Sven Hedin, nationalist i imperialismens tidsålder av Gunnar Stensson

Om Axel Odelberg, ”Äventyr på riktigt, berättelsen om upptäckaren Sven Hedin”, Norstedts

”Med kulsprutor utrotade jag hela den manliga befolkningen”
Dialog i Simla mellan Sven Hedin och Lord Kitchener 7 oktober 1908
– Det förvånar mig mycket, sa Kitchener en dag framför brasan, att ni aldrig tilldelat mig Nobels fredspris. Det är dock jag som pacificerat både Sudan och Sydafrika. I vår tid har jag gjort mera för fred på jorden än någon annan, men något nobelpris har jag ännu inte sett till.
Hedin, som var akademiledamot, visste inte vad han skulle tro.
– Ja, men hur pacificerade ni Sudan?
– Med kulsprutor utrotade jag hela den manliga befolkningen, som kunde bära vapen. Sedan blev det tyst och stilla och alltjämt råder den djupaste fred i landet.
Kitchener blev brittisk krigsminister vid första världskrigets utbrott. Den 5 juni 1916 omkom han då HMS Hampshire gick på en mina utanför Orkneyöarna och sjönk med 600 man.

En bok att rekommendera
Ja, så talade man om Sudan den gången. Det är nu länge sedan djupaste fred rådde där. Usama bin Laden var under flera år verksam i Sudan med att bygga vägar och annan infrastruktur.
Själv besökte jag 1987 muséet över slaget vid Omdurman i Khartoum tillsammans med Lars Bondestam, som två år senare dödades av en troligen etiopisk landmina. Slaget beskrevs där som en seger för Mahdin.
Det finns ett historiskt samband mellan massakern vid Omdurman 1898 (den skildrades entusiastiskt av ögonvittnet Winston Churchill) och extremismen i dagens Khartoum.
Odelbergs Hedinbok är full av sådana episoder som belyser 1900-talets historia ur oväntade synvinklar. Nedan en liten exempelsamling.

Ett varningsord
Jag börjar med skildringen av den stora försvarsdebatten 1911 - 1914 som ledde till bondetåget, kungens borggårdstal (skrivet av Hedin) och avgången för Karl Staafs liberala regering.
Sven Hedin inledde debatten med sin pamflett Ett varningsord som tillkommit på begäran av politiserande militärer och bekostats av Sveriges rikaste män. Den spreds i miljonupplaga.
Broschyren utpekade Ryssland som det stora hotet, ungefär som personer med liknande bakgrund (Carl Bildt) gör än idag. Sedan rasade debatten i kyrkor och på regementen, i pressen, i politiska partier och i föreningar av alla slag. Den fick formen av en strid mellan höger och vänster.

Stockholms arbetare är gentlemän
De socialdemokratiska kvinnorna arrangerade en debatt på Cirkus i Stockholm den 14 december 1913 mellan Hedin och socialdemokraternas partisekreterare Fredrik Ström. Stämningen var hård och några av Sven Hedins vänner hade beväpnat sig.
Men Sven Hedin var inte rädd för Stockholms arbetare. De är gentlemän, ansåg han.

En bit mat med Zäta
En vecka senare debatterade han med Zäta Höglund på inbjudan av socialdemokratiska ungdomsklubben i Borlänge. (Zäta Höglund ledde 1917 bildandet av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som 1921 ombildades till Sveriges kommunistiska parti. Sedan partiet anslutits till Internationalen blev det beroende av Sovjetunionen. Zäta Höglund protesterade och uteslöts 1924. Historien skulle upprepa sig. Flera gånger.) Men allt detta låg i framtiden 1914.
Debatten var intensiv men avslutades med att Hedin föreslog att han och Zäta skulle gå och äta en bit mat tillsammans.

I Moskva 1923
När klockorna i Kreml slog 9 den 9 december 1923 inträdde Sven Hedin i Tjitjerins ämbetsrum. Tjitjerin hade 1918 efterträtt Trotskij som sovjetisk utrikeskommissarie.
Efter mötet var Hedin fylld av lovord. Han prisade Tjitjerins intelligens, breda allmänbildning och frånvaro av bolsjevikfasoner och revolutionsretorik.
– Sovjetrysslands politik kommer att ge en varaktig grund för vänskapliga förbindelser mellan det ryska och det svenska folket, sa han.
Lenin var döende. I kulisserna väntade Josef Stalin

Antisemitiska argument i Arbetet 1924
Hedins krav på militär upprustning fortsatte att irritera vänstern trots Hedins välvilja mot den unga sovjetstaten.
I början av januari 1924 skrev socialdemokraten Arthur Engberg i tidningen Arbetet: ”Herr Hedin får ursäkta, men vi svenskar känner förtrytelse över att se ett par halvjudar av hans och hr Bööks kaliber gång på gång upphäva sig till nationella tuktomästare och ta storsvenskheten på entreprenad.”
Hedin hade nämligen judiska rötter i sin släkt. Som vi vet lever antisemitismen kvar i Skåne.

Klockan sex måste ni vara hos Hitler!
Under en föreläsningsturné i Tyskland 1935 blev Sven Hedin inbjuden till Adolf Hitler. Han samtalade med Göring om Tysklands ekonomi, då Göring plötsligt tittade på klockan och utbrast: - Donnerwetter! Klockan är fem i sex och klockan sex måste ni vara hos Hitler.
Hitler tog emot honom som en gammal bekant. Führern talade om Hedins böcker.
Hedin, som två år tidigare tagit avstånd från nazismen och särskilt antisemitismen, fick ett gott intryck av Hitler och beskrev honom nu som en högrest och kraftfull gestalt, rak i ryggen och med högburet huvud.
Vid sommarolympiaden 1936 höll Hedin invigningsanförandet till världens ungdom.
Den norske författaren Nordahl Grieg, som tillbringat ett par år i Sovjetunionen, (Axel Odelberg gör misstaget att kalla honom tonsättare) skrev ett öppet brev till Sven Hedin där han frågade: ”Vad ämnar ni säga i ett land där själva den olympiska idén, förbrödringen av alla folkslag och raser, har blivit förrådd?”

I svenska akademin
Hedin förblev Hitler trogen. Sexton år senare, den 30 oktober 1952 satt han i Börshusets sessionsrum för att välja vilken av de fyra kandidaterna som skulle få Nobels litteraturpris: Francois Mauriac, Winston Churchill, Albert Schweizer eller spanjoren Ramon Pidal.
Harry Martinsson ville ha Mauriac eller Schweizer. Anders Österling ville inte ha Churchill eftersom han var aktiv politiker. Nils Ahnlund höll på Churchill och fick medhåll av juridikprofessorn Lars Ekeberg: - Churchill har ju räddat Västerlandet.
Hedin protesterade och frågade vad Ekeberg menade med det.
Francois Mauriac fick nobelpriset 1952.

Jan Myrdal och Sven Hedin
Sven Hedin påminner inte så lite om Jan Myrdal. Samma kreativitet. Samma kombination av politisk skärpa och blindhet. Samma kategoriska självförtroende. Samma övertygelse om att alltid ha rätt. Samma fascination över kinesisk kultur.
Hedin beundrade Hitler till sin död.
Jan Myrdal beundrade Pol Pot och försvarar massakern på Himmelska fridens torg. Båda trotsar/trotsade på sin ålders höst hela den svenska opinionen och blev därför isolerade och hånade.
Mycket riktigt. Det finns en förbindelse mellan dem. Den 6 juni 1945, några dagar efter Hitlers självmord och Nazi-Tysklands nederlag, träffade Sven Hedin Jan Myrdals far Gunnar vid ett sammanträde i Svenska vetenskapsakademin. De kom väl överens och blev du och bror.
Vid den tiden var Jan 18 år. Han beredde sin far Gunnar och sin mor Alva en hel del bekymmer, varom man kan läsa i hans självbiografiska romaner. Han kom senare att resa i Hedins fotspår, vilket bland annat resulterade i boken Sidenvägen. Där är ett kritiskt kapitel ägnat Sven Hedin. Enligt Myrdal var Hedin 30 procent god och 70 procent ond.

De episoder jag återgett här ligger vid sidan av huvudberättelsen. Den kan läsas som en på en gång imponerande och lite Tintin-aktig äventyrsberättelse. Också anekdoterna ovan har ju faktiskt en touch av Tintin.
1944 fick jag som många andra pojkar på den tiden en bok av Sven Hedin i julklapp. Den hette Scoutliv i Tibet. Jag tyckte den var ganska tråkig men funderar på att läsa om den.