Det goda som jag vill, gör jag icke – Det onda som jag inte vill, gör jag av Gunnar Stensson

260 miljoner barns liv hotas av svält, vattenbrist, hetta och naturkatastrofer på grund av klimatkrisen. Det är en kort notis i nyheterna idag på morgonen. Nästa notis. En miljon flyktingar, män, kvinnor och barn, trängs i Idlib i trånga tält, snö, regn och blåst, medan syriska och turkiska trupper tränger fram och två sjukhus har bombats av ryskt flyg.
   Klimatkatastrofens sociala och politiska konsekvenser är den bakomliggande orsaken.
   I dagens nyhetsflöde följer senare ett resonemang om hur Sverige ska kunna hjälpa till att begränsa den illegala flyktingströmmen till Grekland, Italien och Spanien.
   I Lindvall, Vowles och Hultmans bok Upphettning kallas detta beteende responsförnekelse. Vi vet, men agerar som om vi inte visste. Den banala ondskan.

I Parisavtalet 2016 enades undertecknarna om att begränsa upphettningen till 1,5 grader.

 

Kanadas premiärminister James Trudeau skrev under fördraget. Sedan utlyste han klimatnödläge. Någon vecka senare godkände regeringen bygget av Trans Mountain som gjorde det möjligt att frakta tre gånger så mycket av den olja som utvinns ur tjärsanden i Alberta.
   Angela Merkel  kallades Klimatkanslern. Hon agerade i EU för att förhindra att EU satte ambitiösa utsläppsmål för bilindustrin.
   Barack Obama skrev under Parisavtalet. Sedan gav han energigiganten Shell tillstånd att borra efter olja i Norra Ishavet.
   Xi Jinping skrev under och sa att Kina skulle ta på sig ledartröjan i klimatarbetet. Men Kina har blivit världens största investerare i kolkraft, särskilt i länder som berörs av den nya Sidenvägen som Pakistan, Bangladesh, Indonesien, länder i Afrika och på Balkan.
 

Sverige lovade att förverkliga Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Två månader senare sa Anders Wijkman, ordförande i miljöberedningen: ”Jag skulle beteckna 1,5 grader som en from önskan men jag tror vi ska inrikta oss på 2 grader”.
   Annie Lööf hävdar att om vi ställer om bränslet kan vi flyga mer, trots att all forskning visar att det inte finns några tekniska lösningar som möjliggör flygets expansion om vi ska begränsa upphettningen till under två grader.
   Mikael Damberg invigde bygget av en ny flygplats i Sälen som regeringen satsat en halv miljard kronor på. Han såg inga problem med att göra det samtidigt som flyget måste minska.
   Regeringen tänker höja rut-avdraget trots att den ekonomiska maktförskjutningen mot de översta procenten påverkar de totala konsumtionsmönstren i klimatfientlig riktning mot lyxartiklar som dyra suvar, semestrar, restaurangbesök och smycken. Det innebär att producenterna inriktar sig på den sortens varor.
   Riksdagen har villkorat Sveriges nya klimatlag med att utsläppsminskningarna måste vara förenliga med ekonomisk tillväxt.
 

 

Vi ser ofta exempel på motsvarande responsförnekelse i lokalpolitiken i Lund. Trots att alla vet att vi måste minska antalet bilar planerar politikerna en breddning av E22 som kommer att leda till en ökning av antalet bilar. I skrivande stund ser jag en insändare i Sydsvenskan (19/2) som påpekar detta.
   Bland de politiska partierna har V motionerat om avslag på motorvägens breddning. Fridays for Future borde kunna ta upp sådana konkreta miljökrav.

Responsförnekelse inom politiken är troligen ett allvarligare problem än det direkta förnekandet av klimatvetenskapen. Makthavare håller två motsägande trossatser i huvudet samtidigt. Ökande tillväxt är minskande utsläpp. Krig är fred. Klimatflyktingar är kriminella. Inkonsekvensen mellan ord och agerande beror också på att politiken påverkas av olika intressegrupper, framför allt fossilindustrin.
   Det som krävs är en omvandling av vår kultur, ett perspektivskifte. Vi kan inte låta vårt traditionella sätt att leva fortgå som vanligt. Naturen kommer steg för steg tvinga fram förändringar.