VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
VB tar nu ett som vi själva ser det välförtjänt sommarlov mellan ovan och nedan.
Samtliga skribenter, vänner, läsare och alla andra med hjärtat till vänster önskas en riktigt god sommar. Vi ses igen till hösten som säkert för med sig en hel del att skriva om. Allt från grönskan i södra Lund till kampen om Vita huset hoppas vi få berätta om då.
Det värsta är inte beslutet att misstänksamt avlyssna hela det svenska folket. Det har FRA gjort i månader, långt innan det fattades. Och dessförinnan IB och andra ”underrättelseorgan”.
Registreringen brukar för resten inte drabba svenskar (frånsett någon enstaka Leander). Däremot drabbas flyktingar och medlemmar i befrielserörelser.
FRA:s huvuduppgift är nämligen handel. Handel med underrättelser. Handel med ”terrorister”. Hallå, är det CIA? Vi har en kurd och några somalier att byta. Vad får vi för dom? Och så har vi en palestinsk hamasanhängare. Inte så dumt , va? Och två egyptiska terrorister. Vad ger ni oss för dom?
-Om vi ska få nånting så måste vi ha nånting att erbjuda, som en talesman för FRA sa.
Visst, det är smutsigt och demoraliserande. Men det är alltså inte det värsta. Den banala ondskan har alltid existerat.
Det värsta är att också de som protesterar mot avlyssningsbeslutet samtidigt måste bekräfta sin uppriktiga tro på att vi måste försvara våra hem, våra barn, våra soldater, vårt land mot ett diffust hot från ”terrorister”, underförstått muslimska terrorister. Lite rasistisk paranoia. För somliga faller det sig enkelt. Andra gör det under protest. Och så finns det enstaka som faktiskt vägrar.
Men det finns en fördel med den nya underrättelsetekniken. FRA kommer att finna att de sökord de fångar upp i sitt underrättelsenät förekommer i Veckobladet nästan varje vecka. VB kommer alltså att öka sin läsekrets.
Cecilia Nelson, den lysande bildpedagogen, har slutat på Lunds konsthall men verkar i styrelsen för Gamla Lund. Nu har hon skrivit föreningens årsbok, Också detta är Lund.
Den sönderfaller liksom en del annat i tre delar. Först får vi en snabbresumé av författare, bofasta eller gästande, som har skildrat staden på något sätt. Man får uppleva igenkännandets glädje eller tristess: de allra flesta guldkornen är redan upptäckta och uppvisade, men guldkorn är de likafullt och det kommer nya generationer som kanske inte har läst Nils Palmborgs Litteratörernas Lund. Som bokens första avsnitt kan ses som en sammanfattning av, Nelson refererar uttryckligen till Palmborg. Det är oklart hur mycket hon själv har bidragit med.
Det är alltid lätt att hitta luckor i den här typen av översikter. Själv saknar jag bland skildrarna av modern tid poeten Gert Glentow (Fäladstorget) och romanförfattarna Sven-Olof Lorentzen och Unni Drougge (skildrare av kollektivliv respektive vänsterbacklash), kanske också Staffan ”Keddy” Jacobsson.
Den senare borde Nelson ha upptäckt eftersom han är bildvetare liksom hon. Och det är övergången till bilddelarna som är bokens styrka.
Den första är en skiss över bildkonstens utveckling och förutsättningar i Lund. Koncist men kunnigt. Basen var länge universitetet med dess ritmästare och pedagogiska konstsamlingar. En tid blev Lund ett centrum för det skånska konstlivet, under blomstringen för det ”stämningsfulla provinsmåleri” som vi väl alla har en särskild känsla inför. Men snart nog kom en förskjutning till Malmö, trots att Lund fostrade målare som Hill och GAN som hämtade motiv härifrån. Förutom konstnärerna skildras deras institutioner, både föreningarna och byggnaderna. Det är bitvis trassliga historier och de helhjärtade satsningarna har inte varit så många, men det är klart att inte alla städer av Lunds storlek samtidigt kan visa upp institutioner som Skissernas museum och Konsthallen.
Så kommer ett tjugotal presentationer av nu verksamma Lundakonstnärer där de flesta har tecknat, målat eller fotograferat någon form av lokala landskap. De är gjorda efter mall men inget ont i det. Ingen särskild Lundaskola avtecknar sej men det talas om nätverk. Flera av de intervjuade uttrycker saknad efter Anders Tornbergs galleri och önskar sej starkare lokala tyngdpunkter i konstlivet. Men Malmö är nog obevekligen ett nummer större numera.
En av de konstnärer som boken presenterar är Andrzej Ploski. Här ett modernt Lundalandskap av honom: Öresundståget med sin nos som banar sej fram genom bebyggelsen söder om stationen. Det är inte bara GAN som har gjort bilder på lokala tåg.
Idag är det måndagen den 16 juni i Lund. Då firar man Bloomsday i Dublin. James Joyce´s roman Ulysses, där Leopold Bloom är en föga heroisk judisk huvudperson, handlar nämligen om vad som hände i Dublin just den dagen år 1904.
Så här börjar den. Solen lyser över Dublinbuktens gröna vatten. Klockan 8 stiger Stephen Dedalus upp på bröstvärnet i det gamla fästningstorn där han bor. Det gröna havet påminner honom om kärlet med grön galla bredvid hans mors dödsbädd. Han har av principiella skäl vägrat att medverka i de katolska sakramenten inför hennes död och därigenom vållat henne stor oro. Nu känner han sorg och skuld.
James Joyce stod inte ut i Dublin. Jag har två fiender, säger hans alter ego: den heliga katolska kyrkan och det brittiska imperiet.
Men han stod inte ut med irländarna heller, vare sig med påskupprorets nationalister eller IRA:s republikaner. Han avskydde försöken att återuppväcka den gamla gaeliska kulturen.
22 år gammal lämnar han Irland för Europa. Många år vistas han i Trieste och senare i Paris. Hela tiden skriver han om sin hemstad, Dublin, och vad som hände där den 16 juni 2004.
Jag tänker förstås i min relativa besvikelse över Irlands ställningstagande i folkomröstningen: James Joyce skulle inte ha röstat nej till Lissabonfördraget. Han var europé. Möjligen hade han röstskolkat.
Kittelflickarkulturen
Jag fascineras av Joyce, men också av det Irland som han avskydde. Förtrycket. Fattigdomen. Den stora svälten. Utvandringen till Amerika. Michael Collins som en av de första befrielseledarna i vår tid. IRA som modell för all världens moderna befrielserörelser. Inbördeskriget. Den reaktionära katolska stat som blev resultatet av kampen och som styrdes av den triste Eamon De Valera. Religionen. Den fortsatta utvandringen till Amerika under 1930-talet. Och samtidigt: det vackra irländska landskapet och den rika irländska kulturen: dramatik, poesi, musik.
Nordirland och IRA
Katalogen över irländska katastrofer fortsätter i nutid: Bloody Sunday, IRA:s återfödelse, inte som befrielsearmé utan som Provisoriska IRA, ”Västeuropas kanske mest brutala och erfarna terrororganisation” för att citera Nationalencyklopedin. Det faktum att konservativa amerikanska irländare glatt stödde IRA med pengar och vapen i kampen mot protestantiska unionister och brittiska soldater.
IRA:s terrorism, minst lika omfattande som islamistiska terroristers, ledde inte till någon paranoia, vare sig i Storbritannien eller någon annanstans. Den togs för lika given som dåligt väder. Jag har tillsammans med civiliserat språkande London-bor tvingats lämna ett tunnelbanetåg på grund av ett IRA-attentat i en tunnelbanestation. Jag har blivit kroppsvisiterad i Heathrow men sedan artigt uppmanats att komma ihåg att knäppa byxorna.
Men katalogen dokumenterar inte bara katastrofer utan också den fantastiska historien om hur terroristerna Martin McGuinness och Gerry Adams insåg att Nordirland måste vinnas politiskt - inte med våld - och deras uthålliga strävan att övertyga sina kamrater i IRA om detta under hela 1990-talet. En strävan som med stöd från Blair och Clinton ledde till dagens fredliga och alltmer blomstrande Nordirland. Och till att terrorn upphörde.
Det irländska nejet
Gerry Adams Sinn Fein bekämpade Lissabon-fördraget. Katolska kyrkan bekämpade det. Abortmotståndarna bekämpade det. Irländsk konservatism bekämpade det.
Irländsk neutralitetstradition är oförenlig med fördraget. Irland var aggressivt neutralt under andra världskriget (udden riktad mot Storbritannien). IRA i Nordirland försökte få vapen till kampen mot britterna från Nazityskland. Klart irländarna måste rösta nej till varje tanke på ett gemensamt EU-försvar.
Europa är inte viktigt för irländarna, trots den ekonomiska utvecklingen under EU-åren. Det är USA som gäller. Släktband, kultur och traditioner riktar sig västerut. Det bor fler irländare i New York än i Dublin.
Klart att Irland måste säga nej till Lissabonfördraget. Och besegla beslutet med öl och whiskey.
Den omöjliga kärleken
James Joyce stod inte ut med att vistas i Irland. Men han satt i Europa och skrev om sitt älskade Dublin så som staden hade varit den 16 juni 1904, samma dag som han för första gången såg den kvinna som skulle följa honom i landsflykt hela livet. Just idag hyllas han av det Irland han försmådde, det Irland som i sedligt nit under decennier hindrade irländarna att läsa hans verk, det Irland som röstade nej till Lissabonfördraget.
I Kristidender IX framlades den djärva hypotesen att Barack Obama i själva verket är en kryptosocialist som dock inte kan avslöja sina planer för det framtida USA förrän han blivit vald till president. Kanske inte så djärvt ändå eftersom den tidigare majoritetsledaren i Representanthuset republikanen Thomas Dale DeLay nyligen stämplat Obama som marxist. Hittills under premiärvalskampanjen har Obama i varje fall skickligt hållit sig i den politiska mittfåran. I utrikespolitiskt avseende kan man till och med skönja en glidning åt höger i hans oreserverade stöd för Israel och kritiska uttalanden om den vänsterpopulistiska utvecklingen i Latinamerika. Det tycks dock inte ha skrämt hans sympatisörer på vänsterkanten i omvärlden. En företrädare för Hamas har till exempel gett honom ett - visserligen ovälkommet – stöd.
En del palestinska journalister tycks knyta förhoppningar till Barack Obama och den israeliske journalisten och fredsaktivisten Uri Avneri skriver: ”Some people dream about a partnership of Barack Obama and Tzipi Livni”. Livni är israelisk utrikesminister och när Ehud Olmert, som man väntar, döms för mutbrott kommer hon kanske att efterträda honom som ledare för regeringspartiet Kadima. Sedan Obama sagt att Hugo Chavez visserligen blivit demokratiskt vald men inte regerar på ett demokratiskt sätt, kommenterade Chavez detta med: ”If it helps Obama get elected, okay, we'll talk later”.
I Kristidender IX framhölls också att Obamas svaga punkter i presidentvalet förmodligen skulle bli beskyllningar för bristande patriotism och obenägenhet att tillgripa militära våldsmedel för att tillgodose amerikanska intressen. När han nu förmodligen ställs mot John McCain i presidentvalet kommer detta sannolikt att bli huvudfrågor trots att ekonomin nu är det största problemet för den enskilde amerikanen med avslutandet av Irakkriget på andra plats.
McCains starka sidor är dels hans status som amerikansk krigshjälte efter att ha tillbringat fem och ett halvt år i vietnamesiskt fängelse, dels hans popularitet inom den amerikanska pressen. Övriga presidentkandidater har varit försiktiga med informella samtal med journalister. Ett förfluget ord kan blåsas upp till en skandal. Inte så McCain. I hans kampanjbuss som döpts till ”The Straight Talk Express” pratar han på och underhåller pressen. Dumheter och motsägelsefulla uttalanden blir inga ”affärer” utan ses som uttryck för McCains beundransvärda rättframhet. McCains svagheter är hans explosiva temperament, hans okunnighet om ekonomi och hans benägenhet till politisk ”flip-flopping” (tuvhoppning). Hans vrånga humör har bland annat lett till att han vid ett par tillfällen hamnat i handgemäng med kolleger i senaten. Hans republikanska senatskollega Thad Cochrane har öppet sagt att han får rysningar när han tänker på McCain i ovala rummet med fingret på knappen som kan utlösa kärnvapenkrig. Över huvud taget tycks McCain varit illa omtyckt av sina republikanska kamrater i senaten. Ingen av dem stödde honom i den republikanska primärvalskampanjen mot Bush 2000.
John McCain verkar ha varit en tämligen usel flygare. Om hans far och farfar inte varit amiraler hade han förmodligen inte blivit uttagen till stridstjänst. Fyra stridsflygplan kraschade när han satt vid spakarna och även om han inte alltid hade skulden förtjänar han nog epitetet olycksfågel. Den fjärde kraschen inträffade när han den 26 oktober 1967 blev nedskjuten över Hanoi och hamnade i en sjö mitt i staden. Han räddades av lokalbefolkningen och fördes till ett fängelse. Han hade brott på båda armarna och ena benet. Beträffande det som sedan hände är man i stort sett hänvisad till McCains egna beskrivningar i tidningsartiklar och den självbiografiska boken ”Faith of my Fathers”. Efter 3-4 dagars pressande förhör bröt McCain ihop och lovade att lämna militära uppgifter bara han blev förd till ett sjukhus. Vilket skedde. Vietnameserna torde ganska snabbt ha förstått att McCain var en värdefull fånge med anor som gjorde att man kunde tro att han tillhörde en kunglig familj i sitt hemland och därför var van vid ”särskild behandling”. Särskild behandling tycks han också ha fått i Hanoi. Bland annat hölls han helt skild från övriga amerikanska krigsfångar under två år. Redan efter ett par veckors fångenskap började det dyka upp citat av McCains uttalanden i hanoipressen och så småningom blev McCain en flitig gäst i Hanois radio. Det renderade honom öknamnet ”The PW-songbird” (krigsfånge-sångfågeln). Efter påtryckningar – sannolikt tortyr – har McCain i radio bland annat erkänt att han är krigsförbrytare eftersom han bombat civilbefolkning och att han är en ”black criminal”.
Bland de böcker som skrivits om McCain märks Cliff Schecters ”The real McCain.Why Conservatives don´t trust him and why Independents shouldn´t”. Schecter ger en livfull beskrivning av McCains vredesutbrott och politiska lappkast. Det framgår klart varför han kallas ”maverick” (avvikare, vilde). Schecter varnar republikaner och partilösa för att välja en så instabil person till USA:s president. Men när det gäller McCains hjältestatus är författaren tydlig. McCains beteende som krigsfånge i Vietnam tyder på att han är en person med ”courage, principles, patriotism”.
En annan uppfattning företräds av amerikanen Douglas Valentine som i ett antal artiklar i bland annat Counterpunch hävdar att McCains samarbete med fienden under krigsfångetiden var av den art som i occuperade länder som Frankrike under andra världskriget och Irak i dag hade medfört dödsstraff. Bland annat menar Valentine att de uppgifter om amerikanska flygrutter över Vietnam som McCain lämnat orsakat att de amerikanska flygförlusterna ökade med femtio procent och att man blev tvungen att avbryta flygningarna. Valentine anser att det är helt legitimt att i valkampanjen ta upp förhållandena under McCains krigsfångetid. Bland annat kan man undra varför McCain varit så angelägen om att de skriftliga rapporterna från den vietnamesiska militärens förhör med fångarna inte skall offentliggöras. Vid ett besök i Vietnam 1993 lyckades McCain utverka ett löfte av den vietnamesiska regeringen att dessa handlingar skulle hemligstämplas.
McCains medfångar är splittrade när det gäller uppfattningen om hans samarbete med fienden. De flesta tycks stödja McCains egna beskrivningar. Några få hävdar att McCain överdrivit hur mycket tortyr han utsatts för och bagatelliserat den militära information han lämnat.
För Barack Obama och hans kampanjorganisation är det uteslutet att på något sätt ifrågasätta McCains hjältestatus. Det skulle utlösa en enorm indignationsstorm. Men McCains vänner i pressen börjar kanske få kalla fötter när de inser att det finns risk för att deras charmerande gunstling blir världens mäktigaste man.
Opinionsläget i USA just nu verkar dessbättre inte lovande för McCain. På den nationella nivån leder visserligen Obama bara med några få procent men de senaste opinionsundersökningarna på delstatsnivå (pollster.com) visar att vid ett presidentval i dag skulle Obama vinna i 11 av 14 så kallade swing-stater och totalt få 341,5 elektorer mot McCains 195,5. Men mycket kan hända före presidentvalet i november.
Sämre värden i Lund än tidigare år
De genomsnittliga meritvärdena i Lunds grundskolor försämrades under 2007. Andelen elever med gymnasiebehörighet minskade.
Detta framgår av tabellerna 12 och 15 i Lunds kommuns kvalitetsredovisning för förskola och skola 2007 som bygger på avgångsbetygen.
Kvalitetsredovisningen innehåller också andra uppgifter om förhållanden som påverkar skolresultaten. Lärarlönerna i Lund är låga. Lund hamnar på plats 105 rankinglistan över svenska kommuner. När det gäller lärarnas hälsa är situationen ännu sämre: där ligger Lund som nummer 167. Lärarnas trivsel och hälsa påverkas negativt av den nya skolpolitiken, som leder till fler omplaceringar och större klasser.
Utredarna framhåller i avsnittet Analys och åtgärder att ”skolorna måste förhålla sig till att dessa två grundskoleindikatorer (meritpoäng och gymnasiebehörighet) uppvisar sämre värden än tidigare år”.
Ett sätt för skolorna att göra detta är att av kommunen begära tillräckliga resurser för att hålla kvaliteten uppe.
Vid nyåret 2008 trädde nya nedskärningar i kraft samtidigt som skolpengssystemet infördes. Nedskärningarna ledde redan vårterminen 2008 till större grupper och minskad lärartäthet. De negativa effekterna kommer att öka i höst. Skolpengssystemet har skadat kontinuiteten i undervisningen genom att lärare förflyttas. Allt talar för att meritvärdena under det läsår som avslutades förra fredagen har fortsatt att sjunka och att andelen gymnasiebehöriga elever har fortsatt att minska. I julas var siffran på elever utan gymnasiebehörighet så hög som 9 procent. Men betygen brukar stiga något under vårterminen.
I budgetbehandlingen den 12 och 13 juni genomdrev de fyra borgerliga partierna nya nedskärningar inom förskola och grundskola. De negativa effekterna av det beslutet kommer att dokumenteras vårterminen 2009.
Röstboskap
Samtliga borgerliga fullmäktigeledamöter röstade för nedskärningarna. Majoriteten fick lätt igenom sin budget, konstaterade Skånskan.
Lite svårare var det för regeringspartierna i riksdagen att få igenom beslutet om FRA. I tisdagens debatt såg vi en handfull borgerliga riksdagsledamöter gå emot sina partier. Efter lite hjärntvätt gav de förstås vika utom en folkpartist som röstade nej och en som la ner sin röst, vilket var riskfritt eftersom beslutet inte påverkades.
Att frondera i kommunpolitiken kan vara svårare än i riksdagen. Partilojaliteten väger tyngre än sakfrågan och det egna omdömet. Det påmindes vi om också vid förra årets budgetsammanträde då utbyggnaden av BUP-området behandlades.
Men kampen om budgeten är inte över. Den budgetprocess som Lund införde för några år sedan innebär att den slutgiltiga budgeten spikas först vid årets slut.. Förändringar kan alltså genomdrivas. Kampanjen för skolan måste fortsätta.
Sveriges utbildningshuvudstad?
Lund satsar på bli Europas kulturhuvudstad 2014. Vilka effekter i form av ökad prestige det kan ge är svårt att se. Bättre vore att sträva efter att bli Sveriges utbildningshuvudstad.
I många år har Lunds skolor legat i topp. Den tiden tycks tills vidare vara förbi. Många nyinflyttade föräldrar har under våren uttryckt besvikelse över att Lund försämrats som skolstad.
Den nuvarande majoriteten försöker locka nya invånare till Lund genom att tävla med grannkommunerna i skattesänkning.
Men människorna är klokare. De söker sig till Lund på grund av den höga utbildningskvaliteten. Den får inte förskingras i jakten efter kortsiktiga skattesänkningar.
Gunnar Stensson
Lunds kommuns Kvalitetsredovisning för förskola och skola 2007 kan beställas från Utbildningskansliet. Det är en koncentrerad sammanfattning av en stor mängd intressant material (som också kan beställas).
PS.
Lund i SKL:s ranking
Lund ligger som nummer 24 i den rankinglista över svenska kommuners grundskolor som sammanställts av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Listan bygger på betyg och resultat i nationella prov under 2007. Lunds väg tillbaka till toppen blir allt längre.
För att protestera mot de planerade prishöjningarna i den skånska kollektivtrafiken samlar v till manifestationer i Skånes tre största städer innan beslutet ska klubbas igenom.
Det kommer också att samlas in namn till den pågående namninsamlingen!
Visa att du inte tänker acceptera prishöjningarna!
Protester kommer att hållas i Skånes tre största städer:
Malmö: Samling på Gustav A:s torg kl. 14
Lund: Samling vid Centralen kl. 14
Helsingborg: Samling på stortorget kl. 13
Stockamöllan Swing och Jazz Festival
Tredagars swing & jazzfestival 13-15 juni i Stockamöllan
Läs mer
Johanna & Kökskvartetten
Söndag 15 juni på Stora Scenen Folkets Park
Läs mer
Kansas (US) + support A.C.T
KB onsdag 18 Juni
Läs mer
Midsommar-Skepp o´hoj med SjörövarMange och Katta Pirat
Nya Scenen Malmö Folkets Park, söndagen 22 juni
Läs mer
Thomas Petersson & Lasse Nissen
Stå-upp på Ribban 24 juni
Läs mer
Steve Lukather (US)
KB tisdag 24 Juni
Läs mer
Sextimmarsdag, fildelning, Kuba, Lars Ohlys raklödder … Nej, ingen av de etablerade medierna rapporterade rapporterade om hur det gått med den fråga jag själv såg som viktigast på v-kongressen, en formulering i partiprogrammets portalparagraf. Programkommissionen hade föreslagit ett tillägg att partiet är socialistiskt och feministiskt, nämligen att det ”vilar på ekologisk grund”. Om detta ingenting i de referat som jag tagit del av.
Så jag gick till den nationella hemsidan och klickade in mej på partiprogrammet. Där stod detta om ekologisk grund som ett tillägg, och jag blev glad.
Därnäst läste jag Flamman. Inte heller där refererades någon programdebatt. Men så fick jag se en kortintervju med ett ombud. Som beklagade att detta med ekologin INTE hade gått igenom.
Så var det alltså. I sinom tid får jag väl se vad som står i kongressboken.
Men det gick alltså som jag fruktade. För innan kongressen var det debatt i frågan. Programkommisionens förslag utsattes för frän kritik av partimedlemmar i Landskrona och Malmö, däribland Martina Nilsson, nyvald ersättare i partistyrelsen (och yrkespolitiker liksom en majoritet av dess medlemmar). De ekologiska frågorna var ingen grund för klasskampen utan måste underordnas denna, var kärnan i kritiken. Miljöpolitiken var ett resultat av maktbalansen mellan klasserna. Det ansåg också partiets senaste distriktskonferens i Skåne.
Det är egentligen inte särskilt viktigt vad som står i en programtext. Ett enda steg av en verklig rörelse är mer värd än tusen manifest, sa Lenin ungefär. Men som yttring av den fortsatta makten i partiet för en falang som genom sin utstötningspolitik har vållat så stor skada är det illavarslande.
En ökning av utsläppen av växthusgaser med 22 %
Efter LundaMaTs och LundaEko (Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling) skulle lundaborna kunna förvänta sig att Lund också har som mål att minska de totala utsläppen av växthusgaser i kommunen. Så är ingalunda fallet. Vad de flesta lundabor – och vi antar också en hel del politiskt förtroendevalda – inte känner till är att Lunds ambitioner i kampen mot klimathotet inte sträcker sig längre än att man accepterar en ökning av den totala utsläppsmängden på 22 % fram till 2012 - eller i absoluta tal 70 000 ton - jämfört med år 1990.
Trafikutsläppen ökar dramatiskt
Färska siffror från kommunens Miljöstrategiska enhet visar att Lund får svårt att begränsa utsläppsökningen ens till denna, i förhållande till regionala och nationella mål, orimliga nivå. Fram till och med 2005 hade enbart koldioxidutsläppen – övriga växthusgaser oräknade - totalt sett ökat med 25 % eller med 81 000 ton jämfört med basåret 1990. Den sektor som står för ökningen är trafiken. Ökningen för denna sektor är tämligen dramatisk.
Klimatbudget för att sänka klotets feber
I samband med kommunfullmäktiges behandling av budget och verksamhetsplan torsdag och fredag denna vecka kommer Demokratisk Vänster i miljödebatten därför att fokusera på kravet att Lunds kommun ska upprätta en klimatbudget, vars slutsumma måste innebära en kraftig minskning av utsläppen i kommunen.
En klimatbudget ska åtfölja den ekonomiska budgeten och verksamhetsplanen. Den beskriver, kort uttryckt, de effekter för mängden utsläpp av växthusgaser som föreslagna nya och/eller utökade verksamheter och investeringar får. I klimatbudgeten ingår också, givetvis, beslut om åtgärder för att kommunen ska klara det tak som sätts för klimatpåverkande gaser.
Lunds kommun måste ta krafttag för att minska sina bidrag till växthuseffekten. Under budgetsammanträdet kommer Demokratisk Vänster, i anslutning till vårt krav på klimatbudget, att presentera förslag på åtgärder som bör i ingå i en klimatbudget i syfte att få ner utsläppsnivåerna.
Valborg rå och blåsig, kall, kören sväljer sången, elden blåser från bålet,
1 maj blöt, regnet forsar, Lars Ohly talar och talar,
5 maj skolprotester i Järnåkraskolan, kylig kvällssol, höga hus,
7 maj häggträden vid Västanväg börjar grönska,
9 maj två ladusvalor över Höje å, en konsumkasse med nässlor,
11 maj syrenerna blommar,
12 maj hett teatermöte på Kungsgatan 4,
15 maj hagtornen blommar vid dammarna, nu kommer tornsvalorna, gatorna i Sjöbo, gå i skuggan, gå i skuggan,
16 maj körsbär, plommon, syren, hägg, äppleträd och hagtorn blommar, samtidigt, men träden har röda prickar,
16 maj, demokratimöte i Stensalen, svettigt,
19 maj, Byalaget inspekterar gröna stråket,
20 maj svanarna ligger på ägg, brunanden har 14 ungar, sothönan bara 5, KLOK vandrar i lustgården, 21 mm regn, där kommer ett flytande svanbo med fem ägg, hett, hetare,
25 maj, vallmon blommar, vilse i Burlöv, massiva gröna former, spetsigt kyrktorn,
26 maj, möte med Antonio på pizzerian, Nicklas på Coop och Matti i konditoriet, Bo Riborg, Fourcast, grodor, tusentals grodor i det bubblande vattnet i dammarna, grodmusik, det kväker och grymtar,
30 maj, karparna leker i dyn, forsar fram, rom och mjölke i bubblande vatten, ruttnande sjögräs, och alla grodorna, tiotusen, och flockar av tornsvalor, pilsnabba som infall, hägern sväljer hela grodor, svanarna simmar med sina ungar, syrenerna överblommade, kart på äppleträden, rosor vid reningsverket, Pascal fiskar med pinne och grässtrå,
1 juni, öl i stadsparkskaféet, gamla vänner dricker vin,
2 juni möte med svartrockar på Kulturen, helveteshetta,
4 juni, utskick, 700 kuvert, tårta,
7 juni, Gunilla Svensson om Holmenkollenhuset, jazz i centrum, kvällssolen smälter havet i Lomma vitt som silver, vågorna bryter, kallt, friskt,
9 juni, larmet går i Helgeand,
10 juni, tveksamma droppar i blåsten, Demokratisk vänsters styrelse i Jespers gränd, studenten i Polhem, skrän och bilhorn, musik…
I december 2005 ställde sig Lunds kommunfullmäktige bakom Lunds Energikoncernen ABs förslag att etablera ett biobränsleeldat kraftvärmeverk i Örtofta. Vi ser positivt på detta beslut eftersom ett kraftvärmeverk av denna typ på ett påtagligt sätt skulle minska utsläppen av koldioxid, inte bara i Lund utan i hela regionen. Investeringskostnaden för kraftvärmeverket uppgavs vid tidpunkten för kommunfullmäktiges beslut vara strax under 1 miljard kronor.
Denna prislapp har sedan dess vid flera tillfällen fått klistrats över med lappar märkta med högre belopp. Enligt uppgifter i dagspressen från bolagets verkställande direktör är det senaste cirkapriset 2,5 miljarder kronor, dvs drygt två och en halv gånger det belopp som gällde när kommunfullmäktige ställde sig bakom förslaget om Örtoftaverket. Dessvärre finns det inte mycket som i dagsläget talar för att detta är slutsumman för investeringen. Ytterligare kostnadsökningar kan inte uteslutas.
Vi vill med anledning av detta ställa följande frågor till ordföranden i Lunds Energi AB:
1. Hur stor anser du att investeringskostnaden för Örtoftaverket kan tillåtas bli innan planerna på byggande skrinläggs?
2. Har du för avsikt att låta fullmäktige återigen ta ställning till förslaget med tanke på den kraftigt ökade investeringskostnaden?
Ulf Nymark, Sven-Bertil Persson,
Jag har läst en nyutkommen bra bok: Kjell Östberg, I takt med tiden. Det är första delen av en politisk biografi över Olof Palme och den täcker perioden fram t.o.m. 1969, dvs tills han blir partiordförande och statsminister. Författaren är professor i historia vid Södertörns högskola.
Omskriven
Det är inte första gången det skrivs böcker om Olof Palme. Bertil Östergren och Claes Arvidsson, båda ledarskribenter på Svenska Dagbladet har skrivit var sin, båda i tydliga politiska avsikter att skada, i ena fallet Palme personligen, i andra hans politiska arv. Dieter Strand skrev en reportagebok på 80-talet som inte var en biografi, men som var en lysande skildring av stämningen kring honom. Björn Elmbrant skrev en biografi bara något år efter hans död. Så visst är han omskriven, men den här boken har en helt annan tyngd än någon av de föregående.
Dess främsta styrka är hur den tecknar kontexten, tidsandan. Först 1930-talets, den tysk-baltiska sfär där Palme föddes. Han fick sitt förnamn efter en av medlemmarna i den svenska kår som for till Finland 1918 och stod för några av de blodigaste och grövsta insatserna i det finska inbördeskriget. Det var en värld där Tyskland var den självklara politiska och kulturella stormakten, det land dit den svenska borgerligheten skickade sina ungdomar för att lära tyska och ta intryck. Den tyska hegemonin i Sverige och de återuppväckta banden till Finland blev avgörande för Sveriges hållning under andra världskriget. Visst, herr Hitler var lite vulgär och överdriven i sitt judehat, men i jämförelse med det kommunistiska Sovjetunionen var han att föredra.
En ny hegemoni
Så kastas allt detta över ända. Med Stalingrad vänder det, den svenska militärledningen slutar tro på tysk seger och England blir hjältenationen. Men Storbritannien visar sig snabbt nerslitet och skuldsatt upp över öronen, med ett imperium som håller på att falla samman. USA är framtidslandet och det är dit den unge Olof Palme åker för ett collegeår. Han kommer tillbaka och betraktar därefter världen med liberala amerikanska ögon. Han får jobb åt SFS och organiserar med amerikanska pengar, under ständiga kontakter med CIA, den internationella studentorganisation som ska konkurrera ut den tidigare kommunistdominerade. Han lyckas utomordentligt väl. Det är klassisk CIA-metodik där pengar aldrig är något problem, ungefär samma som på senare år har tillämpats i Polen (1980-talet, vunnen), Albanien 1996 (vunnen), Serbien 2000 (vunnen), Venezuela 2000 (förlorad), Vitryssland 2001 (förlorad), Georgien 2003 (vunnen) , Ukraina 2004 (vunnen).
Palme får nu jobb i den svenska militära underrättelsetjänsten (han är redan reservare). Han har under intryck av USA och en resa i Sydostasien väckts till socialt medvetande och blivit socialdemokrat, säkert inte av karriärskäl utan av övertygelse. Han blir ganska snabbt sekreterare och samtalspartner till Tage Erlander. Han är i sex år samtidigt studieansvarig i SSU och han jobbar hos Erlander med centrala politiska problem som t.ex. atombombsfrågan. Östberg: ”När 1950-talet går mot sitt slut har den drygt 30-årige Palme fullbordat en bildningsresa som tagit honom från högreståndsmiljöer på Östermalm, officersmässar och förnäma skolor till det socialdemokratiska arbetarpartiets innersta cirklar. På vägen har han besökt fattiga indiska byar och fina franska salonger, han har träffat oppositionella i Prag och Rangoon, mött ambassadörer och agenter, lett internationella kongresser och talat för SSU:are i Glimåkra.”
Palme är unikt redo att på regeringsnivå svara mot den växande opinion som kräver svensk u-hjälp och solidaritet med progressiva antikoloniala och sociala rörelser i världen och han blir socialdemokraternas internationella galjonsfigur. Han läser amerikansk samhällsvetenskaplig litteratur, han har kontakt med Sveriges vänsterintellektuella: Lars Forsell, Sven Lindqvist, Göran Palm, Olof Lagercrantz… Han tar tidigt ställning mot USA:s krig i Vietnam och utmålas av borgarna som en farlig vänsterman. Han avslutar sitt 1960-tal med att inta platsen som Sveriges statsminister, uppmärksammad och beundrad över hela världen.
Palme, vår man?
Vem var då Palme för oss i hans efterföljande politiska generationer? Ja, jag ska tala för mig själv som en tio år yngre socialdemokratisk student under 1960-talet i Lund, ”den nya vänsterns främsta idelogiska hemvist”. Palme var en äldre kamrat som visade vägen till Kanslihuset. Det var där man kunde göra nytta som en sorts återbetalning av att samhället hade erbjudit en akademisk utbildning till oss som kom från helt andra samhällsskikt. Socialdemokraterna stod för rationalitet, modernitet, för en svensk realsocialism. Borgarna försvarade det gamla privilegiesamhället och var inte till att tänka på, kommunisterna var för undfallna mot Moskva. Politiskt arbete var att gå in i socialdemokratiska studentklubben, lyssna på nerresta statsråd och redaktörer, kanske dela ut valsedlar vid valet och sen efter examen åka till Stockholm och jobba i ett eller annat departement med någon sorts politisk framtoning. Så gjorde också en ström av människor, inte minst från Lund, från Ingvar Carlsson till Ulf Lönnqvist.
Vad som ändrade detta och vad som resulterade i att det tog slut mellan socialdemokratin och den intellektuella ungdomen var konfrontationerna kring Vietnam. I dem växte det fram ett annat sätt att bedriva politik, ett arbetssätt som hade mer gemensamt med arbetarrörelsens genombrottsår än med de former som stelnat i organisationer av organisationer. Det var återigen gatan som gällde, det var där man visade sina plakat i demonstrationer, det var där man skrek slagord och sjöng och det var där man mötte det starka samhällets poliser. Av Tage och Geijer fick vi höra att vi var lymlar och då var det inte konstigt att vi kallade dem Lyndons lakejer. Det var f.ö. en helt korrekt beskrivning vad gällde Geijer, han gjorde ingenting som ledare av Fria Fackföreningsinternationalen utan att fråga amerikanska ambassaden. Olof Palme, som visste att vi hade rätt i sak, jämförde oss med stalinister, sådana han hade mött som antikommunist på 50-talet. Jag tror det var där han började förlora oss och sen kom ju 70-talet med gruvstrejk och IB-affär och gjorde det mera permanent.
Att läsa tiden
Boken visar övertygande hur djupt engagerad Olof Palme var i det tidiga kalla kriget, ett engagemang som på sikt kom att leda honom fel. En annan sak som blir tydlig är att Olof Palme var en framgångsrik praktisk reformpolitiker och inte den ideolog han ofta beskrivs som. Under några år som utbildningsminister stod han för ett omfattande och ofta okonventionellt reformarbete. Filmreformen, Kulturrådet, gymnasiereformen, grundskolan, vuxenutbildningen, universitetsutbildningen, studiesociala reformen, förskoleutbyggnaden med daghemmen är resultat av hans verksamhet under några år som kulturminister. Han var bra på att grunda sin politik i ideologiska ställningstaganden, något som fler borde göra. Men själv diskuterade han inte ideologier.
Kjell Östberg säger om honom att hans främsta egenskap var att han kunde ”läsa tiden”. Och det är sant, han såg vad som låg i tiden och han såg det ofta några år i förväg. Och detta, att kunna läsa tiden och stå i samklang med den är väl vad som utmärker en skicklig politiker: Gudrun Schyman och Göran Persson på 90-talet, Fredrik Reinfeldt på 00-talet. Men till sist var det ändå en förmåga som svek honom. Palme stod i mitten av 1980-talet inte i samklang med tiden, han mötte då allvarlig opposition inom sitt parti och redan tidigare hade hans politiska fingerfärdighet i t.ex. kärnkraftsfrågan kommit att bli en belastning. Det kanske är så att politikers förmåga att läsa tiden helt enkelt har kort hållbarhet med en bäst-före-datum som politikern själv inte är uppmärksammar.
Lika aktuellt
Jag vill rekommendera den här boken, den handlar om en ovanlig person som vi är många som har hört eller reagerat på, och det är en bok som är både välskriven och fylld av goda analyser. Och faktiskt, här får man också svaret på vad som kunde vara grundhållningen hos både (s) och (v) i dag i deras letande efter strategier. Jag citerar från Erlanders beskrivning av de stora förväntningarnas missnöje:
"Resultatet är en otålighet inför framtiden som i grunden är av dynamisk karaktär. det väsentliga är emellertid att det missnöje som finns i själva verket är ett uttryck för att vi lever i ett demokratiskt samhälle, där människorna kräver att samhället skall anpassas efter deras behov. Dessa krav utgör en mäktig drivkraft i samhällsutvecklingen."
Erlander formulerade sig så 1956, men det är lika relevant i dag. Och de behov det gäller här kan inte lösas individuellt, det måste i grunden ske kollektivt.
Överflödssamhället hägrar fortfarande för vänsterpartiet
I förra veckans VB tar Gunnar Sandin upp sex argument mot ”gratis” kollektivtrafik. (”Gratis” sätter jag inom citationstecken eftersom kollektivtrafiken aldrig kan bli gratis. Kollektivtrafik kommer alltid att kosta, även vid nolltaxa för resenären. Skattebetalarna måste stå för pengar, naturtillgångarna minskar, och klimatet förändras – alltsammans är kostnader för kollektivtrafiken, om än av olika slag). Jag instämmer i alla de sex sandinska argumenten.
En och en halv miljard ytterligare från skattebetalarna
Jag vill dock gärna komplettera Sandins resonemang med några synpunkter. Först en sakupplysning: Ett av Sandins argument är, helt korrekt, att de pengar som flyter in i form av biljettintäkter behövs för att bland annat förbättra kollektivtrafiken. För Skånetrafikens del skulle, vid nolltaxa, i runda slängar 1 500 miljoner i biljettintäkter ersättas med skattemedel. Alltså en och en halv miljard som skulle kunna användas just för att förbättra kollektivtrafiken.
Det måste kosta att tära på jordens resurser
Jag saknar i Sandins argumentlista ett viktigt argument. Det finns där kanske outtalat, men inte klart utsagt. Och det är för mej den helt avgörande invändningen mot nolltaxa: det måste kosta att släppa ut växthusgaser, det måste kosta att tära på jordens ändliga resurser.
För faktum är ju att kollektivtrafiken är miljövänlig enbart i förhållande till biltrafiken. (Jag bortser här från flyg och viss kollektivtrafik till sjöss som är stora miljö- och klimatbovar). Varje resa som görs med kollektivtrafik tär på ändliga resurser och påverkar klimatet. Tågtrafiken gör det också om än i betydligt mindre grad än övriga kollektivtrafikformer. Den eldrivna tågtrafiken (i Sverige) är i princip koldioxidneutral, men enbart i konsumentledet, dvs i det direkta utförandet av resan. I produktionen av lok, vagnar och infrastruktur är den det inte.
Fossildriven kollektivtrafik dominerar
De flesta fordon inom kollektivtrafiken drivs dock idag inte med el utan med fossila bränslen. Så kommer det att förbli under lång tid framöver.
Nolltaxa inom kollektivtrafiken leder till ökat resande, i synnerhet ökar antalet resor med fossilbränsledrivna fordon. Dock, som Sandin konstaterar, i utomordentligt ringa grad ersätts bilresor med kollektivtrafikresor. Vänsterpartiet, som om jag är rätt underrättad, nu säjer sig stå på ekologisk grund borde inse att detta inte är hållbart. Ett parti på ekologisk grund måste verka för att minska allt resande som har en negativ inverkan på klimat och miljö. Och för det behövs ekonomiska styrmedel i resenärsledet – det gäller både för kollektiv- och bilresande. Men visst ska biljettpriserna sättas på en nivå så att det blir billigare att åka kollektivt än att åka bil.
Överflödssamhälle och överflödsklot
”Vad som möjligen talar för förslaget”, skriver Sandin, ”är att det vittnar om att visionerna lever”. Ja, det är förstås en vision som nolltaxeförslaget presenterar. Men ur ekologisk hållbarhetssynvinkel är den något av en skräckvision – ett ohämmat resande med i huvudsak fossildriven kollektivtrafik som plussar på biltrafikens skadeverkningar! Inte är det ”knapphetens rike” som föresvävar vänsterpartiet utan snarare överflödssamhället och överflödsjordklotet, där tillgången på förnödenheter och andra produkter är obegränsad, inklusive de tillgångar som naturen tillhandahåller. Sådana vanföreställningar bottnar i 1800-talets tänkande, och ger inga lösningar på dagens miljö- och klimathot.
Ulf Nymark
PS. Vänsterpartiets försök att göra frågan om biljettpriserna till en ekonomisk jämställdhetsfråga har en tydlig populistisk anstrykning. Biljettpriserna som fördelningspolitiskt vapen är nämligen, överdrivet försiktigt uttryckt, väldigt trubbigt. DS
Khaled, kungen av Rai
Folkets Park, Stora scenen 6 juni
Läs mer
Partizani feat. Buraka Som Sistema (PRT) Inkonst 7/6
Läs mer
Bodils minicirkus
Stora scenen Malmö Folkets Park, söndagen 8 juni
Läs mer
Claes Janson
Ribersborgs Kallbadhus mån 9 juni kl 20 Läs mer
En guide till den senaste dansen! Palladium 12 juni.
Läs mer
I mitten av maj uppmärksammades att nästan samtliga träd längs det populära stråket ner mot Klostergården och Höje å var märkta för avverkning med röda prickar. Till att börja med visste ingen vem som låg bakom. Men snart avslöjade Sydsvenskans reporter Ingrid Nathell att det var Banverket.
De röda prickarna ingick i Banverkets plan för att trädsäkra järnvägen Malmö-Stockholm. Projektet kallas Trädsäkra järnvägar och handlar om 400 mil järnväg.
Den 29 maj sammanträdde parkintendent Lars Brobeck från Park- och naturkontoret i Lund med representanter för Lantmäterimyndigheten och Banverket för att behandla en fastighetsreglering för bildande av servitut avseende rätt att trädsäkra järnvägen på sträckan stambanan Lund.
Lars Brobeck skriver att förhoppningarna om att kunna komplettera servitutet med ett tilläggsavtal är stora. Tilläggsavtalet innebär rätt för Park- och naturkontoret att samråda med Banverkets skogsentreprenör innan några träd fälls i den känsliga miljön.
Vi kan alltså hoppas att det gröna stråket i allt väsentligt bevaras.
Tack Tiina, säger jag, och jag syftar inte på den duktiga matlagerskan från Helsingborg. Det är helt enkelt bara till att instämma med Per Gahrton. Det finns i Lund en reaktionär hegemoni, en grundstämning där allt till vänster om moderaterna antingen ses som extremism eller betraktas som löjeväckande. Att det är så är så självklart att man oftast inte reflekterar över det. Vi gamla invanda tar det för givet och suckar möjligen lite lätt och kallar det lundaanda eller akademiskt skämtlynne. Det behövs att det kommer någon utifrån, någon med klar blick och mål i mun och det har Tiina Rosenberg nu stått för.Alla har sett mannen i vit skjorta som betvingade stridsvagnen. Idag (onsdag 4/6 ) är det årsdag för massakern på Himmelska Fridens torg.
Vi hade med spänning följt demokratirörelsens kamp under flera veckor. När den krossades tog Gunnar Sandin, vpk, genast initiativ till en demonstration. Han tillverkade en vit banderoll med kinesiska skriftteckan. Den bars främst. Några andra banderoller minns jag inte. Det fanns maoister, såtillvida var demonstrationen kontroversiell.
Den samlade ganska många trots att det var sommar som nu. De auktoritära strukturerna i öst vacklade och föll. Vi hoppades att samma sak skulle ske i Kina. Jan Myrdal däremot hyllade den kinesiska regimens kamp för stabilitet. Men här i Lund var han körd redan då han hyllade Pol Pot.
I det över alla breddar flödande 1968-snacket såg jag en skribent i Skånskan som beskrev sina upplevelser i Vietnamdemonstrationerna och beklagade att han inte demonstrerat mot Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien.
Han kan inte ha bott i Lund. Så länge FNL-gruppen i Lund existerade arrangerade den demonstrationer för alla befrielserörelser, i Tjeckoslovakien och Polen likaväl som i Latinamerika och Afrika. Efter 1976 övertogs samma funktion av vpk Lunds antiimperialistiska utskott.
Det fanns en bestämd ritual. Varje ny hösttermin inleddes med en demonstration för Tjeckoslovakien den 20 augusti (somliga studenter kom för sent för att delta). Sedan följde den lika rituella Chiledemonstrationen den 11 september (efter 1973). Till slut var det dags för Vietnamveckan med dess än mer rituella Vietnamdemonstration i början av oktober.
Sen kunde de flesta pusta ut ett slag. Det flesta, men inte vpk Lunds ambitiösa antiimperialistiska utskott som dessutom bistod uruguayaner, bolivianer, kurder, palestinier, greker, spanjorer (senast 1975) och olika afrikanska befrielserörelser (t ex Zimbabwes: ”Vi ska befria vårt Zimbabwe, om vi så ska dö”) med deras demonstrationer.
Någon gång stod Henning Kofoed och jag med röda fanor och banderoller på det kalla stortorget utan att våra frihetskämpar dök upp. Antingen hade de försovit sig (man demonstrerade på lördagen, den enda sovmorgonen) eller hade det blivit fel datum.
Vi traskade för det mesta runt på samma gator i centrala Lund med början och slut vid Stortorget. Det var blöt grå höst, blöt grå vinter och blöt grå vår.
