2008-06-19

Kristidender XII
av Erik Kågström

John McCain III – krigshjälte eller kollaboratör, bråkstake och bluffmakare?

I Kristidender IX framlades den djärva hypotesen att Barack Obama i själva verket är en kryptosocialist som dock inte kan avslöja sina planer för det framtida USA förrän han blivit vald till president. Kanske inte så djärvt ändå eftersom den tidigare majoritetsledaren i Representanthuset republikanen Thomas Dale DeLay nyligen stämplat Obama som marxist. Hittills under premiärvalskampanjen har Obama i varje fall skickligt hållit sig i den politiska mittfåran. I utrikespolitiskt avseende kan man till och med skönja en glidning åt höger i hans oreserverade stöd för Israel och kritiska uttalanden om den vänsterpopulistiska utvecklingen i Latinamerika. Det tycks dock inte ha skrämt hans sympatisörer på vänsterkanten i omvärlden. En företrädare för Hamas har till exempel gett honom ett - visserligen ovälkommet – stöd.

En del palestinska journalister tycks knyta förhoppningar till Barack Obama och den israeliske journalisten och fredsaktivisten Uri Avneri skriver: ”Some people dream about a partnership of Barack Obama and Tzipi Livni”. Livni är israelisk utrikesminister och när Ehud Olmert, som man väntar, döms för mutbrott kommer hon kanske att efterträda honom som ledare för regeringspartiet Kadima. Sedan Obama sagt att Hugo Chavez visserligen blivit demokratiskt vald men inte regerar på ett demokratiskt sätt, kommenterade Chavez detta med: ”If it helps Obama get elected, okay, we'll talk later”.

I Kristidender IX framhölls också att Obamas svaga punkter i presidentvalet förmodligen skulle bli beskyllningar för bristande patriotism och obenägenhet att tillgripa militära våldsmedel för att tillgodose amerikanska intressen. När han nu förmodligen ställs mot John McCain i presidentvalet kommer detta sannolikt att bli huvudfrågor trots att ekonomin nu är det största problemet för den enskilde amerikanen med avslutandet av Irakkriget på andra plats.

McCains starka sidor är dels hans status som amerikansk krigshjälte efter att ha tillbringat fem och ett halvt år i vietnamesiskt fängelse, dels hans popularitet inom den amerikanska pressen. Övriga presidentkandidater har varit försiktiga med informella samtal med journalister. Ett förfluget ord kan blåsas upp till en skandal. Inte så McCain. I hans kampanjbuss som döpts till ”The Straight Talk Express” pratar han på och underhåller pressen. Dumheter och motsägelsefulla uttalanden blir inga ”affärer” utan ses som uttryck för McCains beundransvärda rättframhet. McCains svagheter är hans explosiva temperament, hans okunnighet om ekonomi och hans benägenhet till politisk ”flip-flopping” (tuvhoppning). Hans vrånga humör har bland annat lett till att han vid ett par tillfällen hamnat i handgemäng med kolleger i senaten. Hans republikanska senatskollega Thad Cochrane har öppet sagt att han får rysningar när han tänker på McCain i ovala rummet med fingret på knappen som kan utlösa kärnvapenkrig. Över huvud taget tycks McCain varit illa omtyckt av sina republikanska kamrater i senaten. Ingen av dem stödde honom i den republikanska primärvalskampanjen mot Bush 2000.

John McCain verkar ha varit en tämligen usel flygare. Om hans far och farfar inte varit amiraler hade han förmodligen inte blivit uttagen till stridstjänst. Fyra stridsflygplan kraschade när han satt vid spakarna och även om han inte alltid hade skulden förtjänar han nog epitetet olycksfågel. Den fjärde kraschen inträffade när han den 26 oktober 1967 blev nedskjuten över Hanoi och hamnade i en sjö mitt i staden. Han räddades av lokalbefolkningen och fördes till ett fängelse. Han hade brott på båda armarna och ena benet. Beträffande det som sedan hände är man i stort sett hänvisad till McCains egna beskrivningar i tidningsartiklar och den självbiografiska boken ”Faith of my Fathers”. Efter 3-4 dagars pressande förhör bröt McCain ihop och lovade att lämna militära uppgifter bara han blev förd till ett sjukhus. Vilket skedde. Vietnameserna torde ganska snabbt ha förstått att McCain var en värdefull fånge med anor som gjorde att man kunde tro att han tillhörde en kunglig familj i sitt hemland och därför var van vid ”särskild behandling”. Särskild behandling tycks han också ha fått i Hanoi. Bland annat hölls han helt skild från övriga amerikanska krigsfångar under två år. Redan efter ett par veckors fångenskap började det dyka upp citat av McCains uttalanden i hanoipressen och så småningom blev McCain en flitig gäst i Hanois radio. Det renderade honom öknamnet ”The PW-songbird” (krigsfånge-sångfågeln). Efter påtryckningar – sannolikt tortyr – har McCain i radio bland annat erkänt att han är krigsförbrytare eftersom han bombat civilbefolkning och att han är en ”black criminal”.


Bland de böcker som skrivits om McCain märks Cliff Schecters ”The real McCain.Why Conservatives don´t trust him and why Independents shouldn´t”. Schecter ger en livfull beskrivning av McCains vredesutbrott och politiska lappkast. Det framgår klart varför han kallas ”maverick” (avvikare, vilde). Schecter varnar republikaner och partilösa för att välja en så instabil person till USA:s president. Men när det gäller McCains hjältestatus är författaren tydlig. McCains beteende som krigsfånge i Vietnam tyder på att han är en person med ”courage, principles, patriotism”.

En annan uppfattning företräds av amerikanen Douglas Valentine som i ett antal artiklar i bland annat Counterpunch hävdar att McCains samarbete med fienden under krigsfångetiden var av den art som i occuperade länder som Frankrike under andra världskriget och Irak i dag hade medfört dödsstraff. Bland annat menar Valentine att de uppgifter om amerikanska flygrutter över Vietnam som McCain lämnat orsakat att de amerikanska flygförlusterna ökade med femtio procent och att man blev tvungen att avbryta flygningarna. Valentine anser att det är helt legitimt att i valkampanjen ta upp förhållandena under McCains krigsfångetid. Bland annat kan man undra varför McCain varit så angelägen om att de skriftliga rapporterna från den vietnamesiska militärens förhör med fångarna inte skall offentliggöras. Vid ett besök i Vietnam 1993 lyckades McCain utverka ett löfte av den vietnamesiska regeringen att dessa handlingar skulle hemligstämplas.

McCains medfångar är splittrade när det gäller uppfattningen om hans samarbete med fienden. De flesta tycks stödja McCains egna beskrivningar. Några få hävdar att McCain överdrivit hur mycket tortyr han utsatts för och bagatelliserat den militära information han lämnat.

För Barack Obama och hans kampanjorganisation är det uteslutet att på något sätt ifrågasätta McCains hjältestatus. Det skulle utlösa en enorm indignationsstorm. Men McCains vänner i pressen börjar kanske få kalla fötter när de inser att det finns risk för att deras charmerande gunstling blir världens mäktigaste man.

Opinionsläget i USA just nu verkar dessbättre inte lovande för McCain. På den nationella nivån leder visserligen Obama bara med några få procent men de senaste opinionsundersökningarna på delstatsnivå (pollster.com) visar att vid ett presidentval i dag skulle Obama vinna i 11 av 14 så kallade swing-stater och totalt få 341,5 elektorer mot McCains 195,5. Men mycket kan hända före presidentvalet i november.


Inga kommentarer: