Ur boken:
Visserligen kan man
inte förneka att det finns de
som lider svårt. En fiskare hade ju trots allt hittat liket efter en
treårig flicka flytande i vattnet utanför Pukavik, en flicka som av
kläderna att döma var från Småland och som man därför slog fast ”Var
ett av de stackars barn som blivit utskickade för att anropa
barmhärtiga om medlidande i hungersnöden”. Men ändå. Ett barn flyter iland vid en strand, drunknat, det väcker förstås opinion, ingen tvekan om saken. En sådan händelse är ju beklagansvärd, sorglig, skakande. Att många då ser på varandra och säger: Detta är förskräckligt, något måste göras... Det får man anta.
Men att ändra på reglerna, det är en annan sak.
Det finns ett system som inte klarar hur mycket som helst.
Det finns en ordning som måste försvaras.
Det finns uppoffringar som man inte är beredd att göra.
Till sist beslutas därför att Karlshamn inte kan ta emot fler. Soppköpet stängs för alla utom kommunens egna.
Det är lätt att känna igen dagens attityder i somliga politiska partier och somliga kommuner, även om tidsintervallet är 150 år och den drunknade treåringen kommer från Småland och inte från Syrien.
Nödåren 1867 till 1869 var en klimatkatastrof som kan jämföras med vår tids. Den berörde hela Europa och var värre i Finland än i Sverige. Min egen hemort, Älghult i Kronobergs län, finns på flera ställen med i Magnus Västerbros dokumentation.
Jag är så gammal att jag har träffat människor som genomlevde de svåra åren.
Svältkatastrofen var i själva verket dubbel. Norrland drabbades 1867 och södra Sverige, framför allt Småland och Blekinge, 1868 - 1869.
Magnus Västerbro är norrlänning, född i Malmberget, och halva boken beskriver den fasansfulla situation som rådde i Norrland.
Det kusliga är att hungerkatastrofen kunde ha undvikits. Det fanns resurser i Sverige, men de sattes aldrig in – eller för sent.
Man förlitade sig på att marknadens osynliga hand skulle lösa problemen.
Klyftan mellan samhällsklasserna i Sverige var djup och föraktet för de fattiga och tiggarna avgrundsdjup. 27 000 dog av svält och följdsjukdomar under de tre åren.
De svåra åren blev startskottet för emigrationen till Amerika. En miljon svenskar lämnade hemlandet. Varannan Älghultsbo gav sig iväg. Somliga behöll kontakten med hemorten.
Hungeråren formade Sverige. Industrialiseringen inleddes. Sågverken vid Norrlandskusten exporterade svenskt trä. Människorna flyttade till städerna. Arbetarrörelsen växte fram. De första strejkerna genomfördes. Det sociala trygghetsnätet började utvecklas. Demokratin genomfördes. Till slut blev Sverige ett välfärdssamhälle.
Till slut – nej, det gick snabbt! 150 år är en kort tid i historien. Minnet av nödåren levde kvar eftersom människorna som genomlevde dem levde kvar och förmedlade det till barn och barnbarn.
SVÄLTEN ger ett viktigt perspektiv på svensk historia. Magnus Västerbro reflekterar också utomordentligt kunnigt och kreativt över vår tids svältkatastrofer och klimathotet.
Han är väl medveten om vad som i värsta fall håller på att hända, men hans grundsyn är en försiktig optimism om människans förmåga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar