Man on wire av Gunnar Stensson

Filmen om den franske lindansaren Philippe Petits tilltag att balansera på en wire spänd mellan World Trade Centers tvillingtorn är långt ifrån någon actionfilm.

Tvärtom. Till stora delar består den av lekfulla förberedelser i fransk natur, amatörmässigt filmade av dem som medverkade i äventyret. De berättar hur de sakta kom till insikt om projektets absurda och livsfarliga konsekvenser efter att från början ha fångats av det galna och kanske geniala i Philippe Petits vision. En komisk höjdpunkt nås när en av dem plötsligt slås av insikten och i panik och lycka rusar nerför alla trapporna i skyskrapan, äntligen fri från den galna förtrollningen.
De minutiösa och besvärliga förberedelserna beskrivs utförligt. De pågår delvis parallellt med att tornen byggs. Gamla journalfilmer visar hur sjok av stålstavar elegant fogas till varandra i de alltmer svindlande konstruktionerna.
Den 7 augusti 1974 händer det. Wiren är spänd och Philippe Petit tar steget ut, 400 meter över trafiken nedanför. Alla är andlösa.
Efteråt skingras gruppen. Det är en stund av sorg och tomhet. Allt är slut. Tills filmen 35 år senare rekonstruerar episoden. Också en film kan vara en maskin att tänka med.
Här nämns ingenting utanför det som berättas. Philippe Petit störtade inte.
Men hundratals andra skulle hoppa från brinnande fönster. Vi ser att sjoken med stålstavar som fogas till varandra är just de som störtade in i varandra den 11 september.
Vi som var aktiva under Vietnam-tiden minns hur vi uppfattade tornen som ett USA-imperialismens monument: World Trade center. Kanske Babels torn, dömt att falla.
Vi minns att president Nixon tvingades avgå den 9 samma augustimånad, två dagar efter den franske lindansarens prestation.
När vi ser Philippe Petits och hans kamraters årslånga förberedelser kan vi inte hålla ifrån oss medvetandet om de än mer minutiöst gjorda förberedelserna åren kring millennieskiftet, förberedelser som faktiskt observerades av amerikansk underrättelsepersonal.
Vi som ser filmen minns hur vi såg tornen störta i realtid i tv. Jag minns att jag hörde berättas hur en pojke ur millennieskiftets tokvänster jublade högt vid anblicken.
Vi vet att det fanns skäl till att attentatet genomfördes. Och vi vet att det för alltid förvandlade världen.
I en oskuldens tid spände en clown och lindansare tillsammans med sin fästmö och sina vänner en lina mellan två träd i en hage för att träna inför sin uteslutande estetiska och narcissistiska prestation, som inte skulle sätta någon annans liv på spel än hans eget. Vi ser det och sörjer den tid som flytt.