I kristider av Lucifer

Finanskrisen rullar vidare. Bland försöken att göra något åt det hör vi nu från London att man nationaliserar banker med stöd av både Labour och Tories. Så långt har det alltså gått. Men det kommer ju inte att stanna vid det när nu ett långlivat tabu är brutet. Det räcker väl inte med banker, vad sägs om försäkringsbolag (Skandia!) eller för den delen biltillverkare (Volvo!). Nu sitter reportrarna och skriver tårögda reportage om hushåll där båda har satt sin lit till Volvos trygga famn. Ledarskribenterna fyller på med uppmaningar till politikerna att handla. Tja, hur då? Jag vet inte. Volvo personvagnar har i regi av ägaren Ford sysslat med att leverera tunga, dyra, bensinslukande bilar till framför allt USA, ett land som konsumerar på krita. Att det har varit en mindre hållbar affärsidé har stått klart i åtminstone fem år. Och i åtminstone fem år framöver kommer de friställda Volvojobbarna inte att kunna återvända. Å andra sidan har många av dem inga särskilda yrkeskunskaper, de har jobbat med att skruva fast en list eller lyfta in en dörr.

Hade Marx rätt?
Men vad behöver landet? Jo, produktion förstås, men till samhällets bästa. Även i fortsättningen behövs väl en del bilar, men inte alls så många och kanske av annan sort. Vi behöver rälsfordon och järnvägar och rentav mopeder. De friställda kanske kan få jobb i Kalmar, Västerås, Uppsala, Huskvarna, Varberg? Kan det ske i privat regi, finns det omdöme, riskkapital och tålamod för sådant? Jag tror inte det. Det måste väl vara dags för Keynesianism och planekonomi att återkomma.
Som en skribent i torsdagen Guardian uttrycker det: så intressant att det skulle bli USA:s lågbetalda och inte så kreditvärdiga underklass som skulle störta finanskapitalet. Det blev inte på det sätt Marx hade tänkt sig, men i alla fall! Jag tror jag får försöka leta upp Kapitalet av Marx i utgåva från Bo Cavefors förlag hemma i hyllorna. Jag är rädd att den råkat i vangömma, men jag minns tydligt att den hade ett rött omslag. Och kanske skulle jag ta en tur till Stadsbiblioteket på lördag och läsa vad Proletären har att säga?

Ska vänstern vara med?
”Vänstern måste vara med” är rubriken på torsdagens huvudledare i Aftonbladet, signerad Olle Svenning. Det hela föranledes av Mona Sahlins proklamation att nu ska miljöpartiet och socialdemokraterna jobba ihop i tio år, bilda regering mm, allt utan vänsterpartiet. Vad som anförs är vänsterpartiets ovilja att binda sig till regeln om budgetöverskottet. Min gissning är att (s) i finanskrisens spår själva kommer att tvingas bryta mot den självpåtagna begränsningen. Det här kan mycket väl bli slutet för Mona Sahlin som partiledare. Missnöjet har ju hela tiden legat och pyrt och bara väntat på tillfälle att slå ut i öppen låga. OK, det ska kanske inte en utsocknes blanda sig i. Jag säger som Thomas Östros: vi får vänta tills de är klara med den interna processen.

Gud och Mammon
Det har utbrutit diskussion om den utvalde nye rektorn för Lunds universitet, Per Eriksson. Han är aktiv i pingströrelsekretsar och läser Bibeln varje dag. Det är väl inget fel, religionen är människors privatsak. Det märkliga var att han lyfte fram det i Sydsvenskans intervju. Jag tycker därmed som Anders Ekström att det är inget fel att som några naturvetare gjorde: fråga honom om hans hållning i kritiska frågor. Vår nuvarande rektor Bexell är för den delen prästvigd, men det är ju i f.d. statskyrkan och det vet vi väl alla att det är helt ofarligt. Det är känt att inga av universitetets lärare är så förfarna i konsten att manövrera inom universitetspolitiken som teologer. Det får de förmodligen lära sig redan i grundkurserna. Klart att de väljs till dekaner och rektorer.

Ja, se pengar
Nej, det intressanta med den nye rektorn är hans förmåga att få fram pengar, det som universitet behöver mest av allt. Som rektor för Blekinge Tekniska Högskola var han en överdängare i det, de simmade i statliga pengar och industrikontakter, medan gamla trötta universitet som Lund satt på svältkost. Jag är inte främmande för tanken att Lund behöver lite mer pengar och näringslivskontakter, men frågan är hur långt det ska gå. Blekinge var ju ett specialfall, med låg andel högutbildade och med hög arbetslöshet. Det fanns (finns?) dock tendenser till att högskolan där blev en leverantör av kanonmat till Eriksson och telefonoperatörerna i Karlskrona. När sen inte elevunderlaget räckte var så vitt jag kunde se högskolan ledande i att fylla på med systematiskt rekryterade utländska studenter från Pakistan etc. Det kan väl vara bra det också, i måttlig skala, men visst har det mera liknat en affärsidé. Men här är jag kanske bara avundsjuk mot en expansiv släkting på landet. Själv är jag delvis uppväxt i Jönköping och vet att ingen kyrkobyggnad var så välfinansierad och stor som den pingstvännerna uppförde vid Västra torget. Frikyrkofolket är duktiga på sånt.
Som Vinnovachef har väl Eriksson varit rimligt framgångsrik t.ex. i aktionen att peka på hur Sverige halkat efter forskningsmässigt när man jämfört med den framgångsrika finska politiken.

Sida vid sida
Jag har bara goda erfarenheter av samarbete med Per Eriksson. På 80-talet kunde vi ibland stå på Mårtenstorget sida vid sida vid Krognoshuset. Han var som tekniker ansvarig för ljudet på framträdanden från Pingstkyrkan med sång och musik. Själv var jag inte sällan konferencier på appellmöte med Röda Kapellet.
Nu är vi ibland flera som vill vara på Mårtentorget och polisen ger oss då tillstånd att hålla möte samtidigt. Det var inga problem, vi kom överens och tog det i omgångar. En omgång ”Bandiera Rossa” och ”Enhetsfrontssång” följd av en omgång ”Ovan där” och ”Löftena kunna ej svika”. Världslighet och andlighet, Djävulen och Gud i bästa samförstånd. Varför kan inte alla konflikter lösas så? Eriksson är välkommen åter till Lund men vi som bryr oss om universitetet kommer nog att bevaka så han inte säljer ut oss.