Om demokratisk vänsters önskvärdhet av Gunnar Sandin

Det är på två punkter lätt att hålla med Mats Olsson (v) när han i förra numret kritiserar Sven-Bertil Persson (dv):
1) Miljöpartiet tillhör lokalt, alltså i Lunds kommun, det rödgröna blocket, även om det har funnits och finns strömningar i partiföreningen som vill något annat. Om än utomstående har Sven-Bertil haft viss insyn i mp.
2) Det är dumt att beskylla vänsterpartiet för marxism. Dels, som Mats påpekar, därför att ledande dv-företrädare är lika goda marxister själva. Dels, och viktigare, därför att marxismen förblir ett viktigt redskap för samhällsanalys och samhällsförändring, och dessutom har fått ny aktualitet genom den ekonomiska krisen.

Leninism, inte marxism
Vad Sven-Bertil borde ha kritiserat är i stället vänsterpartiets kvardröjande leninism, som fick ett uppsving kring det senaste sekelskiftet. Det allvarligaste utslaget av denna nyleninism var föreställningen om elitpartiet som var viktigare än folkviljan och som urskuldade diverse manipulationer, underbyggt av ungdomlig revolutionsromantik och av en partisyn som formats i andra miljöer än den demokratiskt-parlamentariska.
Nyleninisterna tillvann sej som bekant majoritet i landet, Skåne och Lund, och spänningarna steg i vänsterpartiet. Det för Skåne och Lund avgörande blev den kupp som satte in en helt okvalificerad kandidat – den ende som var omdömeslös nog att spela rollen – som toppkandidat i södra Skånes riksdagsvalkrets i stället för Karin Svensson Smith. Karin kryssades in med mer än dubbel marginal men det utslaget fick inte manipulatörerna och deras uppbackare att tänka om. Så sent som på den senaste kongressen avslogs en motion om att mildra partiets syn på personval.
Miljöpolitiken var en central fråga i partikonflikten. Det tidigare partiprogram där miljön sågs som en av fyra grundpelare skulle ersättas med ett nytt. Vann gjorde det alternativ som reducerade miljön till en avledd fråga, på nivån under socialism och feminism.

Bevarad aktivitet
Det var denna kombination av nyleninistiska manipulationer och miljöpolitikens nedvärdering som var huvudorsak till att många medlemmar, inte minst i Lund, lämnade partiet, aktivt eller passivt. Samtidigt tappade vi sådana sympatier som kan mätas i röster: 2002 var ett förlustval. I Skåne mildrades förlusten genom det alternativ som ”kryssa Karin”-kampanjen skapade, något som till exempel erkändes av Karins politiska motståndare Vilmer Andersen, men många ville inte ha mer med vänsterpartiet att göra, trots att deras grundvärderingar var oförändrade.
Vid djupa politiska schismer av det här slaget brukar många passiveras. Ur hela vänsterns perspektiv måste det betraktas som positivt att inte alla gjorde det utan bevarade sin aktivitet under nya former. Och genom dv drogs några nya in i politiken som nog annars hade stått utanför.

En förspilld miljöprofil
”V är ett lika bra miljöparti som dv och mp”, tycks Mats mena. Visst, partiets lokala program och förslag har en grön prägel, annars skulle inte jag vara kvar. Men det finns blottor. Det råder numera bred insikt om att förtätning är A och O i ett klimattåligt samhälle, men när det kommer till konkreta ställningstaganden i t.ex. Byggnadsnämnden vill v inte alltid dra konsekvenserna av detta.
Men poängen är att det inte primärt handlar om lokal politik, om än många försöker avskärma sej för hur det ser ut på högre partinivåer. För allmänheten var behandlingen av Karin Svensson Smith ett klart tecken på att partiet bytte prioriteringar. Efter henne har partiet knappast haft några nationella miljöpolitiker som kunnat lämna avtryck; jo kanske Jens Holm, men han vill inte längre kandidera till EU-parlamentet.
Om någon fråga förknippas med framtiden så är det miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet. Jag påminde häromveckan om den aktuella opinionsmätning som utpekade v som det mest bakåtblickande partiet. Orättvist? Kanske, men sådan är allmänhetens/väljarkårens uppfattning.

Omprövningar
Ändå är det så att den senaste v-kongressen under intryck av klimatlarmen antog miljöpolitiska skrivningar om ekologin som själva grunden. Fast det skedde med rätt liten majoritet och oppositionen var starkast från skånska delegater – som hade valts med röster från Lund.
Också i andra centrala frågor har en omprövning skett. De som tyckte att v skulle eftersträva en plats i regeringen stämplades i början av 2000-talet som högeravvikare, medan ingen som följer dagens spel mellan oppositionspartier kan tvivla på att detta är partiets heta önskan. Och personval som nyss var en styggelse accepteras nu: partiets representant i grundlagsberedningen är med på att sänka riksdagsspärren från 8 till 3 procent!
Fortsätter den utvecklingen blir grupperingar av dv:s typ allt mindre nödvändiga. Men vi är inte där än. Tills vidare har hela vänstern i Lund glädje av att demokratisk vänster finns.

Allt annat lika …
Avslutningsvis ägnar sej politikern Mats åt en kontrafaktisk historieskrivning (av typ ”om inte om hade varit så hade käringen skjutit björnen med kvastskaftet”) som han skulle blygas för som forskare. Om inte dv ställt upp hade v fått behålla lokala mandat och sp:s framgång i östra Lund skulle ha uteblivit. Men i det verkliga livet råder aldrig ceteris paribus. Vänsterpartiet hade mist förtroendet hos åtskilliga väljare, och de skulle i stället ha valt ett annat parti eller soffan. Många olika utfall hade varit tänkbara. V kan inte lasta över ansvaret för sin stora lokala valförlust på någon annan.
Gunnar Sandin
Vänsterpartiet