Somalias pirater – Tunnelperspektiv och fragmentering i rapporteringen från Afrikas Horn av Gunnar Stensson

Sydsvenskans utrikesbevakning är ambitiös. Den bärs upp av kompetenta journalister. Torsdagen den 20 november ägnades två uppslag och huvudledaren åt piraterna, Somalia och Etiopien. Men det trånga perspektivet (fokus piraterna) och fragmentiseringen skymmer helhetsbilden. Kritiken drabbar inte journalisterna utan i första hand redaktionsledningen.

De islamiska domstolarna stoppade piratverksamheten
Erik Magnusson har skrivit en bakgrundsartikel om piraterna vid Afrikas Horn. I slutet av artikeln vidgas perspektivet till en kort bredare analys, som är insiktsfull men alltför summarisk. Han konstaterar:”Sjörövarna stärkte sin ställning när Somalias moderat islamistiska centralregering störtades 2006.”
Påpekandet är viktigt, men i ett avseende otillräckligt. Formuleringen döljer vilken regering det handlar om. Läsaren kan förledas tro att den handlar om den i Kenya tillsatta övergångsregeringen. Men övergångsregeringen fanns aldrig i Mogadishu före den etiopiska invasionen och hade inga möjligheter att påverka piraterna.
Nej, det måste handla om den regim som kallades ”De islamiska domstolarna”. Den lyckades enligt samfälliga uppgifter begränsa piratverksamheten. Sedan den störtats ökade sjöröveriet markant, liksom annat våld och laglöshet.
Erik Magnusson förtiger att det var den USA-stödda etiopiska invasionen som störtade ”Somalias moderat islamistiska centralregering”och därigenom utlöste det omfattande sjöröveriet. Nu ingriper USA, EU och Sverige med krigsfartyg för att bekämpa sjörövarna. Insatserna riktas mot symptomet, inte mot problemet.
Det är Erik Magnusson medveten om. Hans slutkläm är stark och tydlig: ”Västvärlden saknar idag intresse av att bidra till att en demokratiskt vald regering kommer till makten. Det är enligt många bedömare en förutsättning för att västvärlden ska komma till rätta med piratproblemet. Islamister är åter på väg att ta kontroll över landet. Men den makten begränsar sig i så fall till södra Somalia och huvudstaden Mogadishu – inte till landområdena kring Afrikas Horn.”

”Världens oförmåga att hantera den humanitära krisen”
Sydsvenskan publicerade på samma uppslag ett telegram från TT-Reuters-AFP. Det bekräftar vad Erik Magnusson skrivit: ”Den hårdföra islamistalliansen som styr hamnstaden Kismayo i Somalia lovade igår att ta krafttag mot piraterna som verkar utanför Somalias kuster.”
Sedan påpekas att islamistalliansen nu styrs av ”den ökända Shabab-rörelsen och en krigsherre som står på USAs terrorlista.” En ofrånkomlig konsekvens av Etiopiens och USAs invasion är att extremismen ökat i Somalia.
”Hjälporganisationerna kritiserar världens oförmåga att hantera den humanitära kris som ligger till grund för problemet,” fastslår telegrammet slutligen.

Etiopien – krig orsakar svält
Etiopien svälter. Etiopiens stormaktsambitioner är en huvudorsak till svälten. En etiopisk armé har ockuperat Somalia och sprider skräck runt Mogadishu. En annan etiopisk armé hotar Eritrea, som därför stöder Somalias motstånd. De kostar.
Etiopien satsar sina resurser på erövringskrig och upprustning.
Sydsvenskans Etiopien-artikel av Jeppe Villadsen är försedd med författarens magnifika bilder. Han konstaterar att tolv miljoner etiopier svälter efter flera års torka. Man försöker överleva på rötter och kaktus, djurfoder och utsäde. Samtidigt har nödhjälpen halverats på grund av stigande världsmarknadspriser på olja och mat.

Redaktionsledningen fragmentiserar
Men. redaktionsledningen underlåter att sätta in svältkatastrofen i sitt sammanhang.
Etiopiens resurser borde ha använts till vägar, dammar, livsmedelsproduktion och annan infrastruktur. Torka är ett återkommande problem.
Regeringens viktigaste uppgift borde vara åtgärder för att motverka torkan och svälten. I stället går pengarna till upprustning. Det är i den kontexten Jeppe Villadsens reportage borde läsas.

Huvudledaren:
Bushperspektivet - strutsperspektivet
Sydsvenskans anonyma huvudledare handlar om piraterna i vattnen utanför Afrikas Horn. Den startar i det faktum att Sverige ska skicka korvetten Malmö till Somalias kust 2009 för att bekämpa dem.
Ledarskribenten uttrycker farhågor för att ”terrorister inom en snar framtid kan liera sig med kriminella kapare”. I stället för analys av ett komplicerat politiskt skeende tillgriper han populistiska actionklichéeer.
Han konstaterar helt kort att Somalia sedan 1991 är en havererad stat.
Inte ett ord om att de islamiska domstolarna under sin korta tid vid makten 2006 satte stopp för plundring, vägspärrar, våldtäkter och massmord.
Inte ett ord om att ”sjörövarna stärkte sitt grepp när Somalias moderat islamistiska centralregering störtades 2006”.
Inte ett ord om att USA/Etiopiens invasion kostade 10 000 somalier livet och drev en miljon på flykt av vilka 7232 fann en fristad i Sverige, något som Sydsvenskan rapporterade den 17 september. Ledarförfattaren tycks inte förstå vad som skrivs i den egna tidningen.
Han ondgör sig i stället över att ”islamistiska grupper stärker sitt grepp om landet”. Det är fronten för återbefrielse av Somalia som åsyftas. Ordet islamist är på väg att ersätta begreppet terrorist som beteckning på motståndare till Bushadministrationens utrikespolitik.
Författarens bias kommer till uttryck i beskrivningen av biståndsarbetarnas svåra situation i Somalia. Vi vet att övergrepp begås av båda sidor. Så är det i krig. Författaren antyder att skulden är ”islamisternas”. Men ansvaret för uppkomsten av den situation som vållar övergreppen vilar tungt på USA och de etiopiska angriparna.
Författarens ”lösning” är en FN-fredsstyrka på 27 000 man som föreslagits av generalsekreterare Ban Ki-moon. Han bifogar dock brasklappen att det är osannolikt att en sådan styrka alls kommer till stånd. Ännu osannolikare är förstås att den skulle kunna bidra till fred.
De flesta insiktsfulla bedömare menar att det som krävs för fred är ett etiopiskt tillbakadragande. Därefter kan förhandlingar inledas mellan företrädare för fronten för Somalias återbefrielse och övergångsregeringen. Förhandlingarna kan på sikt leda till en fungerande somalisk stat byggd på det somaliska folkets egna krafter.
För etiopierna skulle ett återtåg från Somalia och från Eritreas gräns innebära att landets resurser kunde inriktas på att bekämpa massvälten.
Ledarförfattaren sitter fast i president Bushs krigsfilmsfantasier. Förhoppningsvis har Barack Obama och Hillary Clinton en annan, på realiteter byggd, strategi för övergripande förhandlingslösningar av konflikterna på Afrikas horn.
Kanske kan Barack Obamas USA bli en del av lösningen. Bushadministrationens war on terror är däremot en huvudorsak till de politiska och humanitära katastroferna i länderna på Afrikas Horn.
Informativa reportage har gjort det möjligt att med lite bakgrundskunskaper ställa samman den helhetsbild som redaktionsledningen tycks vilja undanhålla läsaren.