2008-06-19

Irlands nej
av Gunnar Stensson

Idag är det måndagen den 16 juni i Lund. Då firar man Bloomsday i Dublin. James Joyce´s roman Ulysses, där Leopold Bloom är en föga heroisk judisk huvudperson, handlar nämligen om vad som hände i Dublin just den dagen år 1904.
Så här börjar den. Solen lyser över Dublinbuktens gröna vatten. Klockan 8 stiger Stephen Dedalus upp på bröstvärnet i det gamla fästningstorn där han bor. Det gröna havet påminner honom om kärlet med grön galla bredvid hans mors dödsbädd. Han har av principiella skäl vägrat att medverka i de katolska sakramenten inför hennes död och därigenom vållat henne stor oro. Nu känner han sorg och skuld.
James Joyce stod inte ut i Dublin. Jag har två fiender, säger hans alter ego: den heliga katolska kyrkan och det brittiska imperiet.
Men han stod inte ut med irländarna heller, vare sig med påskupprorets nationalister eller IRA:s republikaner. Han avskydde försöken att återuppväcka den gamla gaeliska kulturen.
22 år gammal lämnar han Irland för Europa. Många år vistas han i Trieste och senare i Paris. Hela tiden skriver han om sin hemstad, Dublin, och vad som hände där den 16 juni 2004.
Jag tänker förstås i min relativa besvikelse över Irlands ställningstagande i folkomröstningen: James Joyce skulle inte ha röstat nej till Lissabonfördraget. Han var europé. Möjligen hade han röstskolkat.

Kittelflickarkulturen
Jag fascineras av Joyce, men också av det Irland som han avskydde. Förtrycket. Fattigdomen. Den stora svälten. Utvandringen till Amerika. Michael Collins som en av de första befrielseledarna i vår tid. IRA som modell för all världens moderna befrielserörelser. Inbördeskriget. Den reaktionära katolska stat som blev resultatet av kampen och som styrdes av den triste Eamon De Valera. Religionen. Den fortsatta utvandringen till Amerika under 1930-talet. Och samtidigt: det vackra irländska landskapet och den rika irländska kulturen: dramatik, poesi, musik.

Nordirland och IRA
Katalogen över irländska katastrofer fortsätter i nutid: Bloody Sunday, IRA:s återfödelse, inte som befrielsearmé utan som Provisoriska IRA, ”Västeuropas kanske mest brutala och erfarna terrororganisation” för att citera Nationalencyklopedin. Det faktum att konservativa amerikanska irländare glatt stödde IRA med pengar och vapen i kampen mot protestantiska unionister och brittiska soldater.

IRA:s terrorism, minst lika omfattande som islamistiska terroristers, ledde inte till någon paranoia, vare sig i Storbritannien eller någon annanstans. Den togs för lika given som dåligt väder. Jag har tillsammans med civiliserat språkande London-bor tvingats lämna ett tunnelbanetåg på grund av ett IRA-attentat i en tunnelbanestation. Jag har blivit kroppsvisiterad i Heathrow men sedan artigt uppmanats att komma ihåg att knäppa byxorna.
Men katalogen dokumenterar inte bara katastrofer utan också den fantastiska historien om hur terroristerna Martin McGuinness och Gerry Adams insåg att Nordirland måste vinnas politiskt - inte med våld - och deras uthålliga strävan att övertyga sina kamrater i IRA om detta under hela 1990-talet. En strävan som med stöd från Blair och Clinton ledde till dagens fredliga och alltmer blomstrande Nordirland. Och till att terrorn upphörde.

Det irländska nejet
Gerry Adams Sinn Fein bekämpade Lissabon-fördraget. Katolska kyrkan bekämpade det. Abortmotståndarna bekämpade det. Irländsk konservatism bekämpade det.
Irländsk neutralitetstradition är oförenlig med fördraget. Irland var aggressivt neutralt under andra världskriget (udden riktad mot Storbritannien). IRA i Nordirland försökte få vapen till kampen mot britterna från Nazityskland. Klart irländarna måste rösta nej till varje tanke på ett gemensamt EU-försvar.
Europa är inte viktigt för irländarna, trots den ekonomiska utvecklingen under EU-åren. Det är USA som gäller. Släktband, kultur och traditioner riktar sig västerut. Det bor fler irländare i New York än i Dublin.
Klart att Irland måste säga nej till Lissabonfördraget. Och besegla beslutet med öl och whiskey.

Den omöjliga kärleken
James Joyce stod inte ut med att vistas i Irland. Men han satt i Europa och skrev om sitt älskade Dublin så som staden hade varit den 16 juni 1904, samma dag som han för första gången såg den kvinna som skulle följa honom i landsflykt hela livet. Just idag hyllas han av det Irland han försmådde, det Irland som i sedligt nit under decennier hindrade irländarna att läsa hans verk, det Irland som röstade nej till Lissabonfördraget.

Inga kommentarer: