Bubbelekonomi av Erik Kågström

Den nuvarande kreditkrisen har utlösts av att en finansbubbla brustit. Sådana bubblor är uppenbarligen något annat än de cykliska konjunkturförändringar som annars är typiska för kapitalismen och som är följden av varierande förväntningar på kommande vinster och värdestegringar i framför allt tillverkningsindustrin. När det gäller bubblor är det reala tillgångar – framför allt i form av villor och kommersiella fastigheter – som ökar i värde. I USA stiger över en längre tid priserna på egnahem i genomsnitt med 3.5 procent om året. En värdestegring därutöver är ”fiktiv”. Om ett hus från ett normalvärde ökar med 100 procent blir sålunda halva värdet fiktivt. Men när inteckningarna på huset sedan hamnar som säkerhet i finansbranschen – det kallas ”securitation” – så mångfaldigas det fiktiva värdet genom diverse transaktioner med hävstångseffekt. En analys av bolåneinstitutet Fanny Mae, som nyligen tagits över av den amerikanska staten, visar att hävstångseffekten där kan ha uppgått till 80:1. Transaktionerna äger rum i den del av den amerikanska ekonomin som kallas FIRE – ”Finance, Insurance, REal asset”. FIRE har under de senaste åren svarat för 20 procent av USA:s BNP och 40 procent av vinsterna i hela ekonomin.

Historiska bubblor
Finansiella bubblor är inte någon ny företeelse. Efter kriget mot Frankrike under drottning Annes regering i början av 1700-talet hade England en skuld på 10 miljoner pund. Skulden övertogs av företaget South Sea Company som i gengäld fick en ränta på 6 procent och exklusiva rättigheter till handeln med Sydamerika. Det innebar i princip monopol på slavtransporterna. Eftersom stora vinster förväntades i detta företag stod människor i kö för att köpa aktier. Nyemissioner gavs ut på löpande band. Efter något år visade sig aktierna vara nästan värdelösa och bubblan brast (se fig.).

År 1722 stiftade det brittiska parlamentet en lag – ”The Bubble Act” – som förbjöd åtgärder som syftar till att höja värdet på aktier på ett osunt sätt. Denna lag medförde att bubblor blev sällsynta under en lång tid.
Finanskrisen under 1920-talet hade bubbelkaraktär. När Roosevelt kom till makten 1933 undertecknade han – om än motvilligt – ”The Glass-Steagall Act” som reglerade verksamheterna i banker och andra finansinstitut. Trots denna lag och diverse keynesianska åtgärder för att få fart på ekonomin dröjde det till 1941 innan hjulen började rulla snabbare, som en effekt av krigsekonomin. Från 70-talet började den nyliberala ekonomiska filosofin få vind i seglen och röster höjdes för avskaffande av regleringarna i finanssektorn. År 1999 fattade Bill Clinton det ödesdigra beslutet att upphäva ”Glass-Steagall Act”. Det beredde marken för den spekulationsvåg som följde under 2000-talet. Till råga på eländet beslutade kongressen 2004 att minska kraven på hur mycket reservkapital finansinstituten måste ha.

Dagens bubbla
Jag har föresatt mig att försöka övertyga Gunnar Stensson och Veckobladets läsare om att den ökande ekonomiska ojämlikheten i världen är roten till att vi nu är på väg in i en global depression. Hade allt varit frid och fröjd i världsekonomin om denna bubbla inte tillåtits uppkomma? Min gissning är att bankerna då kanske klarat sig bättre men att depressionen hade kommit redan för några år sedan. Jag upprepar det jag sagt tidigare. För tillväxt i världsekonomin krävs det i dag ett ständigt ökande amerikanskt underskott i utrikeshandeln, finansierat med skuldsättning på individ-, företags och/eller statsnivå.
Vad som än händer i USA under de närmaste månaderna får man hoppas att det sker inom ramarna för de rester av demokrati som fortfarande finns i det landet. Jag har läst på mer än ett ställe att Bushadministrationen hotat tredskande kongressledamöter med undantagstillstånd och krigslagar om stödpaketet inte godkändes av kongressen. Krigslagar innebär att kongressen hemförlovas, presidenten får all makt och presidentval uppskjuts tills presidenten finner för gott att upphäva krigslagarna. En amerikansk brigad har kallats hem från Irak för att hållas i beredskap inför eventuella ”oroligheter”. Nu har paketet godkänts men fortfarande är det Bush som kan bestämma när och om ett läge är kritiskt för landet. Roosevelt valdes om för en tredje mandatperiod när USA befann sig en annan krisperiod. En aningslös amerikansk kongress har gett president Bush carte blanche att bestämma om han också vill ha en tredje period. Om han känner sig sliten är nog Dick Cheney mer än villig att styra landet från sin bunker.