ut i samverkan mellan svensk och tysk militär beskrivs ingående. Ubåtsnätet blir för författaren en symbol för Sveriges nära anknytning till Tyskland under krigets inledningsskede, ett flagrant avsteg från Sveriges deklarerade neutralitetspolitik. Förutom de närapå nördiga tekniska och militärpoliska beskrivningarna finns en mycket intressant analys av säkerhetsläget i landet under och efter kriget. Östersjöns grindvakt, Öresund, sätts in i sitt sammanhang, Öresundstullen, första världskriget och dåtidens samarbete med Tyskland berörs. Sten resonerar kring många viktiga frågor. Hur nära var Sverige att dras in i kriget? Hur såg Sveriges beredskap ut när tyskarna intog Danmark och Norge 1940?
 

Sten Henriksson: Sviktande neutralitet, Öresundsspärren. Carlssons förlag 2017
 

Sverige underlättade på flera sätt Tysklands agerande under kriget. Permittenttågen mellan Norge och Tyskland, division Engelbrechts förflyttning tvärs genom landet, malmexporten till Tyskland, mineringar i Östersjön och ubåtsspärren i Öresund har setts som eftergifter gentemot tyskarna. Sten ifrågasätter dock om det var eftergifter. Inga hot fanns och samsynen mellan länderna dominerade. Militärledningen var tyskvänlig och många hade personliga relationer med sina tyska kolleger.  Det fanns också i början av kriget en stor förståelse för det tyska, en tysk hegemoni, speciellt i officerskåren, i ämbetsmannavärlden, i industri- och finanskretsar och i den borgerliga opinionen. Frågan är i vilken utsträckning svensk politik och opinion 1940-41 var inriktad på anpassning till ett segerrikt Tyskland? Sten ser många tecken på att så var fallet och ger också exempel på hur militärledningen övervägde en statskupp i Sverige. Dessa ledande militärer med adliga namn och med nazistsympatier befordrades efter kriget.

   Sten Henrikssons bok sträckläste jag med stor behållning. Den lyfter fram ett stycke historia från andra världskriget som aldrig varit särskilt känd och med den som utgångspunkt har jag fått en ny inblick i miltärpolitiskt tänkande och om svensk neutralitet. Och ännu några argument mot svensk NATO-anslutning.