Arbete, pyttsan!

Till VB skrev Gunnar Sandin att han skulle fira sin födelsedag den 25/2 med arbete i Alperna. Både födelsedag och arbete är väl OK anledning att inte skriva något för VB den här veckan. Men sen får vi läsa i Sydsvenskan att han skall ut och åka rodel! Vi förväntar oss ett rejält bidrag nästa vecka och hoppas på det första bidraget om rodelsporten i VB:s långa historia.
Red

DV har årsmöte 2 mars

Välkomna till Demokratisk Vänsters årsmöte den 2 mars med början kl. 19. Linda Birkedal, miljöstrateg från kommunkontorets miljöstrategiska enhet inleder om Lunds nya klimatmål.
Årsmötet, liksom alla andra medlemsmöten, är öppet för alla intresserade. Medlemskap alltså inget krav – men bara medlemmar har rösträtt, förstås.

Doc Lounge, Lund

Jag köpte en regnskog 2010, Sverige
Jacob Andrén, en helt vanlig kille, tänker tillbaka på tiden då han gick i grundskolan. Han funderar över vad som hände med alla de regnskogsträd som han och hans klasskamrater köpte av pengarna de samlat in från en loppmarknad. De mottog ett certifikat, minns han. Men det var nästan 20 år sedan. Gjorde deras insats någon skillnad?
Jacob bestämmer sig för att gräva djupare i saken, och börjar leta efter certifikatet. Men det är svårt att spåra. I sin sökning får han veta att 400.000 andra svenska skolbarn också har köpt regnskog. Och ännu flera barn – i andra länder. Men vad definierar en regnskog, egentligen? Och vilka hot är de utsatta för idag, jämnfört med för 20 år sedan? Och det viktigaste av allt, står regnskogen fortfarande kvar? Och om det är fallet, var då? Frågorna växer, och de kräver ett svar.
Filmens regissörer, Jakob Andrén och Helena Nygren, och huvudpersonen är på plats för samtal och frågestund.
Det coola bandet SINCE MY FIRST GUITAR byter ladan mot Mejeriet denna tisdag och det är vi hemskt glada för.
DJ: Våra fina grannar Simon, Anders, Cecilia och från den kreativa studion Södra Esplanaden intar dj soffan.
Mejeriet 2/3 kl 19.00 Filmen börjar 20.00. Entré 60 kr plus medlemskort (gratis).

Kulturtips

Ebba Forsberg (Live)
På Babel 26 febr kl. 20:00. Läs mer

Andi Almqvist Vanföreställning
En totalupplevelse med musik, scenografi, fotografi och melankoli, visuellt och musikaliskt omtumlande. På Inkonst 27 februari kl. 20:00. Läs mer

En kväll med ROBERT BROBERG och hans 5 mannaband på Lunds Stadsteater 27 februari kl 18. Läs mer

Konsten att växa upp
En improviserad och sorgligt komisk monolog som har rosats av recensenterna och den nystartade Statsteatern har en publiksuccé. På Kong lördag 27 febr kl. 20:00. Läs mer

Running Sushi - Liquid Loft (Österrike)
Rå känsloduell med absurd twist i gränslandet mellan dans, teater – och manga. På Dansstationen, Palladium 2-3 mars kl. 19:30. Läs mer

Orbit med Miriam Aïda och Fredrik Kronkvist
Jazz i Malmös Guldnål delas ut för första gången! Onsdag 3 mars kl 19.30 på Victoriateatern. Läs mer

Bitterfittan
Lilla Teatern i Lund 4 mars kl 19.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Att avsluta denna plågsamma historia av Lars Jönsson

Lucifer skriver ”det är ofattbart att Vänsterpartiet tycks vara det enda partiet som vill avsluta denna plågsamma historia”.
I radio P1 intervjuvades en 17-årig afghansk flicka. Flickan trodde på framtiden och var full av optimism. Allt skulle bli bättre, ja hon själv kunde tänka sig att gå in i politiken, kanske bli president. Det enda som hon menade kunde äventyra hennes framtid var om de utländska trupperna lämnade landet åt talibanerna. Är det inte dags för en del att fundera över konsekvenserna av att ”avsluta” detta plågsamma. I praktiken innebär det ju att vi lämnar över det plågsamma till någon annan.att bära. I Screbrenica lämnade holländsk FN-trupp över det plågsamma. Därefter dödades 8000 manliga vuxna och barn. Nu överväger Holland att lämna Afghanistan.
I veckan lyssnade jag till en debatt mellan Jens Orback och Jan Guillou. Orbacks inställning var att vi måste stanna för den Afghanska befolkningens skull och bad Guillou beskriva hur han menade att Sverige skulle agera efter det att man dragit sig tillbaka. Guillou hade inget svar det enda som han levererade var raljanta insinuationer om att stödja USA och Nato ambitioner i regionen. För vänstern tycks det viktiga vara att inte på något sätt misstänkas agera tillsammans med våra historiska motståndare, USA och Nato, sedan får det gå hur det vill i Afghanistan.

Döden vid dammarna av Gunnar Stensson

En bölja i strandkantens svarta vatten. Ett avlopp? Nej, nu dyker en storskarv upp. Fångade den nån fisk? Nej. Nu dyker den igen. Då ser den mig inte. Står jag stilla, ser den mig inte när den kommer upp igen heller. Stå stilla. Blåsten skär genom kroppen. -7 grader. Nu flög den.
Vad flyter där? En bläsand. Orörlig. Huvudet hänger. Död av hunger och kyla. Nästa dag glänser inte fjädrarna längre. Kroppen håller på att sjunka. Nästa dag är den borta.
Hundratals skriande gäss på långa dammens oroliga vattenyta. Få änder och sothöns. Har de flugit bort? Svävar andlik omkring under ytan? Mat för karparna som långsamt glider fram under paddlande fågelfötter.
Svart vatten strömmar under bron över ån. När jag pulsat uppför strandbrinken slår blåsten emot mig. Stigen är översnöad. Mina fotavtryck sopas igen. Ingen horisont skiljer vita fält från vit himmel. Ögonen svider.

Vintrig ”marknadsimperfektion” av Ulf Nymark

”Marknadsimperfektioner” är ett förskönande uttryck som nyliberala ekonomer använder för att beteckna det förhållandet att marknaden inte fungerar som den är tänkt i teorin. T ex när ”den osynliga handen” inte lyckas fixa balans mellan utbud och efterfrågan.

Nu i denna bistra senvinter drabbar en allvarlig ”marknadsimperfektion” helt oförskyllt många individer. Jag har inte kunnat notera att så mycket som en enda ur denna drös av liberala ekonomiprofessorer och marknadsdyrkande ekonomijournalister som belamrar våra massmedia har ägnat denna fråga någon som helst uppmärksamhet.

Vad gäller då saken? Jo, jag har slutit ett tidsbegränsat kontrakt med ett gäng av 40 bergfinkar, 8 duvor, 18 koltrastar, en rödhake, en ”vinterkung” (gärdssmyg), en stenknäck, plus ytterligare ett antal individer av olika arter vinterfåglar. Vi har avtalat att jag ska förse dem med kompletterande föda fram till dess kung Bore släpper sitt strypande grepp om deras naturliga livsmedelsförråd. Alltså har jag sedan strax före jul inhandlat och dagligen portionerat ut för fåglar lämpliga näringsämnen, där solrosfrön – som jag köpt säckvis - varit basen i den fågelanpassade matpyramiden.

Nu är det kris. Solrosfrön – och för all del även andra sorters vildfågelfrön - har sinat i butikerna. En och annan mindre förpackning kan man efter ett ganska betungande spårningsarbete fortfarande uppbringa, men inga storförpackningar så långt ögat når. Det är tomt på lastpallar och i fröbingar. Vid förfrågan när det kommer in nya leveranser säjer butiksfolket bara ”tyvärr, det kommer inte in mer”, den normala fågelmatningssäsongen är över.
Alltså: här finns fortfarande en stor efterfrågan på solrosfrö. Om detta vittnar mången förtvivlad och tomhänt frököpare som jag stötte på under mitt spårningsarbete. Och inte minst alla pipande och skvirrande fåglar som far omkring utanför mitt köksfönster och desperat letar efter mat. Hur ska jag förklara för 40 bergfinkar osv att de måste strunta i verkligheten som bara är en liten ”marknadsimperfektion” och i stället se skönheten i den kapitalistiska teorin där allt är perfekt?
Ulf Nymark

PS Ulf Nymark kan man också läsa på hans egen blog

Hemspråk eller bärbara datorer? av Gunnar Stensson

”Lunds kommun har skurit ner någonting förfärligt”, säger hemspråksläraren Anne Carlsvi till Lokaltidningens Sara Frostberg Loweri den 24 februari.
Tidigare hade eleverna 80 minuter hemspråk i veckan. Nu har de 40. Samtidigt är grupperna större och innefattar barn i vitt skilda åldrar. Schemat har försämrats.
I hemspråksundervisning ingår mycket mer än språkundervisning. Lärarens uppgift är att lära barnet om landets historia, kultur och traditioner.
Att hinna med både språk, historia, kultur och traditioner på 40 minuter är en ganska tuff uppgift, säger Anne Carlsvi ironiskt.
Forskning visar att kunskaper i hemspråket är en förutsättning för inlärning av det svenska språket.
I en globaliserad värld är tillgången till språkkunniga människor på alla nivåer viktig. Detta ignoreras av allianspartierna i Lund.
Läs gärna ”Ett öga rött” av Jonas Hassen Khemiri och upplev den personliga katastrof som indragningen av hemspråksundervisningen innebär för bokens huvudperson, den 15-årige Halim.

Nu går Lund 54 miljoner plus, enligt Jan Samuelsson i Sydsvenskan 24/2. Det har skett bland annat genom nedskärningar i hemspråksundervisningen och stödet till barn med utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar. Svenshögs-, Vikinga- och Klostergårdsskolan har drabbats dubbelt. Nu utlovas de ett extra stöd, 1,6 miljoner kronor var, för att kompensera de tidigare nedskärningarna. Men de generationer som drabbades kompenseras inte.
Om hemspråksundervisningen står ingenting i artikeln. Hemspråkslärare och barn med utländsk härkomst har svaga röster. Det sänker kvaliteten i Lunds skolor.
Däremot utropar rubriken: ”Varje elev kan få en dator”. Så köper den borgerliga alliansen röster inför valet.
Är detta en rimlig prioritering inom skolbudgeten?

Sverige i krig och i så fall när då ? av Lars Jönsson

I senaste VB finner jag en uppgift från publikationen Fokus; att ”Sverige för krig för första gången på nästan 200 år”. Avsikten med denna formulering är naturligtvis att skapa en bild av att uppdraget i Afghanistan är något som bryter mot vårt tidigare mera ”fredliga” förhållningssätt, men så är inte fallet. Svensk trupp har deltagit i flera väpnade konflikter under 1900-talet.
För det första innebar kriget mot Danmark 1813-1814 att vi attackerade en annan nation och därefter införlivade Norge, halva riket Danmark-Norge. Sveriges insats i Afghanistan är på FN-mandat och med syfte att stödja en regim i ett land mot egna som främmande upprorsmän.
Det är en avsevärd skillnad i motivet från 1813 att lägga under sig ett grannland jämfört 2010 att ta del i ett internationellt uppdrag för att förhindra ett återupprättade av en fundamentalistisk diktatur.

Kongo 1960
Sedan anser jag att Sveriges uppdrag i Kongo mellan åren 1960-64 är jämförbara med de i Afghanistan. Den svenska truppen omfattade cirka 600 soldater. 1961 upprättades en svensk flygstyrka för att nedkämpa flygstridskrafter från utbrytarrepubliken Katanga. I Kongo uppträdde den svenska styrkan offensivt och 19 svenska FN-soldater förlorade livet.

Finland 1918
Under det finska inbördeskriget fanns förväntningar om att Sverige skulle skicka trupp för att stödja den vita sidan. Ett svenskt ingripande med regeringsstöd kunde dock inte ske då kriget i första hand var ett krig mellan samhällsklasser och sympatierna i Sverige delvis följde samma klassuppdelning.

Den svenska regeringen valde en försiktig linje. Sverige ställde sig neutral men godkände transitering av krigsmaterial. Den svenska flottan gav isbrytarhjälp och eskort åt tyska trupptransportfartyg till Finland. En frivillig brigad deltog i striderna vid Tammerfors, de rödas starkaste fäste. Ett antal högre befäl tilläts också att ansluta sig till regeringssidans stab.

Finland 1939
1939 var situationen mer problematisk. Finland begärde svensk hjälp men Sverige vågade inte gå in i kriget av rädsla för såväl Tyskland som Sovjet. Det sovjetiska angreppet på Finland skedde ju i samförstånd Tyskland. Sverige övergav begreppet neutral och ersatte detta med ”icke stridande”. Upprättandet av ”frivillig” förbanden togs i regeringsbeslut december 1939. Rekryteringskontor sattes upp över hela landet för hjälp till grannlandet. Den svenska frivilligstyrkan under finska vinterkriget uppgick till över 8000 man. Ett ”frivilligt” flygförband F-19 med 17 jaktflygplan upprättades vid Kemi. Den svenska truppen till Finland var det hittills mest omfattande militära engagemanget. Det jaktflyg som överfördes till Finland utgjorde en mycket stor del av det svenska flygförsvaret.

Min genomgång, där jag hämtat info från diverse böcker, visar att det svenska militära engagemanget i Afghanistan inte är unikt.

”She wore a yellow ribbon” av Gunnar Stensson

Det gula bandet. Symbol för det amerikanska kavalleriets krig mot indianerna på 1800-talet. Det krig som i själva verket var ett folkmord. Nu symbol för den svenska insatsen i Afghanistan. Svensk patriotism, amerikansk tradition.
Svenska Dagbladet och Expressen driver tillsammans med ett par veteranorganisationer kampanjen ”Det gula bandet” för svenska soldater i Afghanistan. Två av dem stupade härom veckan. Det ledde enligt en opinionsmätning till att stödet för den svenska insatsen ökade.
I det stora anfallet mot staden Marjah som inleddes för en vecka sedan har hittills ett 50-tal civila dödats av Nato-soldater, senast 27 män, kvinnor och barn som färdades i tre minibussar. För dem bär ingen gula band.
För 60 år sedan såg jag en kavalleriwestern av John Ford. Filmen visades på Växjös dåvarande skräpbio Lyran. John Wayne hade huvudrollen. Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle bli påmind om den 2010.
Filmtiteln var hämtad från marschvisan ”She wore a yellow ribbon”. John Wayne spelar en överste som stoppade ett krig mot arapahoindianerna. När jag 17-årig såg filmen var jag besviken över att slutstriden aldrig blev av. Musiken fastnade. Jag minns orden i refrängen: ”Far away, far away. She wore it for the soldier who is far, far away.”
Minnet är på många sätt ironiskt. John Wayne förhindrar ett krig. På frågan ”Var filmen bra?” svarade gymnasisten ”Nej tråkig!” Men den måste ha haft fler kvaliteter än det oväntade slutet, eftersom jag ändå minns den.
Vad vi behöver idag är minst av allt någon yellow ribbon-patriotism från 1800-talets indiankrig. Vi behöver tvärtom en prestigelös fredssträvan.
Vi behöver inte någon John Wayne som förhandlare, möjligen en Barack Obama. Kanske blir somliga av dagens svenska 17-åringar besvikna över att slutstriden aldrig blir av, men fred räddar tusentals civila afghaners, många talibaners och några svenska soldaters liv. Fred leder på fredens långsamma sätt till ett bättre samhälle. Krigets väg har prövats i nio år och dessförinnan i sekler.
Fler symboler: Nu har den afghanska flaggan hissats över Marjah, meddelar Al Jazeera. (Jämför stjärnbaneret över Iwo Jima och sovjetflaggan över Berlin under andra världskriget)
Uttalande av krigstrött Marjah-bo: ”Jag har sett både den afghanska flaggan och talibanflaggan hissad över Marjah flera gånger.”

Hetsen mot Ilmar Reepalu av Sten Henriksson

Det är skrämmande att se en välorkestrerad tidningskampanj rulla ut framför ögonen. Jag tänker på den hets mot Ilmar Reepalu som nu pågår i Sydsvenskan, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet och på alla de insändar- och kommentarsidor som finns i anknytning till dem på nätet. Det hela har en sådan intensitet och samstämmighet att det svårt att inte se det hela som en organiserad kampanj av Israellobbyn. Det är en konstellation som är väl känd och analyserad i USA där den har en utomordentligt stark maktställning som har hindrat varje form av amerikanskt stöd för en rimlig fred i Palestina. Dess huvudvapen är att utmåla motståndarna som antisemiter. Och det är förstås också intressant som verklighetsbild. Vilken religiös/kulturell grupp i Sverige är i dag den mest utsatta? Judarna, och t.ex. inte muslimerna?

Fjäsk för muslimer?
Det är vad som pågår nu också kring Malmö och Reepalu. Det sägs pågå omfattande flykt av judar från Malmö till Israel och att Reepalu inte bryr sig om det av rädsla för att stöta sig med muslimska väljare. Som ett ytterligare tecken på hans antisemitism anförs att han lät Davis Cup-matchen i fjor gå för tomma läktare.
Det är ju så att Malmö har stora grupper med människor med rötter i Mellanöstern. Man behöver inte själv ha samma bakgrund för att bli upprörd över Israels agerande mot palestinierna: ockupationen, muren, annekteringarna, kriget i Libanon och senast det urskillningslösa kriget mot befolkningen i Gaza. Och det är i detta sammanhang Ilmar Reepalu anklagas som hårdast: han har inte skiljt på Israels krigföring och de stämningar som kommit till uttryck bland Malmös mellanösternfödda mot de judiska organisationerna i Malmö.

Reepalus klarspråk
Vad ska man då säga: är det OK för muslimer att ge sig på judar i Malmö därför att judar i Israel ger sig på muslimer i Gaza? Det är det självfallet inte: det är moraliskt, mänskligt och politiskt förkastligt och man måste ta ställning mot det. Men om man ska försöka förstå varför det händer kan man inte låta bli att se på helheten.
Och om Malmös judiska organisationer arrangerar en manifestation till stöd för Israel mitt under Israels offensiv i Gaza är det inte förvånande att det väcker motstånd och rent av frågor om inte det skulle vara möjligt för dessa organisationer att ta avstånd från våldet.
Reepalu har sagt självklarheter: det finns ett samband mellan Israels våld och bemötandet av judarna i Malmö, ett beklagligt samband, men dock. Det borde han inte lastas för. Och Davis Cup-matchen: plötsligt är alla vi som demonstrerade mot den återigen antisemiter eller åtminstone medlöpare.

Israellobby på gång
Hur ska man se på kampanjen mot Reepalu? Handlar det om kommunpolitik i Malmö, en chans att göra sig av med honom? Nej, jag tror inte det. Jag ser det nog mera som en del i Israellobbyns mångåriga verksamhet. Den tycks dessutom nu ha tagit en ideologisk vändning. Sionismen hade ju ett starkt stöd i socialistiska kretsar och Sovjet var en av de första nationer som erkände Israel. Nazismen identifierade kommunismen med judarna. I Skandinavien har arbetarrörelsen haft mycket intima förbindelser med Israel. Antisemitism var och är i allt väsentligt en högerföreteelse.
Allt detta ändrades när vänstern efter hand tog bort skygglapparna och började se på vad Israel faktiskt gjorde. Olof Palme och Sten Andersson tog upp kontakter med palestinierna i PLO och denna omorientering tycks ha varit den avgörande för Israellobbyn. Den framstår numera som starkt förankrad i borgerliga kretsar och de borgerliga ledarredaktionernas uttalanden om Ilmar Reepalu de senaste veckorna är ett tydligt uttryck för det. Och så långt har det alltså gått att vänstern nu regelbundet beskylls för antisemitism.
Vad kan man göra? Mycket lite, såvitt jag förstår. Israel har valt väg och lierat sig med högern. Borgarna i Sverige (nej inte alla, det finns undantag!) tycks vara beredda att koppla på och kalla vänstern antisemitisk. Det är kanske lönande på kort sikt men jag är övertygad om att det inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid kommer att ses som ett grovt misstag.

Sluta fjäska – bli republikan! av Bengt Hall

Vad tröttsamt med alla ideligen upprepade reklamsnuttar för kommande TV-program mellan programmen. Och det är ju bara vissa program som tycks vara värda att lyftas fram. Kanske är det de mest töntiga programmen som behöver skjuts på vägen? T ex Melodifestivalen och serien om det kungliga bröllopet. Sistnämnda programserie startar för övrigt den 8 mars. På internationella kvinnodagen. Det känns som ett hån och jag undrar om Sveriges Radio medvetet bestämt sig för att utmana de som firar kvinnosolidaritetens dag? Och ju mer vi närmar oss bröllopsdagen i juni ju mer av tramsiga reportage om prinsessan och kungadömets alla tjusigheter.
Därför är det viktigt med moteld. Gå med i republikanska föreningen och markera ditt missnöje med nuvarande ordning. Ned med monarkin! Sedan några dagar är jag medlem och jag tänkte unna läsarna hälsningen från föreningens ordförande Peter Althin, tillika riksdagsledamot för kristdemokraterna:
”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppkommit en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk.” (Vilhelm Moberg, ”Därför är jag republikan” 1955.)
Dessa ord kunde lika gärna vara skrivna år 2010. Dagligen bombarderas vi av inställsamma reportage och nonsensnyheter om kungligheterna i svensk media. Till detta kommer den bedrövliga samling oppurtunister – inom näringsliv, kultur och politik – som frotterar sig och fjäskar för att få sola sig i ”kungaglansen”.
Monarkin är en diktatorisk kvarleva av det ojämlika samhälle Sverige en gång var. Hundra års kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har omdanat Sverige i grunden, men ett avgörande steg återstår än. Den yttersta symbolen för det gamla överhetssamhället och förtrycket – kungahuset – måste bort!
Republikanska föreningen behövs i detta oerhört viktiga arbete. Vi behöver därför bli fler medlemmar och stärka föreningen. Jag önskar innerligt att Du vill fortsätta att stödja föreningen genom att betala in medlemsavgift. Vi behöver dig i den republikanska kampen! Föreningen är en partipolitiskt obunden förening med uppemot 5000 medlemmar som verkar för införande av republik på demokratisk väg. Vår enda fråga och vårt enda mål är ett slutgiltigt avskaffande av monarkin och införande av republikanskt statsskick!
Grunden för en demokrati är att alla de offentliga uppdragen tillsätts genom val och är öppna för alla medborgare – oavsett börd och ursprung. Det målet uppnås först när Sverige övergår till republik!”
Hur blir man medlem? Jo, t ex genom att gå in på föreningens hemsida www.repf.se och fyll i formuläret.

Annons i god tid!

Välkomna att fira min 80-årsdag den 25 februari 2020! Jag kommer att duka upp en liten buffé för eventuella besökare, och sen kan vi bygga upp varandra med minnen från torg, vindskydd och sammanträdesrum.
Min 70-årsdag ska jag fördriva med arbete nere i Alperna.
Gunnar Sandin

Red ber att få gratulera med förhoppning om att Gunnar skall hinna med lite nöjen också.

Billigt men inte gratis!

Det är billigt att göra tidning på nätet. Jämfört med att göra tidning på papper som distribueras med post så är det mycket billigt. Men det är inte gratis!
Veckobladet i nuvarande form kostar ingefär 800 kr om året för domän och webbhotell. Vill du bidra till dessa kostnader så sätt in en slant på plusgiro 1 51 44 21 - 5
Göran Persson

Demokratisk Vänsters årsmöte 2 mars

Välkomna till Demokratisk Vänsters årsmöte den 2 mars med början kl. 19.00. Platsen är Demokratisk Vänsters partilokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
Hur ska Lund nå fram till sina nya klimatmål? Linda Birkedal miljöstrateg från kommunkontorets miljöstrategiska enhet inleder en diskussion om Lunds kommuns nya klimatmål och hur de ska uppnås. Denna programpunkt beräknas pågå mellan 60 och 75 minuter, därefter vidtar de sedvanliga årsmötesförhandlingarna.
Observera att årsmötet, liksom alla andra medlemsmöten, är öppet för alla intresserade. Medlemskap alltså inget krav – men bara medlemmar har rösträtt, förstås.

Doc Lounge, Lund

Ghosts of Cité Soleil är en dramatisk dokumentär med snyggt stiliserat foto, hiphopmusik och som utspelas på Haiti 2004, under de sista månaderna av Jean-Bertrand Aristides tid som president.
De två bröderna, 2Pac och Bily är gängledare i presidentens hemliga armé uppbygd av gäng i slummen – Chiméres. 2Pac och Bily pendlar mellan kärlek och hat för varann. En vill kämpa för presidenten, den andra vill ut från det hela och byta livsstil. De bor i Cité Soleil, en av de farligaste platserna på jorden. Ett brutalt vardagsliv fyllt med gängvåld och vapen men också med musik, kärlek och vänskap.
Med originalmusik av Haitifödda Wyclef Jean.
Som vanligt vill Doc Lounge fördjupa, förstå och visa solidaritet.
23/2 kl 19.00 Filmen börjar 20.00 Entré: 60 kr plus medlemskort (gratis)
Alla biljettintäkter går oavkortat till LÄKARE UTAN GRÄNSER

Kulturtips

Dödsvariationer
InSite spelar Dödsvariationer på Bastionen 11 februari - 13 mars
Fre 19 feb kl. 19:00 Läs mer

El Flamenco
På Palladium 19 - 20 februari kl 19.30 + Extraföreställning 15 mars! Läs mer

Ibsendekonstruktion I: Gengångare
Teatr Weimar vs Henrik Ibsens klassiska pjäs. Spelas på Teatr Weimar 12 feb - 7 mars. Fre 19 feb kl. 19:30 Läs mer

Klubb East´n´bul Feat : Kerim Arhan
Klubb East’n’bul – en resa till Istanbuls kokande heta klubbar, 19 feb kl 22 på Inkonst Läs mer

Burnt Friedman & Jaki Liebezeit
20 feb kl 21 på Inkonst Läs mer

Che Sudaka – konsert
På Mejeriet 20 feb kl 21.00 Läs mer

Dansa dina dinosaurier
Av Ann-Sofie Bárány. Spelas på Stallet, Mejeriet i Lund, 20 februari - 7 mars
Lör 20 feb kl. 14:00 Läs mer

Konsten att växa upp
En improviserad och sorgligt komisk monolog som har rosats av recensenterna och den nystartade Statsteatern har en publiksuccé. På Kong lördag 20 feb och lördag 27 feb kl. 20:00
Läs mer

Face it!
På Lunds Stadsteater 21 feb kl 19.00
Läs mer

Martin Lubenov’s Jazzta Prasta (Bulgarien)
Originell, intelligent och lekfull balkan-jazz. På Inkonst 21 feb kl 20.00
Läs mer

En stjärt på himlen
På Lunds Stadsteater 22 feb kl 19.00
Läs mer

Maskinen (Live)
På Babel 24 febi kl. 20:00 Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 24 feb kl. 16:00 Läs mer

HYLLAD! – Gäst: Emil Jensen
På Babel 25 feb kl. 20:00 Läs mer

Ebba Forsberg (Live)
På Babel 26 feb kl. 20:00 Läs mer

Porslinsnegrer
Av Dennis Magnusson, i regi av Dennis Sandin. Spelas på Bredgatan 3 i Lund, 26 februari - 16 april
Fre 26 feb kl. 19:00 Läs mer

Hela kulturcentralens program

Notis

Gideon Levy, Haaretz, kommenterar mordet på hamas-ledaren Mabouh i Dubai:
”O, vad stolta vi hade varit över stryparna i Dubai om de bara genomfört sin operation utan att blanda in några oskyldiga israeler som fick sina identiteter stulna. Vad vi älskar att blinka åt varandra och känna oss stolta över Mossad, vars långa arm kan nå varje hotell, enligt utrikesrapporterna. Oss emellan sagt, vad är vi stoltast över, körsbärstomaterna som vi utvecklat här eller Morden?”

Riksdagens utrikespolitiska debatt av Lars Jönsson

I riksdagens utrikespolitiska debatt lyckades vänsterpartiets Hans Linde provocera minister Carl Bildt så att han åter för svenska folket kunde lyfta fram kommunistspöket. Att döma av Hans Lindes leende skulle detta uppfattas som en framgång.

En del i vänsteroppositionens nya utrikespolitik var stopp av vapenhandel mellan Sverige och Israel, att avbryta vapentekniskt samarbete samt att kalla hem Sveriges militärattache från Israel. Samtal med Hamas skall inledas.

Ingen egentlig uppgörelse vad gäller synen på truppen i Afghanistan fanns klar. Det allt mer krympande vänsterpartiet kämpar hårt för att få gehör för kravet på att den svenska truppen i Afghanistan skall kallas hem.

Alltfler stöder trupp i Afghanistan
I en nyligen genomförd opinionsundersökning i Sverige framgå att stödet för fortsatt närvaro i Afghanistan ökat dramatiskt. Än mer noterbart är att lika många är för som emot militär närvaro i Afghanistan bland vänsterpartiets väljare! Naturligtvis skall detta ses mot bakgrund av att två svenska soldater nyligen skjutits till döds, men det går inte att bortförklara. Även bland vänstern förstår folk att man inte alltid kan önska fram rättvisa och demokrati. Allt fler rapporter visar också att stödet för fortsatt närvaro finns och till och med växer bland befolkningen i Afghanistan.

Fem procent
I mitt huvud står demokrati för folkmakt. Valrörelserna i Sverige efter Maud Olofssons uppdelning av landet i bad and good är mer en lek mellan partiorganisationer och deras företrädare. Vänstern är ett litet parti längst ut i det politiska fältet. För närvarande tycker fem procent av väljarna att partiets stämmer bäst med deras egna värderingar. Sedan kan man nog tänka sig att det finns en hel del socialdemokrater som tycker att vänstern är just. Återstår kanske 80 procent som anser att vänsterns politik är orealistisk, destruktiv eller skit. I det skådespel som vi nu får uppleva inför höstens val är det fel att ett litet parti som VP tvingar igenom en politik som skall gälla hela landet. Vänsterns uppgift är att nu se till att vi får bort högern från makten, inget annat. Detta gör vi bäst genom att acceptera läget och vara ödmjuka. För vi är väl demokrater? Som vänsterparti blir därefter uppgiften att påverka hela opinionen så att den efterhand förskjuts åt vänster, d.v.s. mitten blir något mer radikal. Då kan det bli läge för en annan politik.

Själv tror jag att den röd-gröna oppositionen i den utrikespolitiska debatten förlorade fler röster i mittenfältet än vad vi vann röster bland USA och Israel kritiska väljare.

Upp till kamp! av Bengt Hall

Här kommer lite reklam. Hustrun köpte sill och Proletären på torget. Och genom Proletären kom jag att beställa Sven Wollters nya skiva ”Sånger från tjugonde seklet”. Och har du varit aktiv i vänstern sedan 60-talet så blir det en njutbar påminnelse om vad som en gång (och för all del även med vissa undantag fortfarande) kulturellt påverkade oss. Här har du alla pärlorna: Vysotskijs vackra Sång om min vän, den bondkomiska och ironiska Bolsjevikvisan av Skånska Lasse, den spanska kampsången Mordet i katedralen, flera visor av Dan Berglund, Stig Dagerman berömda Varning för hunden m fl. Sven Wollter deklamerar, sjunger och agerar som om 60- och 70-talen aldrig tog slut. Och han deklamerar stolt med sin raspiga röst Kommunismens lov av Brecht.

Det blir ett problem för massmedia att recensera Wollter som ju är en publikdragande skådespelare. LO-tidningen skriver t ex ”En recensent skrev att skivan är mossig. Men det tycker inte jag, det kan ingen göra som hävdar att ordet solidaritet borde vara giltigt och aktuellt”. DN är mer njugg: ”Det är svårt att ta på allvar men har väl någon sorts existensberättigande som kuriosa och soundtrack för Jan Myrdal-män att kura skymning till”.

Wollters sångförmåga må ifrågasättas men han sjunger personligt och med stor inlevelse och med Spartacuskören, dragspel, altsaxofon mm som ackompanjemang är det värt att lyssna på.

Vill du ytterligare komplettera ditt nostalgiska skivbibliotek kan du ringa Essie på tel 122390 och beställa Röda Kapellets skiva som gjordes inför 30-årsjubileet för fem år sedan. En provkarta på musik som lundaorkestern spelat under årens lopp. Skivan reas numera för 50 kronor. Den skivan har däremot aldrig resencerats i LO-tidningen eller DN.

En halvkommunists bekännelser av Lucifer

Nej, jag tror inte jag har sett ordet på många år. Under Vietnamåren fick man visserligen ständigt höra att man var Moskva- och/eller Pekingdräng, men ”halvkommunist” var ute redan då. Det hörde så tydligt hemma i 1950-talet där Herbert Tingsten och hans beundrare gick till rätta med folk som inte ställde upp på USA:s sida i världspolitiken. Jag tror att Karl Vennberg var just en sådan som kallades ”halvkommunist”.
Carl Bildt är ju en bildad och läsande person och det visar han nu genom att en passant plocka fram det gamla uttrycket ur rockärmen. Men vad han också visar är att han uppenbarligen är trängd. Han gör inget försök att argumentera och försöka övertyga oss om att hans syn på världspolitiken är klok och väl motiverad. Nej, han tar till de mest förklenande ord han kan komma på utan att han ska behöva konkretisera vad exakt han menar och då blir det ”Castrokramare, talibantolererare och allsköns halvgrumlig halvkommunism”. För detta får han applåder i Sveriges borgerliga press och naturligtvis särskilt i Sydsvenskan som har en lång tradition av sympatier för militärt kraftfulla stormakter. Det var alltså Carl Bildt som ställde sig i spetsen för den europiska opinion som ville stötta USA i angreppet på Irak.

Varför är vi i Afghanistan?
Norman Mailer skrev som bekant en bok som hette ”Why are we in Vietnam” . Så låt oss i all enkelhet ställa frågan varför Sverige är i Afghanistan. I tidningen Fokus senaste nummer gör man faktiskt ett försök att besvara frågan. Det rör sig förstås om en blandning: de svenska militärernas önskan om att komma ut i världen och frottera sig med Natokollegor, behovet av att testa och öva en allt mindre försvarsmakt etc. Ingen, säger ingen, tror att det handlar om att stötta demokratin (finns ingen i Afghanistan), stoppa opiumproduktionen (inte aktuellt, inkomsterna behövs) eller kämpa för kvinnors jämställdhet (det gör man inte med militär trupp). Vad gäller de utresande legoknektarna så vet vi alla som har pratat med någon i branschen att det hänger på en blandning av reslust och lust att tjäna ihop en hygglig summa. För USA är det så enkelt att man ville ta hämnd för 11 september – världens största militärmakt kunde inte låta sig behandlas så. Det var ett hämndbegär som var så stort att det spillde över också på Irak. Och hösten 2001 fanns det faktiskt också världen över en sympati för offren i de brinnande skyskraporna och alltså ställde man upp.
Men detta är naturligtvis överspelat nu och det är ofattbart att Vänsterpartiet tycks vara enda partiet som vill avsluta denna plågsamma historia. Och ni har väl sett vad som nu anförs av bombliberalerna? Jo, nu måste vi vara kvar och kämpa för att visa att de offer som hittills krävts inte varit förgäves! Man blir stum.

De borgerliga universiteten
Jag vill gärna nämn en intressant opinionsundersökning om svenska samhällsvetares politiska sympatier, gjord av två ekonomer Henrik Jordahl och Lotta Stern. Den finns i sammandrag på en blogg med namnet Nonicoclolasos (fråga mig inte vad det betyder) och det är en webbenkät bland forskare och lärare vid svenska universitet och högskolor. Man frågade helt enkelt om partisympatier och vänster-högeridentifikation. I ett antal utvalda ämnen blev procenten sympatisörer fördelade på de båda politiska blocken så här, i stora drag:

Ämne	borgerlig	röd-grön
Företagsekonomi	60	20
Nationalekonomi	52	27
Juridik	47	24
Ekon historia	30	40
Statsvetenskap	30	45
Genusvetenskap	10	22
Sociologi	11	58
Samtliga	42	33

Ja, för det första så tyder det här på att svenska akademiker står lite mer till höger än valmanskåren i dess helhet och det är väl ingen överraskning. I århundraden har studenter och akademiker världen över varit vänsterradikala upprorsmakare. Så icke i Sverige. Här är det ordentliga människor i karriären som är mer bekymrade över marginalskatterna. Vad sen gäller skillnaden mellan ämnena är det inte oväntat ekonomerna som står mest till höger (där de alltså slår juristerna). Ekonomisk historia och statsvetenskap bildar en mellangrupp medan genusvetenskap och sociologi står till vänster. Sen kan man också studera sympatierna för de enskilda partierna vilket inte återges här. Då visar sig Folkpartiet vara större än Moderaterna i alla ämnen. Socialdemokraterna är bara största parti bland statsvetarna medan Vänsterpartiet är störst bland sociologerna.
Nu var svarsfrekvensen bara 35 procent och det gör att man inte kan lita på den samlade bilden av samhällsvetare. Men inbördes är de sju ämnena i hög grad jämförbara och så vitt jag kan bedöma ganska tillförlitliga och det räcker ett tag.

Ett i-landsproblem
Det är ju Veckobladets uppgift att främst vara lokalt, så jag får väl till sist kasta in en lokal iakttagelse. Den gäller det pågående masochistiska kassarrangemanget på Domus. Sedan ett antal månader finns där vad som skämtsamt kallas snabbkassor, en sorts maskiner där man själv ska boka av sina varor och betala. Parallellt finns det kvar några kassor av den gamla typen, med kassabiträden. Där är kön i regel mycket längre, men icke desto mindre går det fortare där. Problemet med självbetjäningskassorna är att användargränssnittet inkl. yttre anordningar är så illa utformat. Det handlar om ordningen mellan olika knapptryckningar och det rätta ögonblicket att sätta i Coopkortet resp. betalkortet. Gör man fel är det kört, det hela låser sig och man får vänta tills den stackars handledaren kan frigöra sig från andra kunder, avbryta processen och starta på ny kula. Om man är en daglig kund kan man nog lära sig behärska det hela, men om man går på Domus varannan vecka är man chanslös. Själv har jag märkt att jag har börjat undvika Domus om det finns alternativ.
Jag är en stor vän av tekniska framsteg, datorer mm och uppskattar att Konsum spelat en ledande roll i etablerandet av snabbköp i Sverige. Jag är alltså ingen framstegets fiende. Men jag finner det ofattbart att Domus, månad efter månad framhärdar i att utsätta sina kunder för detta ofärdiga system. Jag är också övertygad om att de flesta kunder delar mina erfarenheter och faktiskt tvekar inför att handla på Domus. Vinsten med det nya systemet är säkert också mycket måttlig både med tanke på investeringarna och med behovet av särskild handledare som hjälper oss till rätta.
Jag kan därmed inte se dessa självbetjäningskassor annat än som uttryck för självplågeri, ja helt enkelt en orgie i masochism från konsumentkooperationens sida och jag skulle vilja ta del av statistiken över försäljningssiffrorna för att styrka min argumentation. Det ska bli intressant att se hur länge man kommer att framhärda med eländet.

Såsom i Vancouver, så ock i Lund av Gunnar Stensson

Stilla havet skymtar bortom Coast Mountains. Planet sänker sig snabbt med avslagna motorer. Whistler. Fraser River. Vancouver Island. Och där själva staden, en gles skog av slanka skyskrapor över en matta av tät bebyggelse. Ljusen tänds i septemberskymningen.
Nästa morgon. En gata som liknar Kyrkogatan i Lund med mängder av kaféer, restauranger, butiker, mode, bokhandlar, elektronik, biografer, faktiskt en teater, en katolsk kyrka och en frikyrka. Skyltar, mest på engelska, men också på franska. Husen har sällan mer än fem våningar och ser ut att vara minst hundra år gamla.
Var är skyskraporna? När jag får ett längre perspektiv i en gatukorsning ser jag dem. De stiger som höga stänglar med 40 – 50 våningar ur kvarterens mitt mot den septemberblå himlen. Jag ser flera. Men de står glest.

Breda trottoarer och backiga gator fulla med gående, cyklande, skejtande studenter och gymnasister på väg till University of British Columbia. Butiksanställda och kontorister på väg till jobbet. Knappt en bil i sikte, men väl en fullsatt spårvagn.
Kineser, indianer, vietnameser, koreaner. British Columbia gränsar till Asien. Fjorden mellan Vancouver Island och Vancouver, bredare än Öresund, leder från Stilla Havet in till Vancouvers väldiga hamn. Världshandeln har skiftat fokus från gamla Nordsjön till The Pacific.

I dessa Charlotte Kallas dagar finner jag på nätet Vancouvers tidigare borgmästare, tillika professor och stadsplanerare, Gordon Price. Han har ett antal principer för stadsplanering som han tillämpat i Vancouver det senaste decenniet

• Stadskärnan fylls med boende. Vancouver har det senaste decenniet fördubblat befolkningen i centrum.
• Den gamla bebyggelsen och det gamla gatunätet bevaras.
• Smala höghus, skyskrapor med 40 – 50 våningar för bostäder - inte kontor och dylikt – byggs i kvarterens mitt, med kvarteren som socklar.
• Befolkningen i höghusen är blandad, hög- och låginkomsttagare, kineser, koreaner, svarta, inuiter.
• Biltrafiken motverkas, ska i stort sett förvisas ur centrum.
• Persontransporter klaras med ett tätt nät av cykelbanor, spår, tunnelbanor, högbanor.
• All service, kommersiell som social, inom gångavstånd.
• Stora ytor avdelade för parker, fri natur och öppna platser.
• Stranden längs flod och hav tillgänglig för gående och cyklande.

Vancouver överst på listan
Tillämpningen av principerna har lett till att Vancouver har hamnat överst på listan över de städer i världen som erbjuder sina invånare bäst boendemiljö. Vancouver är världens mest ”Livable City”. En stor del av äran för detta tillkommer stadsplaneraren Gordon Price. Men naturligtvis också tusentals tjänstemän, sociologer, arkitekter och inte minst lokalpolitiker. Och Vancouvers befolkning.
Gordon Price inbjuds till städer i USA, Australien, Europa och andra delar av världen för att föreläsa om stadsplanering. Mycket tycks finnas tillgängligt på nätet.

Entusiastisk äntrar jag ettans buss för att omedelbart börja planera var Lunds skyskrapor ska byggas. Kvarteret söder om Katte mellan Stora Södergatan och stadsparken. Där ska vi ha en. En annan ska ligga i det kvarter som domineras av On-Off. En i kvarteret norr därom. Och en ska vi ha norr om Kattesund. Kvarteret som gränsar till Klostergatan och Kyrkogatan blir perfekt. Och så vidare. Jag fortsätter med ettan upp till Valvet innan jag återvänder mot Klostergården till fots. Jag ser flera bra platser i Lunds äldsta delar.
Blandad befolkning. Vi ska förstås få in några tusen studenter i skyskraporna tillsammans med undersköterskor, professorer, vårdbiträden, kypare och miljonärer.

I söndags publicerade Sydsvenskan en intressant artikel med rubriken ”Här ska gröna Lund växa fram”. Den handlar om den planerade stadsdelen Brunnshög. Där ska höga hus byggas vid Lunds högsta punkt, 87 meter över havsytan, i anslutning till ESS och Max IV.
Anna Klara Lundberg hade ritat en vacker illustration med spårvagn som mycket väl kunde ha platsat i Vancouver.
Honnörsorden för Brunnshög liknar Gordon Prices:

• Hållbarhet. Nära mellan människor och verksamheter.
• Samsas: stadsliv, trafik, boende.
• Upplevelse: mycket att se och uppleva i stad och natur.
• Både och: Bor och jobbar i närhet till arbete och natur.

Gott och väl, tänker jag. Äntligen får Lund en ny profil. Den akademiska bondbyn i skuggan av det väldiga, ganska skrämmande lasarettet får en ny stadsdel i norr med tinnar och torn.
I tisdagstidningen läser jag en genomtänkt insändare av Anders Ebbesson, mp, där han påvisar behovet av minst ett lokalt centrum i östra Lund, kanske i anslutning till Maria Magdalena kyrka. En fin gammal idé, värd att förverkliga.

Varför bara i utkanterna?
Lund omges av nya stadsdelar. Gunnesbo. Brunnshög som förstås är ett specialfall. Vipeholm. När centrum i sydöst ett bräm med ganska hög, tät bebyggelse: Margretedal, visst, bra. Klostergården som kommer att kompletteras av det sexton våningar höga skidbackehuset (även om det nu är delat i flera enheter). Och sen har vi skandalen i Sankt Lars där natur och kultur för all framtid raseras för att ge utrymme åt småhus och asfalterade parkeringsplatser. Källby träsk. Helt oförenligt med alla planprinciper.
Varför bygga dessa ringar runt Lund. Avstånden till centrum blir långa. Många lundabor tar bilen och åker till Nova i stället för centrum. Därtill bygger man i byarna, vilkas bilar belamrar Lunds gator, särskilt på lördagar, och sedan försvinner tillbaka ut i villaöknarna. Alla kvällar är Lund sedan en död stad med kall blåst över moddiga gator.

Nej, låt oss bygga allt högre boningar för människor i centrum, samtidigt som vi bevarar befintlig bebyggelse och gatunät! Håll bilarna borta. Skapa en stad för gående, cyklande, skejtande människor. För boende, som tar hissen ner från 43 våningen i bara pyjamasen för att ta en öl i Karlssons trädgård femtio meter hemifrån i Lunds ljumma sommarnätter.
Eva Dalman som var projektledare för Västra Hamnen i Malmö ska ansvara för Brunnshög i samarbete med Lunds stadsbyggnadsdirektör Inga Hallén. Dessa utomordentligt kompetenta kvinnor känner säkert till Gordon Price. Tillämpa hans idéer inte bara uppe i Brunnshög utan mitt i staden Lund så får vi också en levande, livable stad.

Why are we in Afghanistan? av Gunnar Stensson

Sverige för krig för första gången på nästan 200 år. När bestämde vi det? I en artikel i tidskriften Fokus (12-18 februari) söker Claes Lönegård svaret på frågan i själva beslutsprocessen. Det visar sig att vägen till helvetet är lagd med små, små stenar.
Förutsättningen uppstod sommaren 2000 när riksdagen beslöt att förvandla det svenska försvaret från ett invasionsförsvar till ett högspecialiserat insatsförsvar.
Så kom 11 september 2001. USA beslöt att anfalla Afghanistan. I den uppjagade stämning som rådde godkände FN:s säkerhetsråd kriget som ett försvarskrig. Därmed hade kriget blivit FN:s krig, vilket sedan skulle bli ett ständigt återkommande argument. Vi måste vara solidariska med världssamfundet.

Orimligt
Många fann resonemanget orimligt. Det var inte Afghanistan som hade förstört World Trade Center.
Däremot hade en grupp som kallades al-Qaida under lång tid planerat aktionen. Terroristerna uppehöll sig under förberedelserna i Tyskland och USA. Man kunde med samma rätt ha bombat Hamburg.
Men stämningen var hysterisk. Man föreställde sig att vilket land som helst skulle kunna bli attackerat av al-Qaida, som Björn von Sydow sa. Och al-Qaida var detsamma som Afghanistan.
Jag minns en tv-debatt i samband med den amerikanska krigsförklaringen. Carl Bildt och Björn Kumm deltog. Björn Kumm framförde kritik mot George Bush och händelseutvecklingen. Men George Bush var helig. Carl Bildt uppmanade med kränkande arrogans Björn Kumm att tiga och skämmas. Ingen av de andra debattdeltagarna kommenterade. Och Björn Kumm fick inte ordet mer.
USA inledde Operation Enduring Freedom och lyckades som väntat ganska snart erövra Kabul med närliggande områden. Amerikanerna insatte en marionettregering.
Därmed blev det lämpligt att ge Nato uppdraget att hjälpa det nya afghanska styret. I december 2001 beslöt FN att en sådan styrka skulle organiseras. Så bildades Isaf, den multinationella insatsstyrkan.
Den 18 januari 2002 beslöt Sverige att skicka en styrka på 45 man som under högst sex månader skulle ha uppgiften att förbättra säkerhetsläget i Kabul.
Även Vänsterpartiet stödde beslutet. ”En internationell styrka med FN-mandat är den enda möjliga aktören för detta syfte.”
En av förutsättningarna var Sveriges närmande till Nato genom Partnerskap för fred, PFF, vilket skedde redan 1994. Beslutet innebar att Sverige åtog sig att utveckla militär NATO-standard. Sveriges elitsoldater, Särskilda skyddsgruppen, SSG, skickades till Afghanistan. I november 2005 omkom två av dem när deras patrullbil sprängdes. Kriget hade då pågått i fyra år. Inget slut kunde skönjas.
Enligt planen skulle sträng åtskillnad råda mellan Isaf-styrkorna och den amerikanska armén. I själva verket skedde en stark koordinering. Bland annat placerades två svenska officerare vid den amerikanska staben US Centcom i Florida. Det var styrcentralen i kriget mot terrorismen.
Till en början uppgick Isafstyrkan till 5000 man och opererade runt Kabul. Men snart spreds den över hela Afghanistan och trettondubblades till 65 000 soldater. Sommaren 2004 förlades den svenska Isaf-styrkan i Mazar-i-Sharif.
I november förra året beslöt riksdagen om ytterligare en förstärkning upp till 855 soldater.

Ständig försämring
Under de hittills förflutna åtta åren har situationen stadigt försämrats. Ingen har hittat Usama bin Ladin. Han har kunnat nöja sig med att släppa ett enkelt tal på video var sjätte månad. Världens billigaste krig.
Men för det afghanska folket räknas förlusterna i tusental. Talibanerna skickar ut självmordsbombare som dödar många civila. Amerikanerna använder ”drönare”, fjärrstyrda flygplan, och fjärrstyrda raketer som skördar lika många offer. De som styr mordvapnen sitter, till skillnad från självmordsbombarna, själva trygga och anonyma på behörigt avstånd från krigsskådeplatsen.
Under den senaste offensiven dödade en sådan 12 civila afghaner, varav sex barn.
Bland alla de skenargument som nu förs fram för att motivera den fortsatta krigsinsatsen handlar ett om att stoppa exporten av opium från Afghanistan. Opium-exporten är i själva verket en följd av kriget. Så länge talibanerna styrde Afghanistan försökte de stoppa opiumodlingen av religiösa skäl. De är ju fundamentalister. Men nu är exporten av opium underordnad deras försvarsansträngningar.
President Barack Obama inser det orimliga i situationen. 2011 ämnar han dra tillbaka de amerikanska soldaterna. ”Det är viktigt att bygga upp den afghanska staten, har han sagt, men jag måste prioritera att bygga upp USA.”
En opinionsmätning visar att svenska folkets stöd för kriget ökade efter det att två soldater nyligen stupade.
Gunnar Stensson

PS. Läs gärna den viktiga artikeln i Fokus. Där finns mer nyttig kunskap att hämta.

Kultur i Lund av j

Den 7 februari hade SDS en reprisartikel kring Konsthallens bristande lockelse på Lundabor, med omnejd. Mejeriet dras med liknande problem - och ändå hör man ofta krav om ett nytt, centralt kulturhus. Kommunen har sen flera lokaler likt Stadshallen som redan idag underutnyttjas, för utställningsändamål och inte blir väl bättre med stängda toaletter. Se där ett gott argument för Konsthallen, förresten och antar man räknas in i besökskaran även under "nödighetsvisiterna". Nå, den liberala offentligheten har sett sina bästa dagar, nåt särskilt märks på Stadsbiblioteket där ekonomipersonalen dominerar.

Vad beträffar det internationalistiska avantgardekoncept som Konsthallen styrts efter sen 60-talet finns numera mycket lite av progressivitet, vältänkt utmaning samt emancipation. Blott mest trött upprepning – samt garanterad presentationsplats för ett globalt kulturellt jet-set, som även detta mestadels, dock ingalunda alltid överlevt sig självt, dvs tiden. Men ibland lyckas curatorn överhövan, som när en känd haschrebell och konstnär från Malmö triggade märgreflexerna hos lokala drogpolisen. Den tackar vi varmt för!

Annars syns förstucket tänkvärda och strategiska tips bland stadsvimlande kommentarerna. En dam äskar intresse för "den lilla kultur som finns i Lund". Får medge att jag förbisåg (den oavsiktliga?) dubbelheten hos adjektivet, i citatet. Ja satsa på tvärsom, en utställningskommissarie med känsla för det lokalt och regionalt rotfästa, inom utvidgade konstområdet. Och erkänner gärna så här postumt att Cecilia Nelson med gott gefühl både lyckades locka folk samt reta malicen - med bästa uppsåt.

En bidragande orsak, förutom stadens allmänna läge i Höje å:s elakartade quicklerebranter jämte invid en akut och nyfunnen kontinentalsockelkant, namngiven Alnarpska apokalypsen - till Konsthallens uppenbara irrelevans ligger nog sen i filosofin med konglomeratnämnder. Ge oss åter en kvalificerad kulturnämnd samt återinför andra spolade, som park- och naturvårdsnämnden. Där startade apropós en sedermera rikspolitisk överlevnadskonstnär, Otto Ville femininum sin valda yrkesbana, under månne ungdomliga idealitetens samt oförskräckta ekologiska utopismens, då fläcklösa fana. Nåväl - sätt politrukväldet inom Lundapolitiken på porten.

En utställning jag gärna ser, problematiserar Lunds utveckling från dominans av det sparsmakade och intellektuella till en speedad och materialistisk tillväxtmagnet, av den tragiskt konventionella, psedourbana mondänsorten. Även perspektivfrågor kring vår lynchlystna, kvadratfähiga "Svenssonrepublik" landet som helhet, alltmer (deckar)medialiserats till. Den kritisk-toleranta och progressiva medelklass som präglade meritokratiska eran av långa, västliga moderniteten är idag förvisad till politiska, och inte minst ideologiska eller makrokulturella periferin. Gör ånyo Konsthallen angelägen – som mer än ett k-kollektivt busungegolv.

Kulturtips

FAME - THE MUSICAL
med elever från Estetiska programmet vid Heleneholms Gymnasium i Malmö,
12 feb kl 19, 14 feb kl 16, 16 feb kl 19
Läs mer

Ibsendekonstruktion I: Gengångare
Teatr Weimar vs Henrik Ibsens klassiska pjäs. Spelas på Teatr Weimar 12 febri - 7 mars.
Läs mer

Made in Sweden - Dorte Olesen & Dansstationens Turnékompani
Succén från i höstas är tillbaka! Made in Sweden handlar om de stora känslorna, om att göra saker på riktigt, ärligt och oförställt. På Dansstationen, Palladium 11-12 februari.
Läs mer

Tangoliv
På Lilla Teatern i Lund. Fre 12 feb kl 19, Lör 13 feb kl 18.
Läs mer

Tavlor på en utställning
På Palladium 13 februari kl 15.
Läs mer

Paavo (+ förband: Vildklang)
Paavo – som inget annat, Måndag 15 februari kl 19.30 på Victoriateatern.
Läs mer

Anna. Seven Years on the Frontline
film & samtal om yttrandefrihet, 17 febr kl 18 på Spegeln.
Läs mer

Dödsvariationer
InSite spelar Dödsvariationer på Bastionen 11 februari - 13 mars
Ons 17 feb kl 19.
Läs mer

Handen på hjärtat – Hästpojken
På Babel 17 febr kl 20.
Läs mer

Musikfest på Palladium!
Palladium ons 17 febr kl 19.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tor 18 feb kl 16.
Läs mer

Stanza
Stanza inleder året med tre alltid lika aktuella kvinnliga arbetarförfattare: Mary Andersson, Anneli Jordahl och Susanna Alakoski samt musik med LT Fisk.
Tor 18 feb kl 20
Läs mer >>

Hela kulturcentralens program

V-besinning även om taxor av Gr

I min rapport från Vänsterpartiets lokala årsmöte talade jag om den besinning som präglade diskussioner och beslut. Detta gällde det krav på gratis kollektivtrafik som både Ulf Nymark och jag kritiserat. Ingen försvarade styrelsens förslag sedan ett par erfarna medlemmar (inte jag!) rest invändningar. Efter en lång diskussion ställdes mot varandra skrivningsförslag om ”utbyggd” kontra ”billig och bra” kollektivtrafik, och med sådana formuleringar i ryggen kan man lätt gå in i en konkret programdiskussion med andra partier.
Det är inte omöjligt att Veckobladets uppmärksammande av förslaget bidrog till det motstånd som framgångsrikt mobiliserades.

Tre kommentarer om de svenska soldaterna av Anders Davidson

Sven Tolgfors talar om bred politisk enhet. Han säger att sex av sju riksdagspartier står bakom den svenska styrkan i Afghanistan.
Det kan ställas mot att fyra av sju svenskar är mot eller tveksamma.
Det vore lämpligt om åtminstone tre av sju riksdagspartier ställde upp för folkopinionen.

Johanne Hildebrandt har helt rätt när hon i Aftonbladet skriver att de svenska soldaterna måste tas om hand. Ta hem dem!

Nu önskas tystnad i debatten och krävs stöd för soldaterna. Vi som menar att de militära insatserna i Afghanistan är fel måste förstås fortsätta argumentera och lägga ansvaret där det hör hemma, hos politikerna i regering och riksdag.
De enskilda soldaternas väl och ve sörjer vi bäst för genom att snarast få hem dem.
Det är också så som vi bäst värnar afghanernas väl och ve, också så som vi bäst värnar en klok säkerhetspolitik och internationell rätt.

Två notiser om mord av Gunnar Stensson

10 agenter varav tre kvinnor deltog i mordet på Hamas-ledaren Mabouh i Dubai enligt det Paris-baserade magasinet Intelligence Online. En av de kvinnliga agenterna var iklädd en tjänsteuniform som receptionist på hotell al Bustan Rotana, där Mabouh bodde. Hon knackade på dörren. När han öppnade den rusade hennes kamrater in, bedövade honom med en el-apparat och injicerade gift för att dölja dödsorsaken. Alla de tio agenterna hade europeiska pass.
VB nämnde i förra numret att det finns kritik i Israel mot att Mossad begår politiska mord utanför israeliskt territorium, något som normalt betecknas som terrorism. Vid ett tillfälle mördades en helt oskyldig norrman.

Fadime Sahindal mördades den 21 januari 2002 i Uppsala, fyra månader efter 11 september.
Mordet debatterades på Vänsterpartiets årsmöte som ägde rum kort tid senare. Händelsen resulterade i en debatt om hedersmord, som fortfarande pågår. Den norska socialantropologen Unni Wikan har analyserat begreppet hederskultur i ett arbete med rubriken ”Om Heder”. Boken är nyligen utgiven av förlaget Daidalos.
Unni Wikan skriver: ”Genomgående är det min avsikt att visa att våld, terror och hedersmord inte beror på islam utan bottnar i förstockade traditioner som håller människor fångna i ett slags kollektiv vilja i vissa samhällen, ett hederns imperativ. Kollektiv vilja kan vara av godo, men inte när den legitimerar våld och övergrepp som prmärt drabbar de svagaste.”

Under blågul fana av Lucifer

Då är det tydligen dags att återuppväcka den svenska patriotismen. Expressen har öppnat en kampanj där man uppmanas stödja de svenska trupperna i Afghanistan med en ”Gula bandet-pin” med texten ”Stöd våra Utlandssoldater” till en kostnad om 25 kronor. Bakom står organisationen ”Fredsbaskrarna” som har hjälp av den svenska försvarsmakten. ”Med kampanjen Gula Bandet kan du stötta de soldater som kommer hem.” I Expressen ges exempel på hur de stödjer de hemvändande:” - I ett fall var det en veteran som behövde göra en psykiatrisk undersökning men inte kunde betala för resan dit. Då gick vi in och betalade hans resa.” Visst, vem vet, då kanske man hindrar veteranen från att bli galen och börja skjuta omkring sig, och det är ju behjärtansvärt.

Kustjägarna griper in
Alternativt kan man stödja med ett gult tygband som är framtaget av ”Sällskapet Kustjägarveteraner” med texten ”Stöd Våra Soldater”. Man avser också ta fram ”handledsband, kepsar och klisterdekaler” som så småningom kommer att kunna köpas ”i regementenas butiker”. ” Att köpa Gula bandet är som att ge handslag till våra veteraner” meddelar redaktör Arvidsson på Svenska Dagbladets ledarsida.
Det är tydligt att våra nya yrkesmän håller på att få betydande stöd från några av våra opinionsbildare. Det är verkligen en klassisk koalition ­ – tidningar som visar sin fosterländskhet har ju i historien inte sällan lyckats bra med både upplagan och läsekretsens sinnestämning. Vi får se hur det går. Vad som behövs nu är väl att också politikerna träder fram. Vi ser fram mot några manande och manliga ord från, säg Sten Tolgfors, Allan Widman och Urban Ahlin för att inte tala om Jan Björklund.

Oklara övningar
Kistor insvepta i blågula fanor har inte varit den enda nyheten från den nya svenska försvarsmakten den gångna veckan. Arton soldater (yrkesmän förstås, inga amatörer nu för tiden!) från Karlsborg har varit i Tyskland och övat med tyska kollegor. Vad man har övat har vi inte fått veta, jag antar att det är en militär hemlighet. Man kunde möjligen tro att pressen skulle sätta in sina främsta grävande journalister på spåret. Vad är väl detta – skickar det alliansfria Sverige nu också soldater att öva i Tyskland? Var och med vem, med Bundeswehr eller US Army, och vilket förband rör det sig om? Nej, inget sådant.

Några råa och vulgära kommentarer
Dock har det framkommit att det på fritid också bedrivits andra övningar och det är kanske det som åsyftas på Försvarsmaktens hemsidor där det hänvisas till YouTube-klipp under rubriken ”Alltid redo här och där”. Nu fick vi lyssna till indignerade uttalanden från riksdagsmän, kvinnoorganisationer m.fl. och bedyranden om att värdegrundsarbete pågår, med vissa medgivanden om att man kanske inte hunnit ända fram. Man hörde dock inget om stödet för ”våra Utlandssoldater” just när det skulle ha behövts,
En skildring av det hela skulle nog kräva en Brecht på Mutter Courage-humör som förlade förloppet till trettioåriga krigets dagar och drog råa paralleller mellan de betalda aktörerna på bägge sidor i transaktionerna. Jag vill med det inte säga att det inte fälldes ett och annat sexistiskt uttalande på de svenska repövningarna och kanske förekom det både det ena och det andra på stadshotellen på den tiden. Jag tror dock det blir svårt för Tolgfors att i fortsättningen använda ordet insatsförsvar utan att utmana löjet.

En randanmärkning av ”En gnällspik”

Förr lärde jag mig att Veckobladet är ett organ för det arbetande folket i Lund och innehållet ska handla om Lund. Endast i undantagsfall kan man publicera artiklar om Malmö och andra grannbyar. Men nu har jag lärt mig att tiderna har ändrats. Nu skrivs det om Afganistan, Eritrea, Mellanöstern och eventuellt också om Malmö utan att någon knorrar. Det kanske beror på att det numera inte händer så mycket i stan eller att de revolutionära krafterna har sinat. Men någonting har hänt.
Men jag föredrar det lokala perspektivet. Efter några veckors konvalescens (jag bröt foten) har jag börjat stappla mig ner på stan. Jag vill ju också njuta av det vackra vintervädret även om jag i år inte kunnat dra på i skidspåret precis. Vilket är lite sorgligt. Så jag tar mina kryckor och tar mig ner för Östervångsvägen. Efter två kvarter blir det besvärligt. Trottoaren är full av snömodd och i synnerhet för en handikappad person är det besvärligt att ta sig fram.

Tänk så vackert och lättgånget det ser ut på sommaren,
synd (eller tur) att inte Google plåtar på vintern.

Och då tänker jag: kan inte någon oblyg person tala om för fastighetsägaren, tillika kommunalrådet, att det åligger fastighetsägaren att svara för snöröjningen på trottoaren längs fastigheten?

Sju flickor från Alnarp av Gunnar Stensson

Bup-området ser ut som ett slagfält. Väldiga schaktmaskiner kryssar runt på den frusna jorden som trasats sönder av skyttegravsliknande diken, där man lägger ner rör för att dränera området. Så gott som all vegetation närmast ån är avverkad. Svarta högar av jord, stockar, rötter och ris avtecknar sig skarpt mot den vita snön. Klostergårdens och Järnåkras höghus dominerar perspektivet mot Lund. Tidigare skymdes de av växtligheten.
Debatten i Sydsvenskan den senaste veckan om byggplanen och utbyggnaden har lett till att Byalaget uppmärksammats mer än vanligt.
I fredags kom en delegation bestående av sju blivande landskapsarkitekter för att sätta sig in i läget. De skulle göra en utredning om Klostergården som ett led i sin utbildning.
Vi träffades på Klostergårdens konditori och ägnade sedan ett par timmar åt en rundvandring under vilken vi framför allt studerade den ursprungliga planen för Klostergårdens tio kvarter men också tittade på parkeringsplatsen, där skidbackehusen ska byggas, och förstås på Bup-området.
En ihjälsvulten gås satt fast i isen på Höje å, men en talgoxe hade börjat sjunga sin tvåtoniga vårsång och utanför mitt fönster har skatorna tagit itu med att förbättra sitt gamla risbo.
Landskapsarkitekterna gillade Byalagets huvudlinje att bygga höghus på asfalt utanför Klostergårdens idrottsplats och behandla naturområden som Bup med omsorg och hänsyn när man uppför bostäder där. De var kritiska mot vad som skedde nu. Det var rolig och hoppingivande episod.
På söndagen publicerade Sydsvenskan en artikel om betydelsen av natur i städer. Lund är sämst i klassen med endast 8 procent grönområden, långt underlägsen Stockholm och Malmö. Efter vandaliseringen av Bup-området finns kanske bara 7 procent kvar.
Men med ändringar i planen och ett medvetet miljö-arbete är det möjligt att på sikt återställa en del av skadan.
Byalaget har årsmöte den 1 mars. Alla är välkomna. Vi vill gärna förnya vår styrelse, som till stor del består av gamla uvar från Göte Bergströms tid. Speciellt har vi behov av en kassör för att förvalta vår löjligt obetydliga kassa.
En service som vi bjuder på är att bli upptagen på vår utskickslista. Då kan man t ex läsa och diskutera vår verksamhetsplan för det kommande året som kommer att publiceras den närmaste veckan.
För att komma med på listan behöver man bara mejla till gstensson@hotmail.com.

Musen som röt av Bengt Hall

När budskapet är magert tar man till brösttonerna. En gammal lärdom som jag gärna applicerar på ett av riksdagens småpartier, kristdemokraterna. Partiet är specialist på att hitta slående metaforer med syfte att sälja luddigt budskap. Först ut var deras självbild; KD värnar om ”verklighetens folk”. Dvs i motsats till andra partier som representerar eliterna torgför partiet vanliga människors önskningar och behov. Men vad är vanliga människor? Är det pingstvännerna som vill att staten ska förbjuda aborter? Är det Svensson som är rädd för att de nya svenskarna ska införa sharialagar i Sverige och som är benägen att rösta på Sverigedemokraterna? Är det stöddige Sture som tycker att homoäktenskap är äckligt och borde förbjudas?

Nu har Göran Hägglund insett att han måste konkretisera sig. Han har förstått att bilden av ett parti som flirtar med Sverigedemokraternas väljare därmed är uppenbar. Så nu förtydligar han sig och för fram metaforen ”Kvoteringsoffensiv”. (DN 7/2). Eliten (staten) vill bestämma hur föräldrarna ska ta hand om sina barn. Förslaget om kvoterad föräldraförsäkring med syfte att bättre fördela föräldraledigheten ur ett jämställdhetsperspektiv blir till en gigantisk kontrollapparat. ”Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare”, skriver Hägglund.

Förvisso är kvotering av föräldraförsäkringen ingen lätt eller självklar fråga. Det finns olika uppfattningar om detta hos alla övriga partier. Men för KD är jämställdhet något som staten inte ska lägga sig i. Samtidigt vill KD att staten ska förbjuda aborter och samkönade äktenskap. I de frågorna ska inte människornas egna önskningar gälla.

Men Hägglund nöjer sig inte med detta. ”Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger” är hans budskap. Dvs på område efter område kommer en rödgrön allians att lägga sig i ”vanliga människors” liv och styra och reglera, förmodligen efter elitens preferenser. Visst, så blir det säkert. Varje politiskt beslut innebär ju styrning och i många fall kvotering. Frågan är alltid vem som tjänar på det och vad som är rättvist. Om kristdemokraterna får råda får vi (om jag nu tar i lite) köra vår bil hur fort som helst på vägarna. Barnen behöver inte gå i skolan och vem som helst får börja läsa medicin på högskolan. Aga blir åter tillåten liksom prostitution. Och varför inte tillåta skjutvapen i var mans hem. Och varför ska staten få påverka oss vanliga människor med sina TV-kanaler (man har ju gubevars kvoterat kanalfördelningen). Nä, låt de privata initiativen få råda så blir den amerikanska våldskulturen än mer cementerad hos det svenska folket.

Låt oss kvotera bort Hägglund och kristdemokraterna den 19 september!

Ett land utan folk till ett folk utan land Genialt men lögnaktigt slagord av Per Roijer

EU bör införa målinriktade sanktioner mot Israel. Det sa den f d EU-parlamentarikern och författaren Per Gahrton vid ett offentligt möte hos Demokratisk Vänster i Lund i söndags.

Jag talar inte om en total bojkott av Israel, det är inte möjligt, sa han. Utan om målinriktade åtgärder. EU har sanktioner mot 20 olika stater för brott mot mänskliga rättigheter, förtryck av folk och av handelsskäl, men inga sanktioner alls mot Israel.

Per Gahrton förevisade FN:s förslag till delning av Palestina i en judisk och en arabisk stat 1947. Man kan undra hur läget hade varit i dag om arabstaterna hade sagt ja, sa han.

Per Gahrton är ordförande för Palestinagrupperna i Sverige.
- Omvärlden måste tvinga Israel att förstå att fulla medborgerliga rättigheter inte kan utesluta vissa delar av befolkningen. I Israel ges fullt medborgarskap endast på etniska grunder. - Folkrätten måste gälla i alla länder, man kan inte ha undantag för något land. Då är det ingen folkrätt utan anarki, sa han.

Nyorientering
Per Gahrton tycker sig se en viss nyorientering i omvärlden när gäller hållningen till Israel. Uppgraderingen av Israels associationsavtal med EU har skjutits upp tills vidare. I Sverige kan man se tidningsrubriker som i klartext talar om fördrivningen av den palestinska befolkningen 1948, och i Israel börjar unga judiska värnpliktiga protestera mot trakasserierna mot den palestinska befolkningen.
Tre EU-länder, Tyskland, Storbritannien och Holland, bromsar de flesta påtryckningar mot Israel. Mera palestinskvänliga är Spanien, Frankrike före Sarkozy, Belgien och Italien.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt är väl insatt, men gjorde mer innan han blev utrikesminister, anser Per Gahrton.

Genialt och lögnaktigt
Gahrton talade vid mötet om konfliktens historiska bakgrund i Demokratisk Vänsters studieserie om konflikten mellan Israel och Palestina.
"Ett land utan folk, till ett folk utan land." Aldrig har historien sett en mer genial och lögnaktig paroll, sa han.
Per Gahrton är författare till två encyklopediska verk, "Kampen om Palestina" (1970) och "Palestinas frihetskamp" (2008).
- När jag kontaktade förlaget första gången sa förläggaren "tror du inte att den där konflikten snart är löst?" berättade Gahrton inför ett 60-tal åhörare.
- När jag kom andra gången, sa han ingenting.

Den judiska frågan
Parollen om det obefolkade landet tillskrivs den sjunde brittiske earlen av Shaftesbury, Anthony Ashley Cooper, en engelsk politiker som upprördes över pogromerna i Östeuropa och drev på för att judarna skulle få bilda en egen stat i Palestina. Detta var tiden för Krimkriget i mitten av 1800-talet, och långt före det nazistiska folkmordet på judarna.
Men parollen användes också flitigt av den sionistiska rörelsen, vars rötter i sin tur sträcker sig tillbaka till den begynnande nationalismen under tidigt 1800-tal.
Journalisten och författaren Göran Rosenberg beskriver i "Det förlorade landet" hur judiska filosofer och religiösa ledare redan på 1800-talet diskuterade vad de kallade den judiska frågan, alltså frågan om det judiska folket skulle integreras i Europas stater eller sträva mot en egen stat.
Rosenberg tillbringade en stor del av sin skoltid i Israel.
De undersökningskommissioner som den sionistiska världskongressen sände ut berättade att Palestina var ett ganska välutvecklat och tättbefolkat land, som ingick ottomanska väldet under sultanen i Konstantinopel.
"Bruden är vacker, men hon är redan upptagen" påstods rapportörerna ha sagt.
Den judiska invandringen till Palestina från Europa och Asien började redan på 1800-talet.
När Storbritannien släppte protektoratet Palestina 1948, hade sionisterna bara lyckats köpa 7 procent av marken.
- Man får komma ihåg att detta var kolonialtiden, sa Gahrton. Det ansågs normalt att lägga beslag på land.

Auschwitz blev avgörande
Hitlers massmord bäddade för statsbildningen. Auschwitz fick västmakterna att svänga och föreslå en delning av Palestina i en judisk och en arabisk del.
Arabländerna sa nej, delningen missgynnade kraftigt den arabiska befolkningen.
- Man kan fundera över hur utvecklingen blivit om de sagt ja den gången, sa Gahrton.
Sovjet röstade för en delning, de första sionisterna uppfattades som socialister.
Utdrivningen av palestinierna är numera väl känd och dokumenterad, även av historiker i Israel. Den israeliska författaren Susan Nathan har beskrivit hur lite den judiska befolkningen tagit till sig av sin tidiga historia. Omvärlden ändrar gradvis sin syn. En bra illustration gavs vid Per Gahrtons föredrag. En åhörare hävdade bestämt att inte en enda arabisk familj hade tvingats lämna sitt hem ofrivilligt. En annan berättade hur han efter flera decennier återvänt till familjens tidigare bostad i Jaffa, knackat på och fått dörren i ansiktet av den kvinna som bodde där idag.
En åhörare ansåg att Europas skuld till judarna borde betonas mer. Då är väl arabvärldens skuld lika stor, invände en annan. Inte riktigt, svarade Gahrton. Koranen har en välvillig hållning till både judar och kristna. De kristna har däremot under århundradena emellanåt gjort det judiska folket ansvarigt för att ha dödat Guds son.

Welcome to America av Birgitta Frostin

Lyfta – läskigt.
Landa – en lättad utandning.

Efter åtta timmar i luften, över England, ett par timmar med öppet Atlanthav där nere under oss, äntligen sen Kanada och östkusten ner till Washington DC och så den mjuka dunsen - Dulles Airport. Det allra värsta är öppna havet – nu är allt över, för denna gången. Bara några tumavtryck i passkontrollen.
Så, helt oväntat, händer det. Jag anmodas stiga åt sidan, förs in i ett stort rum, ställ väskorna där vid väggen, sitt där borta!
Ett hundratal mänskor är samlade, de som står upp och de som anländer i en oregelbunden ström får ordern, sitt där, stå inte upp, ställ väskorna där borta vid väggen! Jag som är glad och euforisk efter min bärande längtans landning, för jag vänjer mig ju aldrig vid de lånade vingarna, tränger mig in i bänkraden, detta gör mig ingenting, bara en liten stunds väntan på en förklaring av ett missförstånd, osten, sillen, svenska godiset i enkilospåsen, kan det vara det? Bredvid mig ser jag den pyttelilla babyn, och så den unga mamman, hon är förtvivlad, men alldeles tyst, vad har hänt? Jag frågar henne om hon vet något om detta overkliga rum, om alla oss. Hon berättar, men så tyst att jag med möda uppfattar – jo, hon har amerikanskt medborgarskap, hon är från Ghana och har sitt nyfödda barn med sig tillbaka till Amerika, men barnet är ju fött i ett annat land, nu har hon väntat hela eftermiddagen på ett besked, hon är livrädd, får ingenting veta, hon reser sig för att torka bort en tår och sen byta på det undersköna barnet, det oskyldiga, någonstans bakom bänkraderna lägger hon ner detta barn på golvet för blöjbytet, hon vet ingenting om deras framtid.
Jag reser mig upp, måste sträcka på armarna och benen, måste ha koll på mina väskor med sin ost och sill, de står kvar långt där borta, måste flytta dem närmare, vågar jag? Mitt på den öppna golvytan står en äldre kvinna och ropar förtvivlat, på ryska, varför måste jag vara här, mitt barnbarn väntar på mig, hur ska hon få veta att jag finns här, hon förklarar för mig att hon bara kan stå eller ligga, hon är nyopererad och har ont, hon får order att sätta sig med oss andra, hon vägrar, står kvar, personalen rusar runt henne, till slut kommer en tolk och föser henne bryskt mot väggen mot väskorna. Från högtalaranläggningen hör vi: Welcome to the United States of America.
På min andra sida sitter en engelsk läkare. Han berättar att detta är tredje gången han förts in i detta rum. ”De tycks tro att jag byter tummar mellan mina resor, men varför skulle jag göra det? Jag har 24 timmar på mig, min patient väntar på mig och transporten tillbaka hem till England, nu har halva tiden gått, min patient vet naturligtvis ingenting om detta!”
Jag kallas fram till disken, tre timmars väntan är över, men på vad? Fem gånger får jag besvara frågan om NÄR jag far tillbaka hem, mitt svar är detsamma varje gång. Så hämtar jag mina väskor, med osten och sillen och godiset. Jag lämnar kvinnan från Ghana, den ryska kvinnan, läkaren bakom mig. I högtalaren hör jag: Welcome to the United States of America!
Utanför står Felix, min svärson. Vi faller lättade i varandras armar. Han berättar för mig vad som hänt, någon anställd på en flygplats i Amerika har i dagarna låtit ett besked läcka ut på nätet. Det handlade om de nya säkerhetsföreskrifterna mot terrorism, de nya så smarta sätten att avslöja terrorister. Satt jag alldeles nyss omgiven av terrorister, babyns unga mamma, den sjuka ryskan, eller läkaren med alla sina tummar?
Några veckor senare, på juldagen det där året satt vi tillsammans med Felix´ vänner i det fina huset uppe i Rockville, värden för festen pensionerad efter många års arbete på IMF, femtiotalet vänner med barn i alla åldrar, alla från Nigeria. Vin och tårtor, och så den enorma platteven på väggen: vi följde historien om den unge mannen från Nigeria som precis försökt kapa planet på väg till Detroit. Enkelbiljett hade han köpt, fadern hade anat oråd och kontaktat myndigheterna. Men de hade ju fullt upp på annat håll, en svensk kvinna med insmugglad ost, en sjuk ryska, en man med för många tummar.

Lögnarparadoxen, universalmaskinen, slaget om Atlanten och homofobin av Gunnar Stensson

Allt som står i Veckobladet är lögn. Tänk ett ögonblick på den satsen. Den är ett exempel på vad som ibland kallas lögnarparadoxen. Om allt som står i Vb är lögn så är påståendet att allt som står i Vb är lögn också en lögn. Lögnarparadoxen kan formuleras kortare: jag ljuger.
Lögnarparadoxen upptäcktes redan av de gamla grekerna. Den kan tyckas vara en spetsfundighet, ett rent teoretiskt skämt. Men med dess hjälp knäckte britterna den tyska Enigma-koden under andra världskriget. När kommunikationen mellan de tyska ubåtarna och deras centrala ledning 1941 dechiffrerades blev det möjligt för Storbritannien att så småningom vinna slaget om Atlanten. Tusentals sjömäns liv räddades.
Att det blev möjligt var Alan Turings förtjänst. Det var han som i underrättelsecentralen på Bletchley Park byggde den maskin, ”the Universal Machine”, som besegrade Enigma och ledde till ”the Making of the Modern Computer”, för att låna en boktitel av John Agar. Churchill besökte anläggningen för att tacka för prestationen. Alan Turing satt och stickade när premiärministern dök upp.
Om datorns ursprung vet sannolikt Göran Persson och Sten Henriksson mycket mer än jag, som ofta är i hård konflikt med min egen enkla dator.

David Lagercrantz bok Syndafall i Wilmslow, nyss utgiven i pocket, handlar om universalmaskinens uppkomst. Men dessutom skildras den homofobi som under 1950-talet växte till en farsot av paranoia och fördomar i hela västvärlden. I USA härjade senator McCarthy. Storbritannien hade skakats av spionaffären 1951 då Burgess och Maclean flydde till Sovjetunionen. CIA och MI5 jagade kommunister och homofiler. Att vara homosexuell och att vara kommunist betraktades som två sidor av samma mynt.
Alan Turing som var gay drabbades av paranoian. Han dömdes till behandling med ett kvinnligt könshormon. Förföljelsen och förödmjukelsen drev honom till självmord. Han blev bara 42 år.
David Lagercrantz bok beskriver den polisutredning som blev följden. Den utvecklas till en sorts resa genom Alan Turings tänkande och historia. En spännande och pedagogisk resa.
1950-talets homofobi var något nytt. Visst, fördomarna hade existerat tidigare, men under 50-talet fick de en politisk dimension och en ny aggressivitet. Också i Sverige. Vilhelm Mobergs rättsrötekampanj hade uppenbara inslag av homofobi som inte bara riktades mot kungen och etablissemanget. Det uppmärksammade jag inte förrän någon påpekade det, kanske 20 år senare.
När jag sökte efter egna erfarenheter av 50-talets tidsanda fann jag först ingenting, men så småningom dök en liten skärva upp. En solig septemberdag 1955 träffade jag och några kamrater en irländare på tillfälligt besök i Lund. Vi satt på Håkanssons konditori och diskuterade på stapplande engelska irländsk litteratur, framför allt Joyce och Synge. Irländaren skulle till Stockholm men var tvungen att övernatta i Lund. Eftersom han inte hade någonstans att bo lät jag honom sova i mitt rum på Bytaregatan. Han reste tidigt nästa morgon. Långt senare märkte jag att somliga personer börjat undvika mig. Så småningom förstod jag varför. Men det fick inga konsekvenser och var snart glömt.

”Det går inte över” var rubriken på en ledare i Aftonbladet i söndags av Åsa Petersen. Hon redovisar en enkätundersökning bland 3000 unga hbt-personer. 32 procent av dem hade någon gång avstått från att gå ut av rädsla att bli illa behandlade på grund av sin könsidentitet. 57 procent hade någon gång utsatts för sexuella övergrepp, men bara var tionde hade anmält det för polisen. Flera av dem var missnöjda med bemötandet de fick.
Unga utsätts fortfarande för samma intolerans som drev Alan Turing i döden!
I dagarna ska statens Ungdomsstyrelse lägga fram en utredning om unga hbt-personers hälsa.
Åsa Petersen menar att varje svensk stad borde ha en egen frizon för hbt-ungdomar. Det borde vara en självklarhet i en ungdomsstad som Lund. Men arvet från 1950-talets politiska homofobi lever fortfarande.
Alan Turing var helt öppen med sin sexuella identitet. Han menade att den främjade hans kreativitet. När den medicinska behandlingen utplånade hans drift ville han inte längre leva.
David Lagercrantz bifogar i sin bok en omfattande lista över den litteratur som behandlar Alan Turing. Bland författarna återfinns också Wilhelm Agrell från Genarp som skrivit ”Venona – spåren från ett underrättelsekrig”.

VB artikel väcker reaktioner

Artikeln från Demokratisk Vänsters möte med Jan Hjärpe med rubriken Jan Hjärpe om rädslan för islam "Det handlar om maktutövning" har väckt reaktioner. På vår blogg har det influtit ett antal kommentarer som återges här för de som inte brukar läsa VB i bloggformatet. De flesta är på danska. Det tycks som om dessa frågor är ännu hetare i vårt grannland än i Sverige.
Veckans nummer innehåller en artikel från DV:s möte med Per Gahrton. Om vi får samma reaktion på denna så får vi kanske lära oss stava till "Ugeavisen" eller nåt sånt.

-------------------------------------------------

WilliamJansen sa...
Med al respekt, men Jan Hjarpes kommentarer er noget vås i det omfang at det omtaler Danmark.
Disse ord kommer fra en person, som stemte på en muslimsk kandidat fra venstrefkøjen ved sidste valg:
Det danske demokrati er velfungerende. Vi har en fri debat, hvor kritik af Dansk Folkeparti er udbredt og foregår uden konsekvenser, forfølgelser o.l. Islam tages der ulykkeligvis for let på, og Islam-kritikere er ulykkeligvis forfulgt. Men ingen af de store aktører i det danske politiske liv går fri af kritik, og alle kritikere går fri af forfølgelse.
Dansk Folkeparti er ikke et racistisk parti, og de hverken ønsker eller evner etnisk udrensning. Dansk Folkeparti er et demokratisk parti, dedikeret til brugen af demokratiske midler.
Der er ingen angst for Islam i det danske samfund, men en udbredt religionsskepsis, som manifesterer sig i en kritik, som er meget lig den kritik, som Kristendommen regelmæssigt udsættes for. Kristendomskritik er en integreret del af det danske samfund, og hvis Islam skal integreres i det danske samfund, så følger Islam-kritik med. Det er der da også mange muslimer, som har lovprist (bl.a. Naser Khader).
...og ja, Islam er ikke uforanderlig. Det er derfor at det er umagen værd at kritisere Islam. Kritik er et udtryk for respekt. Kritik er et udtryk for at vi tror på at du kan vokse. Islam-kritik er et udtryk for respekt for Islam. At behandle Islam med fløjlshandsker er et udtryk for ringeagt for Islam.

Bjovulf sa...

Hur Fan i H. går det at bli så där dum och okunnig, även för en svensk "intellektuel" ? :-)
Kanske borda man fråga svenska FOLKET, vad de tycker för en gångs skuld? Ska alla som råkar att ta seg til Sverige - även utan reel grund! - kunna få bli svensk medborgere, oavseet vad man kommer med av medelålders kultur, vansinniga krav och rasistiskt bråk-religion (Ni vet vilkan)- ?

Vivian sa...

Danmark ser ud til at score højt på den svenske hadeliste.
Her har jøderne fået noget af en rival.

Ördög sa...

Visst borde det svenska folket få säga sitt. Om ett drygt halvår kommer Sverige att få en ny statsminister, som i obegåvning och opportunism passerar alla sina föregångare i landets sekellånga historia. Ty det är vad svenska folket vill.
Sista stycket i Hjärpes långa predikan är dagsens sanning om man klipper bort ändelsen "fobi":
"Det handlar om makt. Människor är inte medvetna om att ISLAM handlar om maktutövning."

Bjovulf sa...

@Ordög
Är det kanske Mona Stahlin du tänker på? :-)

Martin sa...

Att han ens har mage att påstå att Islamofobin har Parallell till antisemitismen!!!!!!???!!
När islams dominans i malmö och dess effekt på stadens svenskar med judisk religion visar att det inte är en fobi det är tala om?!!?

Spydpigen sa...

”— Det är diskutabelt om man i längden kan räkna Danmark som en demokrati”, siger Jan Hjärpe, tidligere professor i islamologi i Lund. En sjov udtalelse fra et land, der har et komplet udemokratisk og kaotisk valgsystem på niveau med en bananrepublik!
Gud ved om han er en af de EU-Monet-professorer, som blev ansat til politisk overvågen af de universitetsstuderende?
Hjärpe har i årevis drevet propaganda for ”fredens religion”.
Udtalelsen om Danmark faldt ifølge Lunds Veckoblad på et møde 1.2.10, arrangeret af Demokratisk Vänster i Lund i partiets lokale i Magle Lilla Kyrkogatan.
Hjärpe forklarer ikke, at ordet ”demokrati” tolkes vidt forskelligt i forskellige partilinjer, men det turde vel også være almen kendt.
For kommunister og andre extreme marxister dækker ordet ”demokrati” over det stik modsatte: diktatur som i Sovjet, Østtyskland, Rumænien, Kina, Nordkorea etc.
Det svenske parti ”Vänstern” med Ohly i spidsen er kommunistisk, og dette lokale Lundparti må vel høre til på samme fløj, kamoufleret eller ikke.
Så vist har Hjärpe ret: Danmark er ikke et demokrati, set fra Magle Lilla Kyrkogatan.
Til gengæld kaster Hjärpe sig ud i forklaring af de to græske ord ”demos” og ”ethnos”, der udgør to forskellige begreber. Ifølge mit græske leksikon betyder ”demos” folket som masse, og ”ethnos” folk som folkestamme og/eller nation.
Men ordet nation er uartigt og uanstændigt i Hjärpes politiske hjernevindinger, så han harcelerer i stedet over ”nationalromantik” og ”Skansen”, ligesom ”Sveriges Måna” (Mona Sahlin) udtrykte sin dybeste foragt for den svenske midsommerfest! Det skal vel få ”demos” til at le med for at vise, at de er med på akademikerfjollerierne.
Jeg er sikker på, at de fleste svenskere langt hellere vil have nationalromantik og sang på Skansen end alt det kaos og had, som indvandringen og politikerne har forårsaget.
Ethnos har fællestræk, som holder folkestammen sammen, siger Hjärpe. Det kan være ”språk, avel, ras, religion eller något annat som anses avgörande” (f.ex. fælles historie, men det er nok heller ikke politisk-korrekt).
”Ethnos leder, som vi sett, till förödande konsekvenser och etnisk rensning”, slynger emeritussen ud som en yderst tvivlsom og ubegrundet konklusion, næsten i stil med Erasmus Montanus. Han fortæller videre, at der er ”ethnos” (d.v.s. en folkestamme) i mange stater, hvilket altså ifølge Hjärpe må føre til ”etnisk udrensning” – af hvem? Af en anden folkestamme naturligvis. Hvor kommer den fra? Og hvorfor og hvordan? Det er vel ikke nogen, som er trængt ind på andres mark?
Pludselig siger Hjärpe: ”I Danmark vill Dansk Folkeparti lagstifta om att 30 procent av allt kött som tillagas inom äldrevården ska vara danskt fläskkött”. Et øjebliks måben: tænker han på svinenes ”ethnos” - ? Nej, han vil åbenbart bevise, at Dansk Folkeparti som ”ethnos”, folkegruppe, ifølge hans facitliste vil drive ”etnisk udrensning” ved hjælp af flæskesteg!!!
Og jeg som troede, at det gjaldt om at sikre danske gamlinger deres livret i en verden, hvor fremmede madvaner trænger sig på!!!
Han fortsætter: ”Den danska regeringen inför allt fler av Dansk Folkepartis på ethnos grundade krav. Det är därför tveksamt om Danmark i längden kan räknas som en demokrati,”
Nej, ikke ifølge den marxistiske tolkning af ordet ”demokrati”.
Hjärpe snakker videre om Sverigedemokraterne (- for det er jo valgår -), som han vil kalde Sverige-ethnokraterne. Tja, hvorfor ikke. De holder jo på den svenske folkestamme, ethnos, mens alle andre partier går ind for multiethnos.
Kald det bare ”propaganda”, at ”majoriteten är hotad av minoriteten”. Det er Sverigedemokraterne sandelig ikke ene om at pege på i Europa. Der er voksende organisationer og partier, som erkender dette faktum. I Europa udlægges majoriteten gerne som Europas befolkninger, og minoriteten som muhammedanerne, men med tanke på islams omfang på jordkloden er den modsatte tolkning nok mere rimelig: minoriteten, som tilmed retsligt ikke må forsvare sig og knapt nok bruge sin grundlovsfæstede ytringsfrihed, er SVENSKERNE, og den truende majoritet er MUHAMMEDANERNES islam.
Hjärpe, så du ikke TV i går aftes 5/2, hvor et ungt pigebarn,”GhoGha”, fra Iran sang sine frustrationer mod det iranske styre ud i rappertakt for et stort publikum i Stockholm, skønt det kan koste hende livet, da regimet i Teheran føler sig truet! Og kender du ikke historien om den trojanske hest? Eller ved du ikke, hvad en Femte Kolonne er?
Det handler om magtudøvelse, skriver du.
Hvor har du ret, Hjärpe. Det handler om magt. Besætternes magt og befolkningernes reaktion- for at beholde det, de ejer og holder af.