BANANAS!*

Måndag 5/10 arrangerarDOC LOUNGE på Inkonst i Malmö två extra exklusiva förhandsvisningar av dokumentärfilmen BANANAS!* med regissören Fredrik Gertten på plats för publikfrågor och samtal!

Dessa visningar äger rum måndag 5/10 kl. 15.00 & kl. 19.00 i Inkonst Teatersal (220 platser) och till dessa visningar säljer vi förköpsbiljetter till grupper (föreningar, företag, organisationer, nätverk, privatpersoner etc) på faktura.
Biljettpris: 60 kr

Är ni intresserade, ska ni kontakta Camilla Malmberg på Doc Lounge:
malmo@doclounge.se

Se även bifogad pdf.

BANANAS!* visas även kl. 20.00 i klubbrummet på Inkonst under ordinarie Doc Lounge måndag 5/10!
Läs mer om Doc Lounge
BANANAS!* har galapremiär på Royal i Malmö torsdag 8/10 kl. 16.00
BANANAS*! har biografpremiär på Spegeln i Malmö fredag 9/10 kl. 19.00
och på Kino i Lund fredag 9/10.
Läs mer om filmen

Hatet mot muslimer

”Hatet mot muslimer” är en bok som väckt mycket debatt och som handlar om den växande islamofobin i samhället. Möt författaren Andreas Malm och diskutera om islamfobi har blivit ett viktigt verktyg för de högerextrema partierna i deras strävan efter att få ta plats i det politiska finrummet.

Tid: Tisdag 29 september klockan 18:30

Plats: Kvarnby Folkhögskola, Röda huset, Industrigatan 4, Malmö

Arrangör: Vänsterns akademi, Vänsterpartiet Malmö

Kontakt: patrik.strand@malmo.se

Om Afghanistan

Apropå Gunnar Stenssons notis "Vilken muslim? Vems islam?" i förra veckans Veckobladet, så välkomnar Föreningen Afghanistansolidaritet författaren till "Vems islam? (Norstedts) Mohammad Fazlhashemi till Lund lördagen den 3 oktober kl 15-17. Platsen är Västerkyrkan, upplägget är ett samtal mellan Mohammad Fazlhashemi och Jan Hjärpe om just den bok Stensson läst, "Vems islam?". Det är det första i en serie om tre författarsamtal Afghanistansolidaritet samarrangerar med bl a Västerkyrkan, Studieförbundet Bilda och Studentprästerna.

Söndagen den 11 oktober blir det mer Afghanistan, då journalisten, aktivisten och volontären Ann Jones pratar om situationen i Afghanistan. Plats: IOGT-NTO:s lokal vid Bantorget. Tid: 15-17.
Anders Davidsson

Kulturtips

People
Pulserande afrokubansk musik och dans
På Inkonst 29 september
Läs mer

Dawda Jobarteh
Afrobeat från den nya generationen
På Inkonst 29 september.
Läs mer

Kino - All´s Well That Ends Well
Direktsänt från London National Theatre på Kino i Lund och Spegeln i Malmö torsdag 1 oktober kl 19.30
Läs mer

Karaikudi R. Mani.& Sruthi Laya
Indisk slagverksfest med dans!
På Inkonst 2 oktober
Läs mer

Appris par corps
En akrobatisk duett om broderskap, kärlek, separationer och rivalitet, på Dansstationen 2-3 oktober
Läs mer

Lisa Ekdahl live
På Babel lördag 3 oktober.
Läs mer

Esperanza! - Unga Danskompaniet
Lördag 3 oktober kl 18 på Lunds Stadsteater
Läs mer

Jävla Finnar – Riksteatern
På Bredgatan 3 i Lund 7 oktober kl 19.
Läs mer

Möss & Människor
De vackraste och klokaste planer. Både av möss och människor går ofta till spillo…
Premiär 3 oktober på Moomsteatern.
Läs mer

Claes Janson - The best of Ray Charles
På Palladium 4 oktober kl 18.00
Läs mer

Light Music
På Palladium 6 oktober kl 19.00
Läs mer

Schackspelaren – Riksteatern
på Lunds Stadsteater 6 oktober kl 19.30
Läs mer

Touch of Africa
Tisdagen den 6 oktober klockan 19.00 i Caroli kyrka
Läs mer

Pedagogresa till Kuba

Kuba har fått flera internationella utmärkelser för sitt pedagogiska arbete och har idag inte bara 32.000 utländska studenter i sitt utbildningssystem, utan ger också teknisk assistans till ett trettiotal länder i främst Latinamerika och Afrika i alfabetiseringskampanjer och bygget av offentliga utbildningssystem.
Vi vill ge pedagoger från Sverige möjligheten att studera det livslånga lärandet på Kuba.

Utbildningen på Kuba är närvarande i alla livets skeenden. Från förskola upp till universitetsnivå; det finns komvux och universitetsmoduler i fängelser; kvällsskolor och pensionärsuniversitet och mycket annat.

Kursen riktar sig till dig som är verksam inom undervisningsväsendet; folkhögskollärare, lärare på alla nivåer, förskollärare, fritidspedagoger, barnskötare, bibliotekarier, universitetslärare, rektorer, förskolechefer, folkbildare m fl. Vår ambition är att vidareutveckla dessa lärarresor med också inriktning på folkbildningsrörelserna och göra jämförelser mellan folkens makt, demokratin på Kuba och i Sverige.
Under tiden januari till mars förbereder vi en studieresa till Kuba som ska äga rum under påsklovsveckorna 13‐14. Under denna distansperiod kommer vi att läsa och gemensamt diskutera texter relaterade till Kubas samhälle och utbildningsystem. Urvalet av texter kommer i stort att tas fram i dialog med deltagarna så att såväl förstudier, diskussioner och studieprogram blir deltagarorienterat. Ju tidigare du anmäler dig, desto större möjlighet har du att påverka kursupplägget.

Vi erbjuder dig dessutom ett mycket stimulerande program under två veckor på Karibiens pärla, med mängder av direkta besök och kontakter med Kubas oerhört framgångsrika skolor, utbildningssystem med barnen och eleverna i centrum. Programmet tas fram av kursdeltagarna tillsammans med kursansvarig. Målsättningen är att kursdeltagarna ska få möjligheten att besöka motsvarigheten till just sitt verksamhetsområde på Kuba.
Kursen styrs av ett demokratiskt kunskapsideal och vi ägnar oss sålunda inte bara åt att konsumera texter och svara på lärarstyrda uppgifter, utan vi satsar på interaktiva och dynamiska samtal inom kursgruppen.
Kursen förutsätter regelbunden tillgång till Internet.
Kursen är en del av projektet ”Lärare på Kuba och i Sverige” och arrangeras i samverkan med Svensk‐kubanska föreningen.

Vad kostar det?
Själva kursen är avgiftsfri. Kostnader för resan till Kuba tillkommer. Räkna med att transfer,
transporter på Kuba, flyg och boende kostar ca. 15 000 kr.
Kurstid: 8/1‐ 11/4‐2010
Studietakt: deltid, 50%
Ansökan senast: 1/12 2009
Kontaktperson:
Ola Nilsson, e‐post: ola.nilsson.kvarnby@folkbildning.net eller tel. 0707‐143846.

Nu kan du anmäla dig preliminärt. Intresset för dessa lärarresor är överväldigande. Även om det är ett halvår till resan är det bra att redan nu börja planera din ekonomi inför resan.
Exempelvis kan du börja söka stipendier hos din arbetsgivare – ansök om ”kompetenshöjande lärarresa till Kuba”. Du kan gå in och kolla ibland ”Fonder & Stipendier i Sverige” och din fackliga organisation. Kolla och sök redan nu!
Välkommen med din intresseanmälan!

Kulturstad utan teater av Gunnar Stensson

Kulturminister Lena Adelssohn Liljeroth föreslår i kulturpropositionen att Riksteaterns egna produktioner ska minska. Riksteaterns turnerande verksamhet ska fortsätta, men i huvudsak med andra teatrars produktioner, säger hon.
För en landsortskommun som Lund blir det väl fråga om att snylta på Kronobergsteaterns och Helsingborgs uppsättningar. Kanske kan Malmö skicka hit någon föreställning.
”Om Riksteatern måste minska sina produktioner så påverkar det oss mycket. Lund har ingen fast ensemble när det gäller vuxenteater, det skulle leda till ett magrare utbud. Riksteatern står för 70 procent av utbudet”, sa Eva Omagbemi i Sydsvenskan i tisdags.
Så drabbas kommuner vilkas kultur är beroende av statliga insatser utifrån.

Krigsprofitörerna och det militärindustriella komplexet av Gunnar Stensson

”Förra året slog Sverige rekord i vapenexport. Nu inrättar regeringen en ny myndighet för att hjälpa den svenska försvarsindustrin att sälja mer krigsmateriel utomlands”. Niklas Orrenius, Sydsvenskan 23/9.
85 till 95 procent av orderstocken för många svenska vapenföretag går på export.
Socialdemokraterna har inget att invända.
– Vi ska stödja exporten av krigsmateriel, säger Urban Ahlin (S), utrikespolitisk talesman.
Ike Eisenhower varnade för det militär-industriella komplexet.

Nya förutsättningar kräver en ny budget

Till kommunstyrelsen i Lunds kommun

Sedan Lunds kommuns budget för 2010 beslutades av kommunfullmäktige i juni i år har de ekonomiska förutsättningarna väsentligen förändrats. Samtidigt får vi återkommande mycket tydliga signaler om de svåra ekonomiska förutsättningarna för kommunens verksamheter.

Flera av kommunens verksamheter uppvisar i år, trots besparingar och effektiviseringar, enligt aktuella prognoser mycket stora svårigheter att klara sig med de ekonomiska resurser de har till förfogande. Som exempel kan nämnas att socialnämnden förväntas gå med underskott med -30 Mkr och för Utbildningsnämnden beräknas det negativa resultatet bli -9 Mkr. Samtidigt ser det ut som om Vård och omsorgsnämnden skulle gå med överskott med +28 Mkr. Resultatet av dessa budgetavvikelser kommer att ha betydande påverkan på ekonomin även 2010.

Förutom att vi nu vet mer om de kommunala verksamheternas villkor, så känner vi även bättre till de yttre ekonomiska förutsättningarna inför 2010 än när budgeten beslutades i juni tidigare i år. Då förväntades kommunen gå med underskott med -27 Mkr 2010, men vi vet nu att statsbidraget nästa år förstärks med +81 Mkr och att skatteintäkterna förväntas öka med +12 Mkr mer än budget. Utöver detta pekar allt på att en högre befolkningsutveckling än väntat ger +20 Mkr ytterligare och att fortsatt sänkta avtalsförsäkringar sänker kostnaderna med +7 Mkr. Sammanlagt innebär det stärkta intäkter och minskade kostnader med +120 Mkr.

Flera av dessa förändringar är var och en så stora att det väcker frågan om den ekonomiska planeringen från juni i år fortfarande kan anses aktuell. Tillsammans blir bilden ännu tydligare. Tillsammans med det vi nu vet om behoven i den kommunala välfärden, gör de förändrade ekonomiska förutsättningarna att en revidering av budgeten upplevs som nödvändig. Hade kommunfullmäktige i juni vetat det vi vet idag hade andra beslut fattats. Det är ett faktum som nog få betvivlar. Betydligt mindre förändringar har de senaste två åren föranlett justeringar av budgeten.

Det är ur demokratisk synvinkel avgörande att kommunfullmäktige nu ges möjlighet att pröva hur ett utökat budgetutrymme på bästa sätt kan användas. Detta är om möjligt ännu viktigare nu, i en tid när de ekonomiska förutsättningarna från början är kärva. Behovet av tydliga prioriteringar är nu tydligare än någonsin tidigare. Prioriteringar som det faller på kommunfullmäktige att göra. Den samlade bedömningen är därför att både välfärdens förutsättningar och kommunens ekonomiska situation har förändrats i sådan omfattning att det behövs ett nytt budgetbeslut för 2010.

Kommunstyrelsen föreslås besluta:
att i dialog med nämnder och styrelser inleda en förnyad budgetprocess med inriktning att i kommunfullmäktige under hösten fastställa en reviderad budget för 2010.
Anders Almgren (S), Mats Olsson (V), Anders Ebbesson (MP), Sven-Bertil Persson (DV)

Bra krig – dåliga krig av Gunnar Stensson

USA:s överbefälhavare i Afghanistan begär fler soldater utöver de 30 000 som Obama redan förstärkt Nato-styrkan med. Annars hotar ett nederlag.
Det är inte USA:s första nederlag. USA har inte segrat i en enda större militär konfrontation sedan 1945. Den största beträffande truppantal, kostnad och politisk betydelse var Vietnam. USA förlorade kriget.
De andra fyra var Koreakriget, det första Gulf-kriget, invasionen i Afghanistan och den andra invasionen i Irak.
Koreakriget och det första Gulfkriget slutade oavgjort. Situationen efteråt var politiskt sett densamma som när de startade.
Jag tror, skriver Wallerstein i en krönika den 15 september, att oavgjort blir historiens dom också över utgången av den andra invasionen i Irak. Och USA håller uppenbart på att förlora kriget i Afghanistan. USA kommer inte att vara starkare efter kriget än när det startade, snarare motsatsen.
Skiljelinjen i amerikansk politik går inte mellan anhängare och motståndare till imperialism utan mellan sådana som är starkt interventionistiska och sådana som tror på ”fort Amerika”. De sistnämnda kallades förr isolationister. Isolationister är inte antimilitarister. Tvärtom är de anhängare till militära investeringar. Men de är skeptiska till insatser i avlägsna delar av världen.
Knappast en enda amerikansk politiker är beredd att kräva någon betydande reduktion av de militära kostnaderna. Det är därför de betonar skillnaden mellan bra och dåliga krig. När de kritiserar militära insatser i dåliga krig hävdar de att det finns andra sammanhang där man kan göra bättre bruk av militären.
Republikanerna brukar betecknas som ”hökar” och demokraterna som ”duvor”. I själva verket är demokratiska administrationer ofta mer benägna att engagera sig i militära interventioner än republikanska. Exempel på detta är Vietnamkriget och Koreakriget.
Ändå brukar demokraterna beskyllas för att vara förrädare, sådana som förlorar land till fienden, förr i världen till Sovjetunionen, nuförtiden till ”terroristerna”.
Obama skickar troligen fler soldater till Afghanistan. Och Afghanistankriget kommer att sluta som Vietnamkriget. Men utgången i Afghanistan blir värre än den i Vietnam, för i Afghanistan finns det ingen enhetlig fiende att överlåta makten till.
Wallersteins hopp står till en förändring – change – inom det amerikanska folket. Om USA förlorar alltför många krig vaknar dess medborgare kanske till insikten att USA:s militära ingripanden utomlands och ofattbara militära kostnader hemma inte är lösningen på landets problem utan de största hindren för USA:s nationella överlevnad och välstånd.

Underkonsumtion och annat av Erik Kågström

I VB 090904 har Gunnar Sandin kommenterat mina ”Tankar om ekonomi” i VB 090821. Han säger där bland annat att ”man kan betvivla Eriks förmodan att underkonsumtionen tendentiellt råder under hela konjunkturcykeln”. Enligt mitt sätt att resonera har vi ständig underkonsumtion i Sverige eftersom vi producerar mer än vi konsumerar och har ett betydande exportöverskott. Globalt kompenseras underkonsumtionen av finansinstitutens krediter, konsumenterna köper för pengar som de räknar med att tjäna i framtiden. Det gör att konsumtionen blir tillräcklig för ekonomisk tillväxt. Jag är medveten om att mitt resonemang kan vara bräckligt ur strikt ekonomisk synpunkt och väntar ivrigt på att en ekonom tar mig vid örat.

Gunnar Sandin är – med rätta – pessimistisk när det gäller världssamfundets vilja och förmåga att genomföra de drastiska förändringar i ekonomi och livsföring som sannolikt krävs för att en klimatkatastrof skall kunna undvikas. Han menar att ”…politiker som i teorin skulle kunna åstadkomma detta är systemets fångar”. Märkligt nog är det politiker i de mest nyliberala i-länderna – Storbritannien och USA – som verkar mest insiktsfulla på detta område. Gunnar Sandin nämner Barack Obama. Till politiker med sådana ideologiska förutsättningar kan man kanske också räkna de brittiska bröderna Miliband. Fadern – Ralph Miliband – var en marxistisk sociolog som verkade vid universitet i både Storbritannien och USA. Hans åsikter var sällan bekväma för regeringarna i respektive länder. Söner David och Ed Miliband räknas båda till vänsterfalangen i New Labour där man strävar efter en socialdemokratisk politik av kontinentaleuropeiskt snitt. När David Miliband var minister för jordbruk och miljö 2006-2007 lät han miljödepartementet DEFRA göra en utredning om individuell koldioxidransonering. Tony Blair ansåg emellertid att förslaget var för radikalt och det nådde aldrig parlamentet. David Miliband är nu utrikesminister i Gordon Browns regering och en förespråkare för att EU skall gå längre i sina åtaganden när det gäller att reducera koldioxidutsläppen än bara 20% till 2020. Den yngre brodern Ed Miliband sitter också i Browns regering som minister för det nyskapade departementet för energi och klimatskifte. Några radikala utspel har dock inte ännu hörts från det hållet. Däremot vill Ed Miliband bygga ut kärnkraft och tror på koldioxidseparation och –förvaring.

I VB 090821 skrev jag under titeln ”Nolltillväxtekonomi” om den brittiska rapporten ”Prosperity without growth” (mer om den i kommande nummer). Nödvändigheten av att vi i i-världen måste ändra livsstil och konsumera mindre är ett centralt tema i den rapporten. Liknande tankegångar hördes när 80 läkare från olika delar av världen möttes i Köpenhamn den 1 september för att diskutera hälsokonsekvenser av klimatförsämringen. Bland deltagarna fanns britten Mike Gill, professor i folkhälsa vid universitetet i Surrey. Han sa bland annat: ”Vi måste fråga oss om fortsatt tillväxt är möjlig. Dilemmat är att ekonomisk stabilitet förutsätter ökad konsumtion”. Detta uttalande vittnar om att tankar om nolltillväxt inte bara finns i de kretsar där rapporten ”Prosperity without Growth” kommit till.

Eftersom ingenting kommer att göras för att hindra ökade utsläpp av växthusgaser hoppas Gunnar Sandin att återkommande ekonomiska kriser skall medföra att användandet av fossila bränslen hålls på acceptabel nivå. Han kan då glädjas åt att Johan Ehrenberg i ETC spår en snar ekonomisk kris till följd av att oljan inte kommer att räcka till. Det internationella energiorganet IEA har tidigare väntat sig att ”peak oil” inte skulle inträffa förrän tidigast 2020. Nu har man där ändrat sig och tror att oljetoppen redan kan ha inträffat och att man följaktligen framöver inte kan vänta sig en nämnvärt större oljeutvinning än nuvarande omkring 85 miljoner fat om dagen. Utan ökad oljeproduktion och ökad oljekonsumtion kan det inte bli någon ekonomisk tillväxt och utan ekonomisk tillväxt blir det kris.

Stadsvandring i Klostergårdsområdet av Gunnar Stensson

Debatten om Klostergårdens idrottsplats har varit het sedan Lunds BK gick upp i division 1.
I bakgrunden skymtar den ekonomiska krisen, underskottet i driften av sporthallen och frågan om möjligheten att spara någon miljon.
I stället för att framföra några teser tänker jag berätta om den stadsvandring som några Klostergårdsbor gjorde i området den 5 september.

Promenaden runt idrottsplatsen
”Klostergården nu och i framtiden” kallade vi den lilla promenaden. Vi gick helt enkelt runt idrottsplatsen med start från Klostergårdens centrum. Det var en vacker söndag i september - att minnas i november.
Först kollade vi det exakta läget för Gunilla Svenssons hoppbackehus. Det skall ge 450 lägenheter, motsvarande gårdarna Vårvädersvägen och Tordönsvägen tillsammans. Det innebär 450 familjer, resonerade vi, unga familjer med ungefär 100 barn under 18, sammanlagt uppåt 1000 personer.
Visst behövs tillökningen, konstaterade vi. Den kommer att förstärka skola, bibliotek, butiker och service i Klostergården. Och minska bostadsbristen i Lund lite grann.
Placeringen är bra, tyckte vi när vi såg ut över den ödsliga asfaltytan. Detta är en förtätning som varken tar åkermark eller naturmark i anspråk, till skillnad från det planerade byggandet i Sankt Lars som kommer att fördärva ett stort parkområde för några lyxbostäder.

1000 inflyttade behöver en parkområde
Men, sa någon, de där tusen nya Klostergårdsborna kommer att behöva en park- och rekreationsyta väster om byggnaden (eller byggnaderna – det planeras ett antal mindre hus i form av tårtbitar väster om det långa huset).
När blir det möjligt att omvandla den höga jordvallen runt fotbollsplanen till ett parkområde? Och hur blir det då med matcharenan?

Längs den gröna leden
Vi vandrade vidare fram till den vita bron och fortsatte sedan västerut längs den avenboksskuggade leden på sporthallens norra sida.
Vår samtalande grupp på femton personer inklusive ett par rollatorer visade sig utgöra ett avsevärt trafikhinder för de motionslöpare som passerade i en aldrig sinande ström. - Jag visste inte att det var så många som brukade springa här, sa någon.
- Jo, svarade en stavgångande kvinna. Det är ju enda vägen ut i naturen för oss som bor i innerstan.
- Här vill Byalaget bygga en gångbro för att få en direkt förbindelse mellan stadsparken och Höje å, berättade jag när vi kom fram till kröken. Det är en avgörande del av Lunds grönstruktur för biologisk mångfald.
Längs järnvägen såg det förfärligt ut efter banverkets motorsågsmassaker. Det höga stängsel som ersatt träden längs banvallen gjorde intrycket ännu mer nedslående. Man påmindes om de minerade områdena längs järnridån på 1900-talet.

Var ska Lunds BK spela?
- Men, sa en fotbollsintresserad herre, var ska den nya matcharenan ligga? Vi tittade inåt fotbollsplanerna som var fulla av spelare.
En senig kvinna svarade att hon hört att den skall ligga i öst-västlig riktning, tvärs över området. Det skall byggas läktare också. Risken är att bygget inkräktar på Gröna stråket.
- Det får inte ske! sa hon
Alla enades om att gröna stråket måste skyddas, samtidigt som tre sammanbitna kvinnliga löpare trängde sig fram genom vår ivrigt diskuterande grupp.

Popplarna
Promenaden närmade sig sitt slut.
- Vad är det där egentligen för hus, frågade någon och pekade på den snart färdiga byggnaden vid idrottsplatsens södra gräns.
Ingen kunde ge ett tydligt svar, så frågan kvarstår.
- I alla fall var det helt onödigt att fälla raden av popplar! Man kunde ha byggt det där skjulet ändå, påpekade en arg pensionär, ganska trött, sittande på sin rollator.
Vi blickade ut över korpfotbollsplanerna som vimlade av pojkar och flickor i färggranna tröjor. Sedan skildes vi där Nordanväg möter Västanväg.
Den där vandringen kan genomföras fler gånger med människor, kanske politiker, som vill förankra sina teoretiska föreställningar i verkligheten.

Röda Kapellet

Funderar du på att besöka Lund på lördag? Dvs ta del av kulturnattens begivenheter. Då kan du t ex komma till Auditoriet på Kulturen kl 20.00. Då spelar blåsorkestern Röda Kapellet finsk musik, marscher, smäktande tangos, samhällskritiska sånger och vemodig vals. Vi gör det därför att i år är det det s k Märkesåret dvs det är 200 år sedan Finland och Sverige skiljdes åt efter freden 1809. Elina Linna, riksdagsledamot (v) och medlem i den nationella kommittén för Märkesåret svarar för presentation och kommentarer kring det finska, finsk kultur, historia och samhällsförhållanden.

Hela Kulturnattsprogrammet

Ola Billgren: Tjugo tidiga grafiska blad

Missa inte årtiondets största konsthändelse i Lund!
Plats: Demokratisk Vänsters partilokal,
Magle Lilla Kyrkogata 2, Lund.
Ola Billgren (1940-2001) en av Sveriges, såväl av konstkritiker som en bredare konstpublik, mest uppburna konstnärer genom tiderna, fick sitt genombrott i början av 1960-talet. Billgren ”blev den främste företrädaren för nyrealismen eller fotorealismen i svensk konst. Medan framställningen med fotografisk exakthet brukade visa små utsnitt ur en vardaglig verklighet präglades den också alltid av finstämd artistisk medvetenhet” (NE).
Trots Billgrens starka koppling till Lund - han var bosatt här under från 1960 och fram till mitten av 1970-talet - har hans verk, såvitt vi har kunnat utröna, inte varit föremål för en separatutställning i Lund på nära tre decennier.
Demokratisk Vänster har nu nöjet att under Kulturnatten 2009 stå som arrangör för årtiondets kanske i särklass största konsthändelse i staden – utställningen ”Ola Billgren - Tjugo tidiga grafiska blad”.
I utställningen ingår bland annat ett antal mindre kända verk, bland annat omslag till Greklandsbulletin, som var namnet på det utåtriktade informationsblad som den sydsvenska Greklandskommittén gav ut till stöd för motståndskampen mot den militärdiktatur som rådde i Grekland 1967-1974.
Utöver grafiken presenteras också ett urval böcker från Ola Billgrens omfattande författarskap.
Veckobladets läsare, alla andra lundabor och besökare i staden hälsas välkomna till denna unika utställning!

Liten ESS-konsert med Röda Kapellet

Blåsorkestern Röda Kapellet brukar ha appellmöten på Mårtenstorget. Det ska vi också ha på tre lördagar i oktober, med klimathotet som tema, men höstens första appellmöte blir något annat.
Nu på lördag, den 19 september, kl. 11 blir mötets tema ESS. Den nu beslutade forskningsanläggningen är en central faktor i Lunds utveckling under det kommande decenniet och framöver, och därmed värd att uppmärksamma.
Det gläder oss att ESS-konsortiet redan har tänkt på den musikaliska dimensionen och initierat ett ”neutronmusikprojekt” med bl.a. Håkan Hardenberger. Men vi tycker att något bör göras redan nu.
Mötet försiggår på platsen för den blivande anläggningens huvudinfart från gamla Getingevägen. Intill finns Odarslövs mölla, ett intressant (men tyvärr förfallande) 1600-talsexempel på vindkraftsteknik.
Ragnar Hellborg, professor i kärnfysik, kommer att orientera om ESS-anläggningen och dess uppgifter. Medlemmar av Röda Kapellet tänker säga några ord om de lokalpolitiska aspekterna – det har ju funnits olika åsikter i opinionen.
De musikstycken som framförs, under ledning av Linda Alexandersson, går alla i Ess dur. Det blir musik av bl.a. Claude Debussy och Peter Tjajkovskij, men vi kommer också att uruppföra Joakim Casagrandes komposition ”Ess id est”. Mötet tar cirka en halvtimme.
Appellmötet genomförs på orkesterns initiativ och i dess egen regi. Men om ESS-konsortiet efteråt vill uttrycka sin uppskattning genom t.ex. en miljondel av projektkostnaden så står det dem fritt.
För Röda Kapellet
Gunnar Sandin

Spanska inbördeskriget

Onsdagen 23/9 ordnar Vänsterpartiet i Lund en föredrags- och diskussionskväll om spanska inbördeskriget.
Dr. Luis Ríos, biologisk antropolog från Universidad Autónoma i Madrid föreläser på ämnet "General presentation on the present discussion of the Spanish civil war and recent knowledge on graves, clensing etc".
Föredraget börjar klockan 19.00 på Vänsterpartiets lokal (Svartbrödersgatan 3). Ta gärna med intresserade vänner och bekanta!
OBS! Föredraget och diskussionen kommer att hållas på engelska. Om man vill ställa frågor och känner att språket är ett hinder kommer det finnas möjlighet att få hjälp med översättning.

Kulturtips

Ulla Sniff Neumann Quartet
Måndagsjazz på Ribban, 21/9
Läs mer

Macbeth - Blod istället för mjölk
Varietéteatern Barbès gestaltar Macbeths nedstigning i mörkret, 4-27 september på Inkonst.
Läs mer

Ane Brun + Support: Rebekka Karijord (NO) + Jennie Abrahamsson
Babel fredag 25 september.
Läs mer

Gunnar Bernstrup & Lars Holm
Konsert på BioCentrum i Limhamn den 25 september.
Läs mer

Iiro Rantala New Trio
Palladium 25 september kl 19.30.
Läs mer

The Cavern Beatles
Palladium 26 september.
Läs mer

Döden - en bruksanvisning
Vad fan vill döden mig? Om tiden, nuet, evigheten och dess förlängning, det oändliga ögonblicket.
Bastionen 26 september - 8 oktober.
Läs mer

People
Pulserande afrokubansk musik och dans
Inkonst 29 september.
Läs mer

Perfect Harmony
Tisdag 29 september kl 19.30 på Victoriateatern.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Ett år till valet

Nu på lördag fortsätter Vänsterpartiet sin 1 år till valet-kampanj med torgmöte på Mårtenstorget. Det blir flygblad, flaggor, ballonger och apelltal från klockan 11 och ett par timmar framåt. Eftersom det är precis ett år till valet på lördag vill partiet gärna synas lite extra, så om någon har möjlighet att cirkulera på stan med ett plakat (exempelvis på cykel) så vore det jättebra.
På söndag fortsätter kampanjen med flygbladsutdelning på Linero. Samling vid Linero Centrum klockan 11.00 för utdelning av flygblad i brevlådorna i området.

Vi gratulerar av Gunnar Stensson

Vi gratulerar Henrik Smith som fått hälften av 50 miljoner för att ”undersöka om bevarandet av ekonomisk mångfald gynnar själva jordbruksproduktionen.
Projektet tar på olika sätt upp de så kallade ekosystemtjänster (fantastiskt ord, datorn markerar med röd understrykning, kanske användbart också i sociala sammanhang) som artrikedomen ger upphov till.
Vi inbjuder honom samtidigt att besöka BUP-området med dess i värsta fall snart försvinnande artrikedom som bl.a. lär omfatta ett antal rödlistade insekter.
Den andra hälften av de 50 miljonerna går till Almuth Arneths projekt om hur man kan skapa en hållbar markanvändning när mat och biobränsleproduktion tävlar om utrymmet. Minst lika viktigt!
Men vi skulle vilja tillägga frågan om vilken effekt utbredandet av villamattor över såväl åkerjord som naturmark har för den hållbara markanvändningen.

Vilken muslim? Vems islam? av Gunnar Stensson

Andreas Malms bok om islamofobi är en nödvändig referens i det svenska samhället 2009. Men vi behöver ett bredare perspektiv. Islam kommer att finnas kvar som en viktig faktor i svensk, europeisk och internationell historia under lång tid.
Redan ett sådant påstående är problematiskt. Läsare med skilda sätt att förstå begreppet islam tolkar det på diametralt olika sätt.
Från mitt liv i skolan vet jag speciellt vilka svårigheter barn till muslimska föräldrar har med sin identitet (jag använder ordet som symbol för jättestora problemkomplex) i det inflammerade tillstånd som råder.
”Vems islam” av Mohammad Fazlhashemi vill ersätta den grovt förenklade bild av islam som är förhärskande i västliga media med kunskap om variationsrikedomen i en rörelse med en historia som sträcker sig över ett och ett halvt årtusende och omfattas av en och en halv miljard människor i alla slags länder och kulturer.
Vad menar vi när vi karaktäriserar en person eller rörelse som muslimsk, frågar han?
Författaren är idéhistoriker vid Umeå universitet. Han återberättar historien om hur araberna under medeltiden räddar det antika arvet och lägger grunden till västerlandets vetenskapliga revolution.
Han beskriver det fredliga vetenskapliga samarbetet mellan muslimer, kristna och judar i Andalusien - det muslimska Spanien - som blomstrade tills de kristna talibanerna Ferdinand och Isabella förföljde och fördrev judar och muslimer.
Han redogör för utvecklingen av det vi kallar politisk islam och beskriver hur multietniska, multikulturella och multireligiösa samhällen organiserades i det osmanska imperiet.
I allt detta företräder han samma perspektiv som Edward Said anlade i sitt epokgörande verk Orientalismen. Said visar hur kolonialmakterna förvränger och förnedrar kulturer som är jämbördiga eller överlägsna deras egen. Hans bok kom 1978.
Nu har vi ”muslimerna” mitt ibland oss. Såvitt jag förstår är Mohammad Faszlhashemi en av dem. Och svensk. Och idéhistoriker. Och en rad andra saker.
I Lund är han aktuell eftersom han ska föreläsa i Västerkyrkan den 3 oktober. Det kan vara värt att förbereda sig genom att läsa hans bok innan man går på föreläsningen om fjorton dar. Den bör vara av intresse inte minst för dem som tänker delta i den studiecirkel om Palestina som aviserades i förra VB. Hamas omfattar t ex en sekteristisk, auktoritär version av islam.

Äventyr i skolbranschen av Lucifer

— Det är som om sossarna vägrar skjuta på det öppna mål borgarna har lämnat, skrev någon när socialdemokratiska talespersoner yttrade sig undvikande inför den häpnadsväckande skandal som utspelar sig kring friskolorna (och för den delen vården). Det går till så att friskolorna får samma belopp per elev som de kommunala skolorna utan att ha samma skyldigheter och då får de en massa pengar över som de delar ut till sina aktieägare. Det är nämligen så att i Sverige finns något som saknas i resten av världen: vinstdrivande skolor. Visst, det finns friskolor i många länder, drivna av stiftelser eller lärargrupper med pedagogiska inriktningar typ Montessori, men ingen annanstans är det tal om börsnoterade företag.

Guldgruvan John Bauer-gymnasierna
Tag John Bauer-gymnasierna, Sveriges största skolkoncern. Den startades av en avhoppad officer från A6 i Jönköping, Rune Tedfors, som bedrivit arbetsmarknadsutbildning för AMS mm under 80- och 90-talen. Men det var med friskolorna hans verksamhet tog fart på allvar för sju år sen, med start i Jönköping. Verksamheten växte snabbt till 28 skolor i koncernen och under de båda åren 2005 och 2006 nåddes en omsättning på sammanlagt 1,8 miljarder, allt skolpengar från kommuner. Skolorna drevs för en lite mindre summa, 1,7 miljarder och då uppstod det en vinst på 120 miljoner. Av dessa fördes 40 miljoner till ägarna, dvs i huvudsak Tedfors, i aktieutdelning. Han hade förstås lön också, mera blygsamma 1 miljon per år.
Men i fjor kom det stora klippet. Då såldes hela koncernen till det danska investment/servicebolaget Axcel för en summa som Tedfors inte vill uppge, men som väl kan skattas till minst 100 miljoner. Själv jobbar han kvar till tio procent och, förmodar man, arbetar med den internationella expansionen. Dessutom har han Proolympia, en särskild liten koncern som bara jobbar med grundskolor med idrottsinriktning och tycks omfatta ett tiotal orter.

Högre betyg, fria datorer
Friskolorna kom till för att göra det möjligt att ge utrymme för fler pedagogiska idéer. Här skulle många blommor blomma, ungefär som den fria radion skulle ge utrymme för lokala och idémässiga alternativ. Vi vet vad som blev det: kedjor av radiostationer som öser ut reklam och skitradio, Metropol och vad de nu heter. Och den kommersiella attityden är uppenbar också från friskolornas håll: där delas det tydligen ut mycket högre betyg än i den offentliga skolan. Lär eleverna mer där, är de klipskare? Ingen tycks undersöka det och fan trot. Men de kommer naturligtvis lättare in på högre utbildningar med sina högre betyg och privatskolarna blir då mer attraktiva. I andra fall lockar man med grejer: John Bauergymnasiet i Karlstad delade ut fria laptoppar till sina elever.
Men man slås då naturligtvis av tanken: hur kan det komma sig att de kommunala gymnasierna har stora svårigheter att få det att gå ihop medan friskolorna kan generera stora vinster åt sina ägare. Det finns naturligtvis en viss förklaringsgrund i att de kommunala har större skyldigheter – de ska t.ex. hela tiden vara beredda att ställa upp och ta emot elever från friskor som gått omkull. Men det måste finnas också andra förklaringar. Har lärarna mindre lön? Jag tror det inte, men det har visst sagts att det ofta rör sig om obehöriga lärare som är billigare. Men det kan ju faktiskt också vara så att det offentliga skolväsendet är slösaktigt och ineffektivt. Men min misstanke är att det är hyrorna det gäller. De kommunala skolorna får betala dyrt för sina, medan friskolorna klarar sig med provisoriska lokaler, ofta inte särskilt lämpliga och utan det dyra regelverk som gäller i de kommunala. Finns det någon som vet?

Måste våra skolförvaltningar vara fantasilösa?
En sak till. De kommunala skolorna har ofta mycket traditionella utbildningar, utan den specialisering och ibland yrkesinriktning friskolorna erbjuder. Måste det vara så? Vad är det för fantasilösa skolförvaltningar och skolstyrelser vi har som bara kör i gamla hjulspår? Och vad gäller yrkesinriktning: i Lund hade vi tidigare en kommunal utbildning inom fordonsteknik. Den lade man ner, varpå en friskola startade en lika dan som nu blomstrar. Man kanske borde ta reda på vad de betalade för utrustning och lokaler. Allt är ju som en stor kapitulation inför det enskilda vinstintresset, det enda som tydligen förmår driva utbildning. Är det så här vi ska ha det i fortsättningen? Det skulle vara intressant att höra någon skolpolitiker som är med och delar ansvar för hur det är.

Sviker sossarna?
Till slut: hur går det då med socialdemokraterna, ska de applådera utvecklingen på sin kongress nästa månad? Carin Jämtin gjorde ett försök att ta ställning och hon blev ju utmobbad i den borgerliga pressen och fick knappt något försvar från socialdemokratiskt håll.
Mona Sahlin har sagt några banaliteter om att det är viktigt med kvalitet medan Thomas Bodström har satt sig i styrelsen för Pysslingen. Det är en koncern som driver 61 daghem och 20 skolor. Den har en årlig omsättning på 1 miljard och också den köptes i somras av ett danskt investment bolag (”equity fund”) Polaris som i snabb takt köper upp lönsamma företag i Sverige. Man fruktar att styrelsearvodet till Bodström är ytterst effektivt använda pengar. Oddsen verkar helt enkelt dåliga för att sossarna ska våga ryta till här, även om jag övertygad om att en bred majoritet av svenskar skulle välkomna ett beslut om att stoppa vinsthemtagandet och klandra borgarna för vad som pågår. Men så angeläget är det kanske inte att vinna valet?
Vi ska jobba ihop med socialdemokraterna i nästa val och går det bra kan det bli lyckosamt. Se på SF och S i Danmark, de faller varandra om halsen och har alla chanser att ta hem nästa val. Men det finns frågor där V måste stå upp för grundläggande saker i samarbetet med S. Till dem hör att inte dela ut våra pengar till allsköns vinstmakare och entreprenörer. Det kan vi låta borgarna stå för.

Lägg ner Levande historia! av Gunnar Stensson

Jag satt i Hedda Ekerwalds pappas stora trädgård i Stockholms skärgård samma helg som den blivande kronprinsessan Victoria under viss uppståndelse föddes (eller döptes) 1977.
Det var sista gången jag deltog i ett styrelsemöte i DFFG, de förenade FNL-grupperna. Jag hade valts in 1975 efter att av kongressen ha utpekats som den mest misstrodde styrelsekandidaten.
Bakgrunden var att Lunds FNL-grupp – en av landets starkaste – utpekade Kampuchea som verktyg för kinesisk aggression mot Vietnam och Pol Pot som massmördare. I Lund startades en alternativ grupp, Vietnamsolidaritet, som fortsatte till 1985. Men 1977 satt jag alltså som en sorts gisslan i DFFG:s styrelse.
Hedda Ekerwald, en av de fyra som med Jan Myrdal i spetsen besökte Demokratiska Kampuchea 1978, just när folkmordet pågick som värst, och som när de återvänt spred en bullerbybeskrivning av det plågade landet, var en juste tjej, trevlig att umgås med trots den hårda politiska motsättningen.
Nu, 2009, utsätts särskilt Jan Myrdal för hånfull politisk förföljelse från den statliga ideologimyndighet som kallas Levande Historia. Från att ha varit en dominant vänsteraktör, som många av oss bekämpade under 70- och 80-tal, har han förvandlats till ett impopulärt mobboffer som statsideologins propagandister spottar på.
Hedda, som i decennier ångrat resan till Kampuchea, befinner sig inte på samma sätt i skottgluggen, men mår säkert inte bra.
Folkmordet i Kampuchea måste studeras. Det föregicks av massiva amerikanska bombningar som kanske skördade fler civila offer än de 1,7 miljoner som mördades av de röda khmererna.
Sedan Vietnam gjort slut på skräckväldet genom sin invasion valde världssamfundet under ledning av Kina och USA att i nästan tio år fortsätta att erkänna Pol Pot-regimen som landets legitima regering med representation i FN.
Kina, som invaderade Vietnam och blev tillbakaslaget efter blodiga strider, hade som uttrycklig målsättning ”to bleed Vietnam white”.
På det sättet fördröjdes utredningarna om folkmordet i årtionden.
Jag utgår från att både de amerikanska bombningarna före Pol Pots makttillträde och Kinas och västs stöd till Pol Pot efter det att han fördrivits till djunglerna vid gränsen till Thailand blir belysta i Levande historias redovisning. Om inte saknar den allt värde.
Lägg ner Levande historia, lämna forskningen till forskarna, historieundervisningen till lärarna och debatten till de fria debattörerna!
Vi har inte behov av någon statlig ideologiproducent!
Gunnar Stensson

Kambodjaskriften

Kyrkliga angelägenheter av Gunnar Sandin

”Låt de döda begrava sina döda” sa en gång en klok man. Därför borde VB inte kommentera kyrkliga angelägenheter, trots att det är val i gamla statskyrkan nu på söndag. Men vi kan inte låta bli, främst med anledning av Gamla Lunds senaste årsskrift. Närmare förklaring nedan.

Eventuellt återbruk
Jag träffade nyss en VB-läsare som berättade att hon varit på en trevlig engelsk krog. Lokalen hade tidigare varit en anglikansk kyrka. Själv minns jag ett litet avhelgat konstmuseum i Norwich.
I Sydsvenskan undrade inför kyrkovalet krönikören Eskil Fagerström om det var välbetänkt att lägga en massa miljoner på att renovera Allhelgonakyrkan. Som medlem i Svenska Kyrkan ville han betona de sociala aspekterna starkare. Det har hörts andra, liknande röster inifrån samfundet. Den materiella bakgrunden är förstås den allt besvärligare ekonomin. Kortsiktigt har kyrkans fonder har drabbats av börsfallet men allvarligare är medlemstappet och den allt svagare kyrksamheten.
Vad just Allhelgonakyrkan beträffar föreslogs en gång i VB att den skulle rivas. Den nättare och ungefär lika gamla kyrkan i Norra Nöbbelöv har ungefär samma arkitektoniska värden och kunde sparas. Då invändes från sekulärt håll att Allhelgonakyrkan var en så fin musiklokal. Okej. Behåll den och gör den till stomme i ett världsligt kulturhus, om nu inte den bättre idén om ett sådant intill Klosterkyrkan går att förverkliga.

Varför inte Frälsis?
I städerna finns det såna alternativa användningar. Annat är det på den glesbefolkade landsbygden med dess övermått av kyrkor. Maglarps nya kyrka har rivits och den i Odarslöv står som ruin men annars försöker pastoraten lappa och laga. Uppåkra kyrka ska kostas på drygt åtta miljoner trots att det ska byggas en modern utställningslokal med föreläsningsutrymmen alldeles intill.
Staten borde tänka på kulturarvet och öka bidragen är det många som säger. Men staten har redan gett Svenska Kyrkan fina förmåner i samband med skilsmässan, och det är mycket som bör bevaras. Vi (skattebetalarna) bör vara beredda att avstå från inte bara 1800-talsbyggen som Odarslöv utan även 1100-talare. De senare uppvisar inte alltid så stora variationer. Det borde räcka med att spara ett representativt urval.
Och varför ska vissa samfund särbehandlas? Nu lägger Frälsningsarmén ner i Lund. Gott så, men det finns kulturhistoriska värden i ett antal mindre gudliga trä- och stenhus.

Fakiren
När jag kom till Lund hade jag redan läst Falstaff fakirs ”Envar sin egen professor”, vars källor enligt förordet hade varit alla världens böcker utom Lunds stifts matrikel. Döm då om min förtjusning när jag på Aten upptäckte ett ex av just den boken! Eftersom jag insåg vikten av att orientera mej i mitt nya landskap pluggade jag med matrikelns och kartans hjälp in de skånska kyrkorna och hade därmed ett nät av referenspunkter för mina rörelser i terrängen.
Jag gör därför anspråk på en viss sakkunskap när jag formulerar mej i ämnet.
Om vi håller oss till Lunds kommun öster om staden och Torn vill jag naturligtvis behålla (och betala skatt för bevarandet av) Dalby kyrka samt gärna också Genarp och Silvåkra. Överst på min rivningslista står Lyngby (hur många läsare vet var det ligger?) och kyrkan i Veberöd med dess förväxta korsarmar.

Blom predikar
En som inte delar min åsikt är K. Arne Blom, habil deckarförfattare och en man som har gjort och gör mångsidiga och förtjänstfulla insatser för föreningslivet i Lund. Nu har han skrivit den ovan antydda boken ”Gryning och evighet. Lunds kyrkor österut”.
Det är en märklig bok för att vara årspublikation för en sekulär hembygdsförening. Den är en kunnig orientering av de behandlade byggnadernas historia och utseende, men den är genomsyrad av andlighet. Några smakprov:
”Klockklangen i Hardeberga är, såsom i alla andra orter, uttryck för, påminnelse om Guds närvaro bland människorna.”
”Det nya [korset i Sandby] förklarar, att kampen mot ondskan, mot döden, mot självaste Djävulen, alltid och oupphörligen måste föras.”
”Själv är Han synligen och en hel del förnimbart närvarande i kyrkan här i byn [Revinge].”
”I själva stämningen pulserar en laddning, märkligt och paradoxalt nog både mäktigt tung och samtidigt fjäderlätt svävande.” [Hällestad]
”Att kläda det outsägbara i ord går inte …” [men försöket i Gödelöv duger].
Och ju mer Blom rör sej åt öster ( i riktning mot Sjöbo), desto trosvissare blir han. ”Det är alls inte svårt att i Vombs kyrka uppleva evigheten som en realitet.”

Ljus över slätten
Det vittnar om vidsynthet hos Gamla Lund (och kanske viss hänsynsfullhet mot en driftig f.d. ordförande) att ge ut en sådan årsskrift.
Boken illustreras med foton tagna av Claes Wahlöö. Och redan på första uppslaget undrar man: har också han blivit andlig? Hur ska man annars tolka bilden av Lundaslätten där ljusknippen från Ovan tränger ner genom glipor i molntäcket?
Men så tänker man på alla kitschiga altarmålningar med just ett sånt himlasken som han måste ha sett på turnéerna österut. Det är nog inte helt fel att tolka bilden dialektiskt, som en ironisk blinkning.

Öppet brev till Riksbyggen av Gunnar Stensson

Till VD Sten Åke Karlsson
Riksbyggen
Stockholm

Chans att bygga med kvalitet för miljö och människor i Sankt Lars.
I Sankt Lars-parken, mitt i BUPs förvuxna trädgård, finns en stor oregelbunden grusyta. Det är vad som återstår av den under sommaren rivna kliniken.
Ytan formligen ropar efter en plan som tillvaratar den unika miljön, fruktträden i sluttningen ned mot ån, de gamla ädellövträden och vallarna med sina 50-åriga pilar. Här finns chansen att skapa något unikt, något som bevarar och vidareutvecklar kulturmiljön, ett boende i samklang med naturen och parkens hundraåriga traditioner.
Riksbyggen har fått uppdraget att bebygga området. Häromdagen satt en representant för företaget mitt på den tomma ytan och betraktade de rika omgivningarna, till synes mediterande över möjligheterna. Kanske fasade han inför risken att förhastat förstöra alltsammans. Kanske drömde han om möjligheten att göra något annat. Riksbyggen förfogar över en stab av arkitekter, landskapsarkitekter och specialister på ekologiskt byggande, människor som vill något annat än att bara platta till marken och lägga ut ännu en konventionell småhusmatta kvartersvis.
Som Riksbyggen vet antog fullmäktige i Lund 2007 med minsta möjliga majoritet just den sortens byggplan. Man ville utvidga Klostergården med några kvarter i direkt anslutning till befintlig bebyggelse söder om Sunnanväg. För att göra det var man beredd att schakta bort pilevallarna, föröda trädgården, utbreda bebyggelsen över brukshundsklubbens vidder och anlägga en bilväg från Källbybadet rakt in i Sankt Lars-parken.
Ni vet också att en stark opinion motsätter sig den byggplanen. En alternativ planskiss visar att det är möjligt att bygga lika många lägenheter och ändå bevara vallarna.
Nu har Riksbyggen bollen. Riksbyggen har kompetensen och förmågan att skapa något unikt i den gamla kulturmiljön, något som kan bli en symbol för ett fastighetsbolag som är känt för kvalitetsbyggande.
Men Riksbyggen kan frestas att följa minsta motståndets lag, utgå från den beslutade planen, schakta bort pilevallarna och röja undan träd och buskar för att anlägga några förstadskvarter och håva in vinsten. Därmed tillfogas Sankt Lars-parken ett sår som aldrig kan läkas. Valet borde vara lätt.
Vi inbjuder härmed Riksbyggen till en förutsättningslös, kreativ debatt om möjligheten till ett kvalitetsbygge med hänsyn till både miljön och de boende.

Antaget av Klostergårdens byalag vid ordinarie möte måndagen den 14 september 2009.
Gunnar Stensson, Ordförande

V-kampanj

Nu på lördag (12/9) börjar Vänsterpartiet sin 1 år till valet-kampanj med torgmöte på Stortorget. VI kommer att stå på torget med flygblad, flaggor och apelltal från klockan 12 och ett par timmar framåt. Kom dit och var med och sparka igång kampanjen för att slänga ut borgarna 2010!

På söndag (13/9) fortsätter kampanjen med flygbladsutdelning på Norra Fälden. Vi samlas på Fäladstorget klockan 11.00 och delar ut flygblad i brevlådorna i området. Ju fler som kommer, desto mer kan vi få ut våra flygblad, så kom dit och ta gärna med en kompis med spring i benen.

Kampanjen kommer att fortsätta med liknande arrangemang de kommande helgerna så håll ögonen öppna.

DV-aktiviteter i höst

1. Kulturnatt: DV arrangerar konstutställning: Ola Billgren - "Tjugo tidiga grafiska blad".
Kulturnatten den 19 september mellan kl. 18 och 23. Plats: Demokratisk Vänsters partilokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
Det blir en konsthändelse av rang - såvitt vi kan finna är det den första särutställningen av Ola Billgrens verk i Lund på flera decennier! Och Billgrens anknytning till Lund är solklar: han bodde och verkade här i ett antal år på 1960 och -70-talen.

2. Öppet medlemsmöte om Centrumutredningen
Härmed inbjuder vi till öppet medlemsmöte på partilokalen, Magle Lilla Kyrkogata 2, KL 19. Huvudpunkten blir information om och diskussion kring samt - förhoppningsvis - ställningstagande till stadskärnans utveckling. Information om Centrumutredningen finns på www.lund.se/utvecklingavcentrum
Som vanligt är DV:s medlemsmöte öppet för alla intresserade! Välkomna!

3. Torgmöten på Mårtenstorget
DV genomför torgmöten på Mårtenstorget mellan kl. 11 och 12 följande lördagar:
12 september, 3 oktober, 17 oktober. Passa gärna på att träffa DV-representanter för frågor, synpunkter och diskussion.

4. Studiecirkel om Palestina och diskussionkvällar mot främlingsfientlighet
DV kommer i höst att starta en studiecirkel om Palestina. Vi har också planer på att i höst anordna tre diskussionskvällar på temat "Mot främlingsfientlighet - för ett mångkulturellt samhälle". Starttider och innehåll är ännu inte närmare bestämt, men den som är intresserad att delta och/eller vill veta mera, kan redan nu anmäla sitt intresse till denna epostadress.

Har vi råd att arbeta? - Hur löser vi arbetslöshetskrisen på ett hållbart sätt?

Seminarium

Tid: Lördagen den 19 sep, kl.13- 17
Plats: Kvarnby folkhögskola, Industrigatan 4 (nära Värnhem), Malmö

Arrangeras av Vänsterns akademi

PROGRAM

Ställ om för hållbara samhällen - mat, trafik och energi
Ellie Cijvat
ordförande för Miljöförbundet Jordens Vänner

Bilkris och klimatkris - ett gyllene tillfälle för folkrörelsesamverkan
Lars Henriksson
Volvoarbetare som skriver en bok om alternativ produktion

Det behövs en kraftfull krispolitik
Jörn Svensson
f.d. EU-parlamentariker och riksdagsman (v)

Vi måste bygga klimat- och människovänliga bostäder åt alla
Sara Svensson
Hyresgästföreningen

Forskning för Hållbar utveckling

Föreläsningsserie
Forskare från LTH (Lunds tekniska högskola) och IIIEE (internationella miljöinstitutet) föreläser på temat Forskning för en Hållbar Framtid.
Studieförbundet Vuxenskolan och Miljöpartiet i samarbete med S, V, M, Kd, C, Fp, Dv, Naturskyddsföreningen och Hållbart Universitet.
Fri entré på samtliga föreläsningar!!!
Välkommen till Stora Gråbrödersgatan 13 i Lund

Hållbara drivmedel - finns de?
Pål Börjesson, LTH
Måndag 14.e september kl. 18.30

Hela programmet

Kulturtips

Den visa kvinnans väg - med Sanna Ehdin
Celebrating the feminine soul!
Hantverksgården, Järnvägsgatan 51, Limhamn, 12 september kl 10–18.
Läs mer

KVAST - Konsert med Carolinae Damkör, Syntjuntan och Ensemble Ars Nova
Palladium 12 september kl 19.00
Läs mer

Spegeln - Madame Butterfly av Puccini Inspelad repris från förra Metropolitan- säsongen.
Biograf Spegeln 13 september kl 15.00
Läs mer

Nordost – Riksteatern
Lunds Stadsteater 15 september kl 19
Läs mer

Esbjörn Hazelius
Finstämd gitarrbaserad vis- och folkmusik
Inkonst 15 september
Läs mer

Stanza
Stanza ägnar sig denna gång åt beat med legendariska Janine Pommy Vega, Anna Jörgensdotter och en hyllning till Tuli Kupferberg.
Inkonst onsdag 16 september kl 20.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Skrotcyklar och kulturhuvudstadsår av Gunnar Stensson

Malmö är lundabornas kulturhuvudstad. Det kunde kulturhuvudstadsprojektets jury inte undgå att märka, hur många skrotcyklar man än svetsade ihop utanför stadshallen.
Därför var det naturligt att dess val föll på Umeå som genom Norrlandsoperan och andra institutioner verkligen är kulturhuvudstad i en stor region.
Jag deltog tillsammans med representanter från Lunds kulturskola i ett studiebesök i Umeå för några år sedan. Vi imponerades av de stora satsningar som staden gjorde.
Men bygger vi en stadsteater och ett konserthus i Lund får vi kanske en andra chans om ett par decennier.
Lunds teaterförening har häromdagen i en skrivelse till Kultur- och fritidsnämnden meddelat risken för ett underskott på 150 000 kronor innevarande budgetår.
Bakgrunden är att kommunen för ett par år sedan kraftigt minskade bidraget till föreningen samtidigt som hyran på Lunds stadsteater höjdes.
Teaterföreningen arrangerar 40 scenföreställningar per år, något som utgör ett viktigt inslag i Lunds kulturliv.
Om en vecka visas Nordost, en pjäs om gisslandramat på teatern vid Dubrovkafloden i Moskva härom året. Senare kommer bland annat en mycket intressant svensk-finsk scenversion av Svinalängorna.
Under vårterminen rådde ett avtalslöst tillstånd mellan Teaterföreningen och Lunds kommun, varför föreningens budget inte kunde utarbetas förrän i slutet av maj månad. Det nya avtalet är något generösare än det tidigare. Det kommunala bidraget höjdes med 10 000 kronor och hyran på Stadsteatern sänktes till 6000 kronor per dag.
Inför kommande budgetår planerar föreningen att begära en höjning av det nuvarande kommunala bidraget från 160 000 kronor till 350 000. Får se om kommunen har råd. Den har ju just lagt ut 40 miljoner i kampen för att bli kulturhuvudstad
En stor svårighet i föreningens arbete är bristen på scener, Man tvingas säga nej till många föreställningar.
Teaterföreningen hade en välbesökt upptaktsfest på Månteatern i måndags, dagen före avgörandet om Kulturhuvudstaden.
Med en generösare kulturpolitik, fler kulturinstitutioner och kanske färre skrotcyklar hade utgången kunnat bli en annan.

Dags för starkare aktioner mot Israel? Norge har inlett av Bertil Egerö

Hebron är liksom Jerusalem en stad delad mellan Israel och de palestinska områdena. I båda städerna pressas de palestinska invånarna hårt av illegala bosättare, i vad som ser ut som en statlig strategi för att på sikt ta över hela staden. Skånesektionen av Arkitekter utan gränser (ASF) samarbetar med sina palestinska kolleger i Hebron i att göra staden mer barnvänlig och den vägen stödja deras motstånd mot den israeliska politiken.
ASF beslöt nyligen försöka få sina europeiska motsvarigheter med på en kritik av de israeliska arkitekter som utför jobb länkade till bosättarrörelsen, muren eller andra illegala projekt. Men det var inte så enkelt. Den tyska grenen fann frågan för känslig för att kunna delta, och liknande reaktioner kom även från andra håll. Ännu sextio år efter andra världskriget kan vi i Europa tydligen inte göra boskillnad mellan nazistregimens folkmord på judar och den israeliska statens brott mot mänskliga rättigheter.
ASFs aktion är inte den enda i Sverige. I våras bidrog våra protester mot att Veolia, som medverkade i ett järnvägsprojekt till de illegala bosättningarna, skulle få driva SL i Stockholm till att företaget drog sig ur järnvägsprojektet. Nu har Norge följt upp med en liknande aktion. Den norska oljefonden säljer enligt TT (3.9) sina aktier i Elbit Systems Ltd, ett israeliskt företag som bland annat levererar övervakningsutrustning till den israeliska muren. Det är ett brott mot mänskliga rättigheter som norska staten inte vill ha del i.

Inspiration från kampen mot apartheid
Den sortens aktioner var inte ovanliga under kampen mot Sydafrikas apartheidsystem. Ett internationellt nätverk utvecklades då för att spåra upp och avslöja företag som bröt mot FN-sanktionerna mot Sydafrika – ett effektivt och viktigt bidrag till bojkotten av apartheidregimen. Idag, med de fantastiska möjligheter internet erbjuder, borde en liknande kampanj mot företag som deltar i Israels brott mot mänskliga rättigheter kunna ge mycket goda resultat.
Att apartheidsystemet var oacceptabelt kunde ingen invända emot i det offentliga samtalet. Israels ’apartheid’ är uppenbarligen inte lika okontroversiell, och ännu har ingen bojkott utlysts av FN. Det är inte heller så lätt att skapa opinion; den kritik som lyckas nå ut genom våra media möter omedelbart Israels välsmorda kampanjapparat, där hänvisning till det nazistiska folkmordet och rop på ’antisemitism’ snabbt lägger ett filter över själva sakfrågorna. I fallet med AB-artikeln nyligen om illegal organhandel fungerade taktiken perfekt: inför sitt möte i Stockholm i veckan beslöt EUs utrikesministrar att inte diskutera AB-artikeln. Sakfrågan; morden på palestinska män och den misstänkta organhandeln, nämndes inte ens.
Det sista ordet om organhandeln är långt ifrån sagt. Nya avslöjanden dyker upp som kan göra det besvärande att blunda. Se till exempel de som nu visas upp på den alltid aktuella hemsidan http://motbilder.se/ . Det är viktigt att hålla den debatten vid liv, och bygga en bättre grund för det slags aktioner som Norge och ASF står för.

Simrisbanan: ingen självklarhet av Gunnar Sandin

På senaste kommunfullmäktigemötet antogs enhälligt en s-motion med krav på en utbyggnad av Simrisbanan.
Till den begränsade verkan det hava kan. Kravet riktas primärt till Banverket och där torde man vara tämligen avtrubbad. Lund är inte precis den enda kommunen som hör av sej i liknande ärende. Vi har nyss läst om Trelleborg och Vellinge som enligt nuvarande planering inte får sin pågatågsanpassning av Kontinentbanan i rimlig tid trots att man förklarat sej villigt att skjuta till ett antal miljoner.
Det positiva är förstås att alla partier numera är tågvänner. Fast ofta tämligen oreflekterat, och det är lätt att önska sådär ut i luften, plussa på med ett yttre godsspår när man ändå är igång.
Därför var det roligt att höra och läsa Demokratisk vänster och dess mer nyanserade syn. Visst är diagonalen till Kristianstad viktigare ur ett regionalskånskt perspektiv! Den har som Ulf Nymark påpekat ett större befolkningsunderlag och den kan avlasta stambanan. Ett hinder för förverkligandet är de orealistiska kraven från kommunerna Hörby och Kristianstad men även från Lund, som inte vill ha någon avgrening på hitsidan kommungränsen.
Men om vi tillåter oss lite kommunchauvinism bör Simrisbanan prioriteras. Det handlar ju om att ge en klimatacceptabel kollektivförbindelse åt ett par av kommunens större tätorter, Dalby och Veberöd.
Det gäller alltså en återuppbyggnad (och elektrifiering mm) av en del av gamla Malmö–Simrishamns järnväg som miste persontrafiken 1970 och sen i etapper revs upp till Staffanstorp.

Nedläggningen var olycklig. Men en fullständig återuppbyggnad är inte självklar. Simrishamn och Tomelilla har redan pågatåg till Malmö via Ystad, och det är svårt att se hur dessa avfolkningsorter ska kunna fylla frekventa avgångar på två mer eller mindre parallella linjer. Men inte bara det. Deras och Region Skånes vision är att tågresan Simrishamn–Malmö ska gå under timmen. Eftersom linjen både trafikmässigt och ekonomiskt inte kan bära mer än ett tågsystem innebär det få uppehåll. Inget tågstopp i Björnstorp alltså, bara ett stopp i det långsträckta Veberöd som skulle behöva två.
I en fossilfri framtid är det befogat att lägga spår hela vägen till Tomelilla/Simrishamn. Tills vidare bör banan sluta i Sjöbo. Då behöver den inte ha samma hastighetsstandard, kan ha fler hållplatser, blir billigare att bygga och därmed lättare att förverkliga. Fast utan rejäla tillskott från kommunen lär det inte gå, inte ens med en aldrig så rödgrön regering. Den inriktningen skulle Lunds kommun kunna ha.

Barrack Obama av Gunnar Stensson

Han jämförs med Hitler, Pol Pot och Stalin när han vill hålla tal för eleverna i USA:s skolor. Sydsvenskan ansluter sig till mobben genom att försåtligt håna skoltalet i stället för att ta avstånd från hatkampanjen.
När detta skrivs, har Obama just talat till kongressen om nödvändigheten av en sjukvårdsreform. USA är det enda rika land som saknar en ordentlig sjukförsäkring. 47 miljoner fattiga amerikaner står utan skydd. En reform är nödvändig. På sikt leder den till större trygghet, större rättvisa och lägre kostnader. Men motståndet är hårt. De privilegierade värnar sina privilegier. Sjukvården i USA är dyr och ineffektiv. Den kostar idag motsvarande 16% av BNP vilket är dubbelt så mycket som den svenska.
De onda krafterna i USA samlar sig. De giriga oljemiljardärerna med förre vicepresident Cheney i spetsen, torterarna i CIA, Blackwaters yrkesmördare, Ku Klux Klans rasister, vapenlobbyn, den fundamentalistiska kristna högern, de sionistiska organisationerna och mobbens hatmöten över hela USA ingår i kampanjen för att störta Obama. Israels regering ignorerar arrogant fredsplanen och ökar spänningen i Mellanöstern genom att illegalt bygga 450 nya bosättningar på ockuperad mark.
Stämningarna i USA och Israel påminner om dem i Tyskland under 1930-talet. På kort tid har Obamas opinionssiffror sjunkit till knappa 50 procent.
Vi måste vara solidariska med honom även om vi är kritiska mot hans politik i Afghanistan, Pakistan, Irak och Iran. Det är svårt att bryta med åtta år av kriminell terrorpolitik.

Inget är som ett svenskt smörgåsbord av Anders

De tre oppositionspartierna hade för några dagar sedan en tidig valupptakt i Stockholm. Arrangemanget var välbesökt av såväl sympatisörer som media. Inslaget i TV fokuserade som vanligt på skillnaderna mellan de tre partierna och spekulerade i framtida samarbetssvårigheter. Om jag minns rätt talade Mona Sahlin om ekonomi och skatter, Lars Ohly om svensk trupp i Afghanistan och miljöpartisten om ett nytt vägbygge i Stockholm.
Nu vet jag faktiskt inte heller hur väljare i allmänhet reagerar på en sådan bild av regeringsalternativet. Förhoppningsvis är de mogna nog att inse att anledningen till att det finns tre partier är att de det finns olika åsikter och lösningar i politiken och att dessa tävlar i demokratiska val.
Jag är ingen anhängare av detta med att bilda två block i svensk politik och jag är tveksam till att detta ger mer röster för vänstern. Miljöpartiet, som var mest angelägna att få regeringstaburetter, stöter helt klart bort en hel del sossar in i det borgerliga fältet. Vänstern har sossar accepterat så långe de inte kräver inflytande. En stor del av tillbakagången i opinionssiffrorna är ett resultat av samarbetet.
Vad skall man då vinna valet på. Ja inte är det frågan om svenskt militär närvaro i Afghanistan. För alla dem som vill ha en ny regering så är det andra mera nära frågor som är avgörande.
Att ta upp frågan om trupp i Afghanistan när man skall visa upp ett regeringsalternativ är idiotiskt också för att det ger borgarna vatten på kvarn. Visst Lars Ohly får ha sin åsikt och föra fram den men han måste vara ärlig och medge att i en sådan fråga måste vänsterpartiet som mindre del av vänsteralternativet böja sig för majoriteten av sossar och miljöpartister som ej avser att dra tillbaka truppen.
Nu sägs att sossarna i fråga om skatter avser att åter ta upp förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Sossarnas förslag kommer troligtvis att ha ett upplägg som gör att endast de rikaste drabbas. Men vad kommer det att ge? Risken är att vänsterns förslag skrämmer upp en hel del i väljarkåren utan att det i det fall det genomförs ger några större pengar till statskassan. Min uppfattning, vänta med ett sådant förslag som bara leder till att vi i valdebatten tvingas lägga tid på att försvara ideer som ideologiskt kan vara rätt men i ekonomiskt avseende är skit samma.
En sosseregering kan göra mycket dåligt men en borgarregering är alltid betydligt farligare. Vänsteralternativet måste se taktiskt på valet. Vi måste helt enkelt bjuda över borgarna. Jobbskatteavdraget är som sossarna insett svårt att ta bort i sin helhet. Detta betyder att vi måste sänka skatten för de som ej har inkomst av förvärvsarbete. Ta fram en kalkyl och se vad det kommer att kosta att få en och samma skattesats enbart varierande med inkomstnivån. Sedan kan vi fortsätta med hälsovården. Vad skulle det kosta att minska den enskildes kostnader för t.ex. tandvård?
Det viktiga är att med alla medel se till att vi får bort nuvarande regering och då får man tillfälligt stå tillbaka. Utan att ha granskat statsfinanserna påstår jag att regeringens nuvarande resultaträkning inte går ihop, vi lägger ut mer än vad vi tar in. Låt oss fortsätta med detta. Lägg en politik för den första delen av nästa mandatperiod som är underfinansierad men samtidigt stimulerar ekonomin. Låt oss ta makten med ett rejält smörgåsbord.

Ugens helter av Jörgen L.

Två 'damer' i övre 20-årsåldern tog sig före att medelst graffiti döpa om Integrationsministeriet i Holbergsgade uti större, broextern Malmöförort till "Ministeriet for Statsracisme". Heder åt dem. Förresten, har svenska vänstern alls några intellektuella och samhällstillvända akademiker längre? Så hur analyseras danska utvecklingen och när gjordes senast en statusrapport över nordiska, allmänvästliga, forna östeuopeiska samt globala vänsterrörelsen? Inkl. kartläggning av de egalitära, humanistiska samt antiimperiella krafterna världen över samt hur lämpligast ställa sig till envar dessa? Är islamiska jihadister våra allierade, exvis? Eller aftonsången slutgiltigt klingat över vår, dvs vänstra sidan av politiken här å 'globala lyxhyllan'? Och liberalismens tendenser samt ev. framtid? Vad sen med att jämföra 70-talets profetior kring hur lämpligast avväpna systemkritiker eller omstörtande reformatorer, med hur blev? Spontant bedömt slog mesta av farhågorna in. Nå, ingen gitter väl ens sätta text på v-gravstenen så skit samma.
Nå, ibland överraskar enstaka sprattel hos ideologiska närapå-liket. Rosengårds fullm-ordf. (s) skrev - om än med stabshjälp - den 27/8 ett inlägg i SDS som vittnade om både allmän politisk vitalitet, analytisk skärpa, god formuleringskonst inkl. dito språkbehandling jämte drabbande polemiklusta, där främst riks/lokala kds välförtjänt och länge efterlyst, fick sig en holmgång. Fast rasslande manchetterna gott kunde bytts mot juveler, då en gängsetyp bigott kds-dam var motpart. Måste vara yttersta förnedringen att sossar klår oss på egen planhalva - ovanpå från Malmö. Här bekräftas rimligen min tes om Lunds vilsegång bland egna välmågans fettvalkar med då masstrafik, överbefolkning, näringsinfarkt, regional plundringakademism, tågtrafiktvärdrag, forskningsinfraexcess, studenthunneranlopp, trad- o nyrikeSvenssondominans. Byns anarkister & upptågsmakare klarade inte ens av elda upp schabrakmässiga två Bryggare-tältet på Stortorget, inkl. scen. Där väl vinsten i k-metropoltävlingen skulle firas. Steves spontanskylt om "djävla Umeå" värmde dock gott.
Gitte sen inte rätta mina råd inför EU-valet som uppmärksamme ev. läsaren noterade hade sina blottor. Fler än jag som inte läser VB? Nå, hämtas hem ivf ...

Kulturchocker av Lucifer

När jag satte mig att skriva det här, vid tolvtiden på torsdagen, hörde jag plötsligt trumpetandet. Jag rusade ut och tittade upp. Jo, femton tranor cirklade över Väster och skruvade sig upp i termiken för att glida vidare. Hann de till Rügen på kvällen eller fick de nöja sig med fälten nere vid Börringe? Det är nåt visst med att bo vid ett av de stora trafikstråken.

Pressgrannar
Det måste ha pågått i en månad nu. Först veckor av diskussioner om väderleksläget i Florida, så väntan på uppskjutningen, sedan berättelser om toalettbestyr och reparationsarbeten och nu nedfarten. Sen så kommer alla intervjuerna och den triumfartade hemkomsten av en nyskapad nationalhjälte. Det är som en skedmatning från NASA:s PR-kontor. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?
Alternativen är inte bättre. Jag trodde inte man skulle behöva uppleva det igen men Aftonbladet kör nu med UFO-bilder som på 50-talet. Är det tidsandan eller upplagekriget mellan kvällstidningarna? Det är som om det pågick en kampanj att vi ska sysselsätta oss med meningslösheter. Snart är det väl dags för cirkelrunda oförklarliga cirklar i sädesfälten och synska medier som har kontakt med de döda. När får astrologispalten ett uppsving? Det är närmast en lättnad att få ta del av lite hard news: hälften av Aftonbladets läsare har någon gång kissat i vattnet i en simbassäng meddelas det i dag torsdag.

Idrottsmaffian
Den stora skandalen i veckan var förstås beskeden om att såväl den nya arenan som den nya ishallen inte går ihop utan kräver stora och fortsatta kommunala subventioner. Att det blir så beror på att det i alla partier finns en sport- och idrottslobby som alltid tycker att man ska satsa på idrotten. I deras argumentation handlar det alltid om en värdefull motions- eller ungdomsverksamhet. Men varje gång man skärskådar det hela visar det sig att pengarna på egendomliga sätt alltid når tävlingsidrotten och klubbarnas elit. Man kanske rekryterar brett, men mycket snabbt är det bara ett litet gäng som platsar och som ska skickas på matcher och träning.
Jag har hängt med länge nog för att minnas när Viktoriahallen på norr byggdes och kommunfullmäktige beslöt om kommunal borgen som naturligtvis fick uppfyllas efter några år. Som enda parti var Vänsterpartiet emot. Nu var det alltså dags igen, även om jag fruktar att vänstern faktiskt var för ishallen. Men glasmästarens arena var vi i alla fall emot. En lämplig slogan för nästa års val blir förstås: Rösta på Vänsterpartiet för sparsamhet med allmänna medel i Lund!

Problemet Stockholm
I en opinionsundersökning om Stockholmsväljarnas politiska sympatier visar det sig att socialdemokraterna nu är nere på 21,6 procent medan moderaterna och folkpartiet nu har en egen majoritet i Stockholm. Och det är alltså inte någon udda tillfällighet eller missnöje med Mona Sahlin utan bara den senaste siffran i en lång nedåtgående trend.
Mycket riktigt höjs nu röster inom socialdemokratin för att man måste skaffa sig en ”storstadspolitik” . Som om det fanns något gemensamt för Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag vill ta chansen att förutsäga utgången av kommunalvalet 2010: Göteborg behåller sin vänstermajoritet, Malmö kanske också om än med ett nödrop, medan Stockholm är förlorat.
Det behövs inte mycket marxistisk analys för att inse detta: Stockholm domineras av en välmående övre medelklass som med alliansregeringens politik får vad den vill ha. Inte så att Stockholm inte skulle ha klassklyftor. Tvärtom, det finns en betydande grupp låginkomsttagare som gör skitjobben och har dåligt betalt och inkomstklyftorna tycks öka. Men med den starka centralisering som finns i Sverige samlas makt och rikedom i Stockholm. Här finns statstjänstemännen i den svällande byråkratin, här finns bankerna och finansföretagen, här finns de flesta av storföretagens centrala ledningar, här finns media och kulturproduktion. Och alla dessa är välbetalda och kan underhålla en hög konsumtionsnivå, de har råd med innerstadsvåning (alternativt villa i Täby), Thailandsresa och sommarställe på Gotland eller Skåne. De är vinnarna i de senaste tjugo årens utveckling.
Kan jag då belägga detta? Nej, dessväre inte, jag skulle behöva åtminstone några månaders studier av inkomststatistik och politisk sociologi för att styrka mina utsagor. Jag baserar dem enbart på intryck av Stockholm och på de undertexter jag kan finna i media. Det kan ju tänkas att det är rena fantasifoster och att denna Stockholmska medelklass jag talar om inte finns och att den i varje fall inte röstar moderat. Men då måste någon visa det.
Vad kan då göras? Kan vänstern mobilisera arbetarklassen i Stockholm? Nej, det tror jag inte. Många av dem, särskilt de yngre, jobbar i serviceyrken, utanför fackliga och politiska sammanhang och tycker inte det är lönt att rösta. Och för all del, alla Stockholms tjänstemän är inte moderater. Nej visst, de mera samvetsömma röstar väl på miljöpartiet, men det räcker inte. Men om vi fortsätter att låta Stockholm ha den position det har är det nog kört där. Den enda strategi jag kan komma på är att satsa på lite klass- och regionalkamp och få ihop en vänstermajoritet i resten av landet och sedan ändra på sakernas tillstånd.

Gästspel av Riksteatern
Jag vet inte hur ni upplevde saken, men nog tyckte jag mig höra en av många uttalad suck av lättnad i tisdags efter beskedet om kulturhuvudstaden. Det var självklart ett bra beslut – Umeå är en ung och vital stad och lägger pengar på kultur och är stolt över det. Staden Lund är tusen år gammal och fylld av gammal kultur och kommer att fortsätta att vara det, men någon vital kulturverksamhet har vi inte råd till. Vi får nöja oss med gästspel av Riksteatern, lyssna på studentsängarna och glädja oss åt den sänkta kommunalskatten.

”Min far hade en dröm” av Gunnar Stensson

Normalt läser jag inte böcker av aktiva politiker eftersom de oftast är tråkiga, utslätande eller direkt vilseledande, med andra ord oläsbara. I mer än ett år motstod jag Barrack Obamas ”Min far hade en dröm”.
Men den är en annan sorts bok. Obama skrev den på 1990-talet, långt innan han hade seriösa planer på att kandidera i ett presidentval. Den förefaller vara ett hastverk, en begåvad och mycket upptagen persons spontana funderingar över sitt ursprung och sina värderingar. Upplagan var liten. Ingen var intresserad. Snart försvann den i samma glömskans hav som de flesta andra böcker.
Obama insåg att boken skulle dyka upp och att han skulle konfronteras med den när han inledde sin presidentvalskampanj. Därför beslöt han att publicera och kommentera den innan någon av hans politiska motståndare hann utnyttja den.

Missvisande titel
Bokens titel är missvisande. Obamas far är en bifigur. Han dök upp i Hawai som ung kenyansk intellektuell, gjorde en ung kvinna, Barrack Obamas mor, gravid och försvann sedan. Som tio-åring träffade Barrack honom för första och enda gången i sitt liv under några veckor.
För Obama är morföräldrarna långt viktigare. Morfadern framstår som en företagsam, lite aningslös amerikan, född i mellanvästern, med erfarenheter från kriget i Europa, så småningom etablerad som möbelhandlare i Honolulu. Till mormodern, också från mellanvästern, hade Obama ett varmt förhållande.
Dotterns förbindelse med en okänd afrikan och plötsliga graviditet måste ha varit omskakande för morföräldrarna. Men de tog Obama till sig. Han fick en alltigenom vit amerikansk uppfostran.
Obamas mor måste ha varit en märklig kvinna. Hon ingick ett nytt äktenskap med en indonesisk student som skickats ut av president Sukarno, det unga landets respekterade vänsterinriktade president.
En militärkupp störtade Sukarno. Den nye presidenten, Suharto, utrotade så snart han gripit makten, mer än en miljon kommunister i en av 1900-talets värsta massakrer. Studenterna utomlands kommenderades hem. De som studerat i Moskva avrättades direkt vid hemkomsten. Obamas styvfar tvingades återvända till Djakarta. Obamas mor och Obama själv följde med. Förhållandet mellan Obama och styvfadern tycks ha varit kamratligt. Men hans mor fann tillvaron i militärdiktaturen alltmer outhärdlig. Hon skilde sig och lämnade Indonesien.

I Chicago
Den unge Obama slog sig ned i Chicago. Han blev vad han kallar en ”organisatör”. Den del av boken som handlar om hans verksamhet där är mycket intressant. Han ägnade sig åt socialpolitik. En av hans förebilder var Malcolm X. Han inledde ett samarbete med den radikale svarte präst som kom att störa hans presidentvalskampanj genom några obetänksamma yttranden. Särskilt när det gällde skolor och utbildning var Chicagos svarta befolkning illa utsatt. Också bostadsförhållanden i de fattiga delarna av Chicago var mycket dåliga.
Obamas arbete i Chicago har stora likheter med motsvarande verksamheter i Sverige. Men det finns skillnader också. För den svarta befolkningen spelar de hundratals små kyrkorna en viktig roll som saknar motsvarighet här. Obama organiserar strejker, opinionsmöten och kontaktar massmedia. Ofta sker tillkortakommanden. Han kallar till ett möte, bjuder in press och tv – och ingen kommer. Vid andra manifestationer händer det att någon gör eller säger något olämpligt. Men Obama hade naturligtvis framgång som ”organisatör”.
Som många andra har jag varit misstänksam beträffande Obamas juridikstudier vid Harvard. Endast de mest privilegierade brukar ha tillgång dit. Men det visar sig att den medelmåttigt utbildade Obama först vid ganska mogen ålder får tillträde till elituniversitetet på grundval av sina meriter som organisatör i Chicago. Tiden vid Harvard, där han får höga betyg, behandlas inte i boken.

Rötter
I slutet berättar Obama hur han söker kontakt med sina kenyanska rötter. Fadern är då sedan länge död. Hans liv är en berättelse om en begåvad och stolt afrikansk intellektuells tragiska undergång, orsakad av kvardröjande kolonialism, kulturkrocken mellan afrikanskt och västerländskt och Kenyas etniska motsättningar.

Kulturnatstips

Vilken roll spelar Mahatma Gandhi i dagens samhälle?

Öppet seminarium med
- H.E. Balkrishna Shetty, Indiens ambassadör i Sverige
- David Arnold, historieprofessor från Warwick-universitetet i England
Torsdag 10 september kl 19-21
Lokal: SOL-Centrum hörsalen, Helgonabacken 14, Lund
Arrangör: Swedish South Asian Studies Network (SASNET)/Lunds universitet Seminariet hålls på engelska
Mer information

Kulturtips

KAL Rock ´n Roma!
Balkanmusik med nya rytmer
På Inkonst 8 september
Läs mer

Stirraren - En kärlekshistoria ur sanna livet.
På Teater Weimar 11-13 september.
Läs mer

Den visa kvinnans väg
Celebrating the feminine soul! Hantverksgården, Järnvägsgatan 51, Limhamn, 12 september kl 10–18
Läs mer

Spegeln - Madame Butterfly av Puccini Inspelad repris från förra Metropolitansäsongen.
På Biograf Spegeln 13 september kl 15.00 Läs mer

KVAST - Konsert med Carolinae Damkör, Syntjuntan och Ensemble Ars Nova
På Palladium 12 september kl 19.00
Läs mer

Esbjörn Hazelius
Finstämd gitarrbaserad vis- och folkmusik
På Inkonst 15 september
Läs mer

Made in Sweden – de stora känslornas föreställning
Premiär 15 september på Danstationen för ny dansföreställning av koreografen som gjorde uppmärksammade Pudel 2007. Läs mer

Nordost – Riksteatern
På Lunds Stadsteater 15 september kl 19
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Onödig av Lars-Anders Jönsson

Den 1:e september blev man så entledigad från arbete. I början av året informerades alla anställda i koncernen att företaget p.g.a. vikande orderingång skulle dra ner antalet anställda i Lund med cirka 200 tjänster. Detta skulle göras genom att man först skulle erbjuda anställda från 60 år och uppåt att mot ekonomisk kompensation sluta. Därefter skulle resterande tjänster upp till de 200 väljas ut och sägas upp.
Spekulationerna kring hela processen var total och pinsam att uppleva. Begreppet ”arbetskamrat” hade fått sina törnar redan tidigare, nu fanns inget av detta kvar. Yngre var positiva till att de kunde vara kvar och äldre konstaterade att principen om turordning förhandlats bort av facket. Personal började tala om vilka som ”borde” gå.
Själv fick jag ett erbjudande och tackade ja eftersom det sades att tackade man nej kunde man bli uppsagd ändå oavsett att man arbetat drygt 25 år på företaget och hade en tjänst som hade samma belastning som tidigare. Avtalet innebar en ersättning som i stort motsvarar lön fram till ålderspension vid 65 år. Värst drabbade var de som var i åldersgruppen 50-60 och trots lång anställning blev uppsagda. De fick en begränsad ersättning och måste nu söka nytt arbete i en konjunktursvacka. Bland många som slutat finns en naturlig bitterhet.
Utöver att förlora sin anställning med dess sociala innehåll skall många av dem som tvingats ut nu också betala en högre skattesats då den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag försvinner. Avdraget som försvinner motsvarar för många en ökad skatt på 10 000 till 18 000 kronor per år! Denna av borgarna inrättade orättvisa är egentligen utanför allt vi tidigare sett.
Motivet sägs vara att stimulera människor att arbeta mer! Men alla de som nu sägs upp mot sin vilja. Hur omoralisk får politiken vara? Eller det att de som arbetat hela sitt liv nu efteråt skall ha en högre skattesats jämfört de som arbetar idag. Det vore kanske inte mer sympatisk men ärligare i det fall borgarna på torgen låtit piska alla dem som inte kunde visa upp en anställning. Nu kommer jobbskatteavdraget att finnas kvar oavsett vilken regering som sitter. ”Arbetskamraterna” ser till plånboken och trivs såklart bra med extra pengar var månad. Detta vet moderaterna som ökar med lite mer pengar till anställda efter nästa val och sossarna har sagt att de accepterar de första stegen i jobbeskatteavdraget.
För egen del är jag rädd för att borgarna sitter kvar. De har hittat en statsminister som klätts om så att många snart ser honom som den nye landsfadern. Han talar med eftertänksamhet om ansvar och försiktighet. De som har kvar sina jobb, flertalet, har det också bra med högre disponibel inkomst och låga räntor. Så exploaterar man demokratin, ställ dig nära mitten och skit i de svaga.
Vad jag saknar från oppositionen, och då främst socialdemokraterna, är en tydlig och enkel beskrivning av det samhälle man ställer emot dagens av borgarna deformerade samhälle. De viktigaste orden skall vara rättvisa och omtanke. När sossarna förlorade det senaste valet skylldes allt på Göran Persson och dennes politik. Så skall nu allt gammalt lämpas över ända och nya idéer tas fram. Det är bekvämt att skylla förlusten på en tidigare ansvarig. Jag tycker mig nu se förändringar som gör att de stora väljargrupperna blir osäkra på vad socialdemokraterna egentligen vill.
Partier som gör anspråk på makten måste såklart ha en politik i alla frågor, inrikes som utrikes, men för att vinna år 2010 måste man koncentrera sig på de stora frågorna om trygga arbeten, en rättvis ekonomisk politik, en god sjukvård och en bra skola för alla i Sverige. Visa varför vänstern är bättre och rättvisare, eller är den inte det?
Jag lade rubriken onödig och skrev om annat. Att alla är utbytbara om företaget vill, det visste jag sedan tidigare. Men att sitta och vara onödig det känns konstigt. Vete fan, kanske jag lämnar metropolen och ger mig ut i skogen. Där kan man om inte annat plocka bär och fiska.

Åtta år senare av Gunnar Stensson

Som många andra såg jag i realtid tornen störta samman den soliga eftermiddagen 11 september 2001.
Hur ödesdiger händelsen var insåg jag inte genast.
Jag blev chockad när George Bush förklarade krig mot Afghanistan. Hur kunde man hämnas på ett helt folk därför att en grupp terrorister hade sprängt World Trade Center?
Frågan blev temat för några appelltal i bostadsområden i Lund de närmaste veckorna. Vi besökte bland annat Klostergården, Linero och Norra Fäladen. Åhörarna var mycket få. Ingen kommenterade. Vad gör man?

Sovjet i Afghanistan
1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan för att stöda en kommunistisk regering som hotades av ett folkligt uppror. Ryssarna sade sig vilja befria kvinnorna från fundamentalistiskt förtryck, ge alla tillgång till skolundervisning, skapa social rättvisa och modernisera landet.
Motståndet kom från en islamistisk rörelse som stöddes och utrustades av USA.
Det gick som bekant illa för Sovjetunionen. Efter tio års krig retirerade de sovjetiska trupperna. Några månader senare störtade sovjetsystemet samman.

USA i Afghanistan
När Bush invaderade 2001 hade han västerlandet och FN på sin sida. Alla var med honom, de enda som var mot var terrorister. Kriget orsakar det afghanska folket fruktansvärda lidanden, som beskrivits av t ex Robert Fisk i ”Det stora kriget för civilisationen”. Det har pågått i åtta år nu. Svenska soldater ingår i ISAF-styrkan som har FN-mandat men står under amerikanskt NATO-befäl.

Sverige i Afghanistan
När Sten Tolgfors försvarar den svenska närvaron talar han precis som ryssarna om att befria kvinnorna, modernisera landet, bygga skolor och införa demokrati. Att ifrågasätta den svenska insatsen är att svika det afghanska folket, säger han. Nu har ett val genomförts och utrikesminister Bildt uttryckte häromdagen sin belåtenhet trots alla rapporter om valfusk och hotande kaos.

Ett annat scenario
I en kommentar den 1 september tecknar Immanuel Wallerstein ett helt annat scenario. Han ser en annalkande eldstorm som varken den amerikanska allmänheten eller politikerna är medvetna om.
Wallerstein förutser en kedjereaktion i fyra steg i Mellanöstern.
I Irak sammanfaller folkomröstningen om de amerikanska truppernas närvaro med de nationella valen. Eftersom valets ledande kandidater av politiska skäl inte kan annat än säga nej kommer folkomröstningens resultat bli att de amerikanska trupperna tvingas bort fortare än planerat.
Det som händer i Irak får konsekvenser i Afghanistan där president Karzai nyligen i en tv-intervju förordade förhandlingar med talibanerna. Den amerikanska militären förutser ytterligare tio år av strider. Så långt tålamod har varken den amerikanska allmänheten eller USAs allierade.
I Pakistan tvingar den talibanvänliga opinionen USA att upphöra med flygangreppen med drones, obemannade flygplan. Befolkningen uppfattar den amerikanska närvaron som det största hotet.
Utvecklingen i Irak, Afghanistan och Pakistan skärper konflikten Israel/Palestina. Varken Israel eller de palestinska ledarna viker en tum från sina positioner. Fatahs inflytande minskar men den palestinska sidan stärks.

Konsekvenser
Innebörden i det scenario som Wallerstein skisserar är att president Obamas Mellanöstern-politik kommer att gå upp i flammor. Republikanerna kommer att beskriva de amerikanska nederlagen som förräderi. Många väljare är mottagliga för sådan retorik.
Obama måste förbereda sig inför eldstormen. Han står inför valet att ompröva sin politik eller svepas bort av elden.
Och Sverige?

Underkonsumtion, hurra av Gunnar Sandin

Som förklaring av den aktuella ekonomiska krisen vädrar Erik Kågström (”Tankar om ekonomi”, VB 21.8) den gamla underkonsumtionskrisen. Oftast tittar man från andra hållet och talar om överproduktion som är myntets andra sida, men det verkar befogat att just nu betona konsumtionen. Eftersom det konsumeras för lite växer de globala obalanserna i ekonomin tills att kriser utlöses. Då kan statsmakter företa olika räddningsaktioner, så som sker nu men det är inte rimligt att detta håller i längden.
I Eriks resonemang skymtar också det marxistiska begreppet ”profitkvotens fallande tendens”. Den tendensen är besvärande för kapitalet men det kompenserar sej alltså genom att tillägna sej en allt större del av mervärdet.
Resonemanget verkar rimligt och riktigt, även om man kan betvivla Eriks förmodan att underkonsumtionen tendentiellt råder under hela konjunkturcykeln. Tidvis och punktvis kan det säkert vara så men ibland tar ju konsumenterna det säkra för det osäkra och stoppar pengarna i madrassen.
Detta med konjunkturer är förstås ett besvärligt moment. Det tycks finnas en hög grad av mekanik i vågrörelserna, en egensvängning, men det finns också en påverkan av den materiella världen. I agrarsamhället spelade klimatväxlingarna en obestridlig roll. Det gör de fortfarande men i industrisamhället är de stora innovationerna är viktigare: ångan, elen och nu mikroelektroniken. Lägg därtill den ideologiska och politiska dimensionen. Vad är egensvängning, vad är reell påverkan, vad är slump? Kondratievcyklerna tycks finnas men är deras orsak alltid en och densamma?

Nå, vi måste ju fortsätta att analysera ekonomin och dess kriser. Vi vill ju veta hur världen hänger samman.
Men vad ska vi använda kunskapen till? Det naiva svaret är att vi då kan få ekonomin att fungera bättre, undvika kriserna. Jag menar att detta inte är något självklart gott i dagsläget.
Det beror på att jag är mycket enkelspårig. Få initierade tycks längre tro att vi kan klara det globala tvågradersmålet och att risken växer att vi ska nå det helvete som sex graders temperaturhöjning innebär. Växthusgaserna och havsnivån har ökat snabbare än enligt de tidigare prognoserna.
Men så kom det ett hack i kurvan! Utsläppen minskar när ekonomin går på lågvarv.
Problemet är ju att mer pengar till konsumtion i princip innebär en förlängning av det gamla konsumtionsmönstret. Även om bilarna blir mindre törstiga blir de fler och rikare människor kör längre. De flyger också mer och längre, de efterfrågar större bostäder, de äter mer nötkött, allt i global skala. Det västerländska konsumtionsidealet är så genomsyrande att det skulle ta generationer att vända det, och så länge kan vi inte vänta.
Det finns en lösning och den heter offentlig konsumtion inriktad på ekologiskt godtagbara mål. Det är ingen tvekan om att det finns angelägna samhälleliga investeringar som lätt kunde absorbera hela överskottsproduktionen och skapa balans i ekonomin. Men de politiker som i teorin skulle kunna åstadkomma detta är systemets fångar. Barack Obama illustrera detta mycket väl.
Ser man miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet som den avgörande frågan måste man välkomna de obalanser och kriser som dämpar den ekonomiska utvecklingen. Det gäller att förstå denna men inte göra något åt den.