2008-11-27

Obama och Palestina
av Erik Kågström

I Veckbladet 080229 framlade jag den något djärva hypotesen att Barack Obama i själva verket kan vara en kryptosocialist som dock inte kunnat avslöja sina planer förrän han lyckats bli vald till president. I USA går nu diskussionens vågor höga kring Obamas val av medarbetare. Vänstern är överlag bestört, det talas om förräderi mot dem som valt honom. Det undras om man kan tala om ”change” när Obama installerar clintoniter på viktiga poster. Andra menar att han valt erfarna och skickliga pragmatiker utan särskild ideologisk inriktning. Den konservativa kolumnisten David Brooks i New York Times är översvallande i sitt beröm av Obamas val. Själv har Obama under valkampanjen sagt att han till medarbetare skulle välja landets skarpaste hjärnor utan hänsyn till politisk hemvist. Han tycks följa Abraham Lincolns linje – ”Team of Rivals” – när han inte drar sig för att samarbeta med politiska motståndare. Det tyder om inte annat på en oerhörd självtillit.
Om Barack Obama överhuvudtaget har någon dold agenda är det säkert inte en socialistisk omdaning det är fråga om men kanske ett välfärdssamhälle av socialdemokratiskt snitt. Kanske något i stil med Paul Krugmans New New Deal som jag skrivit om tidigare i Veckobladet. Den ekonomiska krisen skapar tillfällen till genomgripande reformer.

Palestinavän?
Utrikespolitiskt blir det högintressant att se hur Obama kommer att förhålla sig till Palestinakonflikten. Innan han började sin karriär med sikte på Vita Huset var Obama öppen med att han var en palestinavän. Det känner man till i den amerikanska Israel-lobbyn och i det israeliska etablissemanget. I de kretsarna är man därför skeptisk till Obamas engagemang för Israel trots att han under valkampanjen på många sätt framhållit att Israels säkerhet kommer att ha högsta prioritet för honom. Valet av en ”Israel-firster” som Rahm Emanuel som kanslichef i Vita Huset kan vara ett utryck för denna strävan. I kommande fredssamtal är det israelerna som skall övertalas och det är kanske en lättare uppgift för en erkänd israelvän än för till exempel Jimmy Carter eller Zbignew Brzezinski som båda varit starkt kritiska till Israels palestinapolitik. Att Obama inte helt glömt bort sina sympatier för palestinierna framgår av det uttalande han gjorde vid ett möte med företrädare för den judiska församlingen i Cleveland, Ohio: ”Jag tror det finns en tendens inom det proisraeliska samfundet som innebär att om du inte intar en orubblig pro-Likud-hållning till Israel, så är du anti-Israel. Sådant kan inte få bli avgörande för vår vänskap med Israel. Om vi inte kan ha en ärlig dialog om hur vi skall nå våra mål så kommer vi inte heller att ha någon framgång.” Han kritiserade också förhållandet att den som ställer tuffa frågor om fredsprocessen eller försöker sörja för Israels säkerhet på annat sätt än att ”bara krossa oppositionen” betraktas som för mjuk eller anti-Israel.
Två veckor efter Barack Obamas installation som president är det val till Knesset i Israel. Opinionsmätningar tyder på ett övertag för Likud vars ledare Bibi Netanyaho inte vill ha några fredssamtal. Han nöjer sig med att vilja stärka palestiniernas ekonomi. Utrikesministern Tzipi Livni, som övertagit ledningen för Olmerts parti Kadima, skulle säkert vara en bättre partner i fredssamtalen. Den israeliska journalisten, fredsaktivisten och före detta knessetledamoten Uri Avneri hoppas att Obama sedan han blivit installerad skall uttala sitt stöd för Arabförbundets fredserbjudande från 20002, upprepat år 20007. Det innebär en israelisk och en palestinsk stat med 1967 års gränser och en palestinsk huvudstad i östra Jerusalem samt fredsavtal och ekonomiska förbindelser med Israel. Den 10 november i år, knappt en vecka efter presidentvalet, återkom Arabförbundets förslag dramatiskt på en helsida i New York Times. Under rubriken ”Peace is possible” uttalar mer 50 arabiska och muslimska länder sitt stöd för fredsförslaget. Deklarationen avslutas med en vädjan, ”Let us not miss this opportunity”. Uri Avneri tror att ett sådant stöd från Obama skulle kunna ge de fredsinriktade partierna i Knesset en knuff uppåt.
I Obamas programförklaring på hemsidan står att läsa: “Obama and Biden will make progress on the Israeli-Palestinian conflict a key diplomatic priority from day one. They will make a sustained push -- working with Israelis and Palestinians -- to achieve the goal of two states, a Jewish state in Israel and a Palestinian state, living side by side in peace and security”. Tyvärr nämns inte att Östra Jerusalem skall vara Palestinas huvudstad vilket ingår i Arabförbundets förslag men det är ändå hoppingivande.
När Barack Obama och Hillary Clinton träffats för att diskutera hennes eventuella roll som utrikesminister har naturligtvis Palestina förts på tal. Det blir kanske Clintons uppgift att genomföra det som företrädarna velat göra men misslyckats med – att avsluta ett 60-årigt ”onödigt” krig - för att sedan få ett Nobels fredspris som tröst för att hon inte blev president.

1 kommentar:

Unknown sa...

sossen e som polyfem
enögd, tycker folks problem

är ofina, för underklass
dom ska ha det riktigt kass

"rörelsen" vår struntelit
tycker vanligt folk är skit

läxar upp oss varje da
säjer bara bla bla bla

floskler floskler floskler blaj
inte minst på första maj!

+

nog fanken e man liberal
oljigt inställsam och hal

överklassen kan nog dra
maktens slipsten ganska bra

kallar sig vår frihetsvän
älskar bara pånboken

den egna, haha, vilken sköld
för rätten, tycker skatt är stöld

vill ni komma ingenstans?
rösta på vår Allians!